Fullt ös och på väg rakt in i på stora scener. Avicii Arena – Betyg 4 (trots att det bara var 30 minuter)
Att vara förband till Viagra Boys är inte direkt ett stilrent uppvärmningspass. Det kräver energi, attityd och ovilja att be om ursäkt för någonting. Boko Yout tar den uppgiften och springer – bokstavligen – med den. På Avicii arena blir det tydligt: de är inte längre ett löfte, utan ett band som står med en fot på nästa nivå. Snart lär de själva stå som huvudakt på Globen, och det känns inte ens djärvt att säga.
Scenen räcker knappt till. Sångaren Paul Adamah verkar ha svårt att ens stanna kvar på den, som om musiken trycker honom framåt med för hög voltstyrka. Han är överallt: på scenkanten, nere vid staketet, tillbaka igen, runt bandet som om han försöker ge dem alla individuella hjärtstartare. Det är kaos, men ett inövat och målmedvetet sådant – adrenalinstinn punk där varje refräng känns som en uppmaning att riva upp golvet.
Musiken är tung, rytmisk och direkt, men det är inte råheten som imponerar mest. Det är självförtroendet. Den där självklara känslan av att ”vi hör hemma här – och snart på en ännu större scen”. Publiken fattar det också. De som kommit för Viagra Boys verkar förvånade först, sedan allt mer uppjagade, som om de blivit inkastade i en konsert de inte visste att de behövde.
Ljudbilden är skitig men precis, riffen hoppar som elstötar och refrängerna sitter med en enkelhet som gör dem sjungbara redan efter första rundan. Det är inte snyggt, men det är inte meningen att vara snyggt. Boko Yout spelar som om de försöker spränga sin egen framtid snabbare än den hinner komma.
Och kanske är det även därför Globen inte känns det minsta orimligt längre. De är på väg dit i full fart – och ingenting verkar kunna stoppa dem. Inte ens scenkanten.