• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Silverstein – älskar och älskad av publiken, bilder och intryck från spelningen på Fryshuset

28 mars, 2012 by Redaktionen

Silverstein
Fryshuset i Stockholm
Betyg: 4
28 mars 2012

Silverstein är i Stockholm på en turné som besöker de skandinaviska huvudstäderna plus Göteborg och Malmö. De älskar att spela, energi, värme och kärleken till musiken verkligen strömmar från den lilla scenen på Fryshuset i Stockholm. De möts av en lika stor kärlek från publiken.

De spelade på samma scen för fem år sen, även om de själva sa att det var fyra år sen. Få av dom de mötte nu, var på plats för fem år sen. Publiken är ung och engagerad. De sjunger med från första tonen, de är emo, punkare och rockare i en salig röra. Det är hardcore och punk i en helig blandning.

Publiken gör gemensam sak, och hoppar och dansar så att hela scenen gungar. Det är högt, det är tight och det är energi nog för att driva en mindre svensk småstad i en vecka. Silverstein växer ändå mer när de vågar var lite mer akustiska. De spelar bara två sånger från deras senaste och sjätte studioalbum short songs. Desto flerfrån deras tidiga album. Dansen under det sista extra-numret my heart bleads no more är extrem och publiken gör hjärtan av sina händer till Silverstein. Konserten skulle kunna döpas till short concert men publiken var nöjd trots att det roliga var över på mindre än en timme.

Förbandet var dessutom en verkligt positiv överraskning. Kulturbloggen var på spelning för att lyssna och fotografera Silverstein på deras spelning på Fryshuset i Stockholm. Som förband hade dom med sig We are the ocean. Först tyckte jag att de sa ”We are the awsome” och felhörningen skulle lika gärna kunna vara sann. Publiken var med och konserten gav verkligen mersmak.

Om du vill stoppa in musiken i ett fack, så hamnar dom nog i post-hardcore. Sångaren Dan Brown kan verkligen både skrika och sjunga. Han far runt som en furie, och scenvakterna får jobba lite när går i närkamp med publiken längst fram. En röst jag gärna skulle vilja höra mer av i bandet är Liam Cromby som verkligen har en intressant röst. Nu blir det till att åka hem och lyssna på deras två fullängdare på Spotify. Jag har blivit ett fan, och väntar på mer.

Text och foto: Thomas Johansson

Arkiverad under: Musik, Recension

Kulturbloggen möter Markus Krunegård

28 mars, 2012 by Jonatan Södergren

När Kulturbloggen möter upp Markus Krunegård på Lilla Hotellbaren i södra Stockholm är han nyss hemkommen från Austin och musikindustrins kanske viktigaste mässa South by Southwest där han uppträtt med We Are Serenades – hans och Adam Olenius från Shout Out Louds gemensamma kreativa outlet. I maj åker de tillbaka för en USA-turné men dessförinnan ger Markus ut sin nya soloskiva som bär titeln ”Mänsklig värme”.

Hur var South by Southwest?

Det var grymt, det börjar arta sig där borta. Det finns bättre förutsättningar för liv i tjugofem graders värme. Det var lite hysteriskt eftersom vi spelade hela tiden. Vi åkte mellan olika sessions och gjorde massa intervjuer. Austin är en häftig stad, jag har aldrig varit där förut. Vi hann även se Lower Dens, Kindness och massa annat.

Hur känns det så här nära albumsläppet?

Jag ser fram emot det, nu är det liksom för sent att ångra dig. Det är befriande samtidigt som det är enda tillfället jag kan tillåta mig själv att noja lite. Men jag ska bara luta mig tillbaka och se hur den tas emot.

Hur hinner du med alla dessa projekt?

Det har gått två och ett halvt år sedan jag släppte de förra skivorna och låtarna på Serenades skiva har vi samlat på oss under fyra år. Det brukar ta ett halvår efter jag släppt en skiva innan jag kommer in i ett flöde och börjar skriva på nytt igen. Det är inget nio-till-fem-jobb. Jag får en idé och blir lika förvånad varje gång jag kommer på en låt. Väntar jag så har jag en skiva till slut.

Ett centralt tema på nya skivan tycks vara resan till varmare klimat, hur kommer det sig?

Om man är på samma plats, sitter vid samma köksbord eller samma barstol, tömmer man det ganska fort. När man reser höjer man blicken och saker som är helt vanliga blir lite mer speciella. Resor gör också att man kommer på fler idéer vilket kanske beror på att man inte behöver diska eller tvätta. Hjärnan får mer tid att komma på saker. Saker som skrivs förläggs någonstans, oavsett om det är på en flygplats eller i ens sovrum. Det blir en ram att skriva runt.

Anser du att skivan har några teman?

Det har den säkert, jag hoppas få läsa om det i recensionerna. Den här gången har jag kunna välja ämnen mer mångsidigt. Om man är olyckligt kär eller arbetslös och frustrerad finns det inte så mycket annat som distraherar en. På den här skivan har jag kunnat zooma ut och välja med fritt. Det är inget konceptalbum utan snarare tio låtar där varje låt fyller sin plats som akt i skådespelet.

Hur har arbetsprocessen bakom den här skivan skiljt sig från hur du arbetade med ”Prinsen av Peking” och ”Lev som en gris, dö som en kung”?

Det mesta spelades in live. Idag finns det så mycket datagjord musik där varje sekund är fylld av tricks och gimmicks. Jag ville ha mer mänsklig värme, så jag hyrde en fet studio och spelade in med mina kompisar. Det var som ett happening – när pengarna tar slut måste skivan vara färdig.

Jag var tvungen att vara hård mot mig själv och ställa krav på en högre standard eftersom jag den här gången spelade in tio, eller tretton, låtar istället för tjugosex. Förra skivorna var mer yviga och skissande fast det var ingen jätteskillnad. Spontaniteten är fortfarande där.

Är det inte mycket lager-på-lager?

Ljuden är fylliga – det är ingen tom skiva. Däremot är det inte mycket pålägg. Att det låter som lager-på-lager beror på hur det är mixat. Det är ingen demokratisk mixning där alla instrument låter lika mycket. Det var det jag ville åt i studion – en annan ljudbild än rådande.

Vilket var det bästa föremålet i studion?

En Rotor Drum med gate reverb löste många problem. Sedan köpte jag en akustisk gitarr, Jimi Hendrix favoritmodell. Den var bra, nu är den trasig. Så blev jag lurad när jag köpte den men den var bra.

Har du funnit några nya influenser?

Lower Dens som jag nämnde tidigare. Jag hittar nytt hela tiden. Jag lyssnar mer på gitarrock, The Who hade jag inte lyssnat på tidigare, och mindre på electro. Annars är det samma – PJ Harvey och Violent Femmes. Kurt Vile och The War on Drugs är sådant jag inte hade hittat tidigare. Reggae var jag tvungen att bli äldre för att kunna uppskatta, förut blev jag alltid så rastlös av det.

Varför bytte ni namn från Serenades till We Are Serenades?

Det var inget mer mystiskt än att det redan fanns ett lotion-företag som hette Serenades. Folk stämmer varandra i USA så vi blev tvungna att byta. Vi satt en kväll och tyckte We Are Serenades var den bästa nödlösningen. Det är enkelt eftersom vi ändå säger det under spelningarna. Eller nu kanske vi måste säga We are ’We Are Serenades’.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Mänsklig värme, Markus Krunegård

Krunegård, Jonathan Johansson och Albin Gromer till Peace & Love

28 mars, 2012 by Redaktionen

Markus Krunegård, Jonathan Johansson och Albin Gromer ansluter nu till Peace & Love, berättar ett pressmeddelande:

Krunegård släpper idag (28 mars 2012) sitt nya album och gör ett kärt återbesök, likaså Jonathan Johansson. Dessutom gör det senaste stjärnskottet på den svenska soulhimlen, Albin Gromer, debut på festivalen.
Peace & Love äger rum den 26-30 juni i Borlänge. Årets tema är En Ny Värld.

– Ett riktigt fint gäng artister ansluter nu. Albin Gromer är glödhet just nu och var väldigt ivrig redan förra veckan att berätta att han ska spela på Peace & Love i sommar. Den här veckan bekräftar även vi detta faktum, skrattar presschef Ronny Mattsson.

Prinsen av Peking gör äntligen ett återbesök på Peace & Love och Love. Markus Krunegård är tillbaka på allvar med nytt album och popenergi som räcker och blir över. I sommar ger han sig ut på vägarna och ett stopp på vägen Borlänge. Markus besökte festivalen ifjol när han spelade med Serenades, men nu är det i ensamt majestät han ställer sig på scenen.

Det är svårt att ha kunnat undgå Jonathan Johansson den senaste vintern. Senaste skivan Klagomuren blev en fantastisk uppföljare till den hyllade debuten En hand i himlen och framgångssagan har bara börjat.

Det var inte många som hade hört talas om Albin Gromer innan han framförde låten ”Härinne hos mig” på P3 Guld-galan i januari 2011. Men efter galan viskades det överallt om hur hans framträdande var det överlägset bästa. I hemstaden Malmö hade snacket länge surrat om den unge soulsångarens suggestiva mix av elektronisk r’n’b och vemodiga texter på svenska. Och efter P3 Guld hängde snart resten av landet på. Idag kan vi bara konstatera att Albin Gromer är ett av våra allra starkast lysande stjärnskott, en soulrennäsans på svenska skulle man också kunna kalla det.

Mer info om Peace & Love finns på www.peaceandlove.se

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Peace & love, musikfestival, Markus Krunegård, Albin Gromer

Arkiverad under: Musik Taggad som: Albin Gromer, Markus Krunegård, Musik, Musikfestival, Peace & Love

Skivrecension: Maskinen – Framgång & efterfrågan

27 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Maskinen
Album: Framgång & efterfrågan
Betyg: 5
Släpps 27 mars 2012

Förväntningarna var skyhöga inför Maskinens efterfrågade album då de spelat samma framgångsfulla låtar live under tre års tid (framgång och efterfrågan). Med undantag för Psykopat, den där nya låten med Maskinen, oj, en ny låt med Maskinen, det var annorlunda, ja, en ny otrolig låt som bara fanns på live-inspelningar vilket gjorde den lite mystisk och spännande på något sätt. Denna underbara låt som inledde alla Maskinens spelningar sommaren 2011 och fick oss alla i publiken att tvivla på om vi skulle lämna konserten levande eller bli nedtrampad där i den hetsiga folkmassan som verkade tävla om vem som kunde hoppa högst och skrika ut flest låttexter på den Ronneby-dialekt Frej rappar på.

Denna Frej, med efternamnet Larsson, är född i Ronneby, och förutom i Maskinen även medlem i Slagsmålsklubben, Far & Son, 50 Hertz och Offerprästers orkester (dock är den sistnämnda gruppen inte så jätteaktiv, vad jag vet, och 50 Hertz var bitpop-bandet som senare utvecklades till Slagsmålsklubben). Andra delen som utgör Maskinen-duon heter Herbert Munkhammar, kallas för Afasi, och är ursprungligen känd från en annan hip-hop duo vid namn Afasi & Filthy men nu också medlem i ”R’n’B-på-svenska-gruppen” Ansiktet.

Ribban var oerhört högt satt efter den pulserande låten Psykopat, och de andra riktigt tunga låtarna Maskinen gjort, som Gatan upp, Aldrig vart i Malmö och för att inte tala om Buffalo Blues. Flera fans blev då besvikna när Maskinens senaste singlar Krossa alla fönster och Liv och död släpptes och de fick höra och fasas över att deras kära gamla Maskinen inte låter som de brukar, de gick inte under riktigt samma genre som tidigare släppta låtar. Maskinen kallades för mainstream och kopior på Den Svenska Björnstammen (varför nu det skulle vara negativt, men jag fattar, en kopia är aldrig bra att vara).

Man kan säga att deras nya, vågade stil som innefattade något mer dansant och euforiskt än tidigare inte riktigt gillades helhjärtat av hela deras fanskala, men även fick ytterligare att kalla sig för Maskinen-fans. Jag erkänner att jag är en av de som inte flög i taget av lycka när jag hörde Frej Larsson och Herbert Munkhammars senaste singlar. Jag erkänner att jag gillade deras tunga stil mer. Men jag ska inte kritisera dem för det.

Alla behöver utvecklas och våga gå utanför ramarna, och inte bara köra på samma motorväg hela livet. Ibland måste man våga köra in på de där mörka skogsstigarna som ingen förut har kört på. Ibland måste man våga kasta sig ut för ett stup (eller, kanske inte), och det är det Maskinen gör just nu. De faller fritt och väntar på om fansen tänker fånga dem eller gå iväg. De faller och det känns som om de inte riktigt bryr sig om någon tänker ta emot dem. Bara de har kul. Bara de gör vad de känner för. Maskinen gör precis vad de vill. Det får mig att ta emot dem i min famn med stor kärlek och respekt.

Så jag satte mig ned för att noggrant lyssna på Framgång & efterfrågan med en tro om att alla låtar skulle låta ungefär som deras två senaste singlar gjort, som jag ju inte gillade fullt lika mycket som resten av det dem åstadkommit. Jag var nervös. Det är jag alltid när jag ska lyssna på något nytt av någon jag gillar, och jag kan väl säga att jag lite mer än bara ”gillar” Maskinen. Jag älskar dem. På riktigt.

Första, och andra, och tredje, och resten av alla de 13 låtarna gick in i mina trumhinnor och fyllde mig med en känsla jag aldrig känt förut. Det var jättekonstigt. Som en blandning av upprymdhet, väldigt stark hänförelse men samtidigt ilska och, ni vet känslan av att man vill gå ut och slå en elak människa?, den känslan. Det är svårt att förklara, men det var i alla fall alldeles underbart att lyssna på vilken cool musik de här två (snygga!) männen gjort bara för oss, mänskligheten. För vet ni vad? Förutom just de här två omtalade singlarna, Krossa alla fönster och Liv och död, så har varenda låt på detta album basen och tyngden i sig. Just det där som vi alla älskar med Maskinens låtar och får våra hjärtan att höras på kilometer-långa avstånd. Får oss att inte bry oss om något annat än just den musik som strömmar ut genom hörlurarna eller högtalarna. Något som får ens negativa tankar att säga upp sin existens för några minuter.

Det är just det Maskinen är så bra på. Som någon slags terapi.

Det jag mest av allt vill säga med denna recensionen är att Maskinen verkligen är detsamma som förut, kanske till och med bättre, de har inte alls gått och blivit ”mainstream”, de är här, och de är här för att stanna. Med detta albumet visar de att det verkligen är Frej och Afasi som äger electro/hip-hop-Sverige, och mitt hjärta. För alltid.

Jag avslutar med att säga, Frej Larsson och Herbert Munkhammar for presidents.

Ps. Nej, det var absolut inte jag som kastade upp kanelbullar till Frej på Malmöfestivalen. Eller?

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om hiphop, skivnytt, skivrecension, Maskinen

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hiphop, Maskinen, skivnytt, skivrecension

Tips: Kent – 999

27 mars, 2012 by Redaktionen

Spana in Kents nya singel 999 som är hela sju minuter lång. Det svenska bandet som drog ner till Frankrike för att skriva sin nya skiva Jag är inte rädd för mörkret som ges ut i april har inte låtit så här bra sedan Du och jag döden.

Onsdag 28:e mars släpper Kent sin nya singel 999 – men redan nu släpper bandet en live-video.

Med de kraftiga trummorna, och rent generellt ett sound som påminner om det gamla goda Kent snarare än det som bandet hävt ur sig på de senaste albumen, där de utforskat Berlin både fysiskt, musikaliskt och poetiskt. Det hörs att nya albumet snarare är inspelat i Frankrike, men framförallt hörs det att det är ett Kent som står vid sidan av och blickar ut över ett samhälle de inte vill behöva prata om. De sjunger om rosa 80-talsideal och materialism och förlorade inre känslor. Och även om låttexten är lite småfånig emellanåt är den ändå referensrik och är väl förankrad i singelomslaget – som precis som vanligt bjuder in till vidare analys av bandets kreationer.

Ilskan är berättigad, och låter väldigt bra. Vilket lovar gott inför 25:e april då bandets tionde studioalbum ”Jag är inte rädd för mörkret” släpps, vilket också är deras första på Universal Music efter att ha lämnar Sony förra året.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Musik Taggad som: 999, Kent

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1206
  • Sida 1207
  • Sida 1208
  • Sida 1209
  • Sida 1210
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in