Peter Jöback och Ola Salo – Avicii arena gånger två – Det är 15.00 showen som är recenserad – Betyg 3.
När överdåd möter fingertoppskänsla – och matinén vittnar om att succén kunde varit ännu större
När Peter Jöback och Ola Salo tar sin gemensamma glittriga mastodontshow till Stockholm borde allt ligga upplagt för den stora triumfen. Men redan innan ridån går upp på matinéföreställningen märks något: B-läktaren är stängd. Det är inte slutsålt i Avicii Arena, och det viskar om att ”A Show Extravaganza” ännu inte nått den publika explosion som konceptet själv skryter om.
Men låt mig då leverera svaret på frågan ovan, den om vi får oss en show vi aldrig ska glömma till livs.
Det är när ”A Show Extravaganza” försöker vara lika glittrig som Las Vegas skyline som den funkar som sämst.
Duellen i ”A Little Less Conversation”, där Jöback bär ormskinnskavaj och Salo röd läderkostym, är så over the top att man nästan måste blinka bort glitterdammet. När de turas om att vråla igenom ”Superstar” och ”Jesus Christ” blir kampen om uppmärksamheten nästan en egen akt. Det är kul – men också rätt tröttande.
Som tur är kommer räddningen när de slutar brottas om rampljuset och sjunger var för sig.
Jöback är som allra starkast när han kryper tillbaka till sina rötter:
- en stilla, vacker ”Atlas” vid flygeln,
- den eviga musikalexplosionen ”Music of the Night”,
- och ett mäktigt framförande av The Arks ”It Takes a Fool to Remain Sane”.
Salo, i sin tur, får arenan att vibrera med ”Echo Chamber” och ”Clamour for Glamour”. Men det är hans tolkning av Jöbacks ”Stockholm i natt” som blir kvällens absoluta knockout. En avskalad, känslig stund från en artist som annars oftast bränner av med full strålkastare. Där är inte ett öga torrt.
”A Show Extravaganza” är inte riktigt det som står på burken.
Det är stort, pampigt och lyxigt – men också spretigt, stundtals nästan kvävande i sin ambition att vara precis allt. Ändå bärs allt upp av det faktum att både Salo och Jöback är födda för detta:
två superstjärnor, lika långa, nästan estetiskt identiska, men med helt motsatta resor bakom sig.
Kontrasten mellan dem blir en kraft i sig:
- Salo från replokalen i Rottne,
- Jöback från Adolf Fredriks musikklasser.
- Den ene rockorakel, den andre musikalperfektionist.
Det kärleksfulla roastandet mellan dem blir kvällens röda tråd.
”Visste du att jag har en biogasbuss uppkallad efter mig i Växjö?” skämtar Salo när Jöback radar upp sina Broadwaymeriter. Peter Jöback frågar till och med Siri vem som är bäst. Svaret växer fram under kvällens gång: båda är bäst, men på helt olika sätt.
Bandet på tio personer är lyxigt, dansarna levererar yvig showkoreografi och Sinatra/Davis Jr-duetterna glimmar till. Men ofta drunknar showens hjärta i sin egen storslagenhet.
Det är i de små, nakna stunderna som showen äntligen andas.
Som när Salo beskriver hur han som ung ruttnade i Rottne medan Adolf Fredrik-barnen sjöng lucia i tv – och sedan sjunger ”Stockholm i natt” så hela Avicii Arena blir lika stilla som en vinternatt vid Slussen.
Sammanfattning?
Showen kunde fyllt fler läktare. Den är ojämn, ibland för högljudd för sitt eget bästa.
Men när den träffar rätt – då träffar den rakt genom revbenen.
Två röster, två resor, två scenpersonligheter.
En föreställning som rör sig mellan Las Vegas-bombasm och hudnära sårbarhet.
Det är inte alltid briljant.
Men det är alltid underhållande.