Musik

12/5 2022

Nefertiti vid Hvitfeldtsplatsen i Göteborg

Linnea Jonsson är en trumpetare i 25-års åldern från Västerås som examinerades från KMH i fjol. Fått veta att ett par av lärarna på hennes huvudinstrument varit Peter Asplund och Nils Jansson. Linnea har setts i Håkan Broströms storband New Places Orchestra och nyligen vikarierade hon i Bohuslän Big Band. För några år sedan släpptes en ep och nu fullängdsdebuten Fragments of Spring, tillsammans med musiker som träffats på nämnda högskola. Jag tillhörde de första som fick ”tjuvlyssna” och har skickat iväg min recension till redaktionen ifråga. På anrika Nefertiti (förvirrande när det i rådande stund finns två Nefertiti, vars bokningar ibland sammanfaller genremässigt), står nästan samma personer på scen som befann sig i studio.

Talangen Linnea Jonsson omger sig på skivsläppet av pianist Britta Virves, Johan Tengholm på kontrabas, Bjarni Már Ingólfsson samt den som verkar vara hennes radarpartner Kristian Remnelius, sittandes bakom trumsetet. Kan flika att detta bara var tredje gången jag besökte lokalen sedan nya ägarna tog över efter jazzföreningens konkurs och sedermera flytt. Virves liverecenserade jag i uppskattande ordalag i fjol och Tengholm hade jag en trevlig pratstund med för några år sedan.

Releasen igångsätts med Landscapes, musik av utforskande art att sjunka in i. Tycker om det vemodiga temat, vilket avlöses av en nedtonad, varsam melodi betitlad Morning Light. Huvudpersonens mogna trumpetspel påminner här om stilbildaren Jan Allan. I övrigt kännetecknad av ett utbroderat gitarrsolo ackompanjerat av pådrivande trumspel. Man går vidare genom att lansera pigga liveversioner av Hymn of the Forest jämte den välskrivna titelmelodin. Meddelas att albumet gjorts mot bakgrund av pandemins utbrott under vårens ljusbringande grönska. I ett intro levereras finstämda licks av Ingólfsson. Vackra, fint sammanhållna kompositioner förför, ofta via en expanderande dimension. Trummor och piano konverserar livligt. Att Virves outro övergår i ett intro är ett snillrikt drag av Jonsson, upphov till samtliga låtar.

Gillar genomgående den förhärskande klangen. Första set avrundas med sprillans färsk låt. Togetherness, som introduceras med uttalandet ”Skulle gå lite bättre om vi människor hjälps åt”. Fäster mig vid väna, introspektiva fraser av den kvinnliga trumpetaren, som får hennes samarbetande musiker att ljuvligt falla in i mönstret. Efter paus inleder den Scofield-påverkade gitarristen i böljande, flerskiktad färdriktning. I vad som rubriceras som livedebut i eget namn i landets jazz-Mecka just nu, råder ingen tvekan om vem som frontar, även om det görs inpass från samtliga.

Efter förnämliga hyllningen till Kenny Wheeler (Wheels) följer By The Ocean, en av konsertens toppnoteringar. Är svag för trumpetare som inte bara briljerar tekniskt, utan också tillför känslomässiga aspekter. Linnea Jonsson besitter denna åtråvärda förmåga. Tar till mig flödande melodi som ringlar och krumbuktar sig. på ett sätt som fängslar. Lite ECM-vibbar. Mitt i all positiv inställning finns dock skäl att anmärka på en omständighet. Trumslagare Remnelius, vars insats på skivan får lovord, beter sig nämligen då och då bombastiskt. Störs stundom av dennes omotiverade agerande. Massiva präglingen är vissa gånger alldeles för stark, skapar obalans.

Ljuvlig harmonik genomsyrar Floating Timeline från nämnda ep. Med trumpeten i framkant formeras en subtilt utsträckt ballad. Därefter följer en sprudlande sekvens där Virves anför en klassisk pianotrio-sättning, vilka navigerat sig längst fram. Dekoreras idérikt! I en lugnare sekvens ges plats åt bas-feature, vilket Tengholm förvaltar galant. Lysande låt som skulle kunna utgöra ledmotiv i film eller dramaserie.

Den inte jättestora publiken får extranummer. Bonuslåten utgår från ett långt basintro och kröns av snitsig duell emellan trumpet och trummor. Förvånas när Jonsson efteråt tillkännager att detta latin-stuk med klara influenser av La Fiesta och stänk av Spain, är ett eget verk. Som sagt stimulerande att serveras liveversionen av en cd jag lyssnat in mig på, plus extramaterial.

11/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör jazzföreningen Nefertiti)

Elektroniska jazzens nydanare firar 25 framgångsrika år. Jubileumsturnén besökte ett välfyllt och entusiastiskt Valand. Gruppen som blivit Grammis-vinnare gånger tre liknar ur en aspekt Bob Hund. Man har bortsett från trumslagarposten haft samma sammansättning sedan starten. Vad som bildades ur Eric Gadds liveband, utgörs således av Per ”Ruskträsk Johansson, Goran Kajfes, Daniel Karlsson, Peter Forss och sedan cirka fem år tillbaka Lars Skoglund. Medlemmarna driver eller ingår i en mängd andra uppmärksammade projekt (några av dem har till och med belönats med Gyllene Skivan), så det är förunderligt att sammanhållningen och gnistan är intakt. Man har släppt tretton skivor, varav den senaste endast digitalt.

Har sett Oddjob ett antal gånger, varav ett par tillfällen som recensent. Är kanske inte lika stor hardcore-fan som Lars Norén var, fast jag uppskattar deras musik väldigt mycket, vill hävda att deras bidrag till den svenska musikscenens har unika kvaliteter. Generellt sett verkar de ha frångått den tidigare arbetsmetoden att bygga på ”instant-appeal-teman”. Istället gärna ägna sig åt att utforska mer komplexa tongångar, kompletterade med krängande jazz-groove och vackra passager. I första avdelningen, pågående ungefär fyrtio minuter, framförs material enbart från den nyinspelade ep:n 25, som släpptes digitalt för några veckor sedan.

Inledningsvis abstrakt tonmåleri feat. Goran Kajfes uttrycksfulla trumpet, uppbackat av rullande rytmer. Il Carillon övergår i Bam Bom. Fokus förflyttas fascinerande emellan instrument. Ibland kan man uppfatta glipor av fräckt groove och medryckande slingor. Lars Skoglund uppvisar konstant en dynamiskt eggande spelstil på sitt trumset. Onomatopoetiska titeln ges inkännande inramning genom ”Ruskträsks” barytonsax, elbasens subtila hantering av Peter Forss, klaviaturmästare Daniel Karlssons anslag på flygeln samt framplockad tamburin av Goran Kajfes. Gott gung uppstår, inte minst när Johansson drar iväg på baryton. Bandet sound känns igen, särskilt när låten ändrar skepnad.

En kuriositet avslöjas av presentatör Per ”Ruskträsk” Johansson. Nämligen att i inledande låt förekom en tonartssänkning. Vargtimmen har drag av spacig ballad, vars utforskande kräver koncentrerade lyssnare. Vackert eller mystiskt om vartannat. Daniel Karlsson utvinner sällsamt sound ur sitt fender rhodes, medan kontrabasen läckert markerar bakgrund och ”Ruskträsk” solar snyggt på altsax. Låter otyglat, på ett fräckt jazzigt vis. Efter Farao avrundas ett första set på cirka 40 minuter med This Is NoT The End. Ett finstämt nedtonat alster med flöjtspel, där mjuka toner införlivas i en anda av nordic sound. Kajfes bjuder på syntiga effekter och magnifika fraser på trumpet.

Direkt efter paus hörs extrovert, slingrande melodi. Blir väldigt suggestivt, vilket uppskattas. I den lätt hypnotiska rytmik som uppstår, bökar bandets eminente träblåsare i barytonsaxens djupa register. I titellåten från Kong hamnar de rutinerade rävarna i ett tillstånd av flow, en andra andning när Oddjob är som bäst live. Mannen jag fått fotot av ovan kallade deras bravader för ”överbag”. Temat levereras elegant på keyboard. Detta längre sjok utan avbrott inviterar publiken in i bandets universum. ”Ruskträsk” skiftar till basklarinett. Det energiskt vildvuxna har sin motpol i vidunderligt avskalad skönhet. Fäster mig som väntat vid Daniel Karlssons känsliga anslag. Men kontraster är ju deras grej, varför den skärande kuling som kommer ur högtalarna innebär ett rejält stilbrott. Inträffar när Feathers And Bells glider över i Folk #2.

Får för mig att Oddjob i ett avsnitt med få strukturer, ägnar sig åt improvisaton över ett givet groove. En reflektion från en lekman. Upptäcker flera lager, vilket genererar stimulerande lyssning. Upptäcker att musiken kränger, vränger och vrider sig som om den ömsar skinn. Männen på scen skapar ett enormt tryck och tillför kontinuerligt kreativ kontrastverkan. I detta skede måste puffas extra för altsaxofonspelet, jämte Lars Skoglund formidabelt komplexa rytmläggning. Hänförs till den grad att omdömet magiska moment blir oundvikligt. Förstärks av Daniel Karlssons solo på flygel.

Publiken delges relevant info om projektet FOLK, ett av deras Grammis-prisade album. Instoppad emellan två låtar med traditionellt ursprung tolkas Scarlet Woman från ep:n med Weather Report-material. Tilltalas av ett kantigt groove i en självständig version. På sluttampen dundrar man på med spräcklig frenesi á la Albert Ayler. Oddjob bevisar att de behärskar dissonanser lika hög utsträckning som omtalade avantgarde-konstellationer. Även om personalen på Valand propsade på att konserten skulle ta slut efter cirka två timmar för att lokalen skulle ställas i ordning till studentbal, fanns planering för ett extranummer. Folding The Old Man hade valts ut. En exceptionellt långsam, framåtskridande melodi. Svävande och sammanhållen! Återigen våldsamma kontraster, vilket gjorde publiken lycklig.

Viss besvikelse uppstod hos mig när de i sin retroperspektiv ratade hits från Sumo respektive Clint. Å andra sidan de alternativ som serverades var fullgoda. Och spelningens aningen oförutsägbara, hisnande spännvidd måste betecknas som fantastisk, likaså ett antal solon.