Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Självmord med ångervecka – Den första dagen av mitt liv – magisk, mystisk och ömsint om svåra frågor

by

Självmord med ångervecka – Den första dagen av mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Paolo Genovese

Magiskt och mystiskt och med respekt, ömsinthet och varm humor låter filmer oss möta svåra frågor kring självmord. Fyra personer, två kvinnor, en man och en pojke har precis begått självmord men förs inte till döden utan en mystisk man utan namn plockar upp dem och för dem till ett hotell där de befinner sig ett tillstånd mellan liv och död. De ska sju dagar på sig för att bestämma sig om de verkligen vill dö.

På hotellet installeras de i var sitt rum där vattnet inte fungerar och till frukost kan de inte äta. Den mystiske mannen förklarar att i det tillstånd de befinner sig behöver de varken mat eller dryck. Mannen utan namn ska under de sju dagarna låta dem se hur livet fortsätter utan dem. De förs runt till olika platser och de får se sina anhöriga och några för se sin begravning. De kan se det som händer men ingen kan se dem.

Det blir tydligt för de fyra självmordskandidaterna att den mystiska mannen inte är någon vanlig människa utan något annat och att han har magiska krafter. Det blir också tydligt att det han helst vill är att de ska upptäcka att de vill leva. Vad ger då en självmordskandidat lust att leva? Filmen tar upp detta på ett respektfullt sätt och utan klyschor. En sådan enkel som en god kopp kaffe som både ger en underbar doft och smakar ljuvligt kan vara något som ger en människa glädje i livet. Så små, enkla saker kan skänka livslusten.

Tre av de fyra självmordskandidaterna har upplevt svåra saker: en av dem har förlorat sitt barn, en annan var världsberöm gymnast som blev rullstolsbunden och pojkar var svårt mobbad och hade oförstående föräldrar. Den fjärde däremot hade ett framgångsrikt liv med både ekonomisk framgång, ett fint förhållande med sin fru och ett jobb där han fick mycket beröm och var omtyckt då han hjälpte människor. Trots framgång hade han en djup inre depression. Kanske var han utmattad? Det är upp till oss som ser filmen att tolka. Kanske hans fall är allra svårast att ge hjälp att finna livsglädje då det inte finns en bestämd punkt på vad som är svårt i livet för honom. Det visar hur farligt det är med utmattning och depression.

Filmen är från Italien och jag skulle tro att självmord är ett lika stort problem som drabbar människor svårt där också. Siffror från SKR, Sveriges kommuner och regioner, redogör för statistik från 2021 i Sverige:
Utöver de nästan 1.500 människor som begår självmord varje år, gör ytterligare minst 15.000 personer försök att avsluta sitt liv. Det faktiska antalet är sannolikt ännu fler då en betydande del av självmordsförsöken aldrig kommer till samhällets kännedom genom kontakter med exempelvis vård, socialtjänst eller polis. Bland 15-24-åringar och bland män 25-44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Bakom självmord finns många olika orsaker. Depression är en vanlig orsak och det är en svår sjukdom. Det finns inga lätta lösningar och självklara svar. Jag tycker denna film hanterar ämnet med respekt och ömsinthet. Att kunna prata om självmord och om liv och död och meningen med saker är en bra början,.

Självmord med ångervecka bygger på Paolo Genoveses roman Den första dagen av mitt liv från 2018. Paolo Genovese har själv regisserat filmen också. Jag upptäckte honom som regissör på allvar i och med filmen ”Vad Döljer du För Mig?” som är helt fantastisk. Här är min recension av den.

Paolo Genovese. Regissören har tidigare också gett du önskar kan du få / The Place, som såldes till 70 länder.

Filmrecension: Abigail – och blodet bara sprutar och sprutar

by

Abigail
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett
I rollerna: Melissa Barrera, Dan Stevens, Alisha Weir, Kathryn Newton, William Catlett, Kevin Durand, Angus Cloud och Giancarlo Esposito

Snacka om att blodet sprutar. Redan om blod sprutat hälften så mycket hade det varit en form av rekord för en film. Här kan vi snacka om vampyr- och zombiefilm. Jag tycker det är synd att det exploderade med våldsamma blodsprutande scener under filmens andra hälft, för den första halvan var riktigt spännande och mer av en thriller, fast det kändes ju i luften att något riktigt, riktigt läskigt och skrämmande var på gång. Det är den första halvan av filmen som gör att den inte för ännu lägre betyg.

Den andra Halvan är monsterlik med vampyr som jagar och suger blod. Det är en riktigt läskig vampyr som inte ens svarar på kristet kors eller vitlök. Den tycks inte ens följa de regler som de ska följa enligt vampyr-tradition.

Handlingen kretsar kring en grupp kriminella som tillsammans fått ett uppdrag att kidnappa en tolvårig liten flicka. Denna grupp kriminella känner inte varandra innan de utför brottet och de vet inte vem den kidnappade är. De vet först inte ens att det är ett barn de ska kidnappa.

De lyckas utföra kidnappningen och kör flickan till ett avlägset beläget residens, enligt anvisningarna de fått. Där möter de mannen som gett dem uppdraget. De får inte veta så mycket mer än att de inte får berätta sina namn för varandra (för att inte kunna skvallra om någon åker fast) och deras uppdrag är att vakta den kidnappade flickan i ett dygn tills flickans pappa betalat en gigantisk lösensumma.

Att denna flicka inte är en vanlig tolvårig flicka vet väl alla redan innan de ser filmen, det berättas ju i marknadsföringen av filmen också. Dessutom är namnet Abigail väl bekant för vampyr-films-fans. Filmen Abigail bygger på skräckvampyrfilmen Draculas dotter från 1936.

Första halvan är, som jag redan sagt, rätt bra. Smygande spänning och kidnapparna börjar lära känna varandra och retas med varandra. Men sedan brakar det loss och det blir en jagande vampyr och människor som försöker överleva i ett inlåst skräckhus. För min del gäspade jag mest. Det är bara för mycket blod, för mycket jakt och svårt att engagera sig.

Den som älskar vampyrfilmer har väl en högtidsstund att se fram emot. Men vi andra ser nog hellre mindre blodiga berättelser. Ska det vara massor av blod så tycker jag för min del att det ska säga något om livet här och nu.

Filmrecension: Vincent Must Die – tråkig och menlös

by

Vincent Must Die
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Stéphan Castang

Det går inte att undkomma att Vincent Must Die och den vanvettiga Dream Scenario av Kristoffer Borgli känns som tvillingsyskon som separerats vid födseln. Utgångspunkten och det allmänt vanvettiga genomförandet är närmast identiskt. Båda filmerna bygger på en helt osannolik premiss och genomsyras av så mycket ironi att det är svårt att veta om allting är ett enda långt skämt.

Dock finns den en avgörande faktor som gör Dream Scenario till en tolererbar och mestadels underhållande film, nämligen huvudrollsinnehavaren Nicolas Cage. Borgli förstod värdet av att använda Cage och dennes status – framförallt på diverse flamsiga internetforum, som ett vandrande skämt. Resultatet blev dock en film vars helt absurda manér faktiskt fungerade, även om den aldrig lyckades skaka av sig känslan att det hela var ett rent gimmickprojekt.

Vincent Must Die har inte samma försprång vad gäller tillgång till en skådespelare som ökar filmens vanvettsfaktor. Karim Leklou som axlar huvudrollen har inget överdrivet minspel eller någon hysterisk gestikulation. Överlag är hela filmen betydligt mer sober och tillknäppt än Borglis vansinne. Trots det finns det en uppenbar vilja att ackompanjera filmen med mörk komik som blandas med ren och skär galghumor. Tyvärr är filmens regissör Stéphan Castang alltför stel i sitt handlag, han saknar också lekfullhet vilket gör filmen ointressant. Förutom aspirationer att iscensätta kolsvart humor vill Vincent Must Die också vara en relativt effektiv skräckfilm. De skämmande inslagen är dock inte mycket mer lyckade än försöken till komik. Stunderna av brutalt våld är tama och det finns endast en sekvens som genuint äcklar, något som måste ses som ett fatalt misslyckande.

Balansen mellan trams och allvar är uselt avvägd och det hela framstår ofokuserat och slarvigt improviserat. Att göra en film med enda utgångspunkten att ha roligt är inte fel, men det bör finnas en vision – oavsett hur fånig den än må vara. Castang verkar istället bara kasta in diverse inslag för att fylla ut den alltför generösa speltiden på två timmar.

Endast i den aningen själlösa romansen mellan Leklou och Vimala Pons hittar filmen rätt. Plötsligt känns det hela någotsånär uppriktigt men framförallt hjärtligt. Dock är detta inte tillräckligt för att lyfta en film som är mållös, ofta tråkig och i slutändan totalt menlös.

Filmrecension: Tony, Shelly och det magiska ljuset – en helt underbar hyllning till vänskap och fantasi

by

Tony, Shelly och det magiska ljuset
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Filip Posivac

En animerad vacker, magisk, mystiskt, fantasifull berättelse för hela familjen. Men den har åldersgräns från sju år och är barntillåten i målsmans sällskap. Alla talar svenska i filmen, den har fått svenskt tal, men trots det tycker jag det är viktigt att barn helst ser den i sällskap med en vuxen eller större barn som de kan prata med efteråt. Inte för att den är våldsam, för det är den inte utan för att där finns mystiska och svårbegripliga delar i handlingen. Samtidigt som detta lite mystiska kan vara svårt att förstå är det en del i filmens styrka. Det gör filmen i hög grad intressant för vuxna. Det är en riktig familjefilm just därför.

En annan av filmens styrkor är att inget är bara svart eller vitt, ont eller gott. Det är annars tyvärr alltför vanligt i familjefilmer att det mesta görs så enkelt, karaktärer är antingen onda eller goda. Här kan både barn och vuxna göra dumma saker men ändå vara värda att bry sig om.

Huvudpersonen är elvaårige Tony som sedan födseln är speciell och skiljer sig från mängden. Han lyser nämligen, som om han vore en glödlampa Hans föräldrar vet att omvärlden kan vara grym så de skyddar honom, eller ja de är överbeskyddande. Han är fastbunden med en lång lina hemma så han inte kan gå ut från hyreshuset där familjen bor i en lägenhet. Han undervisas hemma och hela hans liv utspelas i hyreshuset.

Tony känner sig ensam och skulle gärna ha en vän. De finns några barn i huset men de har han ingen kontakt med. Så händer det spännande: en tjej i hans ålder som heter Shelly flyttar in i huset tillsammans med sin mamma, en världsberömd dansare som gått i pension.

Shelly är inte heller en i mängden. Hon har en magisk ficklampa och med den kan hon skapa en fantasivärld som bara hon ser. Med ficklampans ljus skapar hon roliga och fantastiska bilder och världar. Det fantastiska för Shelly och Tony är att också Tony kan se det hennes fantasi skapar.

Det finns något hotfullt i huset. Där finns mörka tussar som tar sig ut ur fastighetsskötarens lägenhet ibland. Dessa tussar sprider rädsla och människor blir elaka när tussarna närmar sig. Ju elakare människorna är desto större blir tussarna. Shelly och Tony bestämmer sig för att ta reda på sanningen bakom dessa mörka tussar.

Tony är överbeskyddad av sina föräldrar och dessutom har hans mamma och pappa sällan tid för honom då de är fullt sysselsatta med hans två babybröder. Shelly måste vara mamma åt sin mamma. Det finns fler barn i huset och alla har de på något sätt jobbigt och har föräldrar som är mer intresserade av sig själva än sina barn. Det känns som att berättelsen skildrar mycket av vår tid. Den är spännande, lite läskig ibland men också rolig, varm och den sprudlar av påhittighet och kreativitet. Det är en helt underbar hyllning till vänskap och fantasi och ger massor av prata om med barnen.

Filmen har fått flera fina priset:
VINNARE – ANNECY INTERNATIONAL ANIMATION FILM FESTIVAL – JURY AWARD
VINNARE – SITGES INTERNATIONAL FILM FESTIVAL – BEST ANIMATED FEATURE FILM
VINNARE – SCHLINGEL INTERNATIONAL FILM FESTIVAL – BEST FEATURE FILM

Filmrecension: Youth (Spring) – otympligt kaos

by

Youth (Spring)
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Wang Bing

Det arbete som lagts på att skapa Youth (Spring) kan endast benämnas som enastående. Regissören Wang Bing valde att spendera hela fem år i den kinesiska staden Zhili och närliggande områden, där följde och dokumenterade han ett antal unga textilarbetare och deras vardag. Det ordinära har visat sig vara oväntat spännande att bevittna på film, nu senast hade vi Sauna Sisterhood, som var en enda lång bastusession. Men det finns ett tillägg, om subjektet är ytterst vardagligt måste filmen som ramar in händelserna vara snillrik, perfekt strukturerad och väcka ett intresse hos publiken. Ingen av dessa livsviktiga faktorer uppfylls här.

Ambitionerna och visionerna som Wang Bing bär med sig är så pass stora att inte ens ett dussin svenska landskap skulle erbjuda tillräckligt med utrymme. Tanken är att skapa ett genuint epos som transporterar publiken – framförallt den västerländska, till en plats de helst inte vill erkänna existerar i modern tid. Men den oerhörda viljan är fullkomligt irrelevant då filmens omfång är så pass brett att fokus, intresse och struktur helt uteblir.

Det klassiska uttrycket ’’den som gapar efter mycket förlorar ofta hela stycket’’ kunde varit slogan för hela Youth (Spring). Om Bing endast hade valt att följa en, två – max tre grupper av människor hade det varit mer än tillräckligt. Vad som istället sker är att filmen blir ohanterlig, både för publiken och Bing. Grundtanken må vara att endast observera händelseförloppet utan minsta intrång, men det måste ändå finnas en påtaglig och kreativ baktanke.

Att endast dumpa otaliga sekvenser på tittaren, som dessutom saknar övergripande kopplingar – förutom gemensam miljö, är fullkomligt befängt. Trots att flera avsnitt är av oerhört allvarlig natur, exempelvis en abort eller chefer som behandlar sina anställda värre än boskap, är det svårt att dras in eller engageras då Bing hoppar mellan subjekt gång på gång. Tanken är att visa på den allmänna och rent tortyrartade arbetsdagen där repetition och ensidighet är det enda som har rätt att finnas till. Det monotona arbetet förmedlas initialt oerhört väl, de slamrande symaskinerna och de kala och vanvettigt fula betongväggarna blir snart till en pålkran mot hjärnbalken. Den oerhörda tristessen förmedlas mycket effektivt och lyckas delge lite av den outhärdliga arbetssituationen som utspelar sig på bioduken. Om allt hade koncentrerats och framförallt redigerats, hade det hela varit en intensiv och oerhört drabbade inblick i iskall massproduktion. Vad som istället sker är att publiken, efter alltför kort tid, blir utmattad. Det initiala bombardemanget upprepas timme efter timme och till slut så smälter precis allting ihop. Att insupa mer information, personer eller livsöden blir omänskligt även för oss som endast måste se det i en biostol. Bings oerhörda dedikation till att delge lite av allt det som spelats in under ett halvt decennium leder till en film som inte har någon form av manövreringskapacitet. Istället stampar den fram som en vinglig klumpeduns utan tillstymmelse till finess eller bearbetning.

Sättet filmen önskar att bibehålla distans på genom ett foto som påminner om smygfilmning, där allting observeras på relativt långt avstånd och där kamerarörelserna är skakiga och hastiga, har också flera problem. Kamera hanteringen – framförallt då den följer valfritt subjekt i rörelse, är outhärdligt. Det ohyggliga skaket orsakar genuin åksjuka och dessutom gör det stora fysiska avståndet till personerna att filmen framstår kylig. Detta gör att flera skeenden inte har någon emotionell inverkan, det är nästan som att observera allting genom en övervakningskamera.

Sedan kommer den stora elefanten i rummet, filmens speltid. Wang Bing är sannerligen inte främmande för att göra filmer som får hela Nibelungens ring att framstå som en matiné. Men även om Youth (Spring) är kort i jämförelse med den helt ohyggliga långa Dead Souls – på otroliga åtta timmar och trettio minuter, är speltiden på över 200 minuter fullkomligt bedövande. Framförallt då det inte finns något som helst ankare eller ytlig berättarstruktur som kan skänka publiken en livboj i detta stormiga hav. Den ångest som smyger sig på då klockan avslöjar att knappt hälften är avklarad – och det redan då känns som ett par livstider, går inte att beskriva i ord.

Och vad gäller att överhuvudtaget ifrågasätta det samhälle som kan behandla människor som maskiner så möts publiken av isande tystnad. Bing har i intervjuar sagt att han har väldigt lite intresse av att vara politisk, ett sätt att – delvis, kringgå den strikta kinesiska censuren. Det må vara ett nödvändigt ont men samtidigt beklagligt då detta närmast omänskliga arbete bör kritiseras, i alla fall belysas.

Youth (Spring) är en av de mest prövande filmupplevelserna jag haft under lång tid. Trots episka aspirationer är slutresultatet något av ett otympligt kaos som lämnar en slutkörd av helt fel anledningar.