21-22/10 2022
Konserter på tre scener i Folkets Hus i Trollhättan
Har för mig att det är fjärde året jag pendlar från Mölndal för att skriva om Västsveriges främsta festival. Trollhättans kommun arrangerar i samarbete med två livaktiga föreningar vilka logiskt nog representerar jazzen respektive bluesperspektivet samt Folkets Hus. Med generöst stöd av regionen har man resurser att boka internationella stjärnor jämte gräddan av nordiska improvisationsmusiker och uppmärksammade talanger. Arrangörerna räds inte att utmana och kontraster har blivit något av ett signum. Man satsar lika mycket på det avantgardistiska som på mainstream. Mot bakgrund av att allt senaste tiden blivit påtagligt dyrare, får det anses godkänt med uppslutning på cirka 250 personer per dag. Många människor tvingas prioritera bort nöjen, krogbesök och konserter. Ska betonas att festivalpasset i sig är synnerligen prisvärt.
Bortsett från en inlagd välbehövlig paus pågår livemusik nästan nonstop, ett intensivt upplägg praktiskt genomförbart genom tillgång till tre scener: Apollon, Hebeteatern och Kulturbaren. Som ni inser orkade jag inte koncentrerat bevaka precis allt, även om de flesta spelningar sågs från start till sista ton. Antecknade fakta och massvis av intryck som underlag för mitt svep. Ska framhävas att ljudet genomgående var ypperligt, vilket inte kan nog understrykas vikten av.
Festivalens invigningsakt fredag tidig kväll var volymstarka och lekfulla MATS & MORGAN som ju blev berömda tidigt i karriären när Frank Zappa lirade med dem . Kan inte erinra mig att jag tidigare sett duon som firar sina fyrtio år tillsammans genom att ge ut en jubileumsbox. Klaviaturspelande geniet Mats Öberg har jag dock haft ynnesten att recensera åtskilliga gånger, live och några gånger skivledes. Roas av ett förväntat massivt progressivt beat med efterhand många infall. Mats lirar ibland munspel som i mina öron låter aningen skevt. Däremot är vad han frambringar på sin välutrustade keyboard (inklusive samplingar), enastående skiftande sound, vilka exceptionellt lyhörde och solide Morgan med rötter i metal-trummande, blixtsnabbt svarar på eller i sin tur ger impulser till sin partner. Utan att vara insatt betraktar jag ett komprimerat och på slutet uppbrutet, skojfriskt set som en best-of uppvisning.
Sfäriskt tungt sound kryddas med aviga takter och experimenterande med halsbrytande teknik. Mats verkligen ut svängarna i medryckande improvisationer. I en uppsjö av musikaliska hyss är det inte alla som etsar sig fast. Ska framhållas att ljudet från Kulturbaren är ytterst fördelaktigt. När duon med sitt intuitiva samspel (sammanstrålade på scen redan när de gick olika årskurs på mellanstadiet) lirar på topp garanteras en ekvilibristisk kombo av harmonier och rytmik. Snarare än reguljära låtar känns musiken jambetonad, vilket uppskattas. Man rör sig emellan det tillgängliga och abstrakta. Extranumret med sitt rejält utflippade avslut leder tanken till banbrytande E,L & P (snart femtio år sedan Keith Emerson gjorde outplånligt intryck på mig i Scandinavium).
Råkar ha blivit så att jag kunnat höra RIGMOR GUSTAFSSONS sångkonst live åtskilliga gånger senaste decenniet, varav somliga av dem resulterat i lyriska recensioner (skrev också om senaste albumet i JAZZ/ OJ) Sa till ödmjuka stjärnan efteråt att hungern och viljan att förnya sig väcker beundran, förutom det faktum att hon och hennes pianotrio i underbart ljud, bjöd på en extraordinär innerlig begivenhet. Ackompanjerar med ackuratess i varje detalj gör Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på bas samt trumslagaren Chris Montgomery. Mångfaldigt prisbelönta artisten har, vilket framgår i urvalet, bestämt sig för att sjunga alltmer på svenska. Därför varvas Joni Mitchell, Kate Bush och egna livsbejakande Different Kind med tonsättningar av Fröding, Birger Sjöberg och två mindre kända visor av Cornelis.
I inledande jazzmarinerade versionen av Big Yellow Taxi, blottas omgående oförställda glädjen i att få brista ut i skönsång inför hängiven publik. Vid flera tillfällen ryser jag av lycka av hur de fyra på scen är lika påslagna. Vokaljazz av absolut ädlaste valör levereras. Flyhänta pianotrion tar chansen att presentera sig på allvar i standardmelodin It Could Happen To You som fått svensk text av Anders Lundin. Man är på tårna när en betagande stämma i världsklass tolkar Cornelis x 2, varav den ena låten är en sprittande suggestiv sak i bluesens frodiga mylla. Jonas Östholm briljerar! När Strövtåg i hembygden framförs känns slitna klyschan ståpäls fullt motiverad. Perfektion, inte tu tal om annat. Noterar makalös svängig energi i originallåt med basist Höper i framskjuten position.
Östholms intro i Wuthering Heights är örongodis, följs upp av makalöst svävande röst vars kontroll och känsliga uttryck går rätt till hjärtat. I en upphottad version av Birger Sjöbergs hit-betonade alster firar Chris Montgomerys vispspel triumfer jämte sticket på piano. I extranumret får en salig publik vad de önskar sig, nämligen en smäktande och avskalad interpretation av Over The Rainbow. Så fenomenalt hög standard i allt kvartetten företar sig att mina meningar framstår som prosaiska. Detta var magiskt!
Första inslaget av blues kommer från England i form av prisade ELLES BAILEY och hennes välljudande band. 30-åriga produktiva låtskrivaren och sångerskan är aktuell med albumet Shining In The Half Light. Staden hon säger sig ha band till genom att äga en Saab besöktes för tre år sedan. För första gång sedan pandemin backas hon live upp av sitt band. Stimuleras av ett rent sound utan mullrande bas, istället rullande hammondorgel i framkant trakterad av Johnny Henderson. Bailey sjunger med klös i pipan och vibrerande nerv, även om åtråvärda extra personligheten saknas.
Gillar att hennes skarpslipade band inte huvudsakligen ägnar sig åt att dundra på. Organisten färgar soundet, liksom genomtänkta basgångarna från Matthew Waere. Självfallet lägger gitarrist Joe Wilkins (som låtskrivaren oftast jobbat ihop med live) en handfull distinkta solon jämte behagligt riffande, fock utan att sammantaget dominera. Hör genomgående snärtigt offensiv bluesrock med urskiljbara konturer. Britterna har med sig eget ljud- och ljuscrew, vilket känns lyxigt och har god effekt.
Cover på Wilson Pickett tillhör repertoarens höjdpunkter. Help Somebody har hitpotential och Perfect Storm blir rörande genom att hylla arvet från legendariska Muscle Shoals plus kampen mot segregation och rasism. Vad som lanseras som den frontande kvinnans mest kända alster (Medicine Man) spetsas av ett snyggt solo på slidegitarr. Och finalnumret Sunshine City låter skönt stompig. Trevlig show med föredömligt band, även om trummisen kunde ha bjudit mer på sitt kunnande. Elles Baileys lagom hesa stämma har en inlevelse tagit henne långt. Förhoppningsvis kan låtskrivandet utvecklas än mer.
Festivalens mest notabla bokning var amerikanske gitarristen Kurt Rosenwinkel (spelade förvisso i Göteborg i fjol). I princip lika meriterad är trumslagaren i pianolösa trion, nämligen Gregory Hutchinson som spelat med exempelvis Betty Carter, Joshua Redman, Roy Hargrove, Joe Henderson, Ray Brown och Jimmy Smith. På sitt cv har gitarristen med den glimrande tekniken sexton egna album plus att han gästat på otaliga skivor, Han komponerar, undervisar, driver skivbolag och spelar keyboard. I Trollhättan visar den numera i Berlin boende giganten på sitt rödfärgade instrument varför han är en förebild för många aspirerande gitarrister. Avsevärt yngre Lukas Traxel från Schweiz kompletterar på kontrabas.
Rosenwinkels spel bygger mycket på ruskigt flink teknik kring skalor, vibrato och interaktionen med eminenta rytmsektionen. Hade inte hört honom live förut och knappt lyssnat på inspelningar i studio. Har ingen avsikt att vara kontroversiell, hade dock minst lika stort utbyte av renommerade batteristens aktiviteter. Han var sannerligen en polyrytmisk attraktion i sig. I somliga passager lirar i mina öron högstatusgitarristen gränsande till bluddrigt och kyligt. Intensitet präglar en konsert med ofantlig mängd ackord. I en spelstil nästan renons på riffande broderas svindlande. Rosenwinkel kan stundom matcha racertrion (har sett dessa giganter vid separata tillfällen) på fabulösa liveplattan Friday Night In San Francisco Först i femte låt uppstår en öppning, en luftigare avdelning. Lyckligtvis mixas snabba och lugna låtar. Befriande med de få vilopunkter som uppstår.
Enstaka original vävs in i låtlistan där kompositörerna är bland andra Mingus, Joe Henderson och A. C Jobim. Sist nämnda kompositör kan härledas kulturellt efter några minuter, då brasilianska temat elegant bryter igenom. Avslutande standard i snabbt tempo känns så väl igen. Den kryddas av en exalterande show på hårt spända trumskinn. Basisten sköter sig oklanderligt i bakgrunden, omgiven av två storheter vars nivå inbjuder till ironi från kollegor. De vitsigt lagda skulle framföra kommentaren ”onödigt bra”. Äntligen har jag sett denna omsusade gitarrist spela. Inser att Kurt Rosenwinkel är otroligt skicklig. Men konstaterar att han i motsats till äldre passionerade gardet – Scofield, Stern, Metheny – inte riktigt är min bag,
På grund av rådande tågförbindelser och hägrande vila inför späckat schema följande dag, hanns bara ungefär tre låtar med av sista akt. CLAES YNGSTRÖM, frontfigur i Sky High, hade satt samman ett rutinerat gäng från Dalarna för att hylla Jimi Hendrix (skulle ha blivit åttio år nästa månad). Yngström anlitade ytterligare en gitarrist som fick ombesörja ett par solon. Efter att Stone Free, Hey Joe och kanske någon låt avverkats blir det högintressant. Lite trist att behöva lämna när Pierre Swärd, mästare på Hammond B3, gör entré tillsammans med sångerskan Petra Kvännå. Inte alltför störande, men ljudet i Apollon var så länge jag var med lite murrigt och oskarpt.