Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Tron Legacy – musiken är filmens behållning

by


Tron Legacy
Betyg 2

Tron handlar om en man, Kevin Flynn, som är fixerad vid data-spel och som lyckas skapa en ingång där han kan ta sig in i spelens värld. Han skapar samtidigt spel som säljer världen över och hans företag är världens främsta inom spel.
En kväll kramar han om sin son Sam, drar iväg på sin motorcykel och försvinner.
Tjugo år senare har det hänt mycket i det vanliga livet, Internet har kommit, mobiltelefoner … Flynns son Sam som blivit 27 år, fångar upp en signal från sin fars personsökare och ger sig in i sin fars spellaboratorium. Där hittar han en ingång till faderns spelvärld och Sam träder in i den digitala världen.

Det kunde blivit bra. Det finns många intressanta existentiella frågeställningar kring vad som är verkligt och vad som är ett digitalt liv. Kevin Flynn som skapat den digitala världen kallas i spelet för Skaparen. Det finns intressanta teman som kunde gjort berättelsen och filmen stor. Kevin Flynn skapade en spelkaraktär, Clu, som får i uppgift att bygga en perfekt felfri värld. Det perfekta finns dock inte, eller kräver i så fall att på vägen till det perfekta att alla icke-perfekt förstörs, utrotas. Den här digitala världen har haft sin utrensning också.

Tyvärr bränner det aldrig till. Det är sällan ens riktigt spännande.
Visst är det snygga bilder ibland. Inte ens att den underbara skådespelaren Jeff Bridges är med hjälper upp filmen.

Dialogerna är ett hafsverk. När Sam får frågan av en spelkaraktär att beskriva en solnedgång kan han bara få fram till klyschiga ord. Handlingen är förutsägbar och jag blir aldrig överraskad. De onda är bara onda och de goda bara goda.

Filmens plus är musiken, skapad av Daft Punk. Musiken skulle för min del gärna fått dominera ännu mer.

Kort synopsis – Tron Legacy
Den här nyskapande filmen från Disney liknar ingenting annat du sett förut. Låt dig sugas in i TRON:s digitala värld, där den hyllade Jeff Bridges spelar huvudrollen i ett visuellt omtumlande äventyr med effekter långt bortom fantasins gränser.
När Flynn, världens störste spelskapare, skickar ut en hemlig signal från en dold digital värld, fångas den upp av hans son, som bestämmer sig för att rädda fadern som är försvunnen sedan länge. Tillsammans med den orädda kvinnliga krigaren Quorra kämpar far och son för att besegra ondskan i ett svindlande cyberuniversum.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Rio – håller i ungefär 90 minuter

by

Rio
Betyg: 3
Premiär: 8 april 2011

Från skaparna av Ice Age kommer den vackert animerade 3D-filmen Rio. Filmen handlar om hur den tropiska fågeln Blu som liten fångas av tjuvjägare och skiljs från sitt hem i Brasilen. Istället råkar han hamna i Minnesota, där han blir väl omhändertagen av Linda. De blir oskiljbara. När nyheten kommer att Blu misstänks vara den sista hanen i sin art och måste dom resa till Rio De Janeiro för att para sig med honan Jewel.

Resan till Brasilien går inte riktigt som någon hade tänkt sig. Linda, Blu, fågelälskaren Tulio och en rad andra färgglada karaktärer dras in i ett spännande äventyr.

Till skillnad från vissa andra barnfilmer, så duger den här till hela familjen. Visuellt är Rio väldigt tilltalande med vackra färger och otrolig animation. Karaktärerna har intressanta personligheter och de är underhållande. Vi har Blu, den nervösa och nördiga fågeln, Tulio, den kanske lite galna brasilianska fågelälskaren, den kvicktänkta Jewel, och den härliga skurken Nigel.

Det är en smaksak om man ska se filmen på svenska eller engelska. Själv föredrog jag filmen på engelska då karaktärerna får mer personlighet i sina röster och plötsligt får alla olika dialekter, som är väldigt roande. Fågeln Nigel har till exempel en charmerande brittisk dialekt som gör honom ännu mera obehaglig. Dock funkar kanske inte den engelska versionen så bra för barnfamiljer, men om man är lite äldre och ska se den här filmen rekommenderar jag den verkligen på ursprungsspråket.

I övrigt var Rio en tillfredsställande familjefilm som gav nöje och lite spänning i ungefär 90 minuter.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Blue Valentine

by

Blue Valentine

Betyg 4

Premiär: 1/4

Regi: Derek Cianfrance

 

En film om kärlek. Hur den kan uppstå och hur den kan gå förlorad. Vi får följa känslokalla Cindy och den hunkiga Dean och deras kamp för att hålla kärlek vid liv. Ena stunden får vi se Deans desperata försök att ta upp kampen mot förlorad kärlek, för att i nästa stund se ut som att han ha gett upp den. Cindy å sin sida spjärnar emot på ett iskallt sätt och bristande kommunikation ger sig åter till synes som en bov i dramat. Eller har kärleken tagit slut?

Michelle Williams, som här spelar den till ytan känslokalla Cindy, gör ett kanonjobb. Hon lyckas på ett övertygande sätt att förmedla förnimmelsen av ett slags undertryckt hav av känslor som bara väntar på att få forsa fram. Vi får se några nedbrutna försök att hitta tillbaka och låta kärleken åter får gro, men allt som finns är en melankolisk verklighet i kalla miljöer, där allt inte går som man tänkt sig. Regissören Derek Cianfrance använder på ett snyggt sätt små, klaustrofobiska metallprydda rum, som ökar intensiteten mellan de båda huvudkaraktärerna än mer.

Parallellt får vi följa historien om hur de några år tidigare träffades. Ungdomens någorlunda glada dagar. Här diskuteras klasiska frågor om hur man vet om ens partner är den rätta. Givetvis finns här rutinerade rävar inom området som försöker svara så gott de kan utan att ge allt för raka svar. Även här finns en tydlig underton av ett mörker. Utan att någon i själva verket säger något om det så vilar det ett obehag över Cindys familj. Hennes pappa har tyranniska drag som förvisso fysiskt visar sig vid något tillfälle, men annars är det bara god kemi genom kalla blickar som bygger den tryckta stämningen inom familjen.

Kärlek är alltså återigen temat för en film. För att lyckas behövs en schyst berättelse samt ett kunnande i att berätta den. Derek Cianfrance lyckas med små avgörande medel, konsten att förmedla en besk kärlekshistoria som utspelar sig under några få avgörande dagar, men som lämnar spår resten av livet. Det här är en film om två känslolösa människor som väcker starka känslor inom mig. Äntligen en film som behandlar ämnet kärlek på ett realistiskt sätt.

Fotbollens sista proletärer

by

Fotbollens sista proletärer

Betyg 4

Premiär 2/4 2011

Regi: Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson

 

”För mej är fotboll kultur. Det är den största teatern i världen”

– Anders Bernmar

Göteborg tidigt 80-tal. På dagarna jobbade de som rörmokare, kockar och fritidsledare. På eftermiddagarna snörade de på sig fotbollskorna, tog på sig benskydden och tränade och med IFK Göteborgs a-trupp. En a-trupp som mer än väl förstått vikten av samarbete. Under 80 minuter får vi här med hjälp av gamla video- och radioklipp samt nya intervjuer, följa lagets mirakulösa resa från division 2 till Europamästare. Man mötte stora klubbar med mycket pengar och många proffs där ingen behövde köra truck på förmiddag när man skulle möta FC Barcelona på kvällen.

 

Det luktar socialdemokrati lång väg. Redan när jag första gången läste titeln kunde jag känna arbetarrörelsens hjärta åter slå ett slag. Filmen är en dokumentär som på ett klassiskt och välvårdat sätt bygger upp en berättelse som är nog så fantastisk i sig själv. De båda regissörerna, Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson, har här skapat en film som på ett oroväckande sätt känns högst aktuellt i dagens samhällsklimat. Detta görs med stor noggrannhet och ett stort hjärta samt med en fingertoppskänsla för vad som är relevant.

På ett snyggt sätt vävs fotbollen samman med samhället och omvärlden. De spelare som medverkar i filmen talar ofta i intervjuerna om sammanhållning och vikten av att ingen ska känna sig utanför eller behöva skämmas för de jobb de har. De glorifierar sina arbeten och jag njuter när de talar om solidaritet och jämställdhet. På toppen av allt detta har man även med Olof Palme som talar om den svenska modellen och betydelsen av att inkludera alla. ”Vi spelade vänster fotboll” konstaterar Ruben Svensson i en intervju.

Musiken är specialskriven av Ian Persson (Soundtrack of our Lives). Den känns rätt i tiden när den på ett rytmiskt pumpande sätt levereras tillsammans med fotbollsspelare som i sitt anletes svett jobbar mot alla odds mot ett gemensamt mål.

Jag kan starkt rekommendera filmen. Mitt fotbollsintresse är ganska begränsat och jag är inget IFK fan, men filmen värmer mig med sitt sätt att berätta en redan fantastisk berättelse. Att få en liten inblick i deras liv tillsammans ger mig en slags glädje. Kanske är det våren. Kanske är det solidariteten. En stark 4.

Se Trailer.

The way back

by

The way back

Betyg 3

Premiär: 25/3 2011

Regi: Peter Weir

 

Ett gäng fångar i ett kommunistiskt arbetsläger i Sibirien bestämmer sig för att gemensamt göra ett försök att fly. Janusz blir den lilla gruppens beslutsamme ledare och det är med stor säkerhet han navigerar dem genom Sibiriens kalla klimat. Gruppen består av folk med olika bakgrunder och nationaliteter, som av olika anledningar har hamnat i det brutala lägret. Samarbete är ett måste för att överleva den långa vandringen. En vandring på över 600 mil.

 

Jag fylls med obehag under de scener som utspelas i lägret. Weir får på ett bra sätt med den inre hierarkin som råder bland fångarna, vilket stärker medlidandet med dem än mer. Colin Farrell gör ett för mej överraskande jobb som den något paranoide, ryska f.d. yrkesmödaren Valka, som är sig själv närmast. En karaktär som givetvis skapar spänningar i gruppdynamiken. Farrell gör med sin tolkning den bästa insatsen.

Som sagt; det är en farofylld vandring på 600 mil och det kan tendera att bli tämligen upprepande när man gång på gång använder sig av helikopterbilder över stora vyer. Positivt är att man slopat mycket av de händelser som man kan tänkas förvänta sig av en film av denna karaktär. Det gör den mer oväntad än man kan tro och dialogen blir så mycket tydligare.

Sedan måste jag ju även nämna det svenska bidraget i filmen, Gustaf Skarsgård, som spelar en lettisk präst med ett dunkelt förflutet. Tyvärr prövas aldrig hans talang riktigt, då hans roll är ganska liten och fåordig. I övrigt är det skådespelarna som höjer filmen och det känns verkligen som rätt man (och kvinna) på rätt plats. Men efter 600 mil når den ändå inte längre fram än en 3:a. Det är något som saknas.

Trailer