Blue Valentine
Betyg 4
Premiär: 1/4
Regi: Derek Cianfrance
En film om kärlek. Hur den kan uppstå och hur den kan gå förlorad. Vi får följa känslokalla Cindy och den hunkiga Dean och deras kamp för att hålla kärlek vid liv. Ena stunden får vi se Deans desperata försök att ta upp kampen mot förlorad kärlek, för att i nästa stund se ut som att han ha gett upp den. Cindy å sin sida spjärnar emot på ett iskallt sätt och bristande kommunikation ger sig åter till synes som en bov i dramat. Eller har kärleken tagit slut?
Michelle Williams, som här spelar den till ytan känslokalla Cindy, gör ett kanonjobb. Hon lyckas på ett övertygande sätt att förmedla förnimmelsen av ett slags undertryckt hav av känslor som bara väntar på att få forsa fram. Vi får se några nedbrutna försök att hitta tillbaka och låta kärleken åter får gro, men allt som finns är en melankolisk verklighet i kalla miljöer, där allt inte går som man tänkt sig. Regissören Derek Cianfrance använder på ett snyggt sätt små, klaustrofobiska metallprydda rum, som ökar intensiteten mellan de båda huvudkaraktärerna än mer.
Parallellt får vi följa historien om hur de några år tidigare träffades. Ungdomens någorlunda glada dagar. Här diskuteras klasiska frågor om hur man vet om ens partner är den rätta. Givetvis finns här rutinerade rävar inom området som försöker svara så gott de kan utan att ge allt för raka svar. Även här finns en tydlig underton av ett mörker. Utan att någon i själva verket säger något om det så vilar det ett obehag över Cindys familj. Hennes pappa har tyranniska drag som förvisso fysiskt visar sig vid något tillfälle, men annars är det bara god kemi genom kalla blickar som bygger den tryckta stämningen inom familjen.
Kärlek är alltså återigen temat för en film. För att lyckas behövs en schyst berättelse samt ett kunnande i att berätta den. Derek Cianfrance lyckas med små avgörande medel, konsten att förmedla en besk kärlekshistoria som utspelar sig under några få avgörande dagar, men som lämnar spår resten av livet. Det här är en film om två känslolösa människor som väcker starka känslor inom mig. Äntligen en film som behandlar ämnet kärlek på ett realistiskt sätt.
Jag tyckte också väldigt mycket om filmen, men det är intressant att notera att vi ändå tycks ha tolkat personerna så olika. Du beskriver Cindy som känslokall. Så såg jag henne inte. Förvisso med förträngda känslor, men inte utan känslor. Bristande kommunikation, det håller jag med om. Mycket prat (framför allt från Deans sida) men ingen kontakt. En nyckelscen tycker jag är när Cindy säger att Dean tar alla hennes ordoch tvistar till dem för att sedan använda dem mot henne (eller ngt i den stilen). Sådana människor finns det gott om, som inte lyssnar utan bara bollar en massa ord tillbaka utan att ta in.