Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Räv och hare räddar skogen – varm berättelse som väcker fantasin

by

Räv och hare räddar skogen
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mascha Halberstad

En animerad berättelse för hela familjen om de två vännerna Räv och Hare och alla deras andra vänner i skogen. När de vaknar på morgonen efter en fest upptäcker de att skogen börjar försvinna då den översvämmas. Vad de inte vet är att en bäver har byggt sig ett lyxboende som innebär att det blir en översvämning. Bävern har låtit massor av träd huggas ned för att kunna bygga sitt boende som är som ett nöjesfält under vattnet. Att det blir katastrof för alla djur i skogen som förlorar sina hem bryr sig bävern inte alls om.

Parallellen är ganska tydlig till vad som händer i världen nu med klimathotet. Först tänkte jag att det är lite tråkigt om filmer som vänder sig också till de yngre åldrarna ska vara för tidsmässigt politiskt inriktade men handlingen är rolig, varm och har flera djup i berättelsen. Som alla bra familjefilmer har den saker som talar till alla åldrar.

Räv och Hare som bor tillsammans är ett kärt återseende för många. Regissören, animatören och illustratören Mascha Halberstad har tidigare gjort en tv-serie med figurerna Räv och Hare. Den har visats över hela jordklotet och belönats med priser som Cinekid Audience Award 2019 och Ensor Best Animation Award 2020.

Ett stort plus till filmen för att den inte på välkänt Disneymanér över på med aktionscener och en gigantisk stridsscen. Jag charmades också av de sköna karaktärerna. De två råttorna är nog filmens roligaste karaktärer med sin varma göteborgska dialekt går det inte att låta bli att älska dem.

Figurerna ser ut som leksaker, delvis som figurer gjorda i plats. Det gör att deras mimik inte har så stor bredd. Det som ger deras karaktär hänger mest på rösterna. Det är animations-teknik som jag inte är helt förtjust i. En fördel med den tekniken är dock att barn kan få igång sin fantasi och leka med sina leksaks-figurer och hitta egna äventyr med dem.

Räv och Hare räddar skogen hade världspremiärer på Berlins Filmfestivals barn- och ungdomssektion Generation.

Det är en rolig film med en fin berättelse som sätter igång flera intressanta saker att prata om och väcker fantasin. Det är en varm berättelse om vikten av vänskap.

Filmrecension: Mickey 17 – en soppa som spretar åt alla håll

by

Mickey 17
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Bong Joon Ho

Filmbolaget Warner Bros och alla andra involverade kring marknadsföringen för Mickey 17 tycks vilja frammana ett scenario där ingen skall komma ihåg att regissören Bong Joon Ho faktiskt varit verksam innan sin bejublade film Parasit. Även om den Oscarsbelönade kritikerfavoriten må ha satt Joon Ho på kartan för den stora allmänheten har regissören gjort ett antal filmer i hemlandet Sydkorea men också i USA med den ganska blaskiga Snowpierecer – som senare blev TV-serie hos Netflix. Men hela marknadsföringskampanjen har konstruerats efter uppfattningen att detta är en sorts engelskspråkig debut från Joon Ho, ett steg in i västvärlden och chansen att bredda sitt filmskapande.

Och oavsett vad PR-gruppen vill uppenbarar sig mindre behagliga minnen gällande Joon Hos filmskapande under Mickey 17s sega speltid på 137 minuter. Däribland att den makalösa och galna åktur som var Parasit inte är standard då Joon Ho står som regissör. Istället är det en märklig – men ibland, underhållande mix av ohämmade upptåg, en berättelse som knappt håller samman och en kylig cynism som kan vara närmast utmattande.

Mickey 17 följer till stor del samma problematiska trender som filmer som Disneys spelfilmsversion av Mulan regisserad av Niki Caro. Det vill säga en bejublad regissör vars tidigare filmer varit kritikerfavoriter tar sig ett större och mer svulstigt projekt med en budget vars cateringkostnader är densamma som hela den tidigare filmkatalogen. Denna resa innebär dock växtvärk. Även om Bong Joon Ho arbetat i USA tidigare är förväntningarna och ambitionerna andra nu, något som leder till en film som vill spänna musklerna och framstå episk i sitt omfång. Detta resulterar dock i något som många gånger känns som en smärre röra. Precis som för många andra regissörer som tar steget till storskaliga studiofilmer försöker Joon Ho att cementera ett fåtal signum från tidigare filmer som ett sätt att visa på en unik identitet. Här manifesterar det sig i kaosartad humor och ett närmast spattigt berättande som stirrigt och hetsigt kastar sig mellan våld, snusk och nihilism. Rent formmässigt är det minst lika stor oreda, scenografiskt och fotografiskt är det definitionen av funktionellt men fullkomligt identitetslöst med en alldaglig science fiction-miljö och ett ytterst anonymt foto.

Ensemblen har – som filmens gedigna budget indikerar, också rustats upp. Robert Pattinson, Toni Collette samt Mark Ruffalo är sannerligen inte att förkasta men endast Ruffalo känns det minsta minnesvärd. Både Pattinson och Collette dras med karaktärer vars substans är densamma som vatten, Pattinson har dessutom sadlats med den hopplösa uppgiften att leka Tom Hardy, mer exakt den Hardy som mumlar, gnäller och grymtar i kopiösa mängder. Collette får i sin tur otäckt lite relevant material att jobba med och får helt och hållet förlita sig på sin pondus som aktör för att klara sig. Ruffalo briljerar dock i rollen som en hybrid mellan Donald Trump, Elon Musk och Jerry Falwell, detta är en både djupt komisk men samtidigt otäckt pricksäker rolltolkning av essensen av en teologisk fascist vars förakt och makthunger saknar gränser. Och det är i de stunderna som Mickey 17 helt hänger sig till att vara en satir över det moderna samhället som den når oanade höjder.

Då blir cynismen, grymheten och den kolsvarta synen på livet en ren njutning. Det liknar då en mer raffinerad och explosiv version av den överdrivna Don’t Look Up, där alltifrån skamlös kommersialism, storbolag och terrorstater får mer stryk än en amatörboxare i en strid mot Cassius Clay. Satiren och samhällskritiken må vara bred och motsatsen till subtil, men det finns en genuin kraft och vitalitet i de scener då filmen skapar slagkraftiga allegorier till dagens händelser. Och det är i en av dessa scener som Joon Ho når så pass högt att man kan undra om man man ser en genuin uppföljare till Parasit. När den hysteriska komiken, vansinnet och hämningslösheten samverkar når Mickey 17 fantastiska toppar. Men tyvärr sker detta alltför sällan och filmens sista tredjedel känns som en genuin härdsmälta då den spydiga cynismen och brutaliteten ersätts av ett av de mer menlösa klimax som kunde föreställas. Att det hela också känns onödigt utdraget hjälper inte heller.

I ett fåtal stunder är Mickey 17 genuint briljant, och då den vågar vara en bitsk satir finns det grandiost underhållningsvärde. Men som helhet är det en soppa som spretar åt alla håll och kanter, till skillnad mot Parasit är det bara segment och inte slutprodukten som förblir oförglömlig.

Filmrecension: Goodrich

by

Goodrich
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Hallie Meyers-Shyer

Berättelsen om den hårde karriäristen som genomgår ett obehagligt uppvaknande är lika klassisk som den är förutsägbar. Dock har den återkommit gång på gång på film och har förmedlats med både briljans och ren inkompetens. Goodrich landar någonstans emellan dessa två extremer. Regissören Hallie Meyers-Shyer har inte jobbat på över sju år och det är föga förvånande varför. Hennes senaste film Home Again med Reese Witherspoon i huvudrollen var lika anonym och minnesvärd som valfritt framträdande från den senaste upplagan av Melodifestivalen.

Att Meyers-Shyer därför känner sig aningen skakig och osäker är föga förvånande efter så många år av inaktivitet, därför väljer hon en beprövad berättelse och en form som mer än något annat vill vara ett monument till den sortens fenomenala dramakomedi som Alexander Payne skapar i sina bästa stunder. Och flera ingredienser för en lyckad kaka ligger på köksbänken. Bland annat Michael Keaton som de sensate åren alltmer befäst sig som en av branschens mest intressanta och unika aktörer. Tyvärr så slår det hela slint då Meyers-Shyer inte tycks förmå att följa enkla instruktioner. Goodrich diverse beståndsdelar är varken nyskapande eller överraskande, allt sker efter en utstuderat förutsägbar mall där livets många svårigheter snart blir en oväntad välsignelse då det för huvudpersonen närmare ett tillstånd av harmoni, där vänner och familj visar sig vara mer meningsfullt än karriär och prestige. Att det hela är olidligt sentimentalt och enkelspårigt är därmed inte bara väntat utan nästan en självklarhet.

Dock kan dessa mer problematiska element tyglas av regissörer med stor fingerfärdighet och sylvass personregi. Meyers-Shyer är olyckligtvis inte en av dessa, hon misslyckas gång på gång med att skruva ihop denna filmiska motsvarighet till en Ikea Billy genom ett skakigt handlag och en minst lika instabil personregi. Keaton som per automatik alltid medför ett mått av ohämmad excentrisk energi känns under en stor del av filmen olustig och obekväm. Detta är till stor del ett resultat av att regin är krampaktig och inte det minsta avslappnad. Meyers-Shyer känns spänd som en pianotråd och även de sekvenser som är menade att vara avslappnade och vardagliga framstår forcerade och ansträngda. Flera gånger känns filmen också skrämmande mager då den försöker att vidga sitt dramatiska omgång, detta sker genom en rad halvdana biroller, där den kanske mest konfunderade är Mila Kunis i rollen som Keaton dotter, vars karaktär och hela agerande känns som en enda lång och onödig efterkonstruktion.

Det tar evigheter innan Keaton blir varm i kläderna och först då börjar Goodrich få någon sorts substans. Då blir det hela i alla fall en blek skugga av de filmer som Meyers-Shyer vill imitera med ett par måttligt hjärtevärmande scener. Men det är alltför sent för att kompensera för en film som är dramaturgiskt platt, stel och framförallt närmast banal. Att vi dessutom får ett rumphugget och kväljande sötsliskigt slut gör inte det hela mycket bättre.

Filmrecension: Min oväntade bror – en av de vackraste hyllningarna till kraften i musik

by

Min oväntade bror
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Emmanuel Courcol

En av de vackraste hyllningarna till musik jag sett. En varm hyllning till kulturens kraft att förena människor. Det är så befriande med en film som låter berättelsen ta den tid den behöver och att det inte behöver vara action och full fart. Det som händer handlar om vad som rör sig inom människor: känslor, tankar, minnen, förhoppningar och samtidigt en film om samhällsklasser och vilka stora skillnader det är att ta sig fram inom kultur, beroende på bakgrund. Ett ämne som är minst lika aktuellt i Sverige idag: det är oerhört tydligt att det bra mycket lättare att ta sig fram inom kultur och media för den som kommer från övre medelklassen än den som kommer från fattigare bakgrund. Ett annat stort plus för denna film är att den inte är det minsta förutsägbar, den har flera olika vändningar.

Thibaut är en berömd dirigent som har hela världen som arbetsplats. Han har en intensiv tillvaro men allt vänds upp och ner när han svimmar under en konsert. Det visar sig att han har en dödlig form av leukemi och hans enda chans att överleva är en transplantation av benmärg. Men det är svårt att hitta en donator som har rätt värden för att det ska fungera. Störst chans är med ett syskon. När han syster testas för kunna donera benmärg avslöjas att hon inte är hans syster. Thibaut adopterades som baby, vilket han inte hade en aning om. Tur i oturen är att hans adoptivmamma vet vem som är hans biologiska mamma och också vet att han har en biologisk lillebror som adopterades av en annan familj.

Thibaut ger sig av för att träffa sin lillebror, som heter Jimmy. Thibaut övertalar honom att donera benmärg. De två bröderna har växt upp under helt olika förhållanden. Jimmy arbetar i köket på en fabrik som är nedläggningshotad i en stad där en majoritet är industriarbetare och många hotas av arbetslöshet. Jimmys uppväxt har varit helt annorlunda än Thibauts uppväxt i ett välbärgat hem med stort intresse för kultur av olika slag och där Thibaut fick en gedigen utbildning inom musik.

Det är tankeväckande berättelse som visar hur olika liv människor lever. Filmen är som så många franska filmer rollbesatt av duktiga skådespelare som är helt naturliga i sina rolltolkningar. Benjamin Lavernhe är helt rätt i rollen som Thibaut Desormeaux och Pierre Lottin är oerhört äkta som Jimmy Lecocq.

Min oväntade bror är Emmanuel Courcols fjärde film som regissör, och han har också skrivit manus tillsammans med sin hustru Irène Muscari samt Oriane Bonduel och Marianne Tomersy.

Emmanuel Courcol, regissören, säger om brödernas relation i filmen:
– Thibaut kommer från en värld där förstklassig kultur och utbildning är naturligt, och går att erövra om man är ambitiös och tävlingsinriktad. Men när han säger till Jimmy att han också borde tänka så blir det helt fel. Thibaut har goda avsikter, men han har fått en bättre start i livet, och om hans bror försöker komma ikapp honom och följa hans regler kan det gå illa.

Min oväntade bror är nominerad till Césarpriset för bästa film, originalmanus, ljud samt klippning, och skådespelartrion Benjamin Lavernhe, Pierre Lottin och Sarah Suco kan få varsin César för sina insatser den 28 februari när priserna delas ut.

Det är en varm och unik film som skildrar kulturens mäktiga kraft att förena människor. Ett stort, stort plus för att den bryter mot den så dominerande film-dramaturgin. Min oväntade bror bygger inte på att det är en stor konflikt som ska lösas med en biljakt eller ett stort krigsslag i slutet och det handlar inte heller om att en Rocky-figur ska vinna högsta priset. En film om livet och musiken.

Filmrecension: Presence – liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända

by

Presence
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Steven Soderbergh

Steven Soderbergh rör sig mellan högt och lågt, inte bara vad gäller olika genrer som han åtagit sig genom sin långa karriär. Kvalitén har också varit lika opålitlig som de diverse projekt Soderbergh engagerat sig för. Alltifrån hyllade filmer som Traffic till kompletta fiaskon som Ocean’s Twelve. Soderberghs person är minst lika oförutsägbar, exempelvis hans hårdföra ord för mer än tio år sedan om att han skulle pensionera sig permanent från att göra långfilmer för att bara ett par år senare ännu en gång var i full swing som långfilmsregissör.

Kollegan David Fincher förfasade sig – skämtsamt, över den takt Soderbergh håller vad gäller sina projekt i en intervju. För i bästa Woody Allen-anda – vad gäller produktionstakten, kastar Soderbergh ur sig diverse projekt i en hisnande fart och har sedan 2018 stått bakom minst en långfilm per år. Mängden projekt och deras förhållandevis låga budget tillåter Soderbergh att inte bara pröva på olika genrer utan också uttrycksformer. Och när det nu kommit till att skapa en övernaturlig dramathriller vill Soderbergh göra en mer sofistikerad version av Paranormal Activity vars bildspråk vill röra sig mellan att vara dokumentärt men också nervpirrande.

Och rent estetiskt är Presence sannerligen en av Soderberghs mer vågade filmer. Sättet kameran ramar in scenerna och får det att framstå som att vi i publiken observerar saker vi inte är menade att se är både stilfullt och elegant vad gäller genomförandet. Här blir kameraåkningar en del av berättandet och detsamma kan sägas om filmens miljöer. Eftersom filmen önskar vara just observerande finns det förhållandevis lite utrymme att göra några djupdykningar i personerna vi får möta. Därför får scenografin istället spela en avgörande roll vad gäller att förmedla de olika personligheterna, en inte revolutionerande berättarteknik men något som är mer förekommande i de bästa TV-spelen och inte i film.

Men där estetiken är beundransvärd är det raka motsatsen vad gäller manuset av David Koepp. Att filmen aktivt väljer att värja sig från att ens tangera att bli en skräckfilm är beundransvärt, vi slipper därmed genrens sämsta klyschor där figurer hoppar fram bakom hörn eller karaktärer förlorar sin självbevarelsedrift och drar ned i en mörk källare för att möta en brutal död. Istället vill filmen skapa en intensiv laddning där mystiken är tänkt att vara närmast kvävande. Dock blir detta aldrig fallet då Soderbergh misslyckas med att addera någon som helst kraft eller själ till projektet.

Det finns en tydlig målkonflikt där Soderbergh tycks vilja skildra en dysfunktionell familj genom en ytterst särgen estetik medan Koepp vill göra något som rör sig i samma fotspår som The Others. Detta leder fram till en mittsektion där filmen börjar implodera, detta genom en sekvens då filmen helt anammar det övernaturliga och liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända.

Och därifrån går precis allting fel. Från att ha varit lovande vad gäller sin visuella form förvandlas allt till en veritabel cirkus där alla inblandade tappar fattningen. Det resulterar i ett hopplöst patetiskt klimax som är mer krystat än avslutningen till The Life Of David Gale av Alan Parker. Så istället för att vara en laddad thriller blir det ett platt fall som lämnar tittaren mållös och dränerad i och med det fullkomliga misslyckandet att förstå potentialen.