• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Svindlande spännvidd på späckad musikfest – Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 2

28 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Jan Lundgren – Hans Backenroth – Ulf Wakenius foto Anna-Lena Wakenius

22/10 2022

Folkets Hus i Trollhättan

Sker en mjukstart genom jazzinriktade ungdomar från Kulturskolan. Anländer mitt i deras framträdande och noterar att en klassiker som Take Five framfördes. Önskar dem lycka till i deras fortsatta förkovran. Första akt att fullt fokusera på är sopransaxofonisten Karolina Almgren och hennes nya band, vars första gig ägde rum just på festivalen. Numera Malmöbaserade 90-talisten (mest förknippad mes syskonduon Sisters of Invention) har jag sett ganska många gånger, minst en gång tidigare som bandledare. Sättningen är förutom sopransax, en rytmsektion bestående av trumslagare Andreas Baw och kontrabasist Andreas Vaht, gitarristen Andreas Hourdakis ( driver egen grupp och ingår Karin Hammar Fab4) och på piano vikarierar Fanny Gunnarsson (We Float med mera).

pressfoto

Vi får veta att skiva betitlad Färdas med planerad release till våren spelats in. Antar att det liveversioner därifrån är vad som utformas på Kulturbarens scen. Planen är att ha release till våren. Kompositör Almgren väcker intresse, får mig att spetsa öronen. Hon tycker det är kul att skriva för särskilda musiker i åtanke. serveras Fångas av en utomordentlig kombination av innerlighet och extrovert elasticitet. Tyder på högt anseende att kunna värva två renommerade musiker som avlösare i solistrollen (ordinarie pianist är Britta Virves). Berättas vad låtar döpts till och varför. I fördelaktigt ljud serveras original med titlar som Tio (går i 10/8 takt), Vemod, Flöde, Spegling, Ballad till mörkret och albumets titellåt. Gitarristen hävdar att Flöde är svåraste komposition han tagit sig an, lustigt nog. Om Spegling avslöjas att den avsiktligt innehåller rikligt med udda takter och att den ursprungligen skrevs för storband (Bohuslän?)

Karolina Almgren är likvärdigt duktig som instrumentalist och kompositör. Hennes omdömesgilla spel på gällt låtande blåsinstrument har inneburit att hon gästat i många skiftande sammanhang. Konsertens krön infaller på sluttampen. Hänförs då dels av sugande groove där bandmedlemmar erbjuds utrymme, något de utsökt utnyttjar. Dels repetitiva inpass från sopransaxen i temat till enda uttalade ballad. Vågar mig ändå på mig en gnutta kritik. Hade önskat att Gunnarsson och Hourdakis överlag tilldelats större plats i centrum. Totalt sett en givande stund som nästan överträffar mina förhoppningar.

foto Bitte Sjöholm

VERNERI POJHOLA ses som en komet inom visionär jazz, en experimentellt inriktad trumpetare som gått mig förbi. Han kommer från musikalisk släkt. Hans far var en i fusionkretsar efterfrågad elbasist vars berömmelse delvis grundas på att ha tackat nej till att värvas av Frank Zappa. Under studier i ungdomen vid Sibelius-Akademin träffade Pohjola pianisten Tuomo Prättälä och basist Antti Lötjönen. Tillsammans med trumslagare Mika Kallio utgör musikerna den finska framstående kvartett som konserterar i bekväma Hebeteatern. I huvudsak spelas musik från Pohjolas åttonde album The Dead Don´t Dream (2020).

Presentatören menar att man gjort en grej av att bjuda in gäster från vårt östra grannland och att trumpetaren ”har en ton man vill krypa in i.” Har inget emot att utsätta mig för detta självständiga, bitvis skrynkliga sound med hemvist i ECM-sfären. Som helhet dock ojämnt då somligt fäster, låter fängslande dynamiskt, medan vissa impo-inslag inte engagerar. Pohjolas komplexa musik kräver mycket av lyssnarna. Vad vill han förmedla?

Originell början med utdragna toner. Mycket reverb i trumpetens distinkta sound. Både frontman och pianist har stativ med elektronik att skruva på, ta fram loopar. Fascinerande avigt utforskande i gränslandet till mästaren Palle Mickelborg. Pianisten tar för sig, förser låtarna med inspirerade löpningar och syntetiska slingor. Batteristen visar sig vara en attraktion i sig med sitt rörelsemönster. Friktion uppstår ur ett par hastigt uppblossande dissonanser, medan en ballad äger en sådan karisma att det resulterar i suggestiv fullträff. Balladen avlöses av hetsande rytmer feature excesser på trumpet uppbackat av Kallio bakom sin utrustning. Tillägnar mig i omgångar avancerade fraser i intuitivt samspel. Det stundom skissartade tonspråket gör mig ändå summasummarum kluven.

foto Bitte Sjöholm

Japanska pianisten NAOKO SAKATA , boende i Göteborg, har jag lyssnat på en gång tidigare i solokonsert. Då i trång replokal sittandes alldeles intill den expressiva musikern. Hon som lockades hit till musikstudier via Bobo Stenson och dragningskraften till nordiskt jazzvemod, utgjorde som Naoko Sakata trio största behållningen på första Gamlestan Jazzfestival 2015. Hört henne i fler intressanta konstellationer. Flygelns klang sveper oss med. I vilken mån reflekterar den kolossalt dramatiska anhopningen ackord pianistens sinnestillstånd? Rötterna i kompromisslös japansk tradition möts genom den aggressivitet och ödmjukhet som manifesteras i kampkonst. Som om olika positioner intas. Kroppen inklusive rösten involveras i attackerna över klaviaturen. Nästan skrämmande kraftfullt! Improvisationen präglas av bombastiska, impulsiva infall jämte hisnande övergångar, en slags kalkylerad oberäknelighet.

Omöjligt att förhålla sig likgiltig inför omilt drastiskt anslag, inte precis enkelt att hänga med i vildsinta svängningar från en excentrisk solopianist. Sakata ger sig fullkomligt hän, använder sitt uttrycksmedel utan pardon, utan tanke på att tillfredsställa publiken. I stunden skapas ett avantgardistiskt konstverk, långt bortom nordiskt vemod. Som kontrast är meditativa passager inlagda, trevligt nog. Vi tas sannerligen med på en lika extatisk som exotisk resa, av en fullkomligt otyglad improvisatör. Att pianisten med de stora gesterna fullkomligt behärskar sitt instrument har väl framgått?

foto Bitte Sjöholm

Trumpetaren LINNEA JONSSON ingår i flera av landets förnämsta storband och förekommer på flera hörvärda produktioner i skilda konstellationer. Parallellt har egen karriär, GROUP startats. Indirekt har jag bidragit till lanseringen. Har nämligen recenserat både debutskiva och releasespelning. Citat har använts i marknadsföringssyfte. När hon lirar i spatiösa Apollon nödgas jag åtgärda min hunger. Äter en grillbuffé belägen alldeles intill. Öppna dörrar medför att jag hör skapligt första halvtimmen, fast utan tillräckligt fokus. Därför inte konstigt att musiken inte går in i mig, i den utsträckning den gjort vid tidigare tillfällen.

Trumpetsolisten som nyligen erhöll J:son stipendiet saknar tyvärr sin pianist Britta Virves. I övrigt är man intakt, vilket innebär Johan Tengholm på kontrabas, Kristian Remnelius bakom trummorna samt Bjarne Már Ingolfson på elgitarr.

foto Bitte Sjöholm

Spelas luftig samtida europeisk trumpetjazz i samma härad som Jan Allan och Kenny Wheeler (ikoniskt flygelhornsound). Snappade upp att initierad i publiken associerade till Art Farmer. Man rör sig i ungefär samma cirklar eftersom albumet Fragments of Spring uppenbarligen har ett tema. I vad som således påminner om en svit undviker Jonsson det höga registret. Isländske gitarristen alternerar med bandledaren i solistrollen, bidrar aktivt med sin lyriska klang till ett sympatiskt, genomgående soft sound. Och batteristens fills tillför eggande mervärde. Avslutande By The Ocean med sin minimalistiska anstrykning är ett fint finalnummer.

foto Bitte Sjöholm

Kvinnokollektivet VIOLET IN GREEN hylar divor inom blues och soul, sprider kunskap i en musikhistorisk resa. Missionerar om stolta kvinnors inflytande på afrikansk-amerikansk utveckling, ofta svarta pionjärer som inte fått berättigad kredd. En hedervärd verksamhet, som när allt stämmer resulterar i fräckt tajta tongångar. Stora känslor och smittsamt sväng! Bandet består av kapellmästare Ulla Wrethagen på gitarr, Elsie Petrén på tenorsax, Anna Zimmerman på klaviatur, trumslagare Eva Grund samt elbasist Lena Andersson. Agerar charmant stand in som vokalist gör Ida Andersson.

Frestande att återigen använda epitetet ojämnt. Lyckligtvis har åtskilliga låtar draperats i välgjorda arr där önskvärt groove uppstår. Och både gospel och djuplodande blues behärskas utan problem. Utförligt bluesigt solo av gitarristen imponerar. Hound Dog utformad efter originalinsjungningen av Big Mama Thornton låter annorlunda, har ett sjusärdeles sug i sig. Andra låtar med påtaglig känsla och energileverans är exempelvis Strange Fruit, I´ve Got My Mojo Working, Tell Mama och Whole Lotta Shakin´Goin´On.

Man inser att manliga stjärnor fått megahits med flera av de glödheta dängor som framförs. Enda nu levande hjältinna som hyllas är Mavis Staples (sett på Lollipop 1997), vilket sker gånger två. Konserten avrundas storstilat med medryckande Respect Yourself. Njuter då av pumpande basgång, gitarrlir på wha wha-pedal och följsamma fraser på sax.

foto Anna-Lena Wakenius

ULF WAKENIUS & JAN LUNDGREN framför en tribut till Oscar och Duke. De ackompanjeras med härlig schwung av Hans Backenroth på bas och danske trumslagaren Kristian Leth. Samma genommusikaliska gäng hyllade de två giganternas gärning i glimrande konsert, på jazzfestivalen i Ystad i somras i min närvaro. Har hänryckts otaliga gånger av musikerna i skilda sammanhang. I händelse av att alla inte vet meddelas att gitarrist Ulf Wakenius ingick i Oscar Petersons kvartett under nio år. Kvällen före detta gig i Hebeteatern spelade han Oscar-tribut i Stockholms Konserthus, vilket resulterade i stående ovationer (konserten finns att skåda kostnadsfritt på nätet) Trots dokumenterad förtrogenhet med såväl program som musikernas livepotential golvas jag.

Lekfull precision och oavbruten kommunikation i underbara melodier medför att man förbluffas, fast man är fullt medveten om förmågan hos männen, som osvikligt förlitar sig på varandra och uppövad teknik. Spelglädjen är slående! Medryckande Sushi (O. Peterson) introduceras av en makalös gitarrist vars fingerfärdighet imponerar. Backenroth levererar ett par magnifika solon, ibland med stråke. Lundgren glänser i Hymn to Freedom som föregås av anekdoten om hur plattan Night Train, genom pianolärares försorg blev inkörsporten till JAZZENS språk. Ett potpurri på Duke Ellington-kompositioner exekveras fenomenalt på skiftande sättning. Mästerlige strängbändaren tar själv hand om In A Sentimental Mood. Just Squeeze Me behandlas varsamt av Ulf och Jan i strålande interaktion, medan duon får sällskap av Hans i It Don´t Mean A Thing.

Varje detalj framställs med största omsorg, maximalt förädlad och respektfullt hanterad. Låt från Oscar Peterson-skiva från 1964 tolkas med ackuratess. Vill påtala att trumslagare Kristian Leth spelar lika smakfullt som alltid, denna gång frapperande mycket i framkant då han tagit beslut om att överge sin diskreta stil. Fyra melodiska ekvilibrister har synnerligen roligt ihop. Konserten kommer med stor sannolikhet att framstå som ett ljuvt, oförglömligt minne.

foto Anna-Lena Wakenius

Sist ut är ROLF WIKSTRÖM, okrönt svensk blueskung från Söder som sjungit sina blåa toner på modersmålet i drygt fyrtiofem år. Jag torde ha sett honom fler än femton gånger sedan 1979 på Västgöta Nation och äger en drös album. Har för mig att jag till och med hört honom i samma lokal på tidigare festival. För sisådär fem-tio år sedan ansåg er recensent att han tappat stinget, befann sig i nerförsbacken. Omdömet visade sig vara förhastat, till och med ogrundat. Hävdar att genuine Roffe fått en musikalisk renässans senaste åren, en ståndpunkt baserad på flera oklanderliga konserter. Och senaste albumet verkar riktigt bra att döma av låtarna därifrån i livetappning. Att han kunnat knyta namnkunniga rytmsektionen Peter Korhonen (trummor) och Tommy Cassemar till sig, är förstås garant för att det svänger samt i långsamma låtar blir hudlöst. Kompletterande melodileverantör på keyboard (inklusive leslie-box) är denna sena afton ingen mindre än Hasse Olsson.

bild från artistens fb-sida

Beskådar en kvartett som låter ”oförskämt” vital. Förvisso sitter min svenska bluesfavorit, spelar och sjunger i samma position jag sett John Lee Hooker göra. Stimuleras av markerade rytmen i Starka band och den framrullande shuffle som betitlas Leva som en luffare. Roffe strör på sedvanligt vis sina giftiga ackord distinkt omkring sig. Det är precis så otyglat vi önskar. Extremt solida rytmsektionen är som nämnts en förutsättning för svänget, att strukturen sitter som en töjbar ram. I Hela jorden är ett dårhus (P. Mayfield) refereras till Putins krig mot Ukraina, fast texten skrevs 1983. Bluesmannens arbetsredskap i famnen kvider och kränger. I förening med slagkraftiga texter och bärkraftig röst är succén given.

Enligt honom själv av kommersiella skäl görs ett knippe melodier från senaste skivan Ballader och bröl. Exempelvis en ledsam låt med en portion bitterhet betitlad Det kunde blivit bra, Otroligt snärtiga boogie-takterna i Andra sidan viken vars text anspelar på ökande klassklyftor och Strindberg-novell där klaviatur-maestro adderar finurligt tillägg samt utsökta riffandet i Hela mitt liv. Sist nämnda alster övergår i ohämmat ös i form av 80-tals hitten Bädda med rena lakan. Så skönt, så skönt (också tämligen färsk) är en glad bagatell med Cassemars pumpande basgång i framkant. I släpande Kom till mig kvinna hugger och river en av Roffes två gitarrer, inventerar allehanda emotioner. Förmodligen blev klassikern Som vattnet rinner i floden finalen. Förmodligen skriver jag eftersom jag tvingades lämna för att hinna med tåget till Göteborg.

Arkiverad under: Musik, Scen

Hisnande spännvidd på utmärkt organiserad musikfest – Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 2022

26 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Rigmor Gustafsson – pressfoto

21-22/10 2022

Konserter på tre scener i Folkets Hus i Trollhättan

Har för mig att det är fjärde året jag pendlar från Mölndal för att skriva om Västsveriges främsta festival. Trollhättans kommun arrangerar i samarbete med två livaktiga föreningar vilka logiskt nog representerar jazzen respektive bluesperspektivet samt Folkets Hus. Med generöst stöd av regionen har man resurser att boka internationella stjärnor jämte gräddan av nordiska improvisationsmusiker och uppmärksammade talanger. Arrangörerna räds inte att utmana och kontraster har blivit något av ett signum. Man satsar lika mycket på det avantgardistiska som på mainstream. Mot bakgrund av att allt senaste tiden blivit påtagligt dyrare, får det anses godkänt med uppslutning på cirka 250 personer per dag. Många människor tvingas prioritera bort nöjen, krogbesök och konserter. Ska betonas att festivalpasset i sig är synnerligen prisvärt.

Bortsett från en inlagd välbehövlig paus pågår livemusik nästan nonstop, ett intensivt upplägg praktiskt genomförbart genom tillgång till tre scener: Apollon, Hebeteatern och Kulturbaren. Som ni inser orkade jag inte koncentrerat bevaka precis allt, även om de flesta spelningar sågs från start till sista ton. Antecknade fakta och massvis av intryck som underlag för mitt svep. Ska framhävas att ljudet genomgående var ypperligt, vilket inte kan nog understrykas vikten av.

foto Leif Wivatt

Festivalens invigningsakt fredag tidig kväll var volymstarka och lekfulla MATS & MORGAN som ju blev berömda tidigt i karriären när Frank Zappa lirade med dem . Kan inte erinra mig att jag tidigare sett duon som firar sina fyrtio år tillsammans genom att ge ut en jubileumsbox. Klaviaturspelande geniet Mats Öberg har jag dock haft ynnesten att recensera åtskilliga gånger, live och några gånger skivledes. Roas av ett förväntat massivt progressivt beat med efterhand många infall. Mats lirar ibland munspel som i mina öron låter aningen skevt. Däremot är vad han frambringar på sin välutrustade keyboard (inklusive samplingar), enastående skiftande sound, vilka exceptionellt lyhörde och solide Morgan med rötter i metal-trummande, blixtsnabbt svarar på eller i sin tur ger impulser till sin partner. Utan att vara insatt betraktar jag ett komprimerat och på slutet uppbrutet, skojfriskt set som en best-of uppvisning.

Sfäriskt tungt sound kryddas med aviga takter och experimenterande med halsbrytande teknik. Mats verkligen ut svängarna i medryckande improvisationer. I en uppsjö av musikaliska hyss är det inte alla som etsar sig fast. Ska framhållas att ljudet från Kulturbaren är ytterst fördelaktigt. När duon med sitt intuitiva samspel (sammanstrålade på scen redan när de gick olika årskurs på mellanstadiet) lirar på topp garanteras en ekvilibristisk kombo av harmonier och rytmik. Snarare än reguljära låtar känns musiken jambetonad, vilket uppskattas. Man rör sig emellan det tillgängliga och abstrakta. Extranumret med sitt rejält utflippade avslut leder tanken till banbrytande E,L & P (snart femtio år sedan Keith Emerson gjorde outplånligt intryck på mig i Scandinavium).

Östholm – Gustafsson – Montgomery – Höper / foto Leif Wivatt

Råkar ha blivit så att jag kunnat höra RIGMOR GUSTAFSSONS sångkonst live åtskilliga gånger senaste decenniet, varav somliga av dem resulterat i lyriska recensioner (skrev också om senaste albumet i JAZZ/ OJ) Sa till ödmjuka stjärnan efteråt att hungern och viljan att förnya sig väcker beundran, förutom det faktum att hon och hennes pianotrio i underbart ljud, bjöd på en extraordinär innerlig begivenhet. Ackompanjerar med ackuratess i varje detalj gör Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på bas samt trumslagaren Chris Montgomery. Mångfaldigt prisbelönta artisten har, vilket framgår i urvalet, bestämt sig för att sjunga alltmer på svenska. Därför varvas Joni Mitchell, Kate Bush och egna livsbejakande Different Kind med tonsättningar av Fröding, Birger Sjöberg och två mindre kända visor av Cornelis.

foto Leif Wivatt

I inledande jazzmarinerade versionen av Big Yellow Taxi, blottas omgående oförställda glädjen i att få brista ut i skönsång inför hängiven publik. Vid flera tillfällen ryser jag av lycka av hur de fyra på scen är lika påslagna. Vokaljazz av absolut ädlaste valör levereras. Flyhänta pianotrion tar chansen att presentera sig på allvar i standardmelodin It Could Happen To You som fått svensk text av Anders Lundin. Man är på tårna när en betagande stämma i världsklass tolkar Cornelis x 2, varav den ena låten är en sprittande suggestiv sak i bluesens frodiga mylla. Jonas Östholm briljerar! När Strövtåg i hembygden framförs känns slitna klyschan ståpäls fullt motiverad. Perfektion, inte tu tal om annat. Noterar makalös svängig energi i originallåt med basist Höper i framskjuten position.

Östholms intro i Wuthering Heights är örongodis, följs upp av makalöst svävande röst vars kontroll och känsliga uttryck går rätt till hjärtat. I en upphottad version av Birger Sjöbergs hit-betonade alster firar Chris Montgomerys vispspel triumfer jämte sticket på piano. I extranumret får en salig publik vad de önskar sig, nämligen en smäktande och avskalad interpretation av Over The Rainbow. Så fenomenalt hög standard i allt kvartetten företar sig att mina meningar framstår som prosaiska. Detta var magiskt!

foto Leif Wivatt

Första inslaget av blues kommer från England i form av prisade ELLES BAILEY och hennes välljudande band. 30-åriga produktiva låtskrivaren och sångerskan är aktuell med albumet Shining In The Half Light. Staden hon säger sig ha band till genom att äga en Saab besöktes för tre år sedan. För första gång sedan pandemin backas hon live upp av sitt band. Stimuleras av ett rent sound utan mullrande bas, istället rullande hammondorgel i framkant trakterad av Johnny Henderson. Bailey sjunger med klös i pipan och vibrerande nerv, även om åtråvärda extra personligheten saknas.

Gillar att hennes skarpslipade band inte huvudsakligen ägnar sig åt att dundra på. Organisten färgar soundet, liksom genomtänkta basgångarna från Matthew Waere. Självfallet lägger gitarrist Joe Wilkins (som låtskrivaren oftast jobbat ihop med live) en handfull distinkta solon jämte behagligt riffande, fock utan att sammantaget dominera. Hör genomgående snärtigt offensiv bluesrock med urskiljbara konturer. Britterna har med sig eget ljud- och ljuscrew, vilket känns lyxigt och har god effekt.

foto Leif Wivatt

Cover på Wilson Pickett tillhör repertoarens höjdpunkter. Help Somebody har hitpotential och Perfect Storm blir rörande genom att hylla arvet från legendariska Muscle Shoals plus kampen mot segregation och rasism. Vad som lanseras som den frontande kvinnans mest kända alster (Medicine Man) spetsas av ett snyggt solo på slidegitarr. Och finalnumret Sunshine City låter skönt stompig. Trevlig show med föredömligt band, även om trummisen kunde ha bjudit mer på sitt kunnande. Elles Baileys lagom hesa stämma har en inlevelse tagit henne långt. Förhoppningsvis kan låtskrivandet utvecklas än mer.

foto Leif Wivatt

Festivalens mest notabla bokning var amerikanske gitarristen Kurt Rosenwinkel (spelade förvisso i Göteborg i fjol). I princip lika meriterad är trumslagaren i pianolösa trion, nämligen Gregory Hutchinson som spelat med exempelvis Betty Carter, Joshua Redman, Roy Hargrove, Joe Henderson, Ray Brown och Jimmy Smith. På sitt cv har gitarristen med den glimrande tekniken sexton egna album plus att han gästat på otaliga skivor, Han komponerar, undervisar, driver skivbolag och spelar keyboard. I Trollhättan visar den numera i Berlin boende giganten på sitt rödfärgade instrument varför han är en förebild för många aspirerande gitarrister. Avsevärt yngre Lukas Traxel från Schweiz kompletterar på kontrabas.

Rosenwinkels spel bygger mycket på ruskigt flink teknik kring skalor, vibrato och interaktionen med eminenta rytmsektionen. Hade inte hört honom live förut och knappt lyssnat på inspelningar i studio. Har ingen avsikt att vara kontroversiell, hade dock minst lika stort utbyte av renommerade batteristens aktiviteter. Han var sannerligen en polyrytmisk attraktion i sig. I somliga passager lirar i mina öron högstatusgitarristen gränsande till bluddrigt och kyligt. Intensitet präglar en konsert med ofantlig mängd ackord. I en spelstil nästan renons på riffande broderas svindlande. Rosenwinkel kan stundom matcha racertrion (har sett dessa giganter vid separata tillfällen) på fabulösa liveplattan Friday Night In San Francisco Först i femte låt uppstår en öppning, en luftigare avdelning. Lyckligtvis mixas snabba och lugna låtar. Befriande med de få vilopunkter som uppstår.

foto Leif Wivatt

Enstaka original vävs in i låtlistan där kompositörerna är bland andra Mingus, Joe Henderson och A. C Jobim. Sist nämnda kompositör kan härledas kulturellt efter några minuter, då brasilianska temat elegant bryter igenom. Avslutande standard i snabbt tempo känns så väl igen. Den kryddas av en exalterande show på hårt spända trumskinn. Basisten sköter sig oklanderligt i bakgrunden, omgiven av två storheter vars nivå inbjuder till ironi från kollegor. De vitsigt lagda skulle framföra kommentaren ”onödigt bra”. Äntligen har jag sett denna omsusade gitarrist spela. Inser att Kurt Rosenwinkel är otroligt skicklig. Men konstaterar att han i motsats till äldre passionerade gardet – Scofield, Stern, Metheny – inte riktigt är min bag,

På grund av rådande tågförbindelser och hägrande vila inför späckat schema följande dag, hanns bara ungefär tre låtar med av sista akt. CLAES YNGSTRÖM, frontfigur i Sky High, hade satt samman ett rutinerat gäng från Dalarna för att hylla Jimi Hendrix (skulle ha blivit åttio år nästa månad). Yngström anlitade ytterligare en gitarrist som fick ombesörja ett par solon. Efter att Stone Free, Hey Joe och kanske någon låt avverkats blir det högintressant. Lite trist att behöva lämna när Pierre Swärd, mästare på Hammond B3, gör entré tillsammans med sångerskan Petra Kvännå. Inte alltför störande, men ljudet i Apollon var så länge jag var med lite murrigt och oskarpt.

Arkiverad under: Musik, Scen

Lyssna: First Aid Kit – A Feeling That Never Came

22 oktober, 2022 by Redaktionen

First Aid Kit har släppt en ny låt, A Feeling The Never Came, som hämtad från det kommande albumet Palomino som ges ut den 4 november.

Klara och Johanna om låten A feeling that never came:
Precis som titeln antyder är ’A Feeling That Never Came’ en låt om tomhet. De tillfällen i ditt liv då du förväntar dig att känna glädje eller sorg men i stället känner du dig bara avtrubbad. Detta var den sista låten vi spelade in till albumet och som ursprungligen var avsedd som en b-sida men som nu blivit en av våra favoritlåtar. Vi känner att den softa, tillbakalutade sången gifter sig så väl med de Marc Bolan-inspirerade gitarrerna och grooven. Det är en soft, stilla banger.

Det kommande albumet Palomino, som skrevs och spelades in i Stockholm är First Aid Kits hittills mest poppiga skiva. Den elva-spåriga LP:n producerades av Daniel Bengtson och innehåller bl.a låten ”Angel” som släpptes i juni, fokussingeln ”Out Of My Head” som släpptes i augusti och i september släpptes ”Turning Onto You”.

Klara och Johanna Söderberg om Palomino:
Det här är den första skivan vi har spelat in i Sverige sedan vi gjorde vårt debutalbum The Big Black & The Blue för 12 år sedan! Vi jobbade med producenten Daniel Bengtson i hans underbara studio Studio Rymden i Hjorthagen i Stockholm. Vi hade så sjuk kul ihop! Hela processen var en njutning. Vi lät inspelningen ta tid, vi ville inte skynda på något. De flest låtar skrev vi under pandemin. I så mörka tider kändes musik som en flykt från allt hemskt som pågick i världen. Vi ville att det här albumet skulle vara mer optimistiskt och gladare än vårt förra album Ruins, som var en break-up-skiva. Det är förmodligen vår mest poppiga skiva hittills. Vi hämtade inspiration från alla olika håll – gamla favoriter som Fleetwood Mac, Carole King, Tom Petty, T Rex, Elton John men också Angel Olsen, Whitney och Big Thief. Titeln är en referens till frihet, att lära sig att stå på egna ben. Att bli äldre och känna sig mer bekväm i sig själv. Drömmen om att rida iväg på en gyllene häst, en Palomino!

I höst ger sig First Aid Kit ut på UK headline-turné med Lola Kirke följt av en Europa- & Skandinavien-turné tidig vår tillsammans med Maja Francis.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Lyssna: David Urwitz – Som om inget hade hänt

22 oktober, 2022 by Redaktionen

David Urwitz – foto: Johannes Berner

David Urwitz har släppt albumet Som om inget hade hänt. Det är drygt fyra år sedan hans senaste album. Som om inget hade hänt är David Urwitz åttonde skiva.

Han skriver om albumet:
Fyra underliga år.
Skivan är på många sätt präglad av den dystopiska stämning som varit närvarande den här tiden.
Självklart visste jag inte att det skulle bli krig i Europa och vissa låtar är också skrivna långt innan pandemin men känslan när jag själv lyssnade igenom albumet nu i veckan var att jag nästan undrade om jag kände på mig vart allt var på väg. Men det gjorde jag ju inte.
Att tro något sådan vore ju snudd på helknäppt.
Det blev en skör och vemodig skiva. Den är allvarlig. Men förhoppningsvis också full av förtröstan och hopp.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Svep från ymnigt pulserande Stockholm Jazzfestival 2022

22 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Lars Danielssons Liberetto – foto Leo Ahmed

14-17/10 2022

Konserter arrangeras på ett femtiotal scener i och omkring Stockholm

Kom hem i förrgår från en väldigt utspridd storsatsande festival som pågår i skrivande stund. Handlar inte om plötsligt tappat intresse, utan om att det är dyrt att bo bra i city. Har recenserat från festivalen sedan 2014 minus första coronaåret. Första Jazz- och bluesfestivalen jag var med om utomhus ägde rum på Skeppsholmen 1986. Årets utbud var omfattande och kniviga urvalsprocessen fordrade noggrann planering. Tyvärr är schemat frustrerande upplagt, i så måtto att man får nöja med cirka två konserter per dag. Annars fanns inget att klaga på utom möjligen det ombytliga vädret med ett par obarmhärtiga regnskurar på minuskontot.

Kunde sitta på lagom avstånd, var väldigt nöjd med kvalitén på ljudet och hann äta gott, bortsett från söndagen som blev lite körig. Som varandes turist i huvudstaden besöktes tre utställningar värda att tipsas om: Göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Åke Göransson på Liljevalchs, retrospektiv om Hans Gedda på Fotografiska samt självklart exklusiva utställningen av Christer Landergrens musikerporträtt (några av kvinnliga motiven har jag träffat i år) på Scenkonstmuseet.

Ledisi på Stockholms Konserthus – foto Leo Ahmed

Fjorton-faldigt Grammy-nominerade Ledisi med gigantisk orkester i ryggen invigde festivalen i en tribut till Nina Simone. Var dock tillräckligt nyfiken på LARS DANIELSSON & LIBERETTO för att istället ta mig till Kulturhuset, vars läktare i hörsalen syntes nära nog fullsatt. Till saken hör att jag ofta erfarit högtidsstunder senaste åren då basisten och cellisten Lars Danielsson haft avgörande roller på scen. Men hans kvartett Liberetto med fyra rosade album i bagaget och otal gig i Europas stora konserthus, hade fram tills nu utgjort okänd mark. Lät öronen absorberas av konsert på Youtube från i fjol som uppladdning. Konstaterade att musiken tangerade min vision av den optimala livemusikkänslan. Och efter att på plats ha genomströmmats av fabulös dynamik under en och en halv timma behöver inte omdömet revideras.

Kompositör Danielsson styr skeendet från sin ”sjungande” bas. Under gruppens cirka tioåriga existens har trumslagaren Magnus Öström (känd från E.S.T, Rymden mm) funnits vid hans sida. Sedan 2015 ingår franske (född i Martinique) pianisten Grégory Privat i denna fängslande konstellation. En gitarrist utgör gruppens fjärde komponent. Vikarierar förtjänstfullt på elgitarr gör Krister Jonsson (Viktoria Tolstoy). Till kretsen hör också deras egna ljudtekniker som verkligen förtjänade den eloge bandledaren gav.

Grégory Privat – foto Leo Ahmed

Drömskt, extremt försynt intro alstrar inledningsvis obeskrivlig skönhet Trollbinds under konsertens förlopp av rafflande melodisk mix, där solistiskt impro-stretchande avlöser vidunderligt samspel. Som förväntat blandas akustiska ljudkällor smart med lagom mycket teknologi. Kännetecknande är hur mästerligt en slags dynamisk densitet genereras. Vad Liberetto sysslar med kan betecknas som kontemporär kammarjazz. Nervigt groove övergår i lyriska stämningar, ofta med tillsats av enormt avancerad rytmik. Fram tills mittpunkten i tredje låt intar den förnämlige kompositören positionen som ankare i bakgrunden. En specialitet man excellerar i är dialoger, varav den första bländande uppstår mellan Privat och Öström. Sist nämnde musiker fägar musiken med flera effektfulla eruptioner. Privat demonstrerar ypperlig precision, ger sig av i lysande löpningar. Blev en ny upptäckt att glädjas åt.

foto Leo Ahmed

Stycke doftande av humanism och påminnande om Rymdens sound presenteras. Vi får veta att det spelats två gånger i Ukraina med symfoniorkester, varför stycket gripande tillägnas folket i landet. Kvartettens visar sin kapacitet i låtar med utomordentlig substans, bjuder på fantastiskt samspel kryddat med mirakulösa utvikningar. Gitarrist Jonsson övertygar i omgångar, bland annat i ett solo i 4/4 takt. Standarden var svindlande! I ekvilibristisk paradoxal lunk glänser Jonsson, varvid fokus skiftas till imponerande snabbhet från Privat. Ett annat krön uppnås via Danielssons tolkning på egen hand av Both Sides Now. Titellåten Cloudland sprider en aura av mjuk ljuvlighet medan Desert of Catanga framgångsrikt symboliserar kompositörens kompetens. Rafflande struktur paras med maximalt suggestiv intensitet. Efter stående ovationer bäddas vi in i bedårande tema. Extranumret är en lyriskt långsam fullträff.

foto Leo Ahmed

Åker lördag eftermiddag gröna linjen till Bandhagen (längs samma linje som forna punkdestinationen Rågsved) . Här ligger studio och replokalen BAS, används också till intima konserter. Har med behållning besökt jazziga oasen under tidigare festivaler. Två duos lirar ett set vardera. Först möter vi italienska ILARIA CAPALBO, bosatt i Stockholm, på kontrabas och gitarristen LOKE RISBERG. Låtar de har turats om att skriva framförs. Osedvanligt prydlig klangfärg premieras i en lite udda sättning. Hört och tyckt om deras spel var för sig, i Risbergs fall vid ett antal tillfällen. När de ledigt sammanstrålar noteras öppna linjer och fina förskjutningar, det skissbetonade varvas med bunden form (notläsning).

Förundras över gitarrens design och fylliga vibrato. Får reda på att det är den första jazzgitarr som Strandbergs (kända tillverkare inom metal-genren) gjort. Expansivt tilltal roteras kring melodiska figurer och solistiska inpass. Ibland glider instrumenten i sär, ibland bildas solid enhet. I vackert sökande ballad byter Capalbo till elbas. Blir efter ett tag uppenbart att hon primärt ackompanjerar. Pregnant solo på ”basfiolen” övergår i eleganta ackord på originella elgitarren. En sorts kulmination uppstår i Mörka skogen (L. Risberg), hit med varsamt vackert tema.

foto Leo Ahmed

En äldre generation intar scenutrymmet efter paus. FREDRIK LJUNGKVIST & MATTIAS RISBERG tar i sitt program fasta på sina arrangemang av Carrla Bley-låtar vilka återfinns på albumet And Now The Quuen. Trots bestämd utgångspunkt rör det sig om vildvuxen musik av experimentell natur. Är medveten om att Ljungkvist – alternerar mellan tenor-, alt- sopransaxofon samt klarinett – ses som en bjässe inom fri form. Har emellertid problem med att tillgodogöra mig hans påträngande stil, stundtals rent av spräck då det frossas i gälla toner. Hade önskat att kunna identifiera mer av Carla Bleys fängslande tonspråk, inte bara fragment. Dessutom hamnar hörvärde pianisten ofta i dominantens skugga. Registrerar genomgående ryckigt oberäkneliga toner. Gillar ändå skarpt en ballad i moll präglad av Risbergs anslag jämte träblåsarens solistiska bravader på klarinett. Man tar sig an exempelvis Ictus och Sing me Softly With The Blues.

foto Leo Ahmed

Aftonen tillbringas delvis i anrika huset som kort och gott kallas Musikaliska nära Nybroplan. Läst ett par intervjuer och vidtog som förberedelse lyssning på fantastiska albumet Flor. I övrigt saknades anmärkningsvärt nog kännedom om GRETCHEN PARLATO, en storartad artist lika hemma i soul och bossa som jazzsång. Charmades av hur genommusikaliskt hon och pianotrion agerade utan braskande metoder. Batterist Jonathan Barber fångade mig direkt, blev en ny favorit utan att hänge sig åt uppvisning. Uppseendeväckande många av renommerade artistens svenska kvinnliga kollegor visade sig vara fans, fanns i publiken (tyvärr långt ifrån utsålt) och gjorde sina strupar hörda på anmodan i ett par moment, vilket var en upplevelse. Recensionen av konserten kommer publiceras i JAZZ/Orkesterjournalen.

foto Leo Ahmed

Första anhalt under söndagen blir återigen BAS. Nu har betydligt fler samlats på ytan som fungerar som scen. Blacknuss-grundaren och trumslagaren MARTIN JONSSON brukar kontakta musikervänner med näsa för svängig souljazz. De som kan jammar tillsammans under vitsiga beteckningen MODERN JONSSON QUARTET (alluderar på MJQ vilka jag såg på Liseberg på 90-talet). Festivalupplagan av MJQ består av honom själv i egenskap av samordnare och presentatör, Axel Fagerberg på percussion, Martin Höper på kontrabas, Calle Bagge på rhodes och piano, Fredrik Nordström på tenorsax samt gitarristen Max Schultz. Eminenta musiker allesammans som jag ofta kunnat höra live och på skiva. Eventuellt var Fagerberg ett nytt namn., någon jag inte träffat.(Kan flika in att min närvaro avbröts tre låtar in i andra set för att få tid med snabbmat inför tidig kvällskonsert.) En praktisk detalj utföll till belåtenhet för publiken. Syftar på att ljudvolymen lyckligtvis var anpassad till rummets storlek. Höpers instrument låter lika fett som en elbas märkligt nog. Kan det bero på förstärkaren?

I sprudlande ösigt gig kommer medryckande musiken från bland andra Eddie Harris, Pharoah Sanders, Chick Corea, Les McCann, Joni Mitchell samt Don Cherry. Mestadels rakt beat hackas några gånger upp i ornamenterade uppluckringar. Varje låt innehåller givetvis en distinkt hook att hänga upp groovet på. Duktige Nordström tar hand om flest solon medan bandledaren naturligtvis agerar pådrivare utan att gå till överdrift. Rytmframtagande triumvirat får det att svänga, låta enormt tajt.

foto Leo Ahmed

Uppdelningen mellan unisont spel och features utförs galant. Nordström som sällan spelar lika rakt på står ändå för några snirkliga formuleringar som överskrider den jazzfunkiga formeln. Storheter som Carl Bagge och Max Schultz ser till att uppåtkicken till konsert aldrig blir statisk. Garnerar känsligt när man ”ger sig i kast med gamla favoriter” för att citera initiativtagaren till hobbyprojektet, som sägs vilja återupprätta anseendet för fusion. Joni Mitchells gärning hedras i utsökt tolkning som genialiskt övergår i spirituell coda i Coltranes anda. Hänryckande melodi av Don Cherry lyfter i gemensam konversation fram generaliserande begreppet afro-beat.

Vad jag hinner njuta av efter paus är en fortsatt energigivande vibe. Märks att musikerna blivit än varmare i kläderna. Första solister över osvikliga groovet blir Schultz och Nordström (denna gång på sopran). Tänker på Axel Fagerberg på sina congas och dennes positiva inverkan på soundet. Inspirerad eskapad från gitarresset Schultz inbringar välförtjänta applåder. Allra sist höjer jag på ögonbrynen åt oväntat boppig inbrytning (Mingus, Ornette, Coltrane?). Tvingas av praktiska orsaker att lämna i förtid, förvisso på mycket gott humör.

foto Leo Ahmed

ELARIA ORCHESTRA sattes samman av två driftiga kvinnor, en omständighet som torde vara tämligen unik i Storbands-Sverige även om branschen begåvats med succéer som ASJO featuring Lena Svanberg. Initiativtagaren och flöjtsolisten Lina Lövstrand drog igång samarbetet med dirigenten/ arrangören och kompositören Erika Hammarberg 2018. Konserten förlagd till folkmusikens nav Stallet, är samtidigt releasekonsert för IKIGAI, utgiven på bröderna Tengholms nybildade bolag och producerad av Hammarberg.. Vilken kuriositet att Winterflow (l. Lövstrand) framförs på samma gång live och i Jazzradion med kompositören som flöjtsolist. Får efteråt veta att man valt att hoppa över två låtar. Apropå Stallet är det ingen idealisk lokal för maffigt storbandssound, även om rummet skapligt svalde alla välljudande stämmor.

Könsmixade orkestern har försetts med gedigen kompetens i ett spann från talanger till stjärnor. Denna liveversion som färdats med buss från storbandsfestival i Norge, hade spetsats med förstetrumpetaren Hans Dyvik, trombonveteranen Sven Berggren, trombonisten och tonsättaren Helge Sunde samt ytterligare norsk stjärnglans i form av Hildegunn Öiseth på trumpet och bockhorn (skrev om hennes radioutsända konsert från Lerum härom året).

Lina Lövstrand och Lars Ekman – foto Leo Ahmed

Lägger först märke till aptitligt böljande linjer. Vikarierande Hannes Sigfridsson bakom trummorna agerar dynamo, har den rätta touchen från första takt till sista. Ser till att låtar utvecklas i fascinerande faser. Blir tydligt efter ett tag att somliga kompositioner ändrar karaktär, består av olika skeden vilket är ett gemensamt drag för visionära storband av rang. Pianist Anna Greta Sigurdardottir (recenserade solodebuten i JAZZ/ OJ) gör sig ”skyldig” till åtskillig ljuvlig tillförsel, vars första leverans sker i ett skimrande intro på vackert seren ballad. Tenoristen Magnus Dölerud (råkar också vara recenserad av mig i ovan nämnda tidskrift) spelar i samma ballad softare än någonsin tidigare hörts.

Anna Greta Sigurdardottir foto Leo Ahmed

Orkestern företar sig mer än att spela material från sprillans färska IKIGAI. Vi undfägnas spänstiga låtar signerade Dölerud, Öiseth och Sunde. Helge Sundes alster sägs bygga på halv kromatisk skala, vilket resulterar i ett kul och udda beat vars konturer fylls i på elbas av Lars Ekman, en av kollektivets stöttepelare. Magnus Döleruds förnämliga ballad Sober hade fått arrats av expert från Kanada. Hildegunn Öiseth framställer magiskt oavsett instrument, sammanpressade toner av nordiskt vemod framkallar gåshud hos oss känsliga lyssnare. I hennes Arabish på bockhorn associeras till sound som inramar magdans.

Helge Sunde foto Leo Ahmed

Ett alster med spanska influenser (Paso Doble) sticker ut genom sin frapperande dynamik och altsaxsolo från Johan Christoffersson. Sommarnattsvals hette ännu en förstklassig skapelse med Lövstrand och Öiseth som charmanta solister. Extranumret var liktydigt med albumets finalnummer, nämligen de närmast andaktsfulla harmonier som getts titeln Berget, vars varliga melodi påminner om Send In The Clowns. Ska också noteras att en swingande standardlåt inkluderades i en strålande spelning.

Lyssnar och skriver regelbundet om svenska storband. Anser att i denna mördande konkurrens av topporkestrar platsar definitivt Elaria Orchestra. Det borgar deras ensemblespel, spännande arrangemang, solistisk nivå och kvalitén på kompositioner för.

foto Leo Ahmed

Lyssnar hängivet på andra set med THE ORGAN HANGOUT på Stampen. Bakom roliga bandnamnet döljer sig en otroligt sammansvetsad trio, vars medlemmar ofta förekommer live i de mest skiftande sammanhang, alltid högklassiga. Syftar på allestädes närvarande Max Schultz på gitarr, trumslagare Chris Montgomery samt unge orgeldomptören Leo Lindberg. Man övertygar genom att totalt synkade vara rotade i soulig orgeljazz från 60-talet. Men det botaniseras friskt i skiftande stilar med viss övervikt för bluesig anstrykning.

Trion samsas om att fronta även om Leo Lindbergs harmonier utgör odiskutabelt centrum. Tempon varieras och svänget påtagligt. En initierad åhörare bredvid ansåg att hans sound liknade Thomas Jutterströms. Ingen konst för männen att få till smittsamt gungande groove, stundtals uppstår tung shuffle. Plötsligt får Schultz feeling och ger sig bildligt talat iväg på virtuost maner, varpå Montgomery följer och understödjer. Slingor stretchas i ett läge fram till åtråvärd kokpunkt. Knappt fyrtio minuters okomplicerad extas!

bild från Andreaskyrkans fb-sida

Visade sig vara krångligt att hitta till Andreaskyrkan vid Medborgarplatsen. Var dock förutseende och ute i god tid. Här vankas under måndagen duos x 2 vilka efter korta framträdanden fusioneras. Snacka om klurigt organiserat evenemang. Erik Palmbergs ersätts av Hampus T Adami vars trombon verka ha en speciell konstruktion. Han möter pianisten Anton Dromberg i tre låtar. Musiken är avpassad efter var den framförs, på samma gång avspänd och högtidlig i ypperlig akustik. Lyhörda samspelet från samtliga konstellationer kan onekligen etiketteras kammarjazz. Drombergs solistiska utsmyckning av A Night In Tunisia imponerar. Duons sound överensstämmer delvis med det på Diane – Chet Baker/ Paul Bley (Steeplechase 1985), trots att Chet Baker förknippas med romantiskt trumpetspel.

Tenor- och sopransaxofonisten Örjan Hultén och mångårige musikaliske partnern Filip Augustsson på kontrabas är det andra paret, två profiler på den svenska jazzscenen som jag hört åtskilliga gånger, framför allt stabile basisten. De spelar i likhet med föregående duo främst original (2 x Augustsson), fast första melodin är skriven av gigant inom gebitet soundtrack. Syftar på duons begåvade tolkning i improvisatorisk anda av Ennio Morricones melankoliska ledmotiv ur Cinema Paradiso. Spelas antingen suggestivt eller med taggig och oslipad attityd.

När sättningen övergår i kvartett förekommer både Kenny Wheeler och Monk på repertoaren. Skönt åtstramade toner kontrasteras mot knixiga Rythm-n-Ning där bluesiga toner förändras till vag boogie. Samtliga får jobba hårt i pionjärens invecklade noter. Vad en fåtalig publik njuter av summeras andaktsfullt, avskalat och smeksamt som en ballad signerad Lester Young eller Ben Webster.

Sista konserten på festivalen för min del gick av stapeln på Fasching. Hade bestämt mig för att se prisade Milder PS med stråkkvartett plus Lisa Långbacka. Till saken hör att jag recenserat Gyllene Skivan-vinnaren Singled Out By Fate och lyssnade på Prefab Sprout när det begav sig. Behöver egentligen bara hänvisa till den utförliga recension som publicerats på Orkesterjournalens hemsida. Min alternativa slutmening lyder som följer: Oavsett om man är förtrogen med förlagan en närmast osannolikt innerlig händelse av episk magnitud, präglad av drabbade mottagare och ödmjukt kreativa avsändare

OBS Festivalen avslutas söndag 23 oktober

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in