• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Avantgardet – ett väckelsemöte på Mosebacke

22 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Det finns få svenska band som kan få en konsert att kännas som en gemensam överenskommelse mellan scen och publik. Avantgardet är ett av dem.

På Mosebacketerrassen blir det snabbt tydligt att det här inte ska bli någon vanlig konsert där bandet står på scen och publiken står framför. Redan under första låten hinner Rasmus Arvidsson göra två svängar ut bland publiken. Och det är bara början. Under kvällen blir det många fler.

Det är nästan som om scenen är för liten för honom.

Eller som om publiken är för viktig för att bara stå framför.

Mosebacketerrassen är dessutom en perfekt plats för Avantgardet. Stockholm ligger som en kuliss bakom scenen, sommarnatten breder ut sig och från scenen kommer den där alldeles speciella blandningen av desperation, samhällsilska, hopp och livsglädje som blivit bandets signum.

Det är svettigt. Det är stökigt. Det är intensivt.

Och framför allt är det levande.

Efter tio år, elva album och hundratals spelningar finns det naturligtvis en enorm rutin i bandet. Men det fina är att rutinen aldrig känns som bekvämlighet. Rasmus Arvidsson sjunger fortfarande som om varje ord är viktigt och publiken svarar med en närvaro som gör att gränsen mellan scen och salong nästan försvinner.

Det är svårt att stå bredvid när hela Mosebacketerrassen sjunger med.

De nya låtarna från United States av Sverige får ta plats, men det är blandningen med den äldre katalogen som gör kvällen komplett. ”Framåt habibi”, ”Alla känner apan”, ”Häll ut” och ”Hansa City” sitter där de ska, medan de mer explosiva ögonblicken får publiken att både hoppa och skrika.

Och så finns det där ständiga hoppet.

Avantgardet kan sjunga om ett Sverige som gått sönder, om människor som står utanför och om allt som skaver. Men live blir musiken paradoxalt nog något väldigt positivt. Ett kollektivt långfinger åt uppgivenheten.

Vi är här. Vi sjunger. Vi fortsätter.

Det är kanske därför Rasmus måste ut i publiken hela tiden. Avantgardet handlar aldrig riktigt om fyra personer på en scen. Det handlar om alla som står där tillsammans.

Ibland blir konserten något mindre fokuserad och några låtar flyter ihop. Men när bandet träffar rätt finns det få svenska liveakter som kommer i närheten.

Och de träffar rätt väldigt ofta i kväll.

När sista tonen klingar ut känns det nästan märkligt att återgå till att vara åskådare.

Avantgardet lämnar inte bara en scen.

De lämnar efter sig ett slags kollektiv baksmälla.

En stark 4/5.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Valter Nilsson och Stigberget på Trädgården Stockholm

18 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Valter Nilsson på Trädgården Stockholm Foto: Lea Johansson Maliniemi

Det börjar nästan som en liten invasion.

Först kommer Stigberget. Sedan kommer fler. Och fler. Blås, stråkar, kör, gitarrer, rytmer – ett helt kollektiv av musiker fyller scenen på Trädgården. Elva personer är de till slut. Det känns som att de aldrig ska sluta kliva på. Och när man tror att hela bandet redan står där kommer till sist huvudpersonen själv: Valter Nilsson.

Efter succén på Bananpiren i Göteborg och Malmöfestivalen är det nu Stockholms tur. I sammanhanget är det faktiskt en ganska liten spelning för Valter, även om han själv konstaterar att det är ”folk överallt” på Trädgården. Det här är den första av två helt utsålda kvällar.

Och halva publiken verkar ha följt med från Göteborg.

Det säger en hel del. Valter Nilsson har på kort tid fått något som är betydligt svårare att bygga än en stor publik: en egen publik. Människor som inte bara vill höra låtarna, utan som vill vara med när de händer. De sjunger med, ropar, dansar och verkar betrakta konserten som något de är en del av.

Sedan börjar musiken på riktigt.

Stigberget är ett fantastiskt kompband – om man nu ens kan kalla elva personer för ett kompband. Det här är snarare en liten orkester. Blås, gitarrer, kör och rytmsektion ger Valters låtar en enorm kostym. När alla är igång känns Trädgården plötsligt alldeles för liten.

Och mitt i allt står Valter Nilsson.

Han har en sällsynt förmåga att vara både rockstjärna och vanlig göteborgare på samma gång. Det finns inget tillgjort i honom. Han känns varm, självironisk och jordnära, men samtidigt fullständigt säker på att låtarna håller. Och det gör de.

Det är lätt att glömma att Valter faktiskt började sin musikaliska resa på engelska. Två och en halv skiva hann det bli innan Kapten Röd ställde den enkla frågan: varför sjunger du inte på svenska?

Det blev ett avgörande ögonblick.

För när Valter bytte språk hittade han också sitt verkliga uttryck. Plötsligt blev berättelserna närmare, roligare, sorgligare och mycket mer träffsäkra. Det göteborgska finns överallt, men det är aldrig exkluderande. Det lokala blir allmängiltigt. Man kan stå i Stockholm och känna igen sig totalt.

Och kanske är det därför så många göteborgare står här i kväll.

De vet redan.

De har sett det här växa fram.

Men det fina är att Stockholmspubliken också verkar ha förstått. Det är inte längre bara Göteborg som har adopterat Valter Nilsson. Han håller på att bli hela Sveriges.

När bandet drar igång låtarna som publiken väntat på blir det en enda stor kör. Trädgården gungar, och elva musiker låter som dubbelt så många. Valter behöver egentligen bara stå längst fram och ta emot all den kärlek som kommer tillbaka.

Det här är en konsert som känns större än sin spelplats.

Större än Stockholm.

Och kanske till och med större än Valter själv just nu.

Det är svårt att sätta en gräns för vart det här kan ta vägen. Men en sak är säker: Valter Nilsson är inte längre på väg att slå igenom. Han har slagit igenom.

5+

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Bilder Way Out West fredagen 2026

17 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Alla foton: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

RAGHD – en ny upptäckt på Höjden

17 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Det här är en av anledningarna till att jag älskar festivaler.

Att gå på de tidiga spelningarna. Att vandra bort från de största scenerna och se artister man kanske knappt hört talas om. Ibland blir det en halvtimme man snabbt glömmer.

Och ibland hittar man något man vill följa.

RAGHD på Höjden är det senare.

Hon står på en scen som passar henne perfekt. Höjden känns redan som en egen liten festival inne i festivalen, och RAGHD fyller den med en självklar energi. Det är rap, klubb, alternativ pop och R&B, men framför allt låter det som RAGHD. Hon har lyckats bygga ett eget musikaliskt universum där genrerna får flyta ihop utan att någon riktigt behöver bestämma vad det är.

Det finns en nerv i framförandet. Något rastlöst och samtidigt väldigt kontrollerat. Hon kan vara hård och självsäker ena sekunden och betydligt mer sårbar nästa. Det är den kombinationen som gör att spelningen aldrig bara blir ett snyggt klubbset.

Det finns något att säga.

Och något att känna.

Jag kommer hit för att upptäcka.

Jag går härifrån med en artist jag vill se igen.

RAGHD är fortfarande en sådan där artist som man kan stå relativt nära och känna att man är med om något innan det riktigt har blivit stort. Men det är svårt att föreställa sig att det kommer att förbli så särskilt länge. Hon har redan spelat på stora festivaler och byggt upp ett eget uttryck, och det märks att hon har ambitionen att ta det betydligt längre.

Det är kanske det finaste med festivaler.

Man kommer för de stora namnen.

Men man går hem och pratar om de man inte visste att man skulle hitta.

Jag kommer att följa henne.

4/5

All vår bevakning av Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Way Out West 2026 – Wilco exponerar osannolik oberäknelighet

17 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

4

Äger en cd från sent 90-tal med denna amerikanska sextett. De brukar räknas till alt-country scenen, fast vittförgrenade influenser gör att soundet spretar kraftigt. Är mer regel än undantag att melodier, åtminstone live, sticker iväg i fullständigt oväntade riktningar. Knappt en enda komposition höll sig inom den ram som skissades upp, utan ändrade istället form och energinivå på ett minst sagt fängslande vis. Detta var en av få akter som jag mest såg fram emot eftersom jag inte bevistat någon av deras konserter.. Och det verkar dessutom som om låtskrivaren Jeff Tweedy och hans vänner var vår fotografs favoriter, lyckades infria vad han förespeglade sig. Bandet har gett ut böcker, producerat filmer och är djupt respekterade i branschen. Bandet vars katalog innehåller tretton fullängdare emanerar ur Uncle Tupelo. Om akten före (Saint Etienne) genomgående symboliserar glamour och drömmar om hedonistisk livsföring, representerar Wilco något helt annat. En jordnära dimension där det medhårsstrykande plötsligt övergår i otyglat taggiga partier och jambetonat fritt hållet ensemblespel.

foto Peter Birgerstam

Förutom omnämnde sångaren på i första hand akustisk gitarr har man en rytmsektion bestående av trumslagare Glenn Kotche och på basgitarr John Stirratt. På klaviaturer syns Mikael Jorgensen medan gitarristerna heter Pat Sansone (även keyboard) samt Nels Cline. Sättningen har varit intakt i över tjugo år. Finns all anledning att återkomma till Clines betydelse för soundet, eftersom gitarristen var den instrumentalist som mest präglade en konsert under WOW med sina inlägg, av de akter jag lyssnade på. Vill påstå att denne äventyrlige expressionist ohotad toppar en sådan lista. Att hävda att hans fuzziga spel med svajarm, pedaler och slide banar väg för en i högsta grad eklektisk estetik är inte någon överdrift, något samtliga ur publiken sannolikt håller med om. Det har refererats till Teenage Fanclub fast själva lyfter de fram vindlande gitarrock a´la Television, specifikt album av John Cale och eran 1969-1974. I det sammanhanget kan onekligen deras egensiiniga sound ibland anknyta till The Byrds. Och när Wilco manglade i framvällande långa sekvenser kunde de erinra om Greatful Dead och deras improviserade utflykter. Kommer nog droppa fler referenser.

foto Peter Birgerstam

Deras set på sextiofem minuter i Linné börjar med Handshake Drugs följd av Annihilation. Inledande försynta takter övergår i röj och vidare till behaglig lunk. På min debut som skrivande lyssnare av Wilco-konsert slås jag omgående av anmärkningsvärt gnistrande licks från omnämnd gitarrist. Vilket kreativt handlag med stor rörelsefrihet! Jeff Tweedy urskiljer sug inte alls på motsvarande sätt vokalt, även om hans röst är en central del av bandets idiom. Han gör inte anspråk på att fånga oss som ikoniska stjärnor – Bowie, Bono, Bruce eller Don Henley för att ta ett lovordat exempel med beröring till alt-country. Mikael Jorgensen tillför diskret sina bidrag till melodiers fylliga atmosfär, vilket ibland bryter av mot deras spetsiga utvikningar. Rytmsektion höll låg profil till att börja med, trädde fram ur anonymiteten efterhand. Oklart varför, tycker man det är jättekul att Glenn Kotche i ett par furiösa attacker á la trummisen i The Muppet Show som freakar ut, förhindrar oss från att njuta av tjusig ballad. En gimmick hos Wilco man måste acceptera, helt enkelt vänja sig vid.

foto Peter Birgerstam

När intensiteten tonas med hörs rötterna och de kan i fragment påminna om till exempel Jayhawks. På ett annat ställe associeras till soundet på Old Ways av Neil Young. Njuter av hur gitarrers stämmor flätas in i varann, tänker på att knappt några andra band i denna bland-genre spelar på festivalen. Eftersom tillgång till- förlitlig låtlista finns kan fyllas på med titlar som Hummingbird, If I Ever Was A child och Bird Without A Tail / Base Of My Skull. Sist nämnda titel blir till en skönt sanslös orgie i expansiva faser där Cline drar med sig övriga i underhållande upptåg med distade figurer. Snacka om att fjärma sig från country-vibe för att istället kliva in i annan genre, tänk J. Mascis eller Tom Verlaine. Tweedys mellansnack är nästan obefintligt. Men han tackar för responsen, presenterar ett par låtar och säger att det är trevligt att vara tillbaka. I oväntat liten utsträckning är melodierna harmoniskt uppbyggda, skiftar snarare form i drastiska vändningar. Fruktbara kontraster tycks vara deras signum live. Vad som startar som mjuka ballader byter skepnad totalt. Man vet inte var man har dem, därför spännande att hänga med i deras svårgreppbara berg och dalbana-turer.

foto Peter Birgerstam

Fans jublar åt intro på en hit jag inte har någon relation till. Här blir feature på pedal steel och orgel som omväxling. Vi fascineras av Via Chicago, Everyone Hides, Jesus Etc, och snirklande sällsamma Impossible Germany. Cline firar ånyo triumfer, även om petiga bedömare skulle anmärkt på överflödet av toner. Vässas fingerfärdigt i ackordföljder. Noterar att många byten av instrument sker. Ett taggigt kantigt alster på upploppet har döpts till I´m The Man Who Loves You vars strängbändande excesser får det att svänga till stötigt komp och orgel (ytterligare klaviaturinstrument). Ett minimalistiskt beat alstras, vilket glädjer oss. Finalens medryckande Spiders (Kidsmoke) förlängs med nynnande allsång och publikens handklapp. En spännande upplevelse som gjorde mig exalterad och gav mersmak. Osäker på om Wilco alltid låter på liknande vis eller om detta gig var ett särfall.

foto Peter Birgerstam

All vår bevakning från Way Out West 2026

https://kulturbloggen.com/?tag=way-out-west-2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in