Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Spy x Family Code: White – lysande, en av årets mest underhållande filmer

by

Spy x Family Code: White
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Takashi Katagiri

Där västerländska popkulturella kolosser som Star Wars, Marvel eller Sagan Om Ringen ofta är monolitiska och upptar oerhört mycket medialt utrymme, och finns i det allmänna medvetandet, är anime betydligt mer fragmenterat. Flera skribenter gör också misstaget att tro att anime är ett brett paraply. Att Dragon Ball är detsamma som Attack On Titan och att anhängare av det ena automatiskt är det av det andra, mestadels för att de delar visuella egenskaper.

Inget kunde vara mindre sant, anime är betydligt mer nyanserat och brett. Den oerhörda mängden gör att det ofta uppstår en stor individualism, där flera projekt som går under radarn för många kan få slaviskt tillgivna fans.

Men det finns ett fåtal som kan ses som ledstjärnor. De senaste åren har nämnda Attack On Titan varit fanbäraren men i och med seriens avslut har ett par andra kandidater seglat upp som potentiella tronföljare. En av dem är Spy X Family, som tagit anime-världen med storm, detta genom sin oerhörda charm, minnesvärda trio huvudpersoner och vackra animation. Framförallt familjen Forgers dotter Anya har mer eller mindre blivit en ambassadör för hela animemediet i och med sina legendariska ansiktsuttryck och busiga påhitt.

Majoriteten av de filmer som baseras på animeserier har ofta var icke kanoniska. Förutom Jujutsu Kaisen 0 och Demon Slayer vill få stöta sig med den kontinuitet som existerar i de pågående tv-serierna. Detta gör att – förvisso underhållande, filmer som My Hero Academia World Heroes’ Mission aldrig känns särskilt meningsfulla, bara som en massiv parentes.

Spy X Family har dock till sin fördel att serien är något av en evighetsmaskin, det är korta episoder som sällan har någon större betydelse eller påverkan. Därför är en film utan vidare insatser – för den övergripande berättelsen, i det närmaste perfekt.

För briljansen med Spy X Family ligger i det löjligt simpla konceptet. Detta gör att filmen snabbt kan introducera premissen och karaktärerna för alla oinitierade. Gifta på låtsas-upplägget må inte vara originellt, men sättet det presenteras i serien – och även här, är lysande och så charmigt att det är omöjligt att inte se filmen med ett brett leende. Spy X Family är inte främmande för det sockersöta och rent banala, men få berättelser kan förmedla det med sådan oerhörd värme och humor. Tillsammans med de överdrivna gesterna och mimiken – som de flesta animefilmer omfamnar, blir resultatet en ren njutning.

Code: White lyckas också fånga essensen av allt det som gjort serien till ett sådant fenomen. För de inbitna fansen finns gott om ekon och referenser till de mest älskade scenerna från förr, men för dem som aldrig haft nöjet att spendera tid med familjen Forger väntar en förstklassig introduktion som kommer skapa omedelbar förälskelse i de fantastiska karaktärerna.

Tv-serien har alltid varit utrustad med strålande animation, till stor del hjälpt av den fantastiska designen, både vad gäller karaktärer och miljöer. Samarbetet mellan Wit Studio och CloverWorks ledde också till betydligt högre animationskvalité då arbetet kunde fördelas. Men för filmen har båda bolagen tagit nästa steg. Code: White är rent ljuvlig att se på, med silkeslen animation, knivskarpa linjer och – som alltid, fantastiska miljöer och maträtter som får det att kurra i magen.

Men mer än något annat är detta en oförskämt underhållande film som innehåller det mesta. Som familjeunderhållning är detta inget annat än briljant och sättet komik blandas med absurd action är sublimt.

Spy Family Code: White är fullkomligt lysande och en av vårens mest underhållande filmer. Det är bara att utbrista i ett massivt ’’Waku Waku !’’

Filmrecension: Challengers – juvenilt berättande, slarvig regi

by

Challengers
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Luca Guadagino

Luca Guadagino har en lång karriär bakom sig med en rad filmer som både blivit bejublade och bespottade. Men det stora internationella genombrottet kom först 2017 med Call Me By Your Name. Den råa romansen som utspelade sig i Italien tog de flesta – bortsett från undertecknad, med storm och sköt Timothée Chalamet till himmelen som en av nutidens mest populära filmstjärnor.

Guadagino själv fick också helt andra möjligheter och kapitaliserade genast med att göra en remake av Dario Argento klassikern Suspiria. En film som innebar ett omedelbart nödstopp i den då uppåtgående karriären. För även om det fanns gott om chockmoment och ekon från originalfilmen, var Suspiria årgång 2018 rent dravel som – förutom stilfulla visuella egenskaper, inte var värd någons uppmärksamhet. Och medan Chalamet mer eller mindre gått från klarhet till klarhet har Guadagino istället slirat runt med filmer som – tematiskt och genremässigt, spretat åt alla håll och kanter. Däribland en dokumentär om skomakaren Salvatore Ferragamo, tv-serien We Are Who We Are samt en och annan kortfilm. Inget av projekten har lett till samma euforiska respons som Call Me By Your Name. Men när nu den omåttligt populära, trendiga och charmanta skådespelaren Zendaya samarbetar med Guadagino, som både huvudrollsinnehavare och producent, finns förhoppningar om en kursändring.

Och nog visar sig Zendaya vara filmens hemliga vapen. Eftersom Guadagino alltid regisserat sina ensembler utan vidare elegans eller omsorg behövs en aktör med utstrålning och naturlig karisma för att kompensera. Zendaya har detta i överflöd och lyckas framförallt kanalisera ett imponerande fysiskt skådespel i de scener hon spelar tennis. Här förmedlas en otrolig kinetisk energi som kombineras med en sorts råbarkad koreografi som understryker hur otroligt imponerande atletisk briljans kan vara att bevittna.

Men ungefär där slutar lovorden, för Challengers är inte en film som vill övertala publiken om vilken otrolig sport tennis är. Istället är det ett juvenilt och såsigt kärleksdrama som ger navelskådande en ny innebörd. För där scenerna innehållandes tennis är iscensatta med flera snillrika visuella knep, där kameravinklar konstant ändrar perspektiv och låter oss följa händelserna på oerhört innovativa sätt, är själva berättelsen med ett triangeldrama i centrum mest barnslig och inte det minsta romantisk, än mindre erotisk. Guadagino vill mer än något annat skapa en film med en sexuell spänning där gamla emotionella sår leder till känslosamma vulkanutbrott där förlorad kärlek och avundsjuka duellerar utan hänsyn till något eller någon.

Konceptet må låta spännande och som uppgjort för lite klassisk relationsfriktion som gjort sig så bra på bio i otaliga exempel. Några medryckande sammandrabbningar eller verbala slagfält blir det dock aldrig tal om. Guadagino kör fast i en berättarteknik som påminner om de sämsta av realitysåpor, med löjliga verbala utläggningar och patetiska metaforer.

Ingenting känns det minsta trovärdigt eller äkta, än mindre intressant. Dialogen som är menad att vara sensuell – i många fall uppkäftig, framstår snarare löjeväckande och klen. Att könsord och svordomar haglar kvittar, det hela känns pubertalt och omoget. Det blir än värre av att filmens karaktärer är makalöst osympatiska, själviska och beter sig som förvuxna barn. Guadagino har en försmak för det goda livet, något vi kunde se i Call Me By Your Name, men till skillnad mot andra filmskapare som ifrågasätter överflöd och absurda privilegium verkar Guadagino aspirera på att själv bosätta sig i något av de makabert lyxiga hotellrum som vi får spendera tid i. Där American Psycho författaren Bret Easton Ellis lyckas göra lyxmärken och dekadens till något både komiskt och upprörande är vältrandet i absurd lyx här rent provocerande.

Utöver detta verkar Luca Guadagino tappat sitt sunda förnuft vad gäller att implementera musik. Soundtracket som komponerats av Trent Reznor och Atticus Ross är förvisso pulserande och hade gjort sig utmärkt i en renodlad actionfilm. Men när det kommer dundrandes mitt i scener, som hade mått bra av total tystnad, blir resultatet som bäst konfunderande och i sämsta fall skrattretande.

Och där Zendaya i alla fall har karisma och utstrålning kan detsamma inte sägas om motspelarna Mike Faist och Josh O’Connor som är hopplöst anonyma.

Challengers dröm om att vara ett erotiskt och vågat triangeldrama misslyckas kapitalt i och med juvenilt berättande, slarvig regi och ett antal skådespelare utan förmåga att agera. Utan Zendaya hade det hela behöva utvisas från plan med omedelbar verkan.

Filmrecension: The Fall Guy – fantasilöst manus, sömnigt genomförande

by

The Fall Guy
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi David Leitch

David Leitch inledde sin karriär som stuntman men samarbetet med Chad Stahelski, som resulterade i den första filmen om dödsmaskinen John Wick, gjorde Leitch till en oerhört eftertraktad actionregissör. Koreografin i filmen med Keanu Reeves i huvudrollen var så pass ikonisk att begreppet gun fu blev känt för den stora massan. Och de brutala, blodiga och evighetslånga actionscenerna har lett till en rad filmer som försökt imitera men också utveckla konceptet. Framförallt den snillrika Nobody som lyckades införa lite – behövlig, svart komik. Leitch har däremot prövat lyckan i en rad olika projekt, däribland Atomic Blonde, Deadpool 2 och Hobbs & Shaw. Ingen av dem har erbjudit briljant filmskapande, däremot oerhört god underhållning. Den senaste tiden har dock Leitch börjat vackla, först med parentesen Bullet Train och nu med The Fall Guy som endast kan beskrivas som en gruvlig besvikelse, även med sansade förväntningar.

Konceptuellt kunde Leitch skapat en riktig actionpärla med förmåga att hylla den sorts tragiskt bortglömd actionkomedi som bäst representeras av den fantastiska True Lies av James Cameron. I True Lies blandas otroligt komplexa stunts och specialeffekter med löjlig komik i en kombination som är genialisk. Att The Fall Guy också belyser några av filmvärldens mest bortglömda medlemmar – stuntmän och kvinnor, känns än mer passande. Framförallt med tanke på Leitch karriär som stuntman men också för att det nu pågår en debatt om att Oscarsjuryn bör addera en kategori för bästa stunts.

Men filmens titel är tyvärr alltför indikativ för filmens allmänna kvalité, vi har nämligen att göra med ett platt fall. Trots att beståndsdelarna lovar gott och det finns potential resulterar det i absolut ingenting. Leitch och manusförfattarna Drew Pearce och Glen A. Larson vill gärna skoja med dagens filmproduktion, hur digitalteknik gärna ersätter praktiska effekter och de oerhörda lager av byråkrati som gör det omöjligt att helt fullfölja sina visioner. Verktyget för denna satir blir givetvis kopiösa mängder ironi samt en rad olika filmreferenser, inslag som kan fungera – om de iscensätts med finess, men framförallt, övertygelse. Istället blir detta bara till fyrkantig utfyllnad, det kvittar att Leitch försöker lägga emfas på sina skämt eller att karaktärerna citerar klassiska filmcitat när humorn är fullkomligt impotent. Mer än något annat är komiken – precis som hela filmen, ansträngd och inte det minsta genuin, det finns ingen som helst glädje eller entusiasm i vansinnet – oavsett om det gäller action eller den helt absurda berättelsen. Allting känns nervöst, frustrerat, mekaniskt och moloket. Att berättelsen lever ett eget liv och är lika seriös som en svensexa borde inte vara något större hinder eftersom tanken endast är att skapa en lättsam slutprodukt. Problemet är att ingen – varken de medverkande eller publiken, har det minsta roligt.

Filmens ensemble – med Ryan Gosling, Emily Blunt och Winston Duke, må vara förstklassig och borde ge oändliga möjligheter, framförallt eftersom som nämnda trio många gånger om visat att de behärskar både äventyr och humor. Men när de kämpar med ett manus och en regissör som verkar ha tappat gnistan, spelar det ingen roll. Gosling är också tillbaka i sitt stela och charmlösa skådespel och kanaliserar inte den humoristiska briljans som kunde ses i förra årets mästerliga Barbie med hans legendariska insats som Ken. Blunt har kvar sin stoiska charm och karisma men har att göra med material som är så magert att inte ens ett mikroskop skulle kunna uppfatta det.

Dock spelar väl detta ingen roll om vi får actionscener som får salongen att skaka, där koreografin och uppfinningsrikedomen har mer sprängkraft än någon explosion? Men även här blir det inget annat än ytterligare en axelryckning. Även om The Fall Guy erhållit en plats Guiness rekordbok, för att ha utfört en sekvens innehållande flest så kallade ’’cannon rolls’’ i filmhistorien, finns ingenting här som imponerar eller förtrollar som någon av de många eldstrider Letich gett oss tidigare. Till och med Hobbs & Shaw hade en mer spektakulär biljakt genom Londons gator än något vi får se här.

The Fall Guy har all potential i världen att vara ett underhållningspaket av första klass men allt spolieras av ett fantasilöst manus, sömnigt genomförande och en chockerande brist på scener som får käken att nudda golvet.

Filmrecension: Scapegoat – en film som måste undvikas

by

Scapegoat
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Marcus Ovnell

I en scen från den fantastiska Batman Mask Of The Phantasm kraschlandar den titulära hjälten och hans ärkefiende Joker rakt ned i marken efter en intensiv strid i luften. Batman flåsar och stönar, Joker spottar ut blod ur munnen och säger att han för första gången inte kan komma på något vitsigt att säga. Ungefär så känns det efter att stiga ut från salongen då eftertexterna till Scapegoat rullar. Att finna orden för den apokalyps som utspelar sig i knappt 90 minuter är omöjligt.

Vad tanken med Scapegoat är går inte att säga. Inte är det att berätta en brottshistoria eller vara ett samhällskritiskt inlägg om gängkriminalitet. Manus består av en rad osammanhängande scener som är befriade från alla former av positiva adjektiv. I en tid då artificiell intelligens härjar fritt och en allmän farhåga om en gradvis ersättning av mänsklig kreativitet nalkas lyckas Scapegoat bli ett gott argument för varför maskiner bör få ta över författarskap. För inte ens en iskallt kalkylerande robot skulle kunna utsätta någon för det hutlösa skräp som publiken tvingas bevittna här. Berättarkonsten som visas upp borde skickas raka vägen till ett högsäkerhetsfängelse då den utför brott mot hela filmmediet med sitt hutlösa kaos och vanvett.

Om nu den så kallade berättelsen är av sällsynt usel kvalité är dialogen något som Folkhälsomyndigheten bör ta tag i med omedelbar verkan för att förskona det svenska folket från oåterkalleliga skador. Till och med det dravel som Hallmarks karaktärer häver ur sig är poetiskt under i jämförelse med detta. Överlag är det svårt att göra en anständig analys då filmen är en strukturell gyttja där ren och skär dynga sys ihop till att likna ett Frankensteins monster.

Därför är det inte konstigt att Marika Lagercrantz agerar som om hon är redo att inta klammerställning, för att rädda sig ifrån den ohyggliga krasch som väntar. Resten av skådespelarna har inte samma klarsyn och vandrar istället rakt ut på plankan och ned i vattnet där hajar väntar på middagen. Precis som allt annat i Scapegoat är det ingen idé att göra någon djupdykning eller förklara vad problemet är med skådespelet. Rötan är total vart man än tittar, om en Geiger-mätare medfördes i salongen skulle den utan tvekan implodera då mängden livsfarlig strålning som skjuts ut från bioduken är i paritet med härdsmältan i Tjernobyl.

Scapegoat är inte en film, det är en hälsofara. Någonstans mot filmens mitt har sinnelaget kollapsat, själen sugits in i biostolen och hoppet för framtiden försvunnit. Detta är ett överfall på filmkonsten som måste undvikas för alla som värderar sinnesfriden.

Filmrecension: Leaving Jesus – en film som är viktig för många som lämnat eller vill lämna en fundamentalistisk grupp

by

Leaving Jesus
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Ellen Fiske

En dokumentär som sätter igång många tankar och känslor. Vi får följa en grupp före detta kristna fundamentalister som träffas på en retreat i USA för kristna som lämnat sin tro.

Ellen Fiske, regissören, har fått komma retreatdeltagarna mycket nära och har fått närvara med filmkameran vid terapisessioner, övningar och också fått följa med flera av dem till deras privatliv. Det är imponerande att dokumentären fått möta dessa människor i så känsliga situationer.

Alla som är på retreaten är födda in i sina kyrkor och samfund. De har aldrig haft något val och vi får därför ingen förståelse för vad som lockar människor till dessa samfund och grupper. Jag skulle gärna se en liknande film med människor som gått med i en grupp som är fundamentalistisk och som hindrar dem från att leva som de vill och att de sedan vaknar upp och lämnar. Att lämna något man själv valt måste vara omskakande och svårt. Jag har läst några sådana böcker, speciellt av före detta scientologer.

Att som vuxen lämna något man fötts in i måste vara enormt svårt. I många fall måste de lämna familj och släkt samtidigt. Många fundamentalistiska grupper tillåter inte sina medlemmar att umgås med avhoppare. Så är det i Jehovas Vittnen, till exempel.

En del av kyrkor som deltagarna i retreaten kommer från brukar inte definieras som fundamentalistiska, till exempel Katolska kyrkan eller Pingstkyrkan. Vad som blir djupgående fundamentalism beror inte alltid på religioner eller filosofin utan minst lika mycket på den enskilde individen och gruppen. Också politik kan bli fundamentalistisk. Också så kallade new age-grupper som fokuserar på nyandlighet kan utvecklas till fundamentalism, tänk bara på vad som hände med Heavens Gate som var en slags ufo-troende nyandlig grupp. P3 Dokumentär har berättar om den:
De döda visar sig tillhöra en religiös sekt, som tror att de ska hämtas upp till himlen av ett rymdskepp som följer kometen Hale-Bopp. En komet som precis vid den här tiden, kan ses som tydligast från jorden. Många av medlemmarna i sekten har lämnat sina familjer tjugo år tidigare.

Retreatledaren jämför att tro på Gud med att vara fundamentalist. Det är trots allt inte samma sak. Vad Gud är kan definieras på så många olika sätt. Alla som tror att det finns något utöver det som går att mäta med dagens vetenskapliga utrustning är inte fundamentalister.

De existentiella frågorna om liv och död, om meningen med livet, tvingas nog de flesta att möta någon gång i livet. Jag blir glad av att det finns regissörer som Ellen Fiske som tar upp det detta och går på djupet med ämnet. Det är skickligt att få dessa människors förtroende, att få komma dem så nära och få dem att berätta. Och med tanke på hur farliga fundamentalistiska grupper kan bli är det viktigt att kunskap om detta når ut. Jag tror att denna film kommer att bli viktig för många som brottas med att lämna ett samfund eller grupp de fötts in eller gått med i och nu har lämnat eller vill lämna.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med regissören Ellen Fiske.