14-17/10 2022
Konserter arrangeras på ett femtiotal scener i och omkring Stockholm
Kom hem i förrgår från en väldigt utspridd storsatsande festival som pågår i skrivande stund. Handlar inte om plötsligt tappat intresse, utan om att det är dyrt att bo bra i city. Har recenserat från festivalen sedan 2014 minus första coronaåret. Första Jazz- och bluesfestivalen jag var med om utomhus ägde rum på Skeppsholmen 1986. Årets utbud var omfattande och kniviga urvalsprocessen fordrade noggrann planering. Tyvärr är schemat frustrerande upplagt, i så måtto att man får nöja med cirka två konserter per dag. Annars fanns inget att klaga på utom möjligen det ombytliga vädret med ett par obarmhärtiga regnskurar på minuskontot.
Kunde sitta på lagom avstånd, var väldigt nöjd med kvalitén på ljudet och hann äta gott, bortsett från söndagen som blev lite körig. Som varandes turist i huvudstaden besöktes tre utställningar värda att tipsas om: Göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Åke Göransson på Liljevalchs, retrospektiv om Hans Gedda på Fotografiska samt självklart exklusiva utställningen av Christer Landergrens musikerporträtt (några av kvinnliga motiven har jag träffat i år) på Scenkonstmuseet.
Fjorton-faldigt Grammy-nominerade Ledisi med gigantisk orkester i ryggen invigde festivalen i en tribut till Nina Simone. Var dock tillräckligt nyfiken på LARS DANIELSSON & LIBERETTO för att istället ta mig till Kulturhuset, vars läktare i hörsalen syntes nära nog fullsatt. Till saken hör att jag ofta erfarit högtidsstunder senaste åren då basisten och cellisten Lars Danielsson haft avgörande roller på scen. Men hans kvartett Liberetto med fyra rosade album i bagaget och otal gig i Europas stora konserthus, hade fram tills nu utgjort okänd mark. Lät öronen absorberas av konsert på Youtube från i fjol som uppladdning. Konstaterade att musiken tangerade min vision av den optimala livemusikkänslan. Och efter att på plats ha genomströmmats av fabulös dynamik under en och en halv timma behöver inte omdömet revideras.
Kompositör Danielsson styr skeendet från sin ”sjungande” bas. Under gruppens cirka tioåriga existens har trumslagaren Magnus Öström (känd från E.S.T, Rymden mm) funnits vid hans sida. Sedan 2015 ingår franske (född i Martinique) pianisten Grégory Privat i denna fängslande konstellation. En gitarrist utgör gruppens fjärde komponent. Vikarierar förtjänstfullt på elgitarr gör Krister Jonsson (Viktoria Tolstoy). Till kretsen hör också deras egna ljudtekniker som verkligen förtjänade den eloge bandledaren gav.
Drömskt, extremt försynt intro alstrar inledningsvis obeskrivlig skönhet Trollbinds under konsertens förlopp av rafflande melodisk mix, där solistiskt impro-stretchande avlöser vidunderligt samspel. Som förväntat blandas akustiska ljudkällor smart med lagom mycket teknologi. Kännetecknande är hur mästerligt en slags dynamisk densitet genereras. Vad Liberetto sysslar med kan betecknas som kontemporär kammarjazz. Nervigt groove övergår i lyriska stämningar, ofta med tillsats av enormt avancerad rytmik. Fram tills mittpunkten i tredje låt intar den förnämlige kompositören positionen som ankare i bakgrunden. En specialitet man excellerar i är dialoger, varav den första bländande uppstår mellan Privat och Öström. Sist nämnde musiker fägar musiken med flera effektfulla eruptioner. Privat demonstrerar ypperlig precision, ger sig av i lysande löpningar. Blev en ny upptäckt att glädjas åt.
Stycke doftande av humanism och påminnande om Rymdens sound presenteras. Vi får veta att det spelats två gånger i Ukraina med symfoniorkester, varför stycket gripande tillägnas folket i landet. Kvartettens visar sin kapacitet i låtar med utomordentlig substans, bjuder på fantastiskt samspel kryddat med mirakulösa utvikningar. Gitarrist Jonsson övertygar i omgångar, bland annat i ett solo i 4/4 takt. Standarden var svindlande! I ekvilibristisk paradoxal lunk glänser Jonsson, varvid fokus skiftas till imponerande snabbhet från Privat. Ett annat krön uppnås via Danielssons tolkning på egen hand av Both Sides Now. Titellåten Cloudland sprider en aura av mjuk ljuvlighet medan Desert of Catanga framgångsrikt symboliserar kompositörens kompetens. Rafflande struktur paras med maximalt suggestiv intensitet. Efter stående ovationer bäddas vi in i bedårande tema. Extranumret är en lyriskt långsam fullträff.
Åker lördag eftermiddag gröna linjen till Bandhagen (längs samma linje som forna punkdestinationen Rågsved) . Här ligger studio och replokalen BAS, används också till intima konserter. Har med behållning besökt jazziga oasen under tidigare festivaler. Två duos lirar ett set vardera. Först möter vi italienska ILARIA CAPALBO, bosatt i Stockholm, på kontrabas och gitarristen LOKE RISBERG. Låtar de har turats om att skriva framförs. Osedvanligt prydlig klangfärg premieras i en lite udda sättning. Hört och tyckt om deras spel var för sig, i Risbergs fall vid ett antal tillfällen. När de ledigt sammanstrålar noteras öppna linjer och fina förskjutningar, det skissbetonade varvas med bunden form (notläsning).
Förundras över gitarrens design och fylliga vibrato. Får reda på att det är den första jazzgitarr som Strandbergs (kända tillverkare inom metal-genren) gjort. Expansivt tilltal roteras kring melodiska figurer och solistiska inpass. Ibland glider instrumenten i sär, ibland bildas solid enhet. I vackert sökande ballad byter Capalbo till elbas. Blir efter ett tag uppenbart att hon primärt ackompanjerar. Pregnant solo på ”basfiolen” övergår i eleganta ackord på originella elgitarren. En sorts kulmination uppstår i Mörka skogen (L. Risberg), hit med varsamt vackert tema.
En äldre generation intar scenutrymmet efter paus. FREDRIK LJUNGKVIST & MATTIAS RISBERG tar i sitt program fasta på sina arrangemang av Carrla Bley-låtar vilka återfinns på albumet And Now The Quuen. Trots bestämd utgångspunkt rör det sig om vildvuxen musik av experimentell natur. Är medveten om att Ljungkvist – alternerar mellan tenor-, alt- sopransaxofon samt klarinett – ses som en bjässe inom fri form. Har emellertid problem med att tillgodogöra mig hans påträngande stil, stundtals rent av spräck då det frossas i gälla toner. Hade önskat att kunna identifiera mer av Carla Bleys fängslande tonspråk, inte bara fragment. Dessutom hamnar hörvärde pianisten ofta i dominantens skugga. Registrerar genomgående ryckigt oberäkneliga toner. Gillar ändå skarpt en ballad i moll präglad av Risbergs anslag jämte träblåsarens solistiska bravader på klarinett. Man tar sig an exempelvis Ictus och Sing me Softly With The Blues.
Aftonen tillbringas delvis i anrika huset som kort och gott kallas Musikaliska nära Nybroplan. Läst ett par intervjuer och vidtog som förberedelse lyssning på fantastiska albumet Flor. I övrigt saknades anmärkningsvärt nog kännedom om GRETCHEN PARLATO, en storartad artist lika hemma i soul och bossa som jazzsång. Charmades av hur genommusikaliskt hon och pianotrion agerade utan braskande metoder. Batterist Jonathan Barber fångade mig direkt, blev en ny favorit utan att hänge sig åt uppvisning. Uppseendeväckande många av renommerade artistens svenska kvinnliga kollegor visade sig vara fans, fanns i publiken (tyvärr långt ifrån utsålt) och gjorde sina strupar hörda på anmodan i ett par moment, vilket var en upplevelse. Recensionen av konserten kommer publiceras i JAZZ/Orkesterjournalen.
Första anhalt under söndagen blir återigen BAS. Nu har betydligt fler samlats på ytan som fungerar som scen. Blacknuss-grundaren och trumslagaren MARTIN JONSSON brukar kontakta musikervänner med näsa för svängig souljazz. De som kan jammar tillsammans under vitsiga beteckningen MODERN JONSSON QUARTET (alluderar på MJQ vilka jag såg på Liseberg på 90-talet). Festivalupplagan av MJQ består av honom själv i egenskap av samordnare och presentatör, Axel Fagerberg på percussion, Martin Höper på kontrabas, Calle Bagge på rhodes och piano, Fredrik Nordström på tenorsax samt gitarristen Max Schultz. Eminenta musiker allesammans som jag ofta kunnat höra live och på skiva. Eventuellt var Fagerberg ett nytt namn., någon jag inte träffat.(Kan flika in att min närvaro avbröts tre låtar in i andra set för att få tid med snabbmat inför tidig kvällskonsert.) En praktisk detalj utföll till belåtenhet för publiken. Syftar på att ljudvolymen lyckligtvis var anpassad till rummets storlek. Höpers instrument låter lika fett som en elbas märkligt nog. Kan det bero på förstärkaren?
I sprudlande ösigt gig kommer medryckande musiken från bland andra Eddie Harris, Pharoah Sanders, Chick Corea, Les McCann, Joni Mitchell samt Don Cherry. Mestadels rakt beat hackas några gånger upp i ornamenterade uppluckringar. Varje låt innehåller givetvis en distinkt hook att hänga upp groovet på. Duktige Nordström tar hand om flest solon medan bandledaren naturligtvis agerar pådrivare utan att gå till överdrift. Rytmframtagande triumvirat får det att svänga, låta enormt tajt.
Uppdelningen mellan unisont spel och features utförs galant. Nordström som sällan spelar lika rakt på står ändå för några snirkliga formuleringar som överskrider den jazzfunkiga formeln. Storheter som Carl Bagge och Max Schultz ser till att uppåtkicken till konsert aldrig blir statisk. Garnerar känsligt när man ”ger sig i kast med gamla favoriter” för att citera initiativtagaren till hobbyprojektet, som sägs vilja återupprätta anseendet för fusion. Joni Mitchells gärning hedras i utsökt tolkning som genialiskt övergår i spirituell coda i Coltranes anda. Hänryckande melodi av Don Cherry lyfter i gemensam konversation fram generaliserande begreppet afro-beat.
Vad jag hinner njuta av efter paus är en fortsatt energigivande vibe. Märks att musikerna blivit än varmare i kläderna. Första solister över osvikliga groovet blir Schultz och Nordström (denna gång på sopran). Tänker på Axel Fagerberg på sina congas och dennes positiva inverkan på soundet. Inspirerad eskapad från gitarresset Schultz inbringar välförtjänta applåder. Allra sist höjer jag på ögonbrynen åt oväntat boppig inbrytning (Mingus, Ornette, Coltrane?). Tvingas av praktiska orsaker att lämna i förtid, förvisso på mycket gott humör.
ELARIA ORCHESTRA sattes samman av två driftiga kvinnor, en omständighet som torde vara tämligen unik i Storbands-Sverige även om branschen begåvats med succéer som ASJO featuring Lena Svanberg. Initiativtagaren och flöjtsolisten Lina Lövstrand drog igång samarbetet med dirigenten/ arrangören och kompositören Erika Hammarberg 2018. Konserten förlagd till folkmusikens nav Stallet, är samtidigt releasekonsert för IKIGAI, utgiven på bröderna Tengholms nybildade bolag och producerad av Hammarberg.. Vilken kuriositet att Winterflow (l. Lövstrand) framförs på samma gång live och i Jazzradion med kompositören som flöjtsolist. Får efteråt veta att man valt att hoppa över två låtar. Apropå Stallet är det ingen idealisk lokal för maffigt storbandssound, även om rummet skapligt svalde alla välljudande stämmor.
Könsmixade orkestern har försetts med gedigen kompetens i ett spann från talanger till stjärnor. Denna liveversion som färdats med buss från storbandsfestival i Norge, hade spetsats med förstetrumpetaren Hans Dyvik, trombonveteranen Sven Berggren, trombonisten och tonsättaren Helge Sunde samt ytterligare norsk stjärnglans i form av Hildegunn Öiseth på trumpet och bockhorn (skrev om hennes radioutsända konsert från Lerum härom året).
Lägger först märke till aptitligt böljande linjer. Vikarierande Hannes Sigfridsson bakom trummorna agerar dynamo, har den rätta touchen från första takt till sista. Ser till att låtar utvecklas i fascinerande faser. Blir tydligt efter ett tag att somliga kompositioner ändrar karaktär, består av olika skeden vilket är ett gemensamt drag för visionära storband av rang. Pianist Anna Greta Sigurdardottir (recenserade solodebuten i JAZZ/ OJ) gör sig ”skyldig” till åtskillig ljuvlig tillförsel, vars första leverans sker i ett skimrande intro på vackert seren ballad. Tenoristen Magnus Dölerud (råkar också vara recenserad av mig i ovan nämnda tidskrift) spelar i samma ballad softare än någonsin tidigare hörts.
Orkestern företar sig mer än att spela material från sprillans färska IKIGAI. Vi undfägnas spänstiga låtar signerade Dölerud, Öiseth och Sunde. Helge Sundes alster sägs bygga på halv kromatisk skala, vilket resulterar i ett kul och udda beat vars konturer fylls i på elbas av Lars Ekman, en av kollektivets stöttepelare. Magnus Döleruds förnämliga ballad Sober hade fått arrats av expert från Kanada. Hildegunn Öiseth framställer magiskt oavsett instrument, sammanpressade toner av nordiskt vemod framkallar gåshud hos oss känsliga lyssnare. I hennes Arabish på bockhorn associeras till sound som inramar magdans.
Ett alster med spanska influenser (Paso Doble) sticker ut genom sin frapperande dynamik och altsaxsolo från Johan Christoffersson. Sommarnattsvals hette ännu en förstklassig skapelse med Lövstrand och Öiseth som charmanta solister. Extranumret var liktydigt med albumets finalnummer, nämligen de närmast andaktsfulla harmonier som getts titeln Berget, vars varliga melodi påminner om Send In The Clowns. Ska också noteras att en swingande standardlåt inkluderades i en strålande spelning.
Lyssnar och skriver regelbundet om svenska storband. Anser att i denna mördande konkurrens av topporkestrar platsar definitivt Elaria Orchestra. Det borgar deras ensemblespel, spännande arrangemang, solistisk nivå och kvalitén på kompositioner för.
Lyssnar hängivet på andra set med THE ORGAN HANGOUT på Stampen. Bakom roliga bandnamnet döljer sig en otroligt sammansvetsad trio, vars medlemmar ofta förekommer live i de mest skiftande sammanhang, alltid högklassiga. Syftar på allestädes närvarande Max Schultz på gitarr, trumslagare Chris Montgomery samt unge orgeldomptören Leo Lindberg. Man övertygar genom att totalt synkade vara rotade i soulig orgeljazz från 60-talet. Men det botaniseras friskt i skiftande stilar med viss övervikt för bluesig anstrykning.
Trion samsas om att fronta även om Leo Lindbergs harmonier utgör odiskutabelt centrum. Tempon varieras och svänget påtagligt. En initierad åhörare bredvid ansåg att hans sound liknade Thomas Jutterströms. Ingen konst för männen att få till smittsamt gungande groove, stundtals uppstår tung shuffle. Plötsligt får Schultz feeling och ger sig bildligt talat iväg på virtuost maner, varpå Montgomery följer och understödjer. Slingor stretchas i ett läge fram till åtråvärd kokpunkt. Knappt fyrtio minuters okomplicerad extas!
Visade sig vara krångligt att hitta till Andreaskyrkan vid Medborgarplatsen. Var dock förutseende och ute i god tid. Här vankas under måndagen duos x 2 vilka efter korta framträdanden fusioneras. Snacka om klurigt organiserat evenemang. Erik Palmbergs ersätts av Hampus T Adami vars trombon verka ha en speciell konstruktion. Han möter pianisten Anton Dromberg i tre låtar. Musiken är avpassad efter var den framförs, på samma gång avspänd och högtidlig i ypperlig akustik. Lyhörda samspelet från samtliga konstellationer kan onekligen etiketteras kammarjazz. Drombergs solistiska utsmyckning av A Night In Tunisia imponerar. Duons sound överensstämmer delvis med det på Diane – Chet Baker/ Paul Bley (Steeplechase 1985), trots att Chet Baker förknippas med romantiskt trumpetspel.
Tenor- och sopransaxofonisten Örjan Hultén och mångårige musikaliske partnern Filip Augustsson på kontrabas är det andra paret, två profiler på den svenska jazzscenen som jag hört åtskilliga gånger, framför allt stabile basisten. De spelar i likhet med föregående duo främst original (2 x Augustsson), fast första melodin är skriven av gigant inom gebitet soundtrack. Syftar på duons begåvade tolkning i improvisatorisk anda av Ennio Morricones melankoliska ledmotiv ur Cinema Paradiso. Spelas antingen suggestivt eller med taggig och oslipad attityd.
När sättningen övergår i kvartett förekommer både Kenny Wheeler och Monk på repertoaren. Skönt åtstramade toner kontrasteras mot knixiga Rythm-n-Ning där bluesiga toner förändras till vag boogie. Samtliga får jobba hårt i pionjärens invecklade noter. Vad en fåtalig publik njuter av summeras andaktsfullt, avskalat och smeksamt som en ballad signerad Lester Young eller Ben Webster.
Sista konserten på festivalen för min del gick av stapeln på Fasching. Hade bestämt mig för att se prisade Milder PS med stråkkvartett plus Lisa Långbacka. Till saken hör att jag recenserat Gyllene Skivan-vinnaren Singled Out By Fate och lyssnade på Prefab Sprout när det begav sig. Behöver egentligen bara hänvisa till den utförliga recension som publicerats på Orkesterjournalens hemsida. Min alternativa slutmening lyder som följer: Oavsett om man är förtrogen med förlagan en närmast osannolikt innerlig händelse av episk magnitud, präglad av drabbade mottagare och ödmjukt kreativa avsändare
OBS Festivalen avslutas söndag 23 oktober