Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Ett riktigt jobb – om läraryrkets komplexa vardag

by

Ett riktigt jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi och manus Thomas Lilti
I rollerna Vincent Lacoste, François Cluzet,Adèle Exarchopoulos, Louise Bourgoin, William Lebghil och Lucie Zhang

Benjamin som håller på med sin forskarutbildning tar en paus i studierna som han inte är helt bekväm med. Han väljer i stället, till sin pappas förtret, att under två terminer vikariera som lärare i matematik på en skola i Paris utkanter. Han insåg naturligtvis redan innan han började att det inte skulle vara helt lätt att möta skolans elever och börja undervisa. Problemen började redan under den första dagens första lektion. När oväsendet spred sig till andra klassrum kom några mer erfarna lärare till undsättning och hjälpte Benjamin att styra upp verksamheten. Under de första dagarna fick Benjamin råd och tips om själva undervisningen och om hur han skulle hantera de störande och röriga händelser som ständigt låg på lut. Filmen har ett fokus på lärarnas upplevelser och perspektiv medan elevernas perspektiv spelar en mer undanskymd roll.
I lärarlaget finns en varm och hjälpsam atmosfär trots att man ser på undervisning och konfliktlösning på olika sätt. Alla hävdar sina åsikter och är beredda att komma med råd. Men även om det i grunden finns en vänskaplig ton mellan lärarna så finns det också konflikter under ytan. Den vänliga chargongen kan också vara ganska tuff.
Filmen har ingen direkt handling eller röd tråd. I stället bygger den på ett stort antal händelser ur skolans vardag och på ett antal händelser från lärarnas fritid och privatliv. Det är som om någon hade ställt upp en kamera på olika ställen och helt enkelt spelat in det som pågår. Vi får möta samarbeten och konflikter mellan lärare och mellan lärare och elever. Hårda ord och vänliga ord. Några händelser visar hur skolan hantera elever som lärarna uppfattar som besvärliga. Lärarna är engagerade och vill elevernas bästa. I den kedja av händelser som följer på varandra får vi möte lärares känsla av tillfredsställelse när de lyckas med något men också känslor av att vara utelämna, misslyckad och maktlös när det inte fungerar. Filmen visar också exempel på hur lärararbetet kan spilla över på privat- och familjelivet och hur problem i privatlivet kan spilla över på lärarnas arbete i klassrummen. Samspelet mellan det privata och det yrkesmässiga kan till och med leda till psykiska sammanbrott.
Eftersom det inte finns någon direkt handling att blir det som bär upp den rollinnehavarnas prestationer i de händelserna som filmen bygger på. Filmen känns som en trovärdig berättelse om läraryrkets komplexa vardag. Det är en bra film om lärararbetet glädjeämnen, krav och svårigheter.

Filmrecension: Maria Montessori – en film med flera styrkor

by

Maria Montessori
Regi Léa Todorov
Betyg 4
Biopremiär 30 augusti 2024

Vad som börjar vackert, en voice over som läser ett brev från en moder till hennes barn, övergår snart i någonting helt annat: ett hjärtknipande och förkrossande övergivande. När modern ses lämna sitt barn bakom sig och resa vidare utan honom känns det svårt att förstå – både för henne och för tittaren. Resten av speltiden blir inte ett försvarstal för detta, men ändå en förklaring och ett försök för henne att hitta tillbaka till sitt barn och för oss att kanske inte ursäkta handlingen men ändå förstå den bättre. Vilket filmen lyckas alldeles utmärkt med att måla upp för oss.

Detta historiska drama med utgång i verklighetens läkarprofil Maria Montessori (som har en hemsida i montessori.se för den som vill läsa in sig på henne före eller efter filmen) som var en tidig kvinnlig läkare och första i sitt slag att utöva rollen i Italien – dock på grund av samhällssynen och konservativa krafter någonting hon fick göra obetalt då det ansågs vara en manlig yrkesutövning. Vilket läkarstudierna redan gjorde, och hon antogs av misstag då hennes namn blandades ihop med Mario – vilket var vad hon senare döpte sin egen son till. Och lika mycket som det handlar om en historisk person, lika mycket handlar filmen om samhällets snäva begränsningar gällande kön och makt. Hur kvinnor motarbetades, förväntades vara lydande hemmafruar i ständig beroendeställning av sina jobbande män. Filmen blir därmed en lika viktig påminnelse om hur samhället såg ut på den tiden – men också hur långt vi har kommit sedan dess. Vilket ger tyngd till filmens originaltitel La nouvelle femme – en ny kvinna, eller snarare en modernare kvinna – som banade väg för inte bara kvinnor utan forskningen och pedagogiken.

Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.

Filmen har flera styrkor och teman den knyter an handlingen till. Som det hur barn mår bäst och utvecklas mest med kärleksfull och omtankesfull metodik, eller som Maria uttrycket det: lärandet genom moderns oändliga kärleksfullhet. Hur hon fick kämpa för att leva sitt liv på sina egna villkor, men samtidigt se till barnens bästa både i lärande och utvecklande, och stångas mot samtidens mer patriarkala och tillika konservativa krafter som såg det som bäst att göra saker som de alltid gjorts. Men det porträtteras alltid med tyngd, utan skönmålande lättja eller hjälteporträtt. Och hennes ovilja att gifta sig då hon sett hur hennes egen moder föll offer för det och tystades blir lika mycket en språngbräda för hennes liv i frihet som ett problematiskt hinder i hennes liv som leder in oss till en lika hemsk som hjärtskärande mardrömsscenario. Ett annat tema som utforskas i filmen är musikens explosiva kraft – när Lili spelar piano för de ”idiotiska” barnen blir de inte bara glada och dansanta utan öppnar också upp nya rum inom dem – bevisligen för att musiken når våra själar utan att ta omvägen genom vårat intellekt utan slår rot i oss direkt i en något primal rot inom oss som kanske varken kan eller bör förklaras utan just bara kännas och upplevas. Fint så.

Som tur är kommer Lili och Maria bara närmare varandra med tiden och möter en mecenat som bidrar med pengar till ett hus för att låta utveckla den för dåtiden nya Montessoripedagogiken vilken skulle bli lika livsomvälvande för hennes själv som för forskningen och läkarkonsten. Vilket är vackert i sig – hur så osjälviska kvinnor slogs för att barn som inte kunde föra sin egen talan ändå fick rätt till bra vård och lärande. Och hur det hjälpte inte bara dem utan så många därefter. Vilket vi kan se kvitto på än idag, i filmen och i samhället runtom i världen. Fint så.

Filmrecension: Memory – tankeväckande om vad minnet betyder för vår personlighet

by

Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Michel Franco
I rollerna Jessica Chastain och Peter Sarsgaard

En fängslande och tankeväckande film om minnen. Vad gör våra minnen med oss och vem är vi när våra minnen försvinner? Hur mycket av vår personlighet sitter i våra minnen? Det är många funderingar som sätter fart då jag ser denna film.

De två huvudkaraktärerna symboliserar två olika förhållanden till minnet. Sylvia (spelas av Jessica Chastain) lever ett väl inrutad liv som hon helt ägnar åt AA-möten, sitt jobb på ett boende för människor med olika funktionshinder och sin tonårsdotter. Hon bär med sig svåra minnen från uppväxten och tonåren då hon var både alkoholist och drogberoende. Alkoholens och drogernas dimma var hennes sätt att fly från sina hemska barndomsupplevelser och samtidigt förde missbruket med sig att hon utsattes för ännu mer övergrepp. Men vad är sant och vad är lögn? Alla hennes minnen verkar inte vara sanna. Hon brottas med att inte bli trodd, hennes minnen ifrågasätts. När då något händer som sätter igång minnen av övergrepp under tonåren blir hon överbevisad om att hon minns fel.

En kväll är Sylvia på ett återförening med gymnasiet hon gått. En av männen där förföljer henne till hennes bostad. Hon lyckas ta sig in i sin lägenhet utan att han kommer med in. Till sin förvåning upptäcker hon nästa morgon att han somnar utanför hennes port. När hon går ner till honom minns han inte vad han gjorde där eller varför han sovit där på trottoaren.

Mannen som somnade utanför hennes port är Saul (spelas av Peter Sarsgaard), filmens andra huvudkaraktär. Saul har också svåra problem med sitt minne, men av en helt annan karaktär. Exakt vad han drabbats av redogör filmen inte för. Det är inte nödvändigt heller att veta den medicinska beteckningen. Närmast kan den liknas vid den form av demens som många drabbas av när de är äldre, men han har drabbats redan i medelåldern. Det är kortminnet som försvinner. Det är svårt att minnas vad som precis hänt och varför medan barndomens och uppväxtens minnen kan vara glasklara. Det är så klart ett svårt hinder i livet att plötsligt glömma bort totalt var man är och varför. Saul har en bror som ser till att han får hjälp och som också kan stoppa Sauls möjlighet att handla på sitt kreditkort. Det kan betraktas som ett övergrepp över Saul men å andra sidan kan det samtidigt vara ett skydd för honom. Saul skulle mycket väl kunna bli lurad på många sätt av samvetslösa personer som upptäcker att han inte minns att han redan köpt något.

Filmens tredje huvudkaraktär är Sylvias dotter, Anna (spelas av duktiga Brooke Timber) som får dra ett tungt lass. Sylvia är ingen dålig mamma, snarare är hon något överbeskyddande då hon inte vill att Anna ska råka ut för övergrepp och annat som kan hända när ungdomar festar. Men då Sylvias minnen blir för svåra är det Anna som får träda in och bli förälder åt sin mamma.

Jag hade dock önskat att skildringen gick mer på djupet, att den följde upp frågeställningar kring minnet på flera nivåer. Ett plus är att alla karaktärer är mänskliga och begripliga även om det alltid är tragiskt att se ett barn, som Sylvias dotter, som på flera sätt måste bli en mamma för sin mamma. Det blir en intressant utveckling när två människor med helt olika problem med minnet lär känna varandra. Men jag skulle önska att filmen tog sitt tema på mer allvar. Delvis blir den lite för förutsägbar. Tyvärr. Den är absolut sevärd med duktiga skådespelare och den sätter igång tankar och funderingar.

Memory är Michel Francos guldlejonnominerade drama med Jessica Chastain (Zero Dark Thirty, Molly’s Game) och Peter Sarsgaard (Mannen med järnmasken, Boys Don’t Cry).

Filmrecension: Bröderna Andersson – en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge

by

Bröderna Andersson
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Johanna Bernhardson

Relationerna till syskon är ofta de relationer vi har i livet längst. Denna mångfasetterade dokumentär skildrar fyra bröder uppväxta under 1940- och 1950-talet i Göteborg. Fyra syskon vars liv och relationer jag tror många av oss som är uppväxte under mitten av 1900-talet i Sverige kan känna igen sig i. Hur vi växer upp och går åt olika håll, ofta flyttar till andra orter, ibland andra länder – och helt enkelt tappar bort kontakten.

Denna dokumentär är enastående inte bara för att den berättar om något som gäller många. En av dessa bröder är Roy Andersson, en av de internationellt kända svenska filmregissörerna.

Bröderna Andersson skildrar ett möte med och relationerna mellan fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Fyra bröder växte upp i ett arbetarklasshem i femtiotalets Göteborg. En av dem blev den världsberömde filmskaparen Roy Andersson, en levde som hemlös, en fångade uppväxten med super-8-kamera och en är regissören Johanna Bernhardsons pappa. När berättelsen börjar har bröderna inte träffat varandra på tio år. Johanna anar att tiden är på väg att rinna ut och bestämmer sig för att försöka återförena dem innan det är för sent.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.

Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen. Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge. Den berättar både om syskonrelationer i Sverige under en tid då många flyttade från den plats de föddes, en tid då familjesammanhållningen blev lösare inom många svenska familjer och släkten – och samtidigt låter denna dokumentär oss komma närmare Roy Andersson än jag tror en dokumentär om enbart honom skulle komma.

Filmrecension: Slumpen avgör – en av Woody Allens bästa filmer

by

Slumpen avgör
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Woody Allen
I rollerna Lou de Laâge som Fanny
Niels Schneider som Alain, Fannys studentkamrat
Melvil Poupaud som Jean, Fannys man
Valérie Lemercier som Camille, Fannys mamma

Äntligen har Woody Allens (snart 90 år) senaste film kommit till Sverige. Filmen visades redan vid filmfestivalen i Venedig förra året. Huvudtemat i filmen är som titeln antyder slumpens, turens och oturens betydelse för hur våra liv gestaltar sig. Det är en spännande triller, ett relationsdrama som på Woody Allens speciella sätt samtidigt är romantiskt och humoristiskt. Vi kan alltså förväntansfullt luta oss tillbaka i de mjuka biograffåtöljerna och under filmens gång fundera på vad som menas med slump och vilken betydelse den kan ha för våra liv.

I filmen undersöker Allen på ett lite absurt sätt en filosofisk problematik förankrad i människor vardagsliv. Något som är typiskt för honom. Enligt psykoanalytikerna C. G. Jung betyder slump att det som händer inte helt och hållit kan sägas beror på något som har hänt tidigare. Det betyder att det som händer inte kan förklaras av våra val och medvetna handlingar. Det kan enligt Jung handla om att man på en gata helt oväntat möter någon som man inte har träffat på mycket länge. Alltså precis ett sådant möte som filmen utgår från.
Filmens huvudperson Fanny lever ett till synes bekvämt liv med sin man Jean i en stor lyxig lägenhet i Paris innerstad. På ytan verkar de vara ett lyckligt närmast idealiskt par med ett överflöd av allt sådant som de flesta människor bara kan drömma om. Men som alltid i Woody Allens filmer så finns det sprickor i fasaden, fullt synliga för den som vill se. Jean älskar att stå i centrum och få som han vill. Han är manipulerande, kontrollerande och svartsjuk vilket Fanny ofta har svårt att förhålla sig till. På de stora överklasstillställningarna där Fanny och Jean står i centrum tisslas och tasslas det om hur Jean tjänar de pengar som bekostar det lyxiga livet. Vad betyder det att han gör rika, rikare. Och vad hände egentligen med Jeans tidigare kompanjon, tog han sitt liv eller blev han mördad. Kan det vara så Att Jean som var den som tjänade på kompanjonens död var inblandad på något sätt. Och hur mår Fanny med sin kontrollerande man mitt i all lyx. Möjligen kan hon lura sig själv, men för åskådaren är det ganska uppenbart. Hon är inte särskilt lycklig, både samtalen med vänner och bekanta och hennes kroppsspråk tyder på något annat. Hon verkar ofta uttråkad, utanför och lite olycklig.

Plötsligt händer det. På en gata i Paris centrum ropar någon hennes flicknamn. Det visar sig vara Alain en tidigare studentkamrat. Hon känner inte igen honom direkt, eftersom det var länge sedan de sågs och de hade dessutom bara varit ytligt bekanta. Alain däremot kommer mycket väl ihåg Fanny eftersom han under studietiden hade varit väldigt förälskad i henne. Blygheten hade gjort att han aldrig vågade visa det. Men nu kan han inte låta bli att berätta om förälskelsen och att han aldrig har kunnat glömma henne. Eftersom Alain i allra högsta grad tror på slumpens betydelse så är han helt övertygade om att det till synes slumpartade möte har en djupare mening. Frågan är dock på vilken sätt som slumpen spelar in i mötet på gatan. Visste eller anade Alain att också Fanny hade flyttat till Paris. Brukade han medvetet eller omedvetet söka efter Fanny med tanke på att han dessutom just nu var singel. Och hur var det med Fanny, längtade inte hon efter någon form av förändring i sitt existentiellt innehållslösa liv. Även om det direkta mötet på gatan var slumpartat så hade det på sätt och vis föregåtts av ett antal medvetna och omedvetna val, som så att säga riggade för slumpen.
Fortsättningen är allt annat än slumpartad. Det börjar med luncher som Fanny först var tveksamt till och lite rädd för. Men de träffas det oftare och oftare vilket gör att Fannys tveksamheter försvinner. Det kan bara sluta på ett sätt. De blir djupt förälskade i varandra. Vilket naturligtvis gör att den svartsjuke och kontrollerande mannen, Jean, anar att något är på gång. Han blir därför alltmer misstänksam och svartsjuk? Varför tar Fanny så långa luncher? Varför svarar hon inte i telefonen? Fannys förklaringar och lögner blir alltmer långsökta och genomskinliga. Så småningom får Jean veta sanningen vilket han dock inte berättar för Fanny. Kan han få Fannys otrohet att upphöra på något sätt utan att avslöja vad han vet? Eller kan Alain fås att försvinna på något sätt? Till skillnad från Alain tror inte Jean på slumpen. För att det man vill skall hända måste man jobba på det.

Plötsligt slutar Alain att ringa till Fanny. Hon blir naturligtvis orolig och undrar om det har hänt honom något. Hon går till hans lägenhet och upptäcker att den är tömd. Ingen Alain alltså. Vad har hänt? Hon är övertygad om att Alain fick kalla fötter och drog när han fattade att Fanny inte ville ha en affär utan att hon helst av allt ville lämna sin man och leva med Alain i stället. Efter ett tag kommer hon över Alain svek börjar närmar sig sin man och planerar till och med att skaffa barn med honom. Fannys mamma, Camille, däremot fatta misstankar om att Jean kan ha något med Alain försvinnande att göra. Hon försöker utan att lyckas få med Fanny på det spåret.
Trots Camilles försiktiga undersökningar blir Jean efter ett tag medveten om Camilles misstankar. Han blir för orolig för vad det kan leda till. Vad händer om också Fanny blir misstänksam? Hur skall han kunna hindra Camille från att göra Fanny misstänksam? Han kommer på en lösning. Inte en slumpartad lösning eftersom han, som sagt, till skillnad från Alain inte tror på slumpen. Slutligen löser det sig på ett slumpartat och oväntat sätt i en riggad situation där slumpen blir avgörande för vad som slutligen händer.

Filmen hyllades med rätta på filmfestivalen i Venedig 2023. Den lyftes fram som en av Allens bästa filmer överhuvudtaget. Kanske inte fullt ut lika bra som Annie Hall från 1977 och Blue Jasmine från 2013. Filmen är spännande och oroande samtidigt som den är varm och humoristisk. De språkliga dialogerna är som vanligt spänstiga och fyndiga. Det gäller också kroppsspråket som väl harmoniserar med det verbala. Rollprestationerna håller mycket hög klass, kanske särskilt Lou de Laâges som spelar Fanny.