Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Om alla bara drar – ärlig och rakryggad dokumentär som alla bör se

by

Om alla bara drar
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Karin Wegsjö och Nazira Abzalov

En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten ochär nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna. Hon tycker till och med att polisens stämpling av Tensta som utsatt och farligt inte stämmer.

En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller deras två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälan som ett ärende.

Filmen, som är filmad under fem år, ger oss ett annat perspektiv av förorten än vad vi oftast får från nyheterna. Vi kommer nära några som bor där.

Nazira och hennes man Bahityar lämnar sitt hem och sitt hemland Uzbekistan, för att i en framtid kunna ge sina barn ett säkrare liv i Sverige. De hittar jobb, bygger sitt hem, lär känna sina grannar och skapar en gemenskap i sina kvarter i Tensta. När hon och hennes familj blir hotad av en ungdom med pistol förändras allt, deras trygghet rycks undan.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Om alla bara drar är en stark skildring från en inifrånperspektiv. Den är dock mer än så. Det är en sorglig och sann beskrivning av hur polis, politiker och samhället tycks ha gett upp. När det inte längre anses som ett grovt brott att vifta med en pistol framför en barnfamilj, då har ett samhälle och dess polis tappat greppet. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på. Jag hoppas att alla går man ur huse för att se denna och att något äntligen kan hända. Att denna dokumentär kan fungera som en väckarklocka. Kan vi hoppas på det?

Nazira och hennes familjs berättelse är inte särskilt unik, egentligen. Jag bor i ett område där det också viftas med vapen ibland och de som bor här orkar inte ens ringa polisen längre. Och här är massor av gångvägar där barn springer och kommer med cykel och hundratals bilar kör, ofta med hög fart, på gångvägarna. Också precis vid skola och dagis. Polisen lyser med sin frånvara. Fortkörare på gångvägar bryter ju mot två regler: de kör för fort och de får inte ens köra på gångvägar. Men det är inte tillräckligt grovt för att polis ska ingripa. Det händer till och med att polisen åker till pizzeria i området och sitter och äter lunch i lugn och ro medan privatpersoner kör i hög fart förbi. Något har gått fel.

Hoppas denna dokumentär kan bli en väckarklocka.

Filmrecension: Damsel – prinsessan som måste rädda sig själv

by

Damsel
Betyg 3
Global premiär på Netflix 8 mars 2024
Regi Juan Carlos Fresnadillo

En ung prinsessa blir kastad till en eldsprutande ond drake. Men någon prins kommer inte för att rädda henne. Hon måste rädda sig själv. En spännande saga som bryter den gamla normen. Spännande och ganska skrämmande. Inte en film för de minsta barnen, speciellt inte då den inte är animerad.

En ung prinsessa, Elodi, gifter sig med en charmig prins från ett rikt land. Elodies land är fattigt och folket svälter. Hon vill inte gifta sig men gör det för att rädda sitt land och folk.

När Elodie och hennes pappa, styvmor (ingen snäll styvmor till skillnad från många andra sagor) och sin söta lillasyster blir de alldeles hänförda av rikedomen, skönheten och guldet i prinsens land. Men det glittrande sagobröllopet förvandlas till en skräckvärld då det visar sig att Elodie ska offras till en eldslukande drake.

Elodie får höra att det är förbannelse som gör att detta rika välmående land måste offra unga kvinnor till draken. När hon blir kastad ner i grottan hittar hon rester från både tidigare offer och det som hände då draken började kräva dessa offer. Det visar sig att det finns, som så ofta, lögner bakom de mäktiga och rika makthavarna, i det här fallet kungafamiljen i drakens land.

Det är en välgjord film men fantastiskt foto. Det märks att filmteamet haft stora resurser till sitt förfogande.

Elodie spelas av Millie Bobby Brown (född 2004) som tidigare haft roller i bland annat Stranger Things och Godzilla II: King of the Monsters. Hon är också känd från rollen som Enola Holmes i två filmer om Sherlock Holmes tonårssyster Enola. Hon är perfekt i rollen som Elodie och vi lär se henne i många filmer framöver. Hennes lilla syster Floria spelas av Brooke Carter och den snälla styvmodern spelas av Angela Bassett. Den onda drottningen Isabelle spelas av Robin Wright, som måste vara en av världens främsta skådespelare på att spela onda kvinnor.

Damsel är en spännande film men inte för de alla minsta, det är den lite för skrämmande för.

Filmrecension: May December – ett drama om livslögner

by

May December
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Todd Haynes

Om livslögner, både för omgivningen och framför allt för att lura sig själv och klara att gå vidare i livet. Alla försöker intala omgivningen att det har gjort rätt val i livet och ingen vill visa sin innersta skörhet eller släppa fram sina sorger. Men mest av allt lurar det sig själva. Ett drama om livslögner som Tjechov, mästaren att skildra livslögner, skulle uppskatta.

Mycket sker under ytan och det är mycket som aldrig sägs rent ut. Vi som tittare måste vara observanta och känna in det som sägs under ytan. Det är också en berättelse om det omöjliga att skildra någon annan människa.

Julianne Moore och Natalie Portman är båda enastående i denna film. De två och deras spel mellan varandra är ett av skälen till att filmen blir så bra och så tät. Portmans roll, Elizabeth, är en skådespelare som fått en filmroll där hon ska gestalta en kvinna, Gracie Atherton-Yoo, som dömdes till fängelse för att haft en sexuell relation med en 13-årig pojke, Joe, som var klasskamrat med hennes son. I fängelset födde hon hans barn. Joe som är 23 år yngre än Gracie har hållit fast vid deras relation och lever numera ett vanligt familjeliv med Gracie och deras barn.

Portman försöker komma riktigt nära både Gracie, Joe och övriga familjemedlemmar. Hon lyckas trycka på rätt nerver och gamla trauman börjar bubbla upp. Joe börjar förstå att han förlorade sin ungdomstid, fast han försöker kämpa emot sin egen insikt. Det är många osunda relationer mellan familjemedlemmarna som håller fast dem. Hur nära sanningen kommer Portman? Går det ens att komma så nära någon att det går att skildra denna människa på ett sätt som ligger när sanningen? Finns det en ens en sanning om en människa? Filmen ställer många intressanta frågor.

May December bygger löst på en sann historia från 1990-talet som sålde många tabloider. Att en kvinna som är mer än mer än tjugo år äldre än en trettonårig pojke föder hans barn och sedan håller ihop med honom i över 20 år måste vara sällsynt.

Julianne Moore och Natalie Portman är två av filmens tre centrala karaktärer. Charles Melton som Joe är den tredje viktiga pelaren för filmen och han gör den rollen mycket trovärdigt och känslomässigt. Trion är samspelta och har fått en rad prisnomineringar för sina insatser i denna dramakomedi av Todd Haynes.

Filmen May December är Oscarsnominerad för Bästa manus. För manus står Samy Burch. Regissören Todd Haynes är en spännande och intressant amerikansk filmskapare som slog igenom med underground-kultfilmen Superstar: The Karen Carpenter Story. Haynes har vunnit flera festivalpriser genom åren; I Cannes har han tävlat om Guldpalmen tre gånger, och vann där Queer-palmen för Carol samt Bästa konstnärliga bidrag för Velvet Goldmine.

Filmrecension: Vermin – en fullkomlig katastrof

by

Vermin
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sébastien Vanicek

Regissören Sébastien Vanicek har inte varit blyg vad gäller att förklara syftet med sin långfilmsdebut. Tanken är att skapa en allegorisk skräckfilm som belyser de många problem Frankrike har kring svåra ting som utanförskap och påträngande rasism inom polisen och andra delar av samhället.

Skräck har dessutom visat sig vara en oväntat bra plattform för att diskutera och kommentera allvarliga samhällsproblem. Det mest självlysande exemplet är Jordan Peeles Get Out, där det togs ett struptag på några av de mest flagranta orätterna i USA.
Så varför kan inte Vermin vara den franska motsvarigheten till Peeles närmast klassiska film? Svaret på den frågan är olyckligtvis lekande lätt: Vanicek besitter inte förmågan att göra film, varken från ett estetiskt eller narrativt perspektiv.

För hur man än vänder och vrider på det hela är Vermin en fullkomlig katastrof. Som skräckfilm är det en av de mest spänningslösa och tafatta upplevelserna sedan den svenska barnfilmen En Häxa I Familjen. Givetvis är skräcken förhöjd för alla med araknofobi, men att helt och hållet luta sig på en fobi är inte direkt något bevis på konsten att bemästra krypande obehag. Bortsett från en uppsjö av spindlar är filmen patetisk vad gäller att frammana ångest eller obehag. Vid ett tillfälle verkar Vanicek istället försöka sig på att presentera morbid humor som framförallt Sam Raimi blivit expert på genom sina Evil Dead-filmer. Men eftersom detta är exklusivt för ett enda segment är det nog snarare en fråga om inkompetens som resulterar i ofrivillig komik.

Däremot är de dramatiska och allvarsamma segmenten hårresande, men av helt fel anledning. Vanicek känsla för dramatik är skandalöst usel, sättet han regisserar sina skådespelare är likaså av undermålig natur och lär orsaka djupa psykologiska åkommor för alla som tvingas att bevittna travestin. Skådespelet är lika överdrivet som en barnteater. I en sekvens höjs den dramatiska volymen förbi maxgränsen och vad som manifesterar sig kan mycket väl vara aviserat av Hin håle själv, det går överhuvudtaget inte att behålla någon färg i ansiktet då denna dramatiska kakafoni av hundraprocentig dynga slängs på publiken. Att de samhällskritiska inslagen är lika erbarmliga är därför inte särskilt förvånande. De mycket allvarliga problem som Vanicek vill belysa förblir lika utvecklade som encelliga organismer.

Inte blir det bättre av att filmens karaktärer är en bunt pappskallar som är lika spännande som kasserade vitvaror. Om jag hade varit någon av de inblandade hade jag redan nu börjat inleda ett namnbyte för att bevara hedern. Det mest tragiska i det hela är att alla verkar övertygade om att det som utspelas framför publiken är ett verk av Ibsen. Ögonbrynen är så pass höjda att de fasas ihop med kalufsen. Vermin är också visuellt odräglig, en gång kastar Vanicek runt kameran som en hetpotatis och skapar åksjuka, andra sekvenser visualiseras som en sunkig musikvideo med allt vad det innebär av fula garage och kass belysning. Som en sista örfil gentemot publiken serveras grotesk fransk hårdrock i filmens soundtrack, vilket cementerar det hela som ett hundraprocentigt fiasko. Detta är självgodhet i sin renaste och mest hopplösa form.

Filmrecension: Femme – spännande men oerhört mörk

by

Femme
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sam H. Freemann och Ng Choon Ping

Om en utstuderad hämnd och frågan är om hämnden ger tillfredsställelse. Kanske, kanske inte. Det får filmens betraktare själva avgöra. Filmdistributören beskriver filmen med orden: Sex, hat, våld i queer thriller om vägen mot en efterlängtad hämnd. Det sammanfattar filmen bra. Det är hat, det är våld, det är queer och en långsam, grym hämnd. Frågan är bara vem som blir lycklig av en sådan hämnd.

Jules är dragqueen och under sitt scennamn Aphrodite Banks har han blivit ett stort namn i London och är en av dess hyllade dragqueen-artister. Han/hon/hen är tuff och orädd. Efter en sen kvällsföreställning möter han ett gäng högerextrema homofobiska män i en nattöppen butik. Jules som fortfarande är sminkad som Aphrodite Banks blir retad av männen och hen svarar kaxigt. Det skulle hen inte ha gjort. Hen blir brutalt misshandlad. Denna misshandel påverkar hen på djupet. Jules sitter mest hemma i lägenheten hen delar med två vänner. Jules vill inte gå ut, vill inte uppträda mer och sitter mest och spelar tv-spel med slagsmål och kungfu/karate. Vännerna känner inte igen sin kaxiga vän.

Flera månader senare smyger Jules sig ut till slut och tar sig till en gaybastu. Där bland alla homosexuella män känner han igen sin angripare. Utan smink och endast insvept i en handduk kan Jules nu närma sig förövaren, ta reda på vem han egentligen är och utkräva sin hämnd.

Här kan vi verkligen tala om utstuderad hämnd. Som tittare är det svårt att riktigt förstå. Vad känner Jules egentligen? Hur kan Jules gå så långt som hen gör? Det blir en thriller, en rysare, skrämmande och mörk.

Begreppet queer är på sätt och vis en stämpel som hjälper till att göra åtskillnad mellan människor. Varför är en människa för att den klär sig på ett särskilt sätt? Begreppet queer förutsätter att en man eller pojke som sminkar sig och går i högklackat måste placeras i ett särskilt fack. Denna film stryker under fördomar kring queer och homosexualitet. Begreppet förutsätter att queer inte är normalt. Varför det? Varför får människor inte klä sig som de vill? Är kvinnor som går i kostym nödvändigtvis också queer? jag är inte bekväm med att människor måste kategoriseras och inte accepteras precis som de är. Denna film snarare förstärker skillnaden mellan de som vill kalla sig queer och andra. Förutsättningen för filmens handling är att queer är särskilda människor. Å andra sidan finns det fortfarande människor som blir upprörda över att män kan klä sig i höga klackar och uppträda som dragqueens.

Hur som helst, det är en mörk thriller och jag får ont i magen av hela skildringen av hur Jules utför sin hämnd. Jag ger den ändå godkända betyd 3 då den är välgjord och verkligen spännande och den hänger sig kvar i huvudet länge efteråt.