Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension från Göteborgs Filmfestival: R U There?

by


R U There?
Betyg: 3 av 5
Så har den då kickat igång. Det är för 34:e året i rad som man anordnar Göteborg International Filmfestival, Giff. Som vanligt är det ett fullspäckat schema med så väl seminarier, gästade regissörer som film. Festivalen har sitt nav på Draken i folkets hus; Järntorget. Därifrån kan man lätt ta sig runt till de andra biograferna med hjälp av spårvagn 6.
Efter en massa övervägande valde jag att börja festivalen med en film som går i årets tema. Nämligen närvaro. Filmens titel är R U There. En film som visade sig vara en film som verkligen passade in under det temat.

R U There är en holländsk produktion, skriven av Rogier de Blok och regisserad av David Verbee. Filmen handlar om Jitze (Stijn Koomen) en ung man som reser runt och livnär som datorspelare. Han spelar i lag och då är det viktigt att alla är i tiptop form. Efter att bevittnat en olycka i Taipei som ledde till döden, börjar Jitze att tänka. Han börjar tvivla på sin moral. Då träffar han Min Min (Huan-Ku Re) och genom den virtuella Second Life börjar de lära känna varandra så smått.

Idén är spännande. Här är en film där man inte tycker det är konstigt när två människor kysser varandra i ett ”chattrum”. Det går mej omärkt förbi och jag ser det som vilken filmkyss som helst. Närvaro på distans. I den riktiga världen är det ett evigt bullrande och dånande, men i Second Life är det lugnt, harmoniskt och avslappnat. Inte tycker jag heller att det är konstigt med datorspels turneringar eller professionella datorspelare. Nej, så ser det ut idag och jag tycker det är kul med en film som utspelar sig i denna miljö och tar sig an den på ett bra sätt.

Ett par händelser senare befinner sig Jitze och Min Min ute på landsbygden. Här sker långa långsamt gående scener. Lite för många långa. För att sedan, vips, få en svängom, med endast små indikationer om vad som egentligen har skett med den unge mannen. Tillbaka till stressen. Dånet.
Filmen funkar hyfsat. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den. Mittenpartiet känns inte riktigt färdigt, men upprättelsen blir något sådär i slutändan. Helt klart sevärd.

Betyg: 3 av 5

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmen Yogi Björn – tyvärr ett bottennapp

by


Yogi Björn
Betyg 1
Yogi Björn var en av min barndoms seriefigur. Nu har Yogi Björn och hans yngre smartare kompis Bobo äntligen blivit film, dessutom i 3D. Fast jag byter ut ordet äntligen till tyvärr.

Filmen har visserligen kvar hur korkad Yogi Björn är och han har kvar sin gröna hatt och sin slips och hans största intresse är att försöka sno semestrande människors picknickkorgar. Hans betydligt smartare kompis Bobo försöker gång på gång avstyra Yogis katastrofala planer.

Filmen är som en sämre buskis, hur förutsägbar story som helst och massor av pinsamma skämt. Undrar om ens de minsta kommer att skratta?

3D-tekniken är fortfarande långt ifrån perfekt. I en film där animerade figurer ska mixas med skådespelare blir det ännu tydligare att 3D-tekniken inte är färdigutvecklad.

Kulturnyheterna som ger betyg 2 av 5 är en av de filmkritiker som är mest positiv. Deras recensent har ett kul avslut på sin recension:

Filmens sentens är i alla fall överraskande vänsterorienterad: här lär vi oss nämligen att utförsäljningen av statliga tillgångar är av ondo. Ebba Reinfeldt har nog tyvärr hunnit bli aningen för gammal för denna film, annars skulle man kunna fantisera om spännande politiska diskussioner kring frukostbordet med pappa Fredrik.

Svenska Dagbladet gav betyg 2 och skriver:

Gullighet allena räcker dock inte långt och i brist på såväl gripande historia som skrattframkallande humor blir Yogi björn inte mer än ljum underhållning som kunde släppts direkt på dvd twin pack tillsammans med förslagsvis Alvin och gänget 2.

I rollerna: Tom Cavanagh, Anna Faris, T.J. Miller, Nate Corddry
Röster i originalet: Dan Aykroyd, Justin Timberlake
Svenska röster Per Sandborgh, Henning Lööf, Albin Flinkas, Cecilia Skarby, Michael Blomqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Burlesque med Cher och Christina Aguilera så dålig att den är rolig

by


Burlesque
Betyg: 2

Burlesque

Cher och Christina Aguilera tillsammans i en film med mycket dans och en hel del musik, det kommer så klart att locka biopubliken. När dansen dessutom är lättklädd, snuddande nära striptease, kommer det att vara ytterligare något som drar publik.

Filmens handling: Christina Aguilera har rollen som Ali, en ung tjej i en landsortshåla i USA som tröttnar på elak chef på baren där hon jobbar och därför säger hon upp sig och drar till Las Vegas för att kunna förverkliga sin dröm att bli berömd sångerska och danserska. I Las Vegas trillar hon genom slumpen in på en ruggig klubb där lättklädda damer mimar till berömda sånger. Ali blir helt tagen och inser att detta är hennes dröm. Hon vill stå på scen där. Fast ingen tror på henne att hon kan dansa – så hon flirtar in sig hos bartendern och tar jobb i baren.

Cher spelar Tess, ägarinnan till klubben The Burlesque Lounge, som verkligen är på fallrepet och har sett sina bästa dagar. Nedläggningshotet hänger över klubben. Förstås.
Tess jagas av en affärsman som vill köpa klubben.

Har ni hört berättelsen förr? Javisst, det är samma historia som berättats i amerikanska filmer många gånger om och om igen. Pojke eller flicka från landsorten kommer till stora staden fylld av stygga människor. Oskyldig liten pojke eller flicka kämpar på. Någon vill förstöra allt. Pojken/flickan kämpar på och vinner ära och kungariket.

När filmen Burlesque hade premiär i USA fick den förödande kritik. Hollywood Chicago gav Burlesque betyg 0,5 av 5 möjliga:

I worry that some impressionable youth will see Steve Antin’s horrendous “Burlesque” and be turned off musicals forever. This is not a musical. This is a music video; an ego piece for two fading stars that is one of the most creatively bankrupt pieces of cinema in years. Actually, most music videos are better.

Cher har flera gånger tidigare visat att hon är en duktig skådespelerska. Nu har hon nog lyft sitt ansikte i skönhetsoperation en gång för mycket: hennes ansikte är stelt och orörligt. För att vara ärlig är väl rollen som Tess den sämsta skådespelarprestationen Cher gjort. Största behållningen av Cher är mitt i filmen när hon för sången ”You Haven’t Seen the Last of Me”.

Christina Aguilera är en duktig sångerska. Hon filmdebuterar i Burlesque. Hon ska nog hålla sig till musiken.

Självklart finns det en romantisk historia också, ett litet dubbelt trippeldrama. Ska inte berätta mer för att inte förstöra för den som ser filmen.

Okey: filmen har snygga foton, kameramannen kan sitt jobb. Filmen vimlar av vackra skådespelare och den som ansvarar för kostymer och dräkter har gjort ett bra jobb. Musiken är självklart bra. Handlingen är helt förutsägbar handling och skådespelarna spelar typer vi sett förut och det tänder sällan till på riktigt mellan dem.

Newsweek har dock en rolig recension där filmkritikern menar att filmen är så dålig att den blir bra och måste ses.:

The critic on my left twitched so much during Burlesque, I thought she was having a seizure. The one on my right bolted for the door early. As for me, I just had one question: when can I see it again?
Sorry, Harry Potter, but Burlesque is the event of the holiday season, like the drunk aunt who shows up late to Thanksgiving dinner and falls into your mashed potatoes. The acting is almost nonexistent—Cher’s face can’t move because of Botox, and Christina Aguilera’s moves even less (she can’t emote). The audience I saw it with laughed at the serious lines, and I could hear crickets during the jokes. But Burlesque is so bad that it’s good: over-the-top, ridiculous fun. As with a Taylor Swift concert or a stick of Velveeta, you can’t resist the cheese.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen recenserar: Love and other drugs

by

Love and other drugs
Betyg 3 strömmingar av 5

När jag såg ”Brokeback Mountain” fastnade jag för den mörkhårige mannen i relationen. Alla pratade om att det var genombrottsfilmen för Heath Ledger som ju senare dog så tragiskt i en överdos av piller. Men för mig var behållning den andre skådespelaren, Jake Gyllenhaal. Sedan dess har jag hållit utkik efter honom i filmer.

Han spelar huvudrollen, läkemedelsförsäljaren Jamie Randall, i Love And other drugs. Hans rollinsats är ett skäl till att filmen får betyg 3.

Jamie Randall är en ung man som är ovanligt bra på att flirta och ragga kvinnor. För bra för sitt eget bästa. Han har svårt att behålla något jobb eller klara något utbildning eftersom det alltid trasslar med alla kvinnohistorier. När han får jobb som läkemedelsförsäljare går det ändå hyggligt och när han dessutom får börja sälja det nya läkemedlet Viagra, då gör han succé.

Han träffar en kvinn, Maggie spelad av Anne Hathaway, som har Parkinsons sjukdom. Hon vill inte ha någon fast relation utan vill bara ha sex. Säger hon. Vilket ju gör att de passar väldigt bra ihop, eftersom ingen av dem vill ha några fasta relationer.

Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway blev båda Golden Globe-nominerade för sina insatser i filmen som regisseras av Edward Zwick ( som tidigare regisserat bland annat ”Blood diamond” och ”Den siste samurajen”). I övriga roller ser vi bland annat Hank Azaria, Oliver Platt och Judy Greer.

Filmen handlar helt enkelt om för många saker. Driften med korruptionen inom läkemedelsbranschen, relationer och den är samtidigt en romantisk komedi som en allvarlig berättelse om att mogna som människa.

Regissören Edward Zwick kan sitt hantverk och Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway är mycket duktiga skådespelare, så jag tycker inte det är ett bottennapp, men om filmen hade skalat bort vissa delar och fokuserat mer på berättelsen om korruptionen inom läkemedelsbranschen tror jag den blivit mycket bättre.

Filmen är rätt omtalad också för att det är en hel del sexscener där du nästan får se de två huvudkaraktärerna nakna, och för den delen en hel del andra skådespelare också. I USA tror jag det kan räcka för att locka storpublik. Men på den svenska filmscenen räcker det inte.

Fast den har sina poänger och speciellt det som skildrar miljön kring läkemedelsindustrin och deras relationer till läkarna höjer filmens kvalitet.

Fler recensioner:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Mina eftermiddagar med Margueritte

by

Mina eftermiddagar med Margueritte
Betyg : 5 strömmingar av 5

”Mina eftermiddagar med Margueritte” utspelar sig i en fransk by, regisserad av Jean Becker. Gérard Depardieu spelar Germain, en medelålders överviktig haltande man som försörjer sig med lite av varje. Han är jätteduktig på att sköta sin trädgård men är sårad och sargad i självförtroendet eftersom han mobbades av läraren för att han hade svårt att läsa när han gick i grundskolan. Han växte upp med sin ensamstående mamma som inte kan visa kärlek. Hans pappa är okänd.

Germain haltar fram, hänger en stund i byns krog och snackar, bråkar med sin åldrande mamma som bor granne med honom och protesterar mot orättvisorna i livet genom att med jämna mellanrum skriva in sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algerietkriget. Statyn finns vid parken, där han ofta sitter och tittar på duvorna, som han på sätt och vis har en närmare relation till än vännerna på krogen.

Det är där, på parken, när han tragiskt sitter och räknar duvorna som han träffar 95-åriga Margueritte. Hon är liten, späd och älskar litteratur och böcker. En varm vänskap uppstår. Margueritte börjar läsa böcker för Germain, var värld först sakta men sedan med snabb fart vidgar sig och han upptäcker sprängkraften i kulturen.

Det är inte den mest lättsmälta litteraturen Margueritte bjuder in honom till heller utan böcker av Camus.

Som en liten överraskande knorr i filmen har Germain också en relation till en söt och pigg ung kvinna som är busschaufför. Men Germain är så bränd av livet att han inte vågar ge sig hän, inte vågar flytta ihop, inte vågar bli pappa.

Jag ser att Eva af Geierstam som recenserat filmen i DN ger betyg 3:

Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklassdamen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.

Jag håller inte med om de negativa delarna i hennes kritik, ”Ett Frankrike som aldrig existerat”? Nja … Frankrike är stort och har många miljöer. I den här franska byn finns en gemytlighet men också mobbning, byråkrati och människor som sviker varandra och gör varandra illa, människor som förföljs av sina inre demoner men samtidigt vänner som ställer upp på varandra och ingen är bara ond.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en hyllning till kraften i kultur och den förmedlar budskapet att det aldrig är för sent att reparera något. Den beskriver också kärlekens olika ansikten. För den som fastnat för den franska skådespelaren Gérard Depardieu är det absolut ett måste. Det är en varm film som ger hopp.

Den fick bra kritik i brittiska Guardian:

Touchingly, their growing friendship centres on books and words – Marguerite’s subtle love of them, Germain’s inquiring wonder about them – and the first text is Camus’s La Peste, which she reads to him. Gradually, if somewhat factitiously, his life is transformed through the experience, and in turn he enriches the lives of the collection of kindly, slightly bruised French types that constitute his circle. It’s a charming, sentimental, well-acted movie, and any readers’ group would want to make an outing to see it.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,