Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Ezra – en hyllning till människors rätt att vara unika

by

Ezra
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi Tony Goldwyn
Medverkande Robert De Niro, Bobby Cannavale, Rose Byrne, Vera Farmiga, Rainn Wilson, William Fitzgerald, Whoopi Goldberg

En hyllning till varje människas rätt att vara unik. Och om att varje förälder måste lära sig att de är föräldern som ska ställa upp på barnen och inget barn ska behöva vara mamma eller pappa åt sin förälder. Med en lång rad duktiga skådespelare är detta en varm film om att leva med autism. På flera sätt är det skådespelarna som ger filmen dess tyngd och kvalitet. Berättelsen är berörande, men vid det här laget har vi sett flera liknande berättelser på film.

Filmen kretsar kring Max Brandel, en före detta framgångsrik komediförfattare som blev en inte så framgångsrik standup-komiker. Max är skild och har delad vårdnad om sin son Ezra som har autism. Ezra är någonstans mellan åtta och tio år, det är lite oklart. Ezra är charmig och har en sådan form av autism som gör att han har svårt för att förstå metaforer och symboliskt tal. När han hör att hans mamma och hennes nya pojkvän pratar om att de vill döda Max tar han det bokstavligt och rymmer från sin mamma mitt i natten för att springa längs trafikerade gator för att varna sin pappa.

En liten pojke som springer i panik slutar sällan bra. En hund skäller på Ezra och han bli rädd och springer ut på gatan och blir nästan överkörd. Detta blir droppen som gör att allt rinner över för hans slutkörda mamma. Skolan hade redan krävt att Ezra skulle skickas till en specialskola för barn med liknande svårigheter.

Max accepterar inte detta. Han ser hur sonen blir förstörd av medicinen som ska proppas i honom. Max tycker att Ezra förlorar sin livsglädje genom att fyllas med mediciner och han kidnappar Ezra och de ger sig av på en roadtrip. Nu är denna roadtrip inte bara till för att skydda Ezra. Max har ett själviskt syfte också. Han har fått chansen att få provspela för en känd tv-producent och ger sig därför iväg med Ezra för att ta sig till Los Angeles och tv-stationen.

Max brusar lätt upp. Han har sina egna inre demoner, det är uppenbart. Att kidnappa sin egen son är inte det smartaste att göra. Han måste lära sig att det är han som är föräldern och att det är hans uppgift att skydda sonen och att vara den vuxne. Det är fin berättelse om att våga se sig själv och våga ändra sig.

Autism kan vara så mycket. Spektrat av vad som kan kategoriseras som autism är i stort sett lika brett och omfattande som varenda människa som knuffas in i det spektrat. Jag tycker filmen balanserar det bra och Ezra skildras som en trovärdig liten pojke och hans autism beskrivs inte enbart med klyschor.

Det är en hjärtevärmande film och skådespelarna är filmens stora styrka.

Filmrecension: Do not expect too much from the end of the world – seg och för lång och spretig

by

Do not expect too much from the end of the world
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2024
Regi Radu Jude

De som arbetar hårt och som befinner sig långt ner på samhällets stege blir alltid utnyttjade och lurade och får jobba mycket utan att vinna något – hur hårt de än arbetar är de fortfarande förlorare. Det finns alltid några som sitter högre upp i samhället och som tjänar på andras slit. Det spelar ingen roll vilket samhällssystem det är. Det är kontentan av denna rumänska film som också är Rumäniens Oscarsbidrag. Den sätter fingret både på dagens överexploaterade samtid och kommunisttiden. Men den är två timmar och fyrtiotre minuter lång och blir därför både seg och plågsam att ta sig igenom. Den hade vunnit på att kortas ned. Regissör och producenter har nog varit lite för förälskade i flera av filmens scener.

Filmen utspelas i Bukarest och har två handlingslinjer. Huvudberättelsen kretsar kring Angela, en stressad, pressad och överarbetad produktionsassistent som kör runt i Bukarest för att utföra det ena uppdraget efter det andra. Hon är superstressad och trött och måste emellanåt parkera på en gata och sova en halvtimme. För att lätta på trycket postar hon korta videoklipp på sociala medier där hon använder ett filter för att se ut som en man. Hennes manliga alter ego på TikTok och Instagram är ett vidrig person som använder ord som kuk, fitta, slampor mer än några andra ord och ska väl symbolisera hur usel kommunikationen på sociala medier är. Men det är inte speciellt roligt, mest bisarrt och tröttsamt.

Hennes stora uppgift för dagen är att köra runt i staden för att intervjua personer som råkat ut för olyckor på arbetet och blivit rullstolsbundna. Hon spelar in när de berättar om sin olycka. En av dem ska bli utsedd för att få vara med i en film om skydd på arbetsplatser. Vinnaren ska få 500 euro för detta. För en utfattig människa som fått sitt arbetsliv förstört är det förstås en bra summa men med tanke på vad företaget som ska göra filmen får i vinst är summan ingenting. Doris Goethe, projektledaren för inspelningen kommer över dagen från Österrike och hon lägger ut 2.000 euro för att bjuda några kollegor på drinkar i hotellets bar.

En scen vi får se så ofta att det blir tjatigt är när Angela kör i Bukarest. Vi ser henne från sidan i halvbild och hon tuggar tuggummi med stora tuggor och blåser en stor bubbla med tuggummit. Om och om igen ser vi denna bild där hon skumpar fram i bilen. Kinderna putar av det stora tuggummit.

Filmen stretar åt olika håll och vi får följa två kvinnor med samma namn under olika tidsepoker. Den ena är nutidens Angela som kör runt för att spela in de som skadats i arbetet och som postar videoklipp med kvinnoförtryckande uttalande. Den andra är en Angela som kör taxi under kommunisttiden. Den kvinnliga taxichauffören råkar ut för nedlåtande män och kvinnoförtryck. Kommunisttidens Angelas scener är filmade i färg medan nutidens Angelas scener är filmad i svartvitt, förutom hennes klipp på sociala medier och slutscenen. Men i slutscenen är både nutidens och kommunisttidens Angela med.

Jag har förstått att många filmkritiker hyllar filmen för att den är inspelad med en mängd olika tekniker. Regissören Radu Jude och hans fotograf Marius Panduru blandar format och stilar med vild frenesi: nedtonad 16 mm i färg krockar med kontrastrikt svartvitt. Eftertänksamma collage och blinkningar till Godard visas tillsammans med kitchiga Tiktokvideor med smaklösa filter. För den som är special-intresserad av olika filmteknik är filmens intressant förstås. Men jag tycker att den tappar i dramaturgin och den blir rörig, stundtals övertydlig och tradig och samtidigt skulle jag gärna sett mer av taxichauffören Angelas liv. Filmen är absurd och apart men den har sina poäng, absolut. Skildringen av den maktlösa arbetarklassens situation då och nu är en av filmens behållningar. Slutscenen är talande. Men för min smak spretar filmen för mycket och blir långrandig. Jag tycker inte det är särskilt roligt med filmklipp som strör helvilt med ord på könsdelar och vad man kan göra med dem. Jag uppskattar filmens intentioner och hade önskat att den var lite mer fokuserad och mindre upprepande, då hade den absolut fått högre betyg av mig. Men som den är nu fick jag tvinga mig att se klart den.

Regissören Radu Jude vann vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2021 för sina förra film, Bad Luck Banging or Loony Porn. Denna nya film, Do not expect too much from the end of the world, som var utsedd till Rumäniens Oscarsbidrag 2024 har vunnit en del festivalpriser:
VINNARE – SPECIAL JURY PRIZE – LOCARNO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE ILINCA MANOLACHE –
CHICAGO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – FICTION FEATURE COMPETITION – MONTCLAIR FILM FESTIVAL

Filmrecension: Den fallande stjärnan – humoristisk absurd burlesk slapstick

by

Den fallande stjärnan
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 juli 2024
Regi Dominique Abel och Fiona Gordon

En helt galen, burlesk och absurd komedi, helt klart inspirerad av Tati. Den är filmad i slapstick-format, rörelserna är överdrivna och lustiga och musiken och rytmen stryker under rörelserna och gör att jag ofta som tittare stampar takten.

Det är en knasig berättelse som utspelas kring barnen Den fallande stjärnan. Bartendern i baren heter Boris och en dag dyker en främling upp som är vill hämnas något och försöker skjuta ihjäl Boris. Det går dock inte så bra, den skjutglade främlingen misslyckas och skadar armen och måste ge sig av till sjukhus.

Boris har flickvän/partner, Kayoko, och en god vän, Tim, som bestämmer sig för att rädda honom från hämnaren. De har en riktigt ful plan för det. Det hittar den dubbelgångare till Boris. Dubbelgångaren som heter Dom drogas för att glömma vem han är och sedan bli ersättare till Boris. Under tiden som Dom ska föreställa Boris och vara bartender i baren gömmer sig Boris i Doms hus. Den fula planen är att Dom ska bli skjuten och därmed ska hämnaren vara nöjd, i tron att Boris blivit skjuten.

Boris har levt inkognito de senare 35 år då han som ung var revolutionär aktivist och bland annat släppt en bomb där en person dog och en blev allvarligt skadad.

Handlingen är svår att placera i tiden. Ingen har mobiltelefon. Fiona, en kvinnlig detektiv som har en viss betydelse i handlingar har en skrivmaskin och blir tillfrågad av en kund om hon inte har en dator. Det gör att berättelsen är svår att placera i tiden. Kläderna är tidsmässigt obestämbara också. Känns inte som att berättelsen överhuvudtaget är placerad in i någon realistisk verklighet.

Den är rolig, rejält absurd och vriden. Men jag har svårt att identifiera mig med någon och berättelsen säger mig inte så mycket om livet eller om relationer. Det är framför allt en knasig berättelse. Därför har jag svårt att ge den ännu högre betyg. Jo den är humoristisk, den är komisk, den är mycket udda och annorlunda och välgjord i sin genre.

Den fallande stjärnan var öppningsfilm för årets upplaga av Bergmanveckan på Fårö.


Fakta om regissörensduon:
Duon Fiona Gordon och Dominique Abel debuterade med 2011 års Den Goda Fén som visades i Director’s Fortnight i Cannes. Det internationella genombrottet kom 2016 med Vilse i Paris. Gordon och Abel arbetar i den tradition av lekfull koreografi som känns igen från klassiker av Charlie Chaplin och Jacques Tati.
De spelar dessutom med i filmen. Dominique Abel gör rollerna Dom och Boris och Fiona Gordon har rollen som Fiona, den kvinnliga detektiven.

Filmrecension: Deadpool & Wolverine – oemotståndlig

by

Deadpool & Wolverine
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 juli 2024
Regi Shawn Levy

Det är årets mest efterlängtade film och den enda produktionen från Marvel Studios för året. Det borde därmed vara svårt – om inte omöjligt, att leva upp till de hysteriska drömmar och förhoppningar som ställts sedan huvudrollsinnehavaren Ryan Reynolds annonserade att Hugh Jackman skulle återvända till rollen som Wolverine. Något som inte borde vara möjligt då Jackman – bokstavligt talat, begravde karaktären för 7 år sedan med den ypperliga Logan. Men den jättelika nördfantasin har gått i uppfyllelse… Deadpool & Wolverine är en makalös Marvel-fest som aldrig upphör och som dessutom lyckas vara energisk och hungrig trots att det gömmer sig en trea i titeln.

Vid det här laget vet alla vad som väntar. Deadpool är en vulgär, smaklös och fullkomligt skamlös karaktär som gärna grimaserar åt allt vad god smak och förstånd innebär. Likt den framgångsrika Amazon Prime-serien The Boys har Deadpool dock lyckats fascinera och charmera publiken i sin totala kompromisslöshet vad gäller att vältra sig i våld och ett språkbruk som skulle skicka en direkt till helvetet. Som behövlig kontrast har de tidigare två filmerna försökt skapa hjärtevärmande stunder som inte helt förlitar sig på det frånstötande, dock har resultatet var blandat.

Men den nytillträdda regissören Shawn Levy lyckas hitta en ny ådra i filmserien genom att injicera sann värme och omtanke. Detta gör att den osannolika massakern och galghumorn känns genuin och inte forcerad. Levy har också ett sanslöst öga och öra för att förstå kraften i att vara en nörd.

Deadpool och Wolverine bjuder på en sällan skådad fest vad referenser och meta-humor beträffar. Och till skillnad mot förra årets The Flash från konkurrenten Warner Brothers/DC blir alla gästinhopp och flörtar med det förflutna eleganta, kontra klumpiga och tvångsmässiga.

Men alla påskägg och smällkarameller i världen räcker inte om det inte också finns någon form av kreativ vision. Tack och lov tillför Shawn Levy detta, främst genom att tillskjuta oerhört passionerad och omvälvande energi till produktionen. Där Deadpool 2 i mångt och mycket kändes som en ren upprepning av den första filmen, vågar Levy ta filmserien i en – inte ny, men uppfriskande riktning. Det sker i huvudsak genom att Deadpool numera är sammanslaget med det jättelika MCU – Marvel Cinematic Universe, något som erbjuder en verktygslåda utan dess like för de vansinniga eskapaderna. Inte för att Deadpool någonsin varit blyg för att hänvisa till vad konkurrenter och kollegor gjort, men i och med att den pratglada galningen nu är under det enorma Disney-paraplyet ges helt andra möjligheter vad gäller att leva ut de vildaste av fantasier.

Men mer än något annat är det Hugh Jackmans deltagande som lyfter det hela från att vara en storskalig sommarfilm till en sann händelse som inte får missas. Förutom den bejublade återkomsten visar det sig att Jackman har oändligt mycket mer att ge i rollen som Logan/Wolverine. Den här gången lyckas han snillrikt summera de tjugo år som passerat sedan han spelade karaktären för första gången. Han tillför ett behövligt allvar och en otroligt finstämd rolltolkning som är en välkommen kontrast till Reynolds pajaskonster. Kemin mellan Jackman och Reynolds visar sig också vara strålande, nu finns äntligen någon som kan ge svar på tal vad gäller Reynolds kulspruta till mun.

Och slutresultatet är häpnadsväckande, Shawn Levy och Ryan Reynolds – som även agerar producent, lever rövare – i positiv mening. De använder de monstruösa resurserna till fullo och skapar en fest för nördar som inte setts till sedan Spider-Man: No Way Home. Även om ingredienserna är bekanta lyckas Shawn Levy hitta sätt att få lära denna gamla hund nya tricks. Deadpool har alltid velat vara en uppviglare, ett hån mot struktur och måttlighet, något som når sin yttersta form i Deadpool & Wolverine.

Detta är en film som inte har några betänkligheter att fullkomligt ödelägga gränser eller tankar om vårt svenska – och närmast heliga begrepp, lagom. Om andra Marvel-filmer har varit ett städat och ordnat pojkband är Deadpool bolagets Rammstein, där eld, könshumor och det groteska ständigt närvarar. Och precis som den tyska metal-gruppen är denna fullkomliga hämningslöshet oemotståndlig då den paketeras såhär pass förföriskt. Hela filmen känns många gånger som syndig hedonism där allt verkar vara möjligt. Men i och med att Levy faktiskt har en så uppenbar passion för projektet blir det hela aldrig okontrollerbart, onödigt högljutt eller överflödigt.

Detta är framförallt märkbart på två plan där tidigare Marvel-filmer fått utstå kritik, nämligen actionscener och alltför överdådiga klimax. Där de två tidigare Deadpool-regissörerna Tim Miller och David Leitch valde att göra actionscener efter mer traditionella mallar, Leitch i synnerhet lutade sig mot sin John Wick-erfarenhet, väljer Levy att tillföra komik och Buster Keaton-influenser. Detta resulterar i en av de mest underhållande och komiska actionscener jag sett på år och dagar, som förutom att demonstrera genialisk humor också erbjuder fantastisk koreografi. Finalen lyckas också integrera dessa element och inte förlita sig på ren och skär sprängkraft där kvarter jämnas med marken.

Dock finns det invändningar, den övergripande berättelsen känns mest som en eftertanke, och trots att filmen är skojfrisk kring flera av de problem som Marvel Studios dragits med under åratal, går Deadpool & Wolverine i den mest klassiska fällan genom att ha en oerhört färglös skurk. Trots att Emma Corrin gör sitt yttersta för att skapa en excentrisk, hotfull och slug tolkning av den klassiska X-Men-antagonisten Cassandra Nova, är resultatet mediokert och knappast minnesvärt. Flera av de mer dramatiska stunderna hade gärna fått växa för att skapa en mer behövlig kontrast till den hysteriska kalabalik som pågår.

Att påpeka dessa fel är dock lika skarpsinnigt som att konstatera att Taylor Swifts ’’Shake It Off’ inte innehåller lyrik signerad Tomas Tranströmer. För allt det där kvittar då blodsbaletten drar igång och energin når orimligt höga nivåer. Just då är Deadpool & Wolverine anledningen till varför biografer har öppet på somrarna och en påminnelse om hur potent film är som ett kollektiv medium, i den stunden är alla nördiga drömmar uppfyllda och extasen fullkomlig.

Filmrecension: Röd himmel – tankeväckande djupdykning i eldens element och dess olika aspekter

by

Röd himmel
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Christian Petzold

Eldens många ansikten. En film med flera bottnar som är engagerande och ger en hel del att fundera kring och mycket att spegla sig själv i genom de olika karaktärernas handlingar och vad de säger och inte säger.

Regissören Christian Petzold har planerat en kvarett av filmer baserade på de fyra elementen: vatten, eld, jord och luft. Den första filmen var Undine, vattnets element. Nu är det dags för eldens element i Röd himmel. Eldens element brukar förknippas med energi, aktivitet och kreativitet och på sätt och vis också med passion. Inte en djup trygg kärlek utan en förtärande passion. Den som är uppmärksam kan i denna berättelse hitta allt det som elden brukar höra ihop med.

De två vännerna Felix (spelas av Langston Uibel) och Leon (spelas av Thomas Schubert) är på väg för att tillbringa sommaren i en stuga vid Östersjön, nära staden Ahrensoop. Leon ska skriva på sin andra roman, efter att blivit stort uppmärksammad för sin debutroman. Felix ska göra klart ansökningsmaterial till en konstnärlig utbildning. Strapatserna börjar redan på vägen dit då bilen brakar ihop och de måste ta sig genom skogen till sommarstugan bärande på sina packningar. Framme i stugan möts de av en röra av matrester i köket och att någon beslagtagit det stora sovrummet och brett ut in packning där. Det visar sig att Felix mamma också hyrt ut sommarstället till en kollegas dotter, Nadja (spelas av Paula Beer). Det finns plats åt alla, menar Felix mamma.

Leons skäl till att följa med till sommarstället var att få chans att sitta i lugn och ro och skriva på sin roman. Han har problem att få flyt i sitt skrivande och han har höga krav och förväntningar både från sig själv och omgivningen. Att sommaren inte kommer att bli fullt så lugn och fridfull som han tänkt sig blir tydligt redan första natten då Nadja har sex med en besökare. Den sexuella aktiviteten hörs högt och tydligt och hindrar Leon och Felix från att sova. På morgonen får de träffa Devid (spelas av Enno Trebs) som är en badvakt från områdets strand och som var Nadjas älskare under natten.

På ytan skildrar filmen fyra unga människor som träffas en sommar, romanser och sexuella relationer poppar upp och kommer och går. Vänskaper spirar och gräl tar plats. De fyra skådespelarna är mycket bra och får högt betyg för sina insatser. De är trovärdiga karaktärer som det känns som att jag träffat. Det är som att jag är med där, som en liten fluga på väggen.

Två andra aspekter av eldens element är kreativitet och strävan. Leon kämpar med att skriva sin andra roman och Felix ska få ihop sina ansökningshandlingar. En liten sensmoral som filmen förmedlar: bara den som levt gränslöst kan ha något att skriva om. Den sensmoralen ser jag som en kliché, en plattityd. Jag tror inte alls det är nödvändigt att leva utan normer eller att ha sex med många olika partners för att bli en duktig konstnär eller författare. Att ha förmåga att skriva eller skapa något som berör andra människor kan lika ofta kan göras av människor som inte lever gränslöst.

Det tema i filmen som jag berörs mest av och som finns där hela tiden, fast i början mer smygande, är eld i dess allra mest grundläggande betydelse: Eld som brinner och det är temat som filmen fått sin titel av: Röd himmel. Redan när Leon och Felix fastnar på vägen till sommarstugan hör vi en helikopter, en signal att något pågår. En stor skogsbrand härjar, fast det märker de fyra inte på ett tag. Det är en skarp och tydlig metafor för dagens värld: det händer saker med klimatet och miljön världen över – men vem observerar det och vem anpassar sitt liv efter vad som är på väg att hända?

Röd himmel är skickligt berättad och har flera nivåer i vad den berättar. Jag har sett den t å gånger och den är ännu bättre andra gången då jag kan se små detaljer och verkligen lyssna på dialogerna. Det ska bli spännande att se hur Christian Petzold tar itu med de övriga två elementen: jord och luft.

Räd himmel vann Silverbjörnen i Berlin och blev utsett till bästa film av Tyska Filmkritikerförbundet 2024.