• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Ystad Winter Piano Fest 2022 – dag 1

4 januari, 2023 by Mats Hallberg

Ystad Saltsjöbad

28-29/12 2022

Arrangör: Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsjöbad (med stöd från Kulturrådet, Musik i Syd, regionen, kommunen och diverse sponsorer)

Självskrivne konstnärlige ledaren Jan Lundgren hade satt samman ett spännande program bestående av sex konserter uppdelade på två dagar. I fjol under covid-restriktioner genomfördes utifrån samma koncept premiären, vars skeende undertecknad var ensam om att täcka fullt ut. Naturligtvis centreras konserterna kring Steinway-flygeln, som forslats till det lyxiga spahotellet naturskönt beläget vid havet.

Exklusivt att heta musikernamn flugit från New York eller Aten för att prägla festivalen, inte minst för att den av svårförklarliga skäl inte alls blev utsåld. Trots på förhand säkra kort varvade med firade talanger uppstår en märklig publikflopp. Konstnärligt siktades högt och i omgångar bejakades olika nivåer av tuggmotstånd. Utbudet kan betecknas som lika omväxlande som vädret, dessa två berikande dygn mellan årets festligaste högtider. Somligt i viss utsträckning välbekant, fast ändå fräscht. Mycket av livemusiken var dock ny för mina öron, vilket innebar att förrådet av erfarenheter vidgades.

Som en med tåg nedrest skribent vars uppdrag består i att subjektivt dokumentära, såväl stämning som sound, innesluts man i en händelserik bubbla där fokus ligger på klangen från pianot. Vidare anordnades två minikonserter under rubriken Jazzkidzz på Ystad Stadsbibliotek. Från dessa tillställningar saknas underrättelser. Förutsätter att de två duos som uppträdde fick fin respons från aktivt lyssnande barn.

Manuela Nika och Lelo Nika Jr – foto Anna Rylander

Festivalens mycket omtyckte och djupt respekterade initiativtagare kallar sig melodiker. Att han placerar sig själv och sitt illustra sällskap som första akt fungerar förträffligt. Vi hör sålunda JAN LUNDGREN/ HARRY ALLEN QUARTET i ”A Tribute to Bengt Hallberg (1932-2013)”. När pionjären sensationellt gjorde comeback fanns Lundgren på plats i Berwaldhallen. Kontakt togs och resulterade i ett givande samarbete under Hallbergs sista år, något publiken i nästan fullsatta salen informeras om. Från gemensamma skivprojekt Back 2 Back får vi ett par utmärkta exempel.

Otroligt produktive tenorsaxofonisten Allen har gjort över sjuttio album i eget namn utan att ha förekommit i mitt jazzlyssnande kretslopp. För att generalisera rör han sig inom en smeksamt traditionell stil påminnande om instrumentkollegan Scott Hamilton (som Lundgrens pianotrio för övrigt samarbetat med). Den närmast osannolikt lyhörda rytmsektionen utgörs av Hans Backenroth (gjorde duoplatta med Hallberg redan 1997) på basfiol jämte Kristian Leth från Århus bakom trummorna. Har oräkneliga gång blivit hänryckt av pianotrion live, fast som sagt inte tidigare med Harry Allen.

Jan Lundgren och Harry Allen foto Harri Paavolainen

”Vi ska som vanligt göra vårt bästa” påpekar huvudrollsinnehavaren i samband med första låten Schoolways, där udda tonarter sömlöst fusioneras. I upptakten låg Allens stilfullt inbäddade ton lite högt, vilket lyckligtvis korrigeras. Waltz-A-Nova blandar fantasifullt jazz med bossa, exekveras elegant genom total kontroll av kvartetten. Detta frihetliga tillstånd, äntras till synes helt utan anspänning, är vad som utmärker en lyckad konsert då Lundgren följsamt håller i rodret. Förberedda medmusiker slappnar av, tillför vibrerande livekänsla kring Bengt Hallbergs underfundiga melodier. Verkar enbart vara ett nöje, inte ansträngande alls. Tillståndet fortplantas till publiken. I en kongenial tribut renons på transportsträckor nås en första toppnotering i Autumn Walk., ett av de sista stycken Hallberg skrev. Förmedlas med speciell laddning på solopiano, dess betydelse för interpreten vid flygeln framgår tydligt.

Sättningen varieras således. Lundgren framför på egen hand också musik ur Den vita stenen, äventyrsserien på teve från 1973 baserad på känd barnbok. Pianist och kontrabasist Hans Backenroth spelar kammarjazz á la Madicken alldeles gudomligt. Jämngamla ”parhästarna” vet exakt vad de har varandra efter all tid tillsammans, har nyligen släppt ypperlig skiva på ACT. Vidare görs några låtar utan saxofon. I dramatiskt uppbyggda Mulen bjuds på avancerad, suggestiv rytmik. Kvartetten stretchar ystert utan att landa på huvudet, trots åtskilliga kreativa infall. Rafflande vig konversationen emellan gruppledare och danske batteristen formar sig till snillrik feature. Som ”seden” föreskriver inom livejazz vandrar fokus emellan musikerna.

Hans Backenroth och Kristian Leth foto Harri Paavolainen

Ideligen upplyftande händelser inträffar under närmare halvannan timmes tribut till musikern, kompositören och arrangören född i Göteborg. Han som väckte internationell uppmärksamhet redan i tonåren och som jag såg på 70-talet, 80-talet och för cirka tio år sedan två gånger med Karin Krog. Givetvis görs pionjärens första hit, det vill säga Stan Getz berömda inspelning av den landskapsvisa som lustigt nog kom att heta Dear Old Stockholm. Hör välfunna kommentarer från kvartetten, skiljer sig delvis från lyriskt hållna originalet. En annan bedårande ballad ur en enormt diger katalog är Valsette, en inte så spridd komposition med rörande stråk av Mr. Bojangles i sig (slump eller medvetet?).

foto Harri Paavolainen

Fjäriln vingad bör ses som kulmen för arrangören Hallberg. Arret ursprungligen tillverkat för ”Dompans” sound kännetecknas av Leths subtila vispspel och amerikanens varmt ulliga ton. Remarkabelt att Bellmans visa kan omvandlas till en glad blues. Kan flika in att detta arr jämte konsertens öppningslåt har jag också kunnat höra i storbandsformat med Göteborg Jazz Orchestra.

En hyllning till Bengt Hallbergs gärning utan Dinah skulle vara rumphuggen. Dennes paradnummer utvinns lustfyllt i upphottad version där hela pianotrion kastar loss i omgångar, vilket omnämns med uttalandet: ”sådan här moderniserad swing är inget man ger sig på alltför ofta”. Som innerlig motvikt ges The Unexcpected Return, hommage av Jan Lundgren inspelad på duoalbumet Jazz Poetry (The Gallery Concerts II). Med signaturmelodin till matprogram i dansk tv, lättsamt kallad för Trudelutt, nås nya krön. Associerar till Jan Johansson, Lars Gullin och Stan Getz 70-tal. Intrikat boppigt sväng hänför i vilket shufflelirande Kristian Leth fräckt tar täten. I extranumret triumferas i fullkomligt avspänd anda genom Luck Corner, komponerad under sista åren av en storhet vars omfattande biografi gavs ut härom året. Framförandet understryker vilken osviklig ryggrad rytmsektionen utgör.

Publiken fick garanterat vad den önskade sig och mer därtill. Exposén över Bengt Hallbergs konstnärskap blev som väntat helgjuten. Dynamiken, anslaget, precisionen i detaljer, programmets upplägg, avspända förhållningssättet och energin i samspelet borgar för att pianofesten invigs på bästa tänkbara sätt.

foto Harri Paavolainen

Nästa konsert har radikalt annorlunda karaktär, dess experimentella natur inramas av minimalism, udda sättning och orientaliska stråk. TANIA GIANNOULI TRIO blir för mitt vidkommande en premiär. Prisade grekiska pianisten och kompositören har släppt fyra skivor, varav den senaste Fading In The Light (2020) är med trion som framträder i Ystad. Efter att par lyssningar konstateras att den både fängslar och utmanar. Klassiskt skolade pianisten omger sig av Kyriakos Tapakis trakterandes den arabiska luta som kallas oud (hörde instrumentet på YSJF 2922 och för några år sedan i Trollhättan) och Andreas Polyzogopoulos på trumpet och flygelhorn. Musikern med svåruttalade efternamnet har släppt egna hörvärda album får jag veta efteråt.

Det är deras första besök i Sverige. Allt material kommer från Giannouli, vars spektrum av rytmiskt fundament och introspektivt utforskande, knyter an till ECM-estetik. Att starkt sfäriska Labyrinth inleder känns logiskt då låten också är första spår på nämnda skiva. Distinkta trumpettoner präglar ljudbilden omgående. Snyggt med mycket reverb, fast periodvis brottas ljudteknikern med rundgång i känsliga mikrofoner.

foto Harri Paavolainen

Skönjer stundtals ett visuellt flöde, vilket uppskattas. Läggningen har pianisten övat upp genom att skriva musik till teaterproduktioner, dokumentärer och kortfilmer. Märker dock efter ett tag att musiken skiftar rejält i så väl intensitet som andel harmonik, eller frånvaro av struktur. Ibland laboreras så pass ihärdigt med dissonanser att strukturer upplöses. Vill definiera inslagen som undersökande avantgardism, en alltför esoterisk inriktning för mina öron. Efter att ha företagit sig stökiga strapatser återvänder trion till intressanta solopartier, uttrycksfullt samspel och kluster av meditativa tongångar. Genomgående avviker tonspråket från det gängse västerländska.

Ackorden från lutan bildar lågmäld stomme som blåsinstrument och pianoklanger broderar över. I tredje låten fångas jag av ett fint modulerat solo på trumpet. Polyzogopoulos ton får mig att referera till främst Jon Hassel och dennes ambient-utforskande. Vårdade passager avlöses av vildvuxna. Aparta infall varvas med attraktiva avdelningar likt ett kärvt flöde med oregelbunden kontur. I somliga stycken saknas bärande balkar och då spelar trumpetaren skissartat medan trions ledare ”rotar” i flygelns innandöme, utvinner klanger med särskilda föremål. Bortsett från de repetitiva mönster som förekommer, fattas i dessa sekvenser något att haka tag i.

foto Harri Paavolainen

Giannouli väljer att presentera några av sina kompositioner, exempelvis titellåten från ovan nämnda cd och Bela´s Dance som syftar på Béla Bartók. Stycket är en fullträff och kopplingen till ungerske tonsättaren exponeras slagkraftigt. Keith Jarrett och hans berömda dubbel-live The Köln Concert tycks också ha påverkat, eftersom tema därifrån dyker upp hos mig. Somliga av kompositörens teman lät närbesläktade med sångbara standards. Slump eller medvetet?

foto Harri Paavolainen

Oudspelaren Tapakis har som antytts en överraskande försynt approach, något som delvis kan ha berott på ljudteknikerns inställningar. Jämfört med skivan skiljer sig nämligen balansen åt. Ett längre intro tar han ändå elegant hand om själv, utan att leverera eldfängd virtuositet. Dominant trumpet å andra sidan, som vid ett par tillfällen byts ut mot flygelhorn, ger upphov till massvis av associationer. Kom att tänka på bland andra Don Cherry, Lester Bowie, i viss mån Paolo Fresu och givetvis Miles. I skissartat sound relaterar jag till Bitches Brew trots att trion inte använde sig av elektronik. Efter cirka 70 minuter blir det extranummer, porlande meditativa Night Flight vars ljuvliga framåtskridande bör benämnas instrumental hit.

Inser att inte tillräckligt sagts om 45-årige pianisten. Tyckte om när hon ägnade sig åt reflekterande och repetitivt spel tillsammans med sina manliga musiker. Drogs då in i fascinerande faser. Samlade bilden är däremot som framgått tämligen splittrad på grund av vissa improvisationers abstraktionsnivå.

foto Anna Rylander

Enda soloakt under Ystad Winter Piano Fest är JAMES FRANCIES, som redan uppnått framskjuten position. Releasen för debutplattan inträffade för ungefär fyra år sedan. Han har signats av legendariska Blue Note, erhållit priser och samarbetet med celebriteter som Robert Glasper, Lauryn Hill, Marcus Miller, The Roots, Joe Lovano samt Drake. Har därutöver handplockats av storheter som Chris Potter respektive Pat Metheny. Finns således all anledning att bli starstruck av att vistas i imposante mannens omedelbara närhet. Vid analys av hans anmärkningsvärda solokonsert förundras man över att uppräknade samarbeten inte i högre grad kan spåras. Hade gärna hört hur han hade kombinerar flygelns klang med keyboard.

”Nebulosor av toner frambesvärjs” skrev recensent i Down Beat. Möjligen lite tillspetsat kan påstås att publiken får lära känna två avantgardistiska akter i rad. Huruvida Francies akustiska stil ska anses fladdrig eller yvig är en smaksak. Imponerande teknik hade mer gemensamt med konsertpianister inriktade på repertoar med Rachmaninov och Chopin än jazzhistoriens bebop-hjältar. I första anförandet meddelas hur inspirerande det är att befinna sig alldeles intill havet. Första låt har titeln Wide Open.

. Francies är mån om att använda hela spelytan (för att använda en sportterm) i vad som framstår som impulsiva löpningar i allegro. Ger intryck av att vilja pröva de obegränsade variabler som står till buds. Attityden understöds av en sammanhängande, om än rapsodisk tillika ekvilibristisk stil.

foto Anna Rylander

Standardballad gavs avsevärt ansiktslyft. Kan ha rört sig om Lush Life. Enormt flyhänt och böljande musicerande får en att häpna. Francies originalitet sticker ut. Noterar inte någon explicit jazzig approach, fast viss påverkan från en banbrytare som Robert Glasper gör sig gällande emellanåt. På YouTube finns en ganska färsk liveinspelning med Francies och band plus stråkar i serien Tiny Desk (Home) Concert. Och den etiketteras Black Music. Fast på Ystad Saltsjöbad hörs andra influenser. Polyfona stämmor vilka befruktar varandra á la kontrapunkt överraskar. Stundtals framställs eruptioner av en magnitud jag inte förmår absorbera. När musiken väller fram i svindlande intervaller fäster den sällan.

Pianisten presenterar vad som framförs vid ett par tillfällen. Uppfattar att Andie (?) handlar om ett sprucket förhållande, julsång stöps om, Con Alma (D. Gillespie) tolkas liksom My Favorite Things (inkluderad på senaste albumet). Sist nämnda standardmelodi tillhör konsertens krön. I ett segment refereras, enligt mina öron, till Chick Corea och dennes virtuosa latin-genre. Konserten avrundas genom att sjok av framrusande ackordföljder samsas med stillsamma fraser. Lika remarkabelt som omtumlande! Blev definitivt en erfarenhet rikare av denna egensinniga uppvisning.

Arkiverad under: Musik, Recension

Lyssna: Sommaren med Joakim Berg och Maria Jane Smith

23 december, 2022 by Linou Gertz

Sommaren
Joakim Berg med Maria Jane Smith
Betyg 4

För bara några dagar sedan, närmare bestämt den 17e December, hade det gått precis sex år sedan Sveriges största rockband Kent hade sin avskedskonsert på Tele2 Arena och därmed upphörde att existera som bandkonstellation. ”Den sista konserten någonsin” stod det på arenans LED-skyltning utanför. En mening som väckte enormt vemod inom mig, trots att jag varit förberedd och vetat vad som ska hända i flera månader efter bandets utannonsering, som jag skrev om i Kulturbloggen.

Ändå kunde ingenting riktigt förbereda mig – det var ett mörker som kom med all tydlighet på långt håll på horisonten men ändå svalde mig hel som i en överraskning. Men efter det har det såklart inte varit tyst från de forna bandmedlemmarna, som i mångt och mycket hittat andra sammanhang att verka i. Andra band, men för sångaren och låtskrivaren Jocke Berg också andra bisysslor som att designa smycken med Efva Attling. Men det var såklart bara en tidsfråga innan även han skulle återvända och frälsa oss med sin musikaliska och författarmässiga talang. Först skedde det lite i hemlighet, i den mystiska Dead People som slog igenom med låten Stay Dead i Netflix-filmen Svart Krabba – i regi av lillebrodern Adam Berg.

Men så i våras hände någonting mer spännande. Joakim Berg utannonserade vad han lovade aldrig skulle hända äntligen skulle hända – han släpper sitt debutalbum som soloartist! En lågmäld teaser följdes av ett smakprov från studio innan ”Jag fortsätter glömma” äntligen landade på CD, vinyl och streamingtjänster. Tyvärr var det betydligt mer överproducerat och poppigt än vad det hintats om så slutresultatet kändes mer mediokert än mästerverk (3/5) men det var bara skönt att återigen få höra hans röst och texter i helt eget skapat universum för första gången. Och nu är det dags igen, om än ”bara” i en singel – den här gången framförd med Maria Jane Smith, en yngre tjej som tidigare jobbat tillsammans med Joakim på låten Korthus av Maxida Märak som släpptes tidigare i år.

Detta är en enklare, lättsammare produktion, där det inte jobbats så mycket lager på lager utan nästan enbart med en gitarr och de två sköra rösterna. Vilket är allt som behövs för att magi ska uppstå. Och som brukligt med Jockes verk är det texten som är huvudpunkten, och med rader som ”Jag har sett hur goda människor tar de onda i försvar, men jag tvekade aldrig någon gång – jag visste alltid vem du var” och ”För sommaren den kommer, och allt ska få liv” är så väldigt enkla men ändå väldigt vackra. Men så är det geniala oftast det väldigt enkla också.

Detta väcker inte bara hopp för ett andra soloalbum dock, utan i raden ”Allt som dör kommer en gång tillbaka” är det lätt att överanalysera och drömma om att det hintas om en återförening av Kent – speciellt som den efterföljs av ”allt vi drömt det finns kvar när vi vaknar”. Låt oss vakna!

Arkiverad under: Musik

Soft och groovigt på intimt jubileum – Jaded Jane på Nefertiti

7 december, 2022 by Mats Hallberg

Nefertiti i Göteborg (Hwitfeltstplatsen)

3/12 2021

Det finns en förhistoria. Axel Olsson har jag lärt känna genom dennes anställning som artistvärd på anrika Nef (som ju existerar i ny regi), en entusiastisk och kunnig sådan. Hade fram tills 2017 ingen aning om att skivor släppts tillsammans med brodern Adam (också träffat som artistvärd i samma lokal) under artistnamnet Jaded Jane. För fem år sedan bjöds jag in till en smått magisk konsert med dem, vars månghövdade publik gav en sällsamt kärleksfull respons. Skrev om min upplevelse i sociala medier. Nu blev jag inbjuden till 10-års jubiléet, som tyvärr inte hörsammats av lika många i konkurrens med andra evenemang. Rådande pressade ekonomiska läge och praktiserad sparsamhet inför stundande högtid tillkommer som orsaker.

Duon som i början kallade sig One Of A Kind har varit mycket produktiva, gjort sex skivor. Deras mentor ,tillika ljudtekniker och producent, är ingen mindre än Åke Linton. Han är i musikkretsar en närmast legendarisk ljuddesigner känd från samarbeten med bland andra E.S:T och Anders Hagberg. Axel skriver deras gränsöverskridande musik och står mestadels för sånginsatserna. På jubileumskonserten sitter han vid flygeln eller rör sig trakterandes portabel mini-synth medan Adam lirar elbas och bidrar med stämsång. De är förstås talangfulla musiker, i annat fall hade inte Åke Linton investerat i duon. På trummor kompletterar en exklusiv gäst i form av Erik Bodin (Little Dragon), vars musicerande jag hörde senast med Dan Helgesen. I och med Bodins electronica-bakgrund införlivas element av drum & bass hos Jaded Jane, vars artistnamn valts för att markera androgyn framtoning. Ljudtekniker Daniel presenteras som gruppens fjärde medlem.

Åtminstone Axel har i både hemstaden Göteborg och framför allt Skottland varit gatumusikant. I Glasgow där hans flickvän bor har han också figurerat som barpianist. Bröderna är uppväxta i musikermiljö då pappa var medlem i Plums som Doris (invald i SMHOF och gjort skiva som i efterhand fått ikonisk status) sjöng med tidigt i karriären. Framkommer i intervju att låtskrivare Axel tagit intryck av Bowie, Stevie Wonder, Amy Winehouse, Motownsamlingar och Michael Jackson. Deras mentor vill att de ska testa på att bli än mer minimalistiska á la Nils Frahm. Att det i högtalarna före och efter konserten spelas Curtis Mayfield är knappast någon slump.

Eftersom jag tidigare under dagen var på kyrkokonsert i Lerum behövdes mat. Det blev laxmiddag på Avalon och sedan vidtog promenad till mysigt upplysta Nef. Livemusiken börjar i princip på utsatt tid med support act, vilket är liktydigt med Anna Violet. Denne singer-songwriter ackompanjerar sig själv ledigt på akustisk gitarr i tre låtar. Blir naket och nyanserat med bärkraftiga låtar som känns angelägna insvepta i ett slags vädjande uttryck. Avslutande originellt nog genom att framföra översättning på dikt av italienske 1300-tals poeten Petrarca.

Jaded Jane inleder med en av sina äldsta låtar. Första reflektionen är att man är rotad i en soulig singer songwriter-tradition, som ger dem utlopp för spröda melodier. I andra vågskålen är det groove som alstras och då dominerar elbas och gästtrummisens kreativitet. Att Axel sjunger bra, gärna med smäktande anstrykning, är förstås en styrka , något som bidrar till att man vill lyssna. Rösten tenderar att likna hur det kunde låta i U.K på 80- och 90-talet. Hans lillebror gör bakgrunder och en hel del fin stämsång/ duetter. Hos låtskrivaren finns ett utvecklat sinne för attraktiva harmonier och skeendet styrs briljant från hans instrument.. Vi får reda på vilka låtar vi kommer få höra, låtar jag pinsamt nog inte kan identifiera i motsats till vissa andra på plats. Ska sägas at definitiv repertoar avgörs i stunden, finns utrymme för spontanitet och hänsyn tas till tidsåtgång.

Redan i andra låten som har en smäktande inriktning, bjuds på underhållande utflykt av Bodin som precis hann till soundcheck från Trollhättan. Inför en alldeles färsk låt betitlad Superwoman som på ett oförklarligt sätt bara uppenbarade sig, aviseras att den garnerats med en del breaks. Förmågan att skapa stämningar och specifika behagliga sound är för mig Jaded Jane´s främsta tillgång. Kan röra sig om baktakts-pop på svenska döpt till Sol i regn eller angenämt gungande duett eller Kingdom som enligt upphovsmannen börjar lugnt- groovar till sig – hittar tillbaka till avspända tongångar.

Två gäster har kallats in till den vänliga jubileumstillställningen. Först att göra brödraduon sällskap är Jerry Sillah på gitarr. Tillsammans med Axel har han skrivit ömsinta Mitt Göteborg, en singel och video producerad med tanke på stadens 400-års jubileum. När den mjuka refrängen tonat ut slår det mig hur duktiga man är på att bygga upp en gångbar struktur, framgångsrikt knåda fram medryckande melodilager. Nästa gäst heter Su Andersson (se bild ovan). Axel spelar nämligen piano och ingår i kören på en av hennes låtar från senaste alstret Brave. Kuriöst nog recenserade jag cd:n i höstas och jag gav mig till känna för den begåvade trubaduren efteråt. Låten som framförs av dem med berättigat självförtroende heter Tuquoise And Rust. . En bra låt helt enkelt!

Flera intron levereras på Axels minisynth, vilket sprider en skön atmosfär. Och ett par gånger är det klangen från att knäppa på pianots strängar han vill åt. Efterhand noteras att lyriska sekvenser vävs in och att Jaded Jane har en påtaglig förkärlek för melankoliska stråk. En annan iakttagelse är att de gillar att förlänga refränger vilket är njutbart att lyssna på. Har antecknat att exempelvis Take A Stand, No Country och Golden Scars spelas. I Trapped är det basist Adam som främst står för det vokala. Givetvis passar en trumslagare av Erik Bodins dignitet (turnerat globalt) på att visa sin skills i några sekvenser, vilket ger en avsevärd bonuseffekt. Blev som väntat till ett givande, stämningsfullt och sympatiskt event. Att närvarokänslan mattas på sluttampen påverkar inte den vibe som helheten genererar.

Arkiverad under: Musik, Recension

Beundransvärt att kunna motsvara skyhöga förväntningar – Ida Sand i Lerum

6 december, 2022 by Mats Hallberg

foto Christer Åkerlund

Equmeniakyrkan i Lerum

3/12 2022

Arrangör: Musik i Lerum

Konserten äger rum på lördagseftermiddagen i en nästan fullsatt kyrka. Sångerskan, låtskrivaren och klaviaturspelaren Ida Sandlund har gästat Lerum ett antal gånger tidigare, vilket gjort henne omtyckt. För några år sedan tilldelades hon stipendium av arrangörerna. Har recenserat såväl senaste skivan som några av de konserter hon frontat eller formationer hon ingått i. Rubriken syftar på att vid senaste tillfället öste jag på med positiva adjektiv, vilket fick till följd att länk delades och gillades av åtskilliga hundra fans på facebook. Talar om för artisten efteråt att den händelsen nästan är lite ”farlig” att ha med sig i bagaget. Kan motsvarande nivå uppnås igen? Svaret är ja, vilket inte kan ses som annat än just beundransvärt. Den känslorusigt starka upplevelsen senast matchas nu fullgott med nytt eget material av kvinnan från Stockholm vars far varit operasångare.

Ida Sand gör en mogen och personlig variant på soulpop med texter på engelska. Definitionen känns lite torftig eftersom hon alldeles utmärkt förädlar denna lite diffusa hybrid. Låt mig först bedöma hennes vokala färdigheter, ett område där mina öron instinktivt reagerar. .Kan nämna att jag av det skälet valde bort att recensera en jubileumsutgivning på det skivbolag artisten ligger på. På ett sätt som skiljer sig från Helen Sjöholms musikal-bravader i de högsta registren, tar sig Sand enkelt in på en topp tio lista över samtida svenska sångerskor. Publiken tror på och berörs av en engagerande röst. Hon förfogar över ett stark och klar stämma, kan låta antingen passionerat vacker eller kraftfullt glödande. Inga tveksamheter skönjes i agerandet.

Akustiken i Equmeniakyrkan är speciell med tegelväggar och högt i tak. Finns en metallisk efterklang som lämpar sig idealiskt för körmusik (skrev om vidunderlig körmusik här i fjol).

foto Christer Åkerlund

Hög tid att presentera de prominenta herrar Ida Sand samarbetar med, vilka i Lerum avverkar tredje giget på pågående turné. Vi ser danske elbasisten Lars Larry Danielsson, aktade Per Lindvall bakom trumsetet och på en av sina vintage-gitarrer den ständigt efterfrågade Staffan Astner. Bryr mig inte om att rabbla vilka berömdheter dessa i egen rätt berömda instrumentalister lirat med. Nöjer mig med att nämna att på scen finns två tredjedelar av fusion-hobbybandet Bronk. Kan lägga till att jag haft förmånen ett antal gånger senaste decenniet att höra dem live. Här pratar vi spetskompetens ut i fingerspetsarna.

Konserten inleds med ett knippe låtar ur Do You Hear Me? som senaste albumet döpts till. Passande nog börjar man med öppningsspåret Wasted On The Youth (uttryck hämtad från G.B Shaw). Tassande snyggt komp och licks från Astner följs av gungande soulrökaren Burning som sjungs med lidelse. Ida växlar mellan piano och keyboard. Medmusikerna visar musklerna, fast än så länge inom ramarna. En tillställning utan svackor kulminerar flera gånger, om det nu är praktiskt möjligt att så sker. Första gången det inträffar är i Waiting, vars läckra struktur kännetecknas av stark sång, knåpande på gura och välavvägda fills av Lindvall. För mig framstår låten som en avskalad, lyckad pastisch på Quincy Jones-sound anno 1981.

foto Christer Åkerlund

De fyra samverkar i underbar harmoni och det blir läge för Staffan Astner på sin telecaster(?) att ge oss sitt första utförliga inspel. Titelspåret är en hjärtskärande ballad . Den vänder sig till kompositörens mamma som dog för tio år sedan får vi veta. Hos mottagare väcks förmodligen slumrande minnen av nära och kära som gått bort. Hör därpå sköna antydningar till New Orleans-vibe i en melodi med friare form. Utvecklas smått euforiskt till en jambetonad inriktning. Danske basisten briljerar smakfullt.

Av covers får vi inte oväntat Neil Young gånger två i utsökta arr, vilka skiljer sig ganska väsentligt från originalen. Melodierna hämtade från intima Harvest Moon har Ida Sand spelat in på en skiva uteslutande ägnad åt Neil Young-material. Håller sig kring subtil alt. country-lunk respektive ljuv stämning i vistappning med i nämnda titellåt delikat vispspel. Vilken fin kärlekssång Harvest Moon är!

foto Christer Åkerlund

Vi serveras också några glödheta afrikansk-amerikanska alster. Syftar på en megahit som Take Me To The River (Al Green), den inom Northern Soul kultförklarade It´s Your Voodoo Working (Charles Sheffield) samt en härlig dänga i baktakt från funkiga The Meters. Svänger kopiöst om Take Me To The River där gospelkänslan markeras tydligt. Den respekterade gitarristen bestämmer sig för att gravitera en smula i uttrycksfullt solo medan rytmsektionen flyttar fram sin position. Kultklassikern suger in åhörarna i en virvel av guppande vågor. Noterar bluesig karaktär. En odiskutabel höjdpunkt uppnås när The Meters tolkas. Gänget glänser, visar sina färdigheter. Ypperlig förstärkare ser till att Danielsson sprider enastående välbehag och Astner är formidabel med sina distinkta, expansiva tillägg.

foto Christer Åkerlund

De tre covers som avhandlas i föregående stycke finns med på Ida Sands Mu Soul Kitchen. Det gör också hennes egna Crash & Burn, med sitt pulserande stadiga beat. Per Lindvalls tajta betoning och Staffan Astners virtuosa riffande ger extra tyngd.. Snacka om smittsamt groove! Ett par spår till från senaste skivan finns på repertoaren. Sweet Child kännetecknas av varmt tassande, tonartshöjningar och signifikativt beat. Sången svävar fram och pianospelet förtjänar särskilt beröm. Finlir på högsta nivå! På temat gör dig av med upplevda oförrätter lanseras Let Go, en exceptionellt snygg och själfull popballad. Värt att understryka att artisten som så gärna besöker samhället utanför Göteborg, till fullo behärskar hantverket att skriva bra låtar som etsar sig fast.

foto Christer Åkerlund

På begäran får en ivrigt applåderande publik extranummer. På uppmaning sker först allsång under ledning av artisten ensam vid pianot. Blir givetvis en julsång hämtad från en av de sju skivor Ida Sand medverkat på ingående i Nils Landgrens Christmas With My Friends. Konceptet har visat sig vara oerhört efterfrågat på den tyska marknaden. Allra sist fokuseras på upplyftande, patosfylld hymn förknippad med Nina Simone och 60-talets Medborgarrättsrörelse i USA: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free.

OBS I pausen emellan två fullödiga set bjöds traditionsenligt på glögg och pepparkakor.

Arkiverad under: Musik, Recension

Hög kvalitet på Utbudskonsert – Bunkern i Göteborg

3 december, 2022 by Mats Hallberg

Morango

1/12 2022

Bunkern på Viktoriagatan i Göteborg

Arrangör: Bunkern bokar

Fotograf: Janie Mobacker

Bunkern är namnet på replokaler för cirka 150 frilansande musiker och kulturarbetare med Göteborg som hemvist. Förr användes dessa utrymmen av Musikhögskolan. I sommarens slutskede brukar en så kallad Bunkerfest anordnas där olika akter spelar för allmänheten. Jag har rapporterat uppskattande om några av dessa fester. Denna gång skedde en liknande tillställning, fast nu mer komprimerat i form av en Utbudskväll. Borde varit fler som hörsammat inbjudan även om evenemanget ägde rum utanför kontorstid. Dock fanns en handfull entusiastiska inköpare av musikföreställningar närvarande.

Organisationen Bunkern bokar är ett Arvsfondprojekt som funnits halvtannat år. Arbetar i bolaget gör personer med funktionsvariation, vilka har stora svårigheter att ta plats på ordinarie arbetsmarknad. Bokningsbolaget utvecklar sin kompetens genom att förmedlar gig åt musikerna i Kulturföreningen Bunkern, musiker verksamma inom vidsträckta genrer som jazz, världsmusik impro och blues. Projektet drivs av bland andra Göteborgsregionen och Brukarstödscenter. Gick inte att ta miste på glädjen hos dem att ha något meningsfullt att syssla med. De fyra omväxlande minikonserterna kändes väldigt upplyftande att få ta emot.

Aftonens konferencier

Mellan akterna av livemusik minglades med förfriskningar och gott tilltugg. Utannonserade välkända duon Sisters of Invention tvingades ställa in.. Ersättarna Göteborgs alternativa orkester blev en trevlig ny bekantskap. Vi fick veta av initiativtagaren, musikern och kompositören Jorge Alcaide, att de i skolföreställningar kan bestå av ett 20-tal medlemmar. När de här presenterar sig genom tre låtar nöjer de sig med att vara nio stycken på scen, varav frapperande många på olika slagverk. Orkestern har en tydlig mångkulturellt profil, vilket bland annat innebär fruktbara stilblandningar. Och i frontlinjen fusioneras exempelvis fiol med trombon, vilket får ses som tämligen okonventionellt.

Göteborgs alternativa orkester

Hoppfull stämning kännetecknar varm låt från Senegal. Stämningen fortplantas i en smygande fullträff som visar sig vara en svensk översättning av en kurdisk dikt. Den sjungs som en duett och smyckas finkänsligt, som en långsamt framglidande hymn. Fick ett snack efteråt med enda musikern i orkestern jag kände , nämligen basisten Boel Mogensen.

Göteborgs alternativa orkester

LInchpin kallar sig en duo jag hört på Brötz plus att jag lyssnat och recenserat dem i flera andra sammanhang, då separerade från varandra. På den tid de förfogar över hinnerr pianisten Joona Toivanen och percussionist Ebba Westerberg framföra tre låtar, om jag uppfattade rätt. Slagverkare Westerberg som förra helgen firade 30-års jubileum med Corpo är projektledare för Bunkern bokar. Den finske pianisten bosatt utanför Göteborg berättar att Linchpin varit i studio och att skiva därför snart ska släppas. Vill omgående betona hur föredömligt deras instrument och kynnen kompletterar varandra, Han på ibland preparerad flygel och subtil tillsats av elektronik, hon på congas, tamburin,, bjällror och en arsenal av ”pinaler” som rasslar, plingar och vibrerar.

Joona Toivanen

Trots att deras sound inte var mig främmande, måste det framhållas hur hyperintressant deras utforskande blev. Duon lyckas undvika att gå i den avantgardistiskt esoteriska fällan. Resonansen var fantastisk, vilket ljudtekniker Olli Rantala ska ha en stor eloge för. Vi satt inte många meter ifrån och lyssnade i alldeles lagom volym, tillika perfekt balans. Det är sålunda förvånansvärt melodiskt, i sekvenser framställs en meditativ väv av magiska dimensioner. Vi upplyses om att första låt utgår från idén om kalkylerat sönderfall från tillverkare av teknikvaror för att garantin inte ska gälla, Två titlar med hitpotential är Varningsklockorna ringar och jambetonade HPKSM. där Westerberg bjuder på eldig show på congas i slutfasen.

Ebba Westerberfg

Morango förvaltar alldeles strålande den brasilianska musiktraditionen, utan att trion har någon koppling till landet. Sjunger helt obesvärat och tonsäkert på portugisiska gör Karolina Vucidulac. Ackompanjeras mästerligt av Tobias Grim på gitarr och Finn Björnulfson på slagverk vilka också förtjänstfullt körar. Har hört Morango tidigare och musikerna förekommer på vitt skilda håll. Grim har bland mycket annat en trio och leder fusionbandet Derupeto. Båda formationer har jag recenserat. Björnulfson hörde jag senast på Ullevi med Håkan Hellström (smått ofattbar kontrast). Förutom Augustifamiljen har jag sett honom med exempelvis Miriam Aida och Amanda Andreas. Han gladde den exklusiva publiken med en uppvisning i form av fabulös body-drumming till samplade beats. Kul!

Finn Björnulfson

Med passion och finess ges mjuk eller extatiskt laddad musik vingar. I stilenligt snyggt sound lyckas man ändå lägga till sin personliga touch. Efter karnevalslåt tog man sig vidare till sprakande rytmer och kvicka vändningar. Trion är enormt tajt! I elegant ballad tas svängarna ut rejält, varvid instrumentalisterna tar chansen att glänsa, vilket uppskattas.. Duktiga Karolina Vucidolac med rötterna i Makedonien står tryggt för den sammanhållande kraften i trion.

Rolf Jardemark trio

Sist till rakning är Rolf Jardemark tro. Jazzgitarristen Jardemark har anlitat inga mindre än basisten Olli Rantala jämte det unga stjärnskottet Adam Ross bakom trummorna. Råkar vara på det viset att de tre männen tillhör de jag hört flest gånger live senaste åren, förvisso få gånger just i denna sättning under ledning av lika klurige som rutinerade Jardemark. Han som på 90-talet syntes regelbundet i teve och har ett förflutet som driven fusionmusiker. Trion bildades efter jam på Nef och har spelat in ett par plattor. Man öppnar med brasilianska influenser från skiva som är så rykande färsk att den ännu inte släppts officiellt (release är planerad till våren). Omgående etableras en mjukt gungande atmosfär, vars intensitet efterhand ökar raffinerat.

Tjusas av läckert ackordspel som minner om storheter som Joe Pass och Kenny Burell. Ross är precis lagom aktiv, klämmer in ett snärtigt solo på slutet. Osvikligt stabile Rantala överraskar genom att bidra med nynnande sekvens. Vi får titelspåret från ep.n Springtime In New York som låter behagligt luftigt och slutligen Stray´s Blues i dess-dur., döpt efter kompositören Billy Strayhorn. I denna uppfriskande blues pockar rytmsektionen på uppmärksamhet medan Jardemark stundom riffar fram melodin.

Olli Rantala – musiker och ljudtekniker

OBS Saknar i skrivande stund namn på den kvinnliga fotografen. Bilder hämtade från arrangörens hemsida efter tillstånd/ hänvisning.

Arkiverad under: Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in