• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bestival dag 1: Daytona Lights, Alabama Shakes, Gary Numan och Hot Chip

8 september, 2012 by Jonatan Södergren

Bestival, dag 1
6 september 2012

Foto: Victor Frankowski/Bestival

Bestival som för nionde året i rad ägde rum på ön Isle of Wight strax söder om det brittiska fastlandet tjuvstartade på några av scenerna redan under torsdagen med Hot Chip som dagens största akt. Om det är något band som summerar vad Bestival står för är det just Hot Chip som nu spelat här fler gånger än någon annan artist.

Efter att ha gått runt och lärt känna området var det första bandet att fånga min uppmärksamhet Daytona Lights. En popkvintett som jag inte hade hört talas om innan men som snabbt förde tankarna till The Drums – fast med en mer stereotypiskt brittisk påbrå. De framträdande basgångarna och oh oh-körerna satt direkt, här kan ni se deras musikvideo till Here at Home. Betyg: 3.

Därefter tog jag mig till Big Top, en gigantisk tältscen – större än de största scenerna på många svenska festivaler – som lyses upp av stroboskop och en ljusshow som får det att se ut lika mycket som en ravelokal som en festivalscen. Innan Hot Chip spelade även indieblues-bandet Alabama Shakes och synthpionjären Gary Numan på denna scen.

Alabama Shakes är en blues-influerad grupp från just Alabama vars debutalbum Boys & Girls som släpptes i våras har hajpats rejält – inte minst av brittiska medier – under året. Deras popularitet på de brittiska öarna är till synes omåttlig och Big Top fylls upp rejält under deras framträdande. Hold On som är konsertens höjdpunkt spelas redan som tredje låt, men i längden blir Brittany Howards överansträngda röst tyvärr rätt jobbig att lyssna på. Betyg: 2.

New wave-ikonen Gary Numan som bland annat influerat band som Nine Inch Nails bjöd därefter på ett inlevelsefullt och väldigt industriellt set som bland annat innehöll en blytung version av hans största hit Cars. Låten spelades tidigt i setet men trots att den engelska publiken verkar vara väldigt singelorienterad pågick festen hela konserten igenom och publiken studsar ända in i avslutningen med industriella Halo, ateismens eget anthem A Prayer for the Unborn och klassiska Are Friends Electric?. Betyg: 3.

Till skillnad från när de spelade på Way Out West tidigare i år hade Hot Chip på Bestival fått hela 90 minuter till sin förfogan. Den elektroniska gruppen från London som blandar in element från en eklektisk uppsjö av stilar men alltid lyckas göra sin egen grej av det inleder med Shake a Fist och And I Was a Boy from School. Sångaren Alexis Taylor symboliserar hela Bestival-andan när han intar scenen iförd ninja-pannband med Pocahontas-lockar.

Genom åren har Hot Chip samlat på sig en lyxig repertoar att välja och vraka ur men i hemlandet verkar senaste skivan In Our Heads ännu inte ha fått samma genomslagskraft som i Sverige. Till skillnad från den konstanta dansfesten på Way Out West tänder publiken framför allt till på låtar som One Life Stand och Over and Over.

These Days debuteras live och The Warning spelas för första gången sedan 2007 innan det är dags för New Order-vibbar i nya singeln How Do You Do?, men höjdpunkten är ändå Ready for the Floor som spelas som extranummer. Betyg: 4.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Alabama Shakes, Bestival, Daytona Lights, Gary Numan, hot chip

Skivrecension: Bob Dylan – Tempest

8 september, 2012 by Redaktionen

Artist: Bob Dylan
Titel: Tempest
Betyg: 3

Numera vet en ungefär vad en ska vänta av Bob Dylan. Förbi är de tvära kasten och de egensinniga infallen. Kanske är det artistiska genidragen också förbi. Med Tempest gör Dylan inget som han inte gjort på sina senaste skivor. Skivor som sedan Love and Theft 2001 egentligen inte varit speciellt uppseendeväckande. Vi tas igenom en något sävlig bluesfolkig berättelse med fina arrangemang och kompetenta musiker. Dylans röst är som den har varit de senaste tio-femton åren. Rå, rosslig och liksom lite stötig. Inte så stötig som det ibland kan bli på hans konserter där han liksom spottar ut fraserna. Här är det mer sång och frasering.

Visst är det några fina stunder på skivan, som Tin Angel och Narrow Way men någon ny given topplåt får vi inte. Inte som Workingmans Blues #2 på Modern Times från 2006 eller Mississippi från nämnda Love and Theft.

Vi kanske inte vet om Dylan kommer transformera sig igen och kanske ska vi hoppas, för med Tempest kommer inget annat än ytterligare en habil folkskiva för en lat söndagsförmiddag. Precis som när Together Through Life kom 2009 sätter jag hellre alla gånger på Time Out of Mind från 1997 eller Oh Mercy från 1989 som båda är av samma typ som Tempest men hästlängder bättre.

Text: Jens Lundberg

Fler recensioner: Aftonbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bob Dylan, Tempest, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Bob Dylan, Musik, skivrecension, Tempest

Kapten Röd på Gröna Lund

8 september, 2012 by Redaktionen

 

Kapten Röd, Gröna Lund
7 September 2012

”Alla är välkomna till en Kapten Röd konsert!” hojtar den långa frontmannen Björn Nilsson innan Gröna Lund uppslukas av reggaebeats och eufori.

Kapten Röd, vars konserter genomsyrars av temat antirasism, har blivit något av en sensation på sistone. Samarbeten med artister som Promoe och inte minst släppet av kritikerrosade albumet albumet ”Fläcken som aldrig går bort” har uppmärksammat den 29åriga göteborgaren som i Januari vann priser i säväl kategorin årets artist som årets liveartist i P3 Guld.

När han alltså står på Gröna Lunds stora scen är förväntningarna självklart höga. Och ”kaptenen” sviker inte sin publik utan ger dem precis det de vill höra, sina aktuella hits samt lite äldre men svängigare Dancehall. Det är nästan helt fullt och energin sprider sig en bra bit in i publikhavet trots det stundtals kassa vädret.

Vi har vid det här laget lärt oss vad vi ska förvänta oss av en Kapten Röd konsert och det finns inte särskilt mycket nytt att komma med. Showen är densamma och vi får inga större överraskningar. Rörelsemönstret är detsamma och det samma gäller aningen uttjatade mellansnacket. Ett vinnande koncept som i slutändan dock kan kännas lite väl monotont.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Gröna Lund, Kapten Röd

Skivrecension: The xx – Coexist

7 september, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: The xx
Titel: Coexist
Betyg: 4

Som Debussy uttryckte det: musik är tystnaden mellan tonerna. The xx tystlåtna desperation har sedan debuten för tre år sedan tagit indievärlden med storm. Förväntningarna på uppföljaren var minst sagt höjda till skyarna, frågan var vilken väg trion från sydvästra London skulle våga sig på. På Coexist har musiken skalats av och blivit – om möjligt – ännu mer närgången. Det är just mellan tonerna det mesta händer.

Jag ska erkänna att jag efter första två eller tre lyssningarna faktiskt inte var så förtjust i Coexist. Jag skyndade mig förbi de elva låtarna med förhoppningen om direkt och total frälsning. Öppningsspåret Angels började visserligen lovande när Romy med textraden ”and every day / I’m learning about you / the things that no one else sees” satte tonen för resten av albumet, men i jämförelse med debutskivan kändes det därefter ganska ljummet. Istället skulle tålamod visa sig vara nyckeln. Det dröjer några lyssningar innan Coexist öppnas upp på riktigt.

Vad som i min mening är Coexists största styrka är hur den presenteras som helhet. Det beror kanske delvis på Jamie xx lakoniska produktion som är perfekt för ändamålet, men till skillnad från debutskivan då vissa låtar stack ut mer än andra känns det den här gången är en sinnesstämning som genomsyrar hela albumet. Låtarna på Coexist flyter på naturligt och tycks existera i en egen värld. När jag väl sögs in i den var jag fast.

Romy och Oliver sjunger redan på skivans andra spår Chained att de inte längre står varandra lika nära. Temat på Coexist är just hur man efter att ett kärleksförhållande tagit slut ska lära sig att samexistera som individer. ”We used to be closer than this”-spåret fortsätter när Oliver i Missing uppgivet sjunger ”my heart is beating in a different a way”. Hela världen ser på när de unga britterna blottar sina krossade drömmar.

Trots att Jamie xx tycks ha blivit mer frisläppt med sina klubbiga influenser – vilka kulminerar i Swept Away – är Coexist långt ifrån ett dansant album. Det är snarare ett smärtsamt vackert album att lyssna på när man i sin ensamhet ser löven falla utanför fönstret en grå höstkväll.

Ytterligare något jag ofta fastnar för är Romys återhållsamma röst som plötsligt tänder till i en frasering och skapar så storslagna känslor att hela kroppen börjar rysa. Så ge Coexist en riktig chans, då kommer du belönas.

Bästa spår: Angels, Reunion, Sunset

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Coexist, The XX

Rapport från releasespelning: En modern Peggy Lee i Jessica Pilnäs

7 september, 2012 by Redaktionen

Jessica Pilnäs
Norma Deloris Egstrom
A Tribute To Peggy Lee

Först undrar jag varför Jessica Pilnäs väljer att göra en CD med Peggy Lee-låtar. Men vartefter jag hör Jessica sjunga på sin releasekonsert förstår jag. Jag ser likheterna, men också Jessicas mod att avskalat med bara vibraphone, trumpet o bas föra fram ett urval av inte allt för kända Peggy Leelåtar. Releasespelningen på Fasching blev en minnesvärd kväll.

Det är inte bara frisyren eller i andra halvlek den vita chiffonklänningen i lite retro, som för tankarna till den verkliga Peggy Lee, utan också att där finns en gemensam historia.

Peggy började med Benny Goodmans orkester som 16-åring, hon fick efter sitt vocala framträdanden ställa sig i bakgrunden för att inte synas eller ta lyskraft från orkestern. Det var då hon började skriva låtar.

Jessica Pilnäs är tjejen som doat bakom Carola och Robbyn, hon var med i melodifestivalen 1995, 16 år gammal. Det var efter turnerandet med Carola som hon började fundera över musiken, vad hon ville med sitt liv och valde därför en läkarutbildning inom psykiatrin.

Peggy Lee hamnade mellan två storheter, Sarah Vaughan och legendariska Billie Holiday. Men hon blev ändå en av sin tids stora jazzsångerskor och mest ovanligt för sin tid var att Peggy skrev mycket av sina egna låtar och egen musik.

Det är urvalet av Peggy Lees egna kompositioner som Jessica Pilnäs valt att lägga på sin CD. Och hon gör det otroligt bra. Jessica har en mjuk vokal, jazzig röst och vilka resurser hon har märktes på slutet när hon avslutade med Peggys ”Fever”, som kanske är den mest spelade eller åtminstone kända, peggylåten.

När jag skriver att andra delen av spelningen kändes bättre ur min aspekt, var det för att Jessica släppte loss och fick mer liv. Hon är en rutinerad sångerska, turnerar med ”Kid Creole and the coconuts”, har skrivit texter till andra stora svenska sångerskor. Men kanske vågade hon inte tro att publiken skulle svälja ett så ovanligt urval som låtar med Peggy Lee. Men vi svalde det och njöt. Jessica behöver inte ångra sig, hon gjorde det otroligt bra och kunde även förmedla känslor och egna intryck till publiken, vilket renderad i en låt ”If you smile”. Jessica berättade inför den låten, om sin första underläkartjänst inom psykiatrin där hon mötte en kvinna som inte orkade livet utanför sjukhuset och som kom tillbaks i som hon sa ”sliten, trött och besviken”. Det senare för att hon klarade av att vara utanför sjukhuset. Först när Jessica sjöng ”If you smile”, för kvinnan somnade hon och blev lugn.

Jessica Pilnäs nämnde också Nisse Landgren som en av dem som haft störst betydelse för hennes musikutveckling. Att gå från doa inom populärmusiken till jazzsångerska är ett stort steg. Och här kan jag bara säga det klivet skall hon inte ångra. Vi kommer att höra mer av henne i framtiden helt säkert.

Men ingen sång utan instrument, valet av komp var avskalat och kalt. En bassist, Fredrik Johansson, Karl Olandersson på trumpet och Mattias Ståhl på vibraphone. Mattias Ståhl är otroligt skicklig och fick till och med mig som inte är förtjust i instrumentet att för stunden gilla det. Det är ett svårspelat slagverk och fick jag höra, Mattias Ståhl tillhör en liten exklusiv grupp. Hade jag fått önska någon låt för kvällen hade jag gärna sett att Jessica sjungit ”Aint Necessarly” och ”My Hart belongs to Daddy”. Den sista sjöng bla Marilyn Monroe in på skiva.

Text: Anne Skåner

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1117
  • Sida 1118
  • Sida 1119
  • Sida 1120
  • Sida 1121
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in