11-13/8 2022 i Slottsskogen, Göteborg
En svettig, stimmig och ”öronbedövande” musikfestival är till ända. WOW slog i år publikrekord med 50 000 unika besökare. Blev för min del sex fylliga recensioner. Arrangören Luger och besökarna hade osannolik tur med vädret, även om jag helst sökte mig till skugga. De vindstilla kvällarna i parken var en njutning. Andra år har yttre förhållanden ibland varit eländiga.
Riktade in mig på en rejäl måltid varje dag på vip – området. Dock, efter köerna andra dagen och en högvolyms- dj, lämnade jag festivalen i en paus för att sista dagen äta gott på Taverna Averna. På grund av värk och krampkänningar uppstod besvär av att stå upp länge. Hittade lyckligtvis bänk att sitta på till tre av recenserade konserter.
Stämningen var minst sagt positiv. Hörde från en polis utanför tjänsten att ordningsstörningar inte förekommit, enligt honom. Efter långa och trista pandemiperioden märktes ett uppdämt behov av gemensam glädje. Euforiskt omtumlande känsla rådde. I tältet var responsen några gånger extrem, resulterade i översvallande reaktioner som överträffade allt i den vägen.. Organisationen flöt exemplariskt. vi slapp missöden och förseningar. Alla volontärer och anlitade proffs ska ha stort tack för sina insatser.
Kvalitén på ljudet är något man bävar för inför varje WOW. Tyvärr alltför sällan jag kunde harangera ansvariga i år. Ofta var det besvärande obalans, genom alldeles för mycket skärande. diskant. I denna upplaga kardinalfelet istället för mullrande bas, när jag på håll tog del av konserter
Årets line-up måste betraktas som tämligen blek på pappret. Remarkabelt då att en disparat rekordpublik lockades, publik i alla åldrar och olika kunskap, inte alls endast trendkänsliga kompisgäng. Många ser nog evenemanget som en happening, en folkfest i sig. Och på VIP-området träffade jag ungdomar i branschen mer intresserade av att festa än att se på band, vilket jag kan finna märkligt.
Vandrade ett par varv på festivalytan för att insupa den vänliga atmosfären. Passerade Höjden med sina podcasts i regi av Spotify, ravestället Dungen, uppbyggda utskänkningsställen, platserna för media och organisationer. Blev varken filmtittande eller Stay Out West. Hade planer på att besöka något ställe sista natten. Gav upp när jag utanför Nef insåg hur många festivalbesökare som ville in.
Anteckningsblocket dignar av impulser, från akter jag lyssnade på i olika utsträckning. Redovisar i korthet i kronologisk ordning. Hörde uppemot en halvtimme fram till slutet av vad som startade som ett sidoprojekt. Syftar på rosade trion BONNY LIGHT HORSEMAN. Tyckte om musiken, hur traditionella folksånger kombinerades med poppig approach. Man förlitade sig lite ensidigt enbart på stränginstrument. En skuffelse att ljudet var bedrövligt.
Förflyttar mig till mittpunkten. Stannar till en liten stund för att höra vad som försiggår på Azalea. Där framförs reggae från KOFFEE och hennes elvamanna-band. Habilt från duktiga musiker, men inget som fäster. Tillbaka till Linné-tältet och BLACK COUNTRY, NEW ROAD. Hör sista 20 minuter av kvintetten, varav två är kvinnor. Stor variation på musiken, kändes lite ofokuserade. TALLEST MAN ON EARTH (Kristian Matsson) på gitarr har stor publik och föredömlig mix av akustiska och elektriska tongångar. Låtarna har definitivt substans. Han gästas av bland andra Amanda Bergman och på trumpet Stefan Sporsén. Energisk framtoning när stora känslor exponeras.
Hör sista halvtimmen av den psykedeliska rock AMASON ägnar sig åt frontade av briljanta Amanda Bergman. Också de har gäster, vilket egentligen är onödigt. Omväxlande färgformationer på backdroppen. Hos dem existerar som bekant ett fantasifullt överflöd av klaviaturinstrument, vilka skapar grooviga, smarta låtar. Far stundtals iväg i drömska partier. Ger mersmak!
Ser så gott som hela spelningen med ARAB STRAP, ett av få musikaliskt halvstökiga indie-band på WOW. Inte lyssnat på dem ordentligt tidigare även om jag hört talas om den skotska gruppen, vars verksamhet låg på is i sexton år. Noterar en fäbless för distade gitarrmönster, skitigt sound och noise, inte olikt My Bloody Valentine. Långsamt framvällande ackord och deklamerande sång prioriteras. Sången svävar oftast ovanpå en atmosfärisk ljudmatta á la ett mer extrovert Dinosaur Jr. Utmärker sig också genom plötsliga stilbrott och dito outron, Och struktur ändras ibland radikalt, till och med inuti låtar. Inslagen av grovkornigt malande melodier med suggestiva beats pockar på ens uppmärksamhet. De långsamma stråken är en styrka hos en egensinnig grupp som lämnar oss med ”gött” sväng. Ljudåtergivningen återigen ett dystert ämne.
Även om jag förrättar ett par ärenden under konserten med ANE BRUN, uppfattar jag nästan allt hon och hennes liveband företar sig. Har tidigare hört flera konserter och recenserat från Music & Arts. Anmärkningsvärt hur mycket tyngre och tuffare hon förändrat musiken senaste decenniet. Numera är hon förtjust i elektroniska klanger. Registrerar att dubbla trumslagare anlitats samt fyra ytterligare ädla musiker – Johan Lindström, Martin Hederos, Lovisa Samuelsson samt Felisia Westberg. Helt makalöst att norsk-svenskan har sådan aura att upptagna celebriteter dras till henne. Blir mest nytt material jämte någon gammal dänga. Som en tjatig följetong fortsätter trasslet med ljudet för oss som inte är nära scen. Ane Bruns röst framställs alldeles för gällt och ibland mullrar basen. I två avslutande låtars udda taktarter, uppstår angenäm öppning genom fräcka rörelser. Musikerna ges utrymme att prägla soundet. Martin Hederos och Johan Lindström briljerar. Spännande avslutning på en konsert jag hoppades mer på.
MWUANA kallar sig en lite kaxig rappare från Stockholm som också behärskar att kombinera hip hop med r& b, ibland med med reggae-vibe. Mycket av vad han gör fungerar idealiskt som klubbmusik. Förfogar över fem musiker, två på kör och dansare. Som seden påbjuder för genren har Mwuana sett till att åtskilliga gäster delar scen, i bidrag där de toastar och dylikt. Ensam är en hit som stått sig, kryddas med västafrikanska rytmer. Gillar vad jag hör under en stund. Att jag blir kvar längre än jag avsett, beror också på att ljudet är tillfredsställande. Tar mig till Linné och försjunker ett tag i ALDOUS HARDING. Helt okej kvintett men berör inte nämnvärt.
BRIGHT EYES lider av överdrivet desperat tonfall och oskön skrikig sång. Hörde endast början eftersom detta inte var min bag, åtminstone inte live. Hör böljande frenesi, mer kvidande indie än nyanserad americana. Jag fick ingen kläm på det röjiga soundet. Och tyvärr drabbades de av tekniska problem, glapp som fick sångaren att svära friskt. I väntan på Thåström såg jag slutet på showen med DAVE, hajpat stjärnskott på den brittiska r & b -scenen. Inte alls oävet men min koncentration var inte påkopplad. Här och under andra akter var det populärt med glittriga konfettibomber.
Under tre intensiva dygn tillsammans med en myllrande människomassa möter man en handfull vänner och nya bekantskaper. Mötte varken PO Tidholm (DN), komikern Per Andersson eller Emil Jensen (gäst på mitt 50-års kalas, Såg dem däremot på nära håll. Utbytte naturligtvis lite åsikter med kollegor i presscentret. Lärde känna en ljudtekniker på SR i pensionsåldern som liksom undertecknad behövde vila öronen emellanåt. Mest stimulerande stund bortom musiken inträffade då Jan Gradvall i samspråk med Marcus Larsson (AB) vänder sig till mig och frågar om vi känner varandra. Nu checkar jag ut även i skrivandet från en minst sagt händelserik folkfest. Topp 5: 1. Nick Cave & The Bad Seeds 2. Tame Impala 3. Herbie Hancock 4. Daniela Rathana 5 Thåström.
