Avicii arena Stockholm – Betyg 4
Viagra Boys har alltid varit bäst när de går vilse. När de gör sig hemma i dumheten, i den skitiga, groteska verklighet som andra försöker scrolla förbi. Efter Cave World och dess helvetesresa genom konspirationer och digitala galenrum har bandet mutat in en egen plats: djupt nere i gyttjan, där allt luktar illa och känns oroande bekant. På scenen i kväll blir den platsen både ravegrotta, dykbar och brunstig idrottshall – allt på samma gång. Det är inte en arena längre. Det är en undervärld med entrébiljett.
Frontmannen Sebastian Murphy stapplar in som om han just klivit ut från ett experiment. Det tar exakt sju sekunder innan tröjan åker av. Han ska alltid spela med bar överkropp och barfota. Han muttrar, vrålar och skrattar åt världen, åt oss, åt sig själv – i en ton som balanserar lika mycket desperation som självironi. Som i nya låten “Man Made of Meat” som de inleder med, är det inte tydligt om han provocerar, flirtar eller bara beskriver något djupt tragiskt, men publiken svarar med ett vrål som säger att det egentligen inte spelar någon roll. Här är vi alla bara kött, svett och rytm. Murphy blir både predikare och clown, en tatuerad sanningssägare som vägrar ta sin egen sanning på allvar. Ett freak bland sina jämlikar. Att Shit Kid ska dyka upp på scenen oanserad känns helt logiskt. Lika logiskt som att hon sen springer runt i diket och uppmanar att det ska bli ett extra-nummer.
Musikerna bakom honom bygger upp en churning post-punk-maskin, som dånar fram med dubbiga undertoner, saxofonskrik och monotona rytmer som låter som om ett rave kraschar in i ett nattöppet IKEA. De spelar som om de försöker ta sönder sina instrument, men misslyckas precis lagom för att skapa något hypnotiskt. Tunga spår nästan kollapsar i sin egen dumhet, men det är precis där Viagra Boys blir geniala: i gränsland mellan högt och lågt, mellan att göra narr av världen och att bli uppslukad av den. När saxofonen skronkar är det både ett skämt och ett rop från avgrunden. När basen mal på är det som en maskin som tappat manualen, men fortsätter av ren överlevnadsinstinkt.
Det mest överraskande är hur självklart allt känns i den enorma arenan. Trots storleken finns ett intimt, nästan lömskt band med publiken. Murphy drar med sig folkmassan utan att behöva ropa en enda ”come on”. Han bara finns där: kladdig, kaotisk, genuin. Arenan svarar som om den var en punkklubb med läckande tak och öl i plastglas. Det är en illusion, men en trovädig sådan.
Konsertens mest intensiva moment handlar därför inte om precision eller perfektion, utan om att hitta någon sorts salighet i kaoset. Publiken hoppar, skrattar och svettas till texter som egentligen borde framkalla ångestattacker. Men här gör de tvärtom: de blir ett kollektivt purge. Som om vi alla, åtminstone för en kväll, lyckas hitta den där idiotiska inre trösten – det som recensioner hintar om. Vi är dumma. Världen är dum. Och det gör oss märkligt lyckliga.
Och kanske är det just där Viagra Boys gått från kult till triumf. Från att spela för fyra pundare och en kille från Falun, till att ändå spela på The Sphere som de döpt om Globen/Avicii arena till. Bandet har slutat nöja sig med att peka på samtidens absurditet som observatörer. Istället låter de oss bada i den, trycka ner ansiktet i leran samtidigt som de skrattar tillsammans med oss. Det är en sorts deltagar-estetik: vi skrattar med, men också åt oss själva.
En konsert som vältrar sig i sin egen fulhet och låter oss göra samma sak. Viagra Boys har blivit bättre på att inte bara peka finger åt tidens idioti – utan att bjuda in publiken att leka i den. Det är brokigt, brunstigt, vansinnigt och oväntat upplösande. De har blivit ett band som inte behöver överträffa sig själva musikaliskt för att träffa rakt i samtidsnerven. De behöver bara fortsätta gräva där det luktar som mest.
Betyg: ★★★★☆
(Ett jublande inferno av idioti och eufori.)