• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bowerbirds på Henriksberg, bilder

25 april, 2012 by Redaktionen

Bowerbirds spelade på Henriksberg i Göteborg den 24 april.

Peter Birgerstam passade på att ta bilder.

Korta fakta om bandet från Wikipedia:

Bowerbirds are an American folk band formed in Raleigh, North Carolina in 2006. The group comprises Philip Moore (vocals, guitar), Beth Tacular (accordion, vocals) and Mark Paulson (violin, vocals). Allmusic writer Stewart Mason places their sound on ”the dividing line between the freak folk contingent led by Devendra Banhart and Joanna Newsom and the more straightforward sunshine pop of Lavender Diamond.” Their debut album, Hymns for a Dark Horse, released under Burly Time Records in 2007, received favorable reviews.
Bowerbirds have toured in support of The Mountain Goats, with John Darnielle referring to the band as his ”favorite new band in forever”.Their second album, Upper Air, was released July 7, 2009. The band released The Clearing on March 6th, 2012.

Bowerbirds webbplats.

Arkiverad under: Musik

Möte med Michael Kiwanuka inför spelningen på Kägelbanan i Stockholm

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

För ett år sedan fick Michael Kiwanuka skivkontrakt och sedan dess har det gått fort. Kulturbloggen träffade den nya hyllade soulstjärnan när han stannade till i Stockholm under sin turné i Europa där han  spelar för utsålda konsertlokaler. Ja det blev som en explosion sedan hans album kom och hans röst jämförs med storheter som Otis Redding, Bill Withers och Van Morrison och av BBC har han utropats till 2012 års musikhopp.
Uppståndelsen tycks han ta med ro, det är en lugn och ödmjuk ung man på 24 år som tar emot mig i en skamfilad loge bakom scenen på Kägelbanan där hans förband håller på med soundcheck inför kvällens spelning.
Kiwanuka tog sig tid för att träffa journalister och musikbloggare, som alla fick en stund var med honom

Han berättade att det gick så fort när han fick skivkontraktet att de medier som skrev om honom och den dam som gjorde pressutskicken fick en del uppgifter fel. Michael Kiwanuka är född och uppvuxen i en lugn medelklassförort i Muswell HiLL, i norra London men hans föräldrar kommer från Uganda. I medier har det skrivits att hans föräldrar kom som flyktingar.
– Det stämmer inte, berättar han. De kom för att de hade jobb.

Michael Kiwanuka har varit i Uganda och hälsar på släkt.
– Ja vi har släktingar kvar, det hade vi knappast haft om mina föräldrar varit tvungna att fly, säger han.

Egentligen hade Michael Kiwanuka inte tänkt bli sångare. Han spelade in sina sånger på demon för att ha dem att visa upp, för han tyckte om att skriva sånger och ville få artister att framföra hans sånger.
– Nej jag tyckte aldrig om mig röst förr, jag tyckte den var för mörk, berättar han.

Idag har han blivit vän med sin röst. Det är tur för de många som älskar hans röst. Att rösten jämförs med stjärnor som Otis Redding och Van Morrison har han inget emot.
– Nej jag gillar dem väldigt mycket, säger han.

Från början ville Michael Kiwanuka bli gitarrist. Gitarren är hans instrument. Soulmusiken fastnade han för som femtonåring.
– Innan dess lyssnade jag på gitarrbaserad musik, berättar Michael Kiwanuka.

Vad är så speciellt med soul?
Det är nog känslan, menar han. Att förmedla en känsla är grunden för hans musik.
– När jag skriver låtar börjar det med en känsla och något som rör sig i mitt huvud, sedan sätter jag musik och ord på det, berättar han.

Den här gången hann han inte se något av Stockholm mer än Kägelbanan och Södra teatern där konserten hölls.
– Vi kom idag och i morgon åker vi vidare till Oslo där jag har konsert, berättar han.

Men förra gången han var i Stockholm hann han se Gamla stan, bland annat.

Vad gör då en 24-åring som fått en raketkarriär som soulsångare när han inte sysslar med musik?
– Jag gillar film, jag gillar fotobll och jag träffar mina vänner och jag gillar att promenera, berättar han.

Favoritfilmen just nu är Serpica med Al Pacinoa. Fotbollslaget han håller på är Tottenham, men han gillar att spela fotboll med kompisar själv också.

– Jag är ingen stjärna på fotboll, men det är kul, säger han.

För soulmusiken är det nog tur att han inte är någon fotbollsstjärna, för soulvänner vill ha honom på en scen och på skiva och i sina mp3-spelare.

Här är Michael Kiwanukas hemsida.

[spotifyplaybutton play=”spotify:album:6b7DeWxueaZY0NNReD6TrK” view=”coverart” size=”500″ sizetype=”width” theme=”white”]

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Kiwanuka, musik, soul, intervju

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Intervju, Michael Kiwanuka, Musik, Soul

Skivrecension: Carolina Wallin Perez – Där vi var en gång

25 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Carolina Wallin Perez
Album: Där vi var en gång
Betyg: 4
Släpps 2 maj 2012

Där vi en gång var, är den andra fullängdaren från Carolina men den första med eget material. En Singer-song-writer med ganska sorgliga texter. Det handlar om seperation, saknad kärlek och en långsam sorg. Carolina var med i årets schlagerfestival men det gjorde inget större intryck på mig. Jag kom inte ens ihåg det förrän jag hörde den andra låten på skivan. Här passar den mycket bättre omgiven av andra sånger med samma röst. Sångerna bildar tillsammans en ganska mörk berättelse, där andra står och tittar på medan Carolina dansar ett tag, och försöker intala sig själv att det känns bra. Stanna kvar eller gå, det är frågan.

Din tur, ger mig vibbar av musiken från den klassiska TV-serien Twin peaks. Början ger mig gåshud och jag verkligen älskar det. Detta är ingen skiva jag sätter på när förfesten startar, utan den är perfekt som ett soundtrack sent på natten, när det pratas allvar och man funderar över livet. Detta är ett soundtrack för tankar, känslor och när man funderar på vad man vill med livet. Det finns några låtar som är mer positiva, jag tar med dig hem, är sången där Carolina raggar upp en kille. Där hon äntligen tar steget, och kliver fram och raggar upp honom. För det kan ju ändå kanske bli dom sen. Hoppet om kärlek finns där. Skivan avslutas med andra sidan jorden, en långsam vacker ballad om saknaden när den man vill vara nära är på andra sidan jorden.

Jag gillar verkligen Carolina Wallin Pèrez och jag hittar många guldkorn på denna skiva. Guldkorn som växer till guldklimpar efter några fler lyssningar. Till hösten kommer det vara att vara en guldskiva.

Text: Thomas Johansson

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Patrick Wolf, Deportees, Little Dragon med flera klara till Popaganda 2012

25 april, 2012 by Redaktionen

Ingen festivalintresserad har väl missat att den underbara musikfestivalen på Eriksdalsbadet i Stockholm återkommer i augusti. Popaganda 2012> arrangeras 24-25 augusti. Nu har de flesta artistsläppen avslöjats. Ett pressmeddelande berättar:

Tidpunkten är nu april 2012, och det betyder att det är dags att presentera de första klara banden till den nu tioårsjubilerande festivalen. Bokade och klara för Eriksdalsbadets utomhusområde 24-25 augusti är inga mindre än:

Patrick Wolf, Deportees, Little Dragon, Hooray For Earth, Love Antell och Vulkano.

Under våren och sommaren kommer vi att presentera ytterligare 14 band till Eriksdalsbadets två scener. Det kan bli precis hur bra som helst.

Som alltid serveras popkavalkaden med möjlighet till bad och lek i utomhuspool, med bara några få minuters gångavstånd till innerstaden. Med tio års erfarenhet kan vi också garantera att stämningen kommer vara all over the place.

Läs även andra bloggares åsikter om Popaganda, Deportees, Love Antell

Arkiverad under: Musik Taggad som: Deportees, Love Antell, Popaganda

Skivrecension: Jack White – Blunderbuss

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Jack White
Album: Blunderbuss
Betyg: 4
Släpps 25 april 2012

När jag tänker på Jack White, ser jag honom framför mig på en konsert på Cirkus i Stockholm. Det jag minns är hans extremt skabbiga scenkläder, en tajt svartröd sparkdräkt som hittad i en gammal cirkuslåda. Den var tillräckligt tajt för att framhäva hans tydliga pth, eller om det var ptv, jag minns inte så exakt. Antingen hade han fattat något om mode (rockmode, förvisso) som jag inte hade en aning om, eller så brydde han sig helt enkelt inte. Jag tror det sista, för jag drar en parallell till hans musik. När man medvetet försöker göra cool musik, blir musiken aldrig cool. Jack White har gjort sjukt cool musik, och skapat odödliga riff. Därför hoppas jag att han inte bryr sig ett dugg vad han har på sig. Eller hur cool musiken ska bli. Jag vill att han ska göra sin grej. Det gör han, och det låter hur bra som helst.

Många kommer tycka att Jack Whites soloalbum låter som White Stripes, och beklaga sig över att de saknar Meg Whites kantiga trumspel. Men jag gör inte det. Jag var färdig med White Stripes som de lät, och jag höll precis på att förlora min relation till den moderna mytomspunna rocklegenden Jack White. Det är i sista sekund som han nu släpper sin första soloplatta. Den är ett kliv bort från det gamla soundet, och de förändringar han gör välkomnar jag: trumspelet, produktionskvaliteten, instrumenten (orgel, fiol, piano, pedal steel gitarr och… klarinett), och låtbygget som skiljer sig avsevärt från tidigare album.

Efter att ha lämnat White Stripes bakom sig (officiellt förra året) har han knappast legat på latsidan. Han har släppt skivor med bland andra kompisbandet The Raconteurs, trummade i The Dead Weather (med folk från The Kills och Queen of the Stoneage), han har startat egna skivbolaget Third Man Records, och han fick en Grammis för sitt countrysamarbete med Loretta Lynn. Han har alltså gjort en hel del, och ändå känns det som att detta är hans comeback. Det är ju också den första skivan i eget namn.

Plattan börjar med tre typiska White Stripes-svängiga låtar, som för att trygga lyssnarna som vill ha kvar White Stripes-soundet. Förändringen märks dock direkt i första låten. Produktionen är fet och en orgel tar direkt stor plats, inklusive ett tungt orgelsolo. Efter dessa följer tre lugnare låtar med akustiska gitarrer, piano och fiol. Men sen börjar han testa och fresta oss. Den sjunde låten, Weep themselves to sleep, är helt fantastisk. Den är mer intrikat uppbyggd och har en dramaturgi han aldrig visat förr. Han pausar, fraserar och skapar så en ny dimension åt musiken som jag verkligen tycker om. Detta är tveklöst mitt favoritspår på skivan. Sen verkar han inte bry sig längre utan blandar friskt mellan olika stilar. Låtarna som följer är faktiskt rätt märkliga. En cover på Little Willy Johns I´m shakin´ (ni vet den där: ”fever!” med fingerknäpp som rytm). Men där sjunger han å andra sidan fantastiskt. Sedan lite folkrock, en bluestolva, nån låt med lite mystiska psykedeliska vibbar, och till slut en Frank Zappa-inspirerad historia. Allt är trots allt riktigt bra och framför allt intressant att lyssna på, mycket tack vara alla små gitarrklurigheter som dyker upp överallt. Jag blir förvirrad till en början, men efter ett tag kan jag bara respektera och uppskatta blues- och rocklegenden som den egensinniga musiker han faktiskt är. Han löper amok över instrumenten. Över gitarren, över orgeln, med rösten. Det är då han är som bäst. Helhetsintrycket handlar om bluesrock-gospel-folk. Det är hans rötter, det är där han vill vara. Och det är där han får vara sig själv och göra som han vill. Det är ju trots allt hans första egna soloalbum. Det är rock´n´roll, han sjunger som en gud, och det kryllar av spännande gitarrlicks. Vad mer kan man begära?

Bästa spår: Weep themselves to sleep.

Text: Tommy Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Blunderbuss, Jack White, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Blunderbuss, Jack White, Musik, Recension, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1191
  • Sida 1192
  • Sida 1193
  • Sida 1194
  • Sida 1195
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in