Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Nawals hemlighet – en film som sticker ut ur mängden

by

Nawals hemlighet
Betyg: 4
Premiär: 12 augusti 2011

Filmen Nawals hemlighet börjar med att två vuxna syskon får beskedet att deras mamma har dött. Nawal vill i sitt testamente att hennes barn ska leverera två brev; ett till sin far, som de aldrig har träffat, och ett till sin bror, som de inte visste existerade. Det kommer som en chock och syskonen blir oense om vad de ska göra. Mamman var, trots allt, inte riktigt ’normal’ under deras uppväxt.

Jeanne (spelas av Mélissa Désormeaux-Poulin) åker till Mellanöstern för att försöka få tag på sin far och för att undersöka hur hennes mammas liv såg ut innan hon kom till Canada. Under resan upptäcker hon att hennes mamma har levt ett skakande liv, fullt med krig och elände. I ett krigshärjat land var hon en stark och rebellisk kvinna. Det blir för mycket för Jeanne och gråtande ber hon sin bror Simon (Maxim Gaudette) att åka till Mellanöstern för att hjälpa henne pussla ihop mammans liv. Successivt får de reda på den fasansfulla sanningen om vem deras far egentligen är.

Under syskonens resa får man se ständiga tillbakablickar om Nawals liv. Tittaren får själv vara med och pussla ihop Nawals hemlighet medan syskonen utforskar sin bakgrund.

Skådespelaren Lubna Azabal gör ett fantastiskt jobb som Nawal. Hennes engagemang till sin roll och de ocensurerade krigshändelserna gör filmen skrämmande realistisk.

Nawals hemlighet (originaltiteln är Incendies) valdes till Canadas officiella Oscarsbidrag 2010 och 2011 blev den nominerad tillsammans med en annan grupp filmer i kategorin bästa utländska film.

Det här är en film som sticker ut ur mängden. Den är brutalt ärlig om konflikterna i Mellanöstern och slutet är häpnadsväckande.

Filmrecension: Hanna, kunde blivit så bra

by

Titel: Hanna
Betyg: 2
Svensk premiär: 6 juli 2011

Hur kan kombinationen Eric Bana i pälsskrud, hemliga agenter och en 16-årig hitgirl bli fel? Det ska jag förklara!

I Joe Wrights Hanna möts vi först av ett par klarblåa ögon i ett vinterlandskap någonstans i en avlägsen del av Finland. Ögonen tillhör flickan Hanna. Här lever hon sedan spädbarns tid isolerad med sin far. Han förbereder henne på det som väntar i världen utanför. När historien växer fram förstår man att det finns en kvinna, Marissa, som Hanna måste eliminera för att kunna återvända till civilisationen. Marissa vill till varje pris fånga Hanna. Och Hanna måste till varje pris döda Marissa. Men varför? När tiden är inne och Hanna lämnar sitt näste börjar en pulserande jakt som tar oss långt ifrån tryggheten i den lilla stugan Hanna kallt hem.

Jag har alltid haft bild av Eric Bana som den ultra-maskulina mannen som kommer hem med en hjort över axlarna som han dödat med bara händerna. Jätte sexistiskt, jag vet! Därför klingar ironin när karaktären han spelar, Hannas far, näst intill är en exakt kopia av denna stereotyp. Lägg endast till ett lite mer plågat ansiktsuttryck och att du även får hjorten tillredd så är vi där.

Unga Saoirse Ronan övertygar oss att det är så här varje 16 år gammal hemlig-agent-hitgirl agerar första gången hon möter civilisation. Cate Blanchett är oklanderlig i rollen som stenhårda Marissa. Karriärkvinnan som drivits smått galen av ambivalens till sina livs val som lämnat henne utan barn. Men hur kommer det sig att karaktären karriärkvinnan så ofta i amerikanska filmer, trots en blomstrande karriär, aldrig får bli helt lyckliga? Iskvinnor utan barn och man, med en tomhet ständigt närvarande. För dessa kvinnor slutar det sällan lyckligt på film och gör det de så är det genom att de finner sin andra hälft som fyller ut tomrummet. Varför kan aldrig självständighet vara lika med lycka?

Jag är en riktig ”sucker” för estetiskt vackra filmer. Hanna är färgsprakande och tar oss till fantastiska platser över hela Europa och Nordafrika. Jag skulle kunna se Hanna en gång till endast därför. Men kan ändå inte skaka av mig känslan som liknar den man får när man ser ett plagg i en butik som är skitsnyggt på galgen. Men väl i provrummet så är passformen helt fel och tyget kliar. Ska man köpa det eller ska man gå där ifrån? Tycker jag om Hanna eller försöker jag bara övertala mig själv?

I ärlighetens namn, både mot mig själv och mot er, så färgas mitt omdöme av besvikelse. Storyn är så lovande. Men skaparna lägger krokben för sig själva i jakten på ”Ahaa- upplevelsen”. Som åskådare vill jag aldrig behöva ägna tid åt frågor som ”Hur kom de dit så fort?” och ”Hur visste hon att han var där?”.

Jag fick smaka på grytan som Erick Bana tillredde av hjorten. Och det smakar bra. Men så tvingas jag motvilligt spotta ut. Jag lämnar biosalongen otillfredsställd men har fortfarande smaken på tungan av någon som skulle kunna ha blivit så BRA.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Trolljägaren – svårt att slita sig

by

Titel: Trolljägaren
Betyg: 4
Släppt på dvd i Sverige i maj 2011

Sedan barnsben har man ständigt matats med historier om diverse läskiga varelser. Varulvar, häxor, zombies och inte minst vampyrer har i film efter film visats upp på löpande band i den ena fantastiska sagan efter den andra. Jag har själv alltid varit Team Troll så jag blev jublande lycklig när jag upptäckte norska filmen Trolljägaren, där norska troll fått stå i fokus.

Filmen är en fiktiv dokumentär om tre universitetsungdomar som ger sig ut i norska vildmarken för att leta efter en tjuvskytt som misstänks ligga bakom flera skjutna björnar. Ungdomarna hittar den mystiske mannen och börjar följa efter honom, ovetande om de äventyr de snart ska få uppleva. För Hans, som jägaren heter, är inte ute efter att skjuta björnar, han är på trolljakt.

Jag tycker att ”Trolljägaren” är en bra film, den blandar spänning och komik på ett sätt som gör att de blir svårt att slita sig, speciellt under trollscenerna med trollen som är fantastiskt coola. Norge har varit bra på att langa ut annorlunda filmer med roliga teman de senaste åren, som ”Död Snö”(2009) och ”Norweigan Ninja”(2010). I ”Trolljägaren” utnyttjar även norrmännen sitt fantastiskt vackra landskap, jag skulle inte bli fövånad om de faktiskt bodde troll där uppe. Små troll kanske, rumpnissar.
Den stora svagheten och anledningen till att det inte blir en femma är att det emellanåt blev lite väl stillsamt, lite väl mycket prat och lite för lite trollhunting. Men i det hela stora, åh vilken fin film. Rekomenderar den starkt till alla med lite humor och till alla som är trötta på glittrande vampyrer.

Onyanserat har också recenserat Trolljägaren och Film International.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Exit Through The Gift Shop, en film om en viktig debatt, om konst och gatukonst

by

Titel: Exit Through The Gift Shop
Betyg: 4
Svensk premiär: 18 mars 2011

När den, fullt förståeligt, anonyme gatukonstnären Banksy helt plötsligt väljer att medverka i en dokumentär är det direkt omöjligt att ignorera. Hans motiv engagerar människor över hela världen och är ständigt aktuell, inte enbart för konstintresserade utan även människor som annars aldrig varit på ett galleri eller ens tänkt över konstbegreppets medvetandegörande. Vilket gör honom till en av vår tids kanske viktigaste konstnärer.

När den franska filmaren Thierry ”Mr. Brainwash” Guetta börjar göra filmen om Banksy handlar det mycket om att vara mitt i smeten, dokumentera tillvägagångssätt och jobbprocesser. Vilket såklart är intressant för oss tittare. Men då Thierry visar sig vara en väldigt medioker filmmakare tar istället Banksy över och gör en film om honom. Perspektiv vänds och helt plötsligt har vi en film om inte bara street art-scenen (där bland annat svenska Konstfack-skandalisten NUG och franska Space Invader är involverade) utan även om Mr. Brainwash som utnyttjar sin nyfunna vänskap hos Banksy för att själv slå igenom som konstnär. Det blir mer än en dokumentär, snarare en krönika om hur konstvärlden fungerar. Mr. Brainwash fullkomligt tiltar och förvandlar sig själv till en freakshow utan dess like; rakt tvärtemot all den anonymitet och internitet Banksy och resten utav street art-scenen står för.

Nu när denna eminenta film också har haft Blu-ray och DVD-premiär i Sverige är det tråkigt att se hur man knappt säljer den specialutgåva som pressats för fullt i Storbritannien. Den utgåvan innehåller nämligen mer än vad den vanliga utgåvan gör, som sig bör. Som bland annat några vykort med Banksy-motiv på, ett par ”2D-glasögon” och klistermärken.

Dessa specialtillbehör är inte bara möjligheter att engagera sig och sprida det budskap Banksy själv försöker injiciera i samhället utan även en ironisk blinkning till hela filmbranschen. Till att börja med har man gjort en smärtsamt rolig parafras på filmbolaget ”Paramount Pictures” med sitt egna ”Paranoid Pictures” som för tankarna till en bakåtsträvande filmindustri som vägrar förnya sig utan istället försvårar uppspelning utav en köpt film för konsumenterna när man lägger in en massa skydd och ser varje betalande kund som en eventuell brottsling som måste varnas för det brott som vi idag kallar piratkopiering. Vidare är det lätt att se ”2D-glasögonen” som en lupp där man synar den återupptäcka 3D-vågen med glasögon och effekter som knappt tillför någonting till filmmediet. Oerhört aktuellt! Precis som den sista biten, med vykorten och klistermärken, mervärdet i en produkt. För när såväl film, spel och musikindustrin krisar har det mesta pekat på att det som lockar kunder är just mervärde, limiterade kringprodukter som höjer värdet på ens produkt. Vilket Banksy förstått mer än de flesta andra inom filmindustrin. Och synd nog missar de flesta inom Sveriges gränser dessa viktiga aspekter utav filmsläppet.

Boken finns recenserad också hos Film International.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Dogtooth – avskalad film med mycket substans

by

Titel: Dogtooth
Betyg: 4
Sverigepremiär: 10 juni 11

Dogtooth är en avskalad film med mycket substans.
En familj sitter vid middagsbordet och diskuterar vilka varor som behöver inhandlas till hushållet. Sonen ber pappan om färg till en tavla han arbetar på och mamman anmärker att de snart har slut på kött. ”Mamma kan du skicka telefonen, tack!” Den yngsta dotter ler och tackar åter modern som räcker henne saltkaret.

Familjen bor i ett ljust och modernt hus på den grekiska landsbygden. Runt huset löper en hög mur och innanför den råder helt andra sociala regler än i världen utanför, där råder faderns regler. De tre vuxna barnen har aldrig lämnat inhägnaden. De lever i en verklighet där de fått lära sig att en katt är ett köttätande monster, hav betyder en typ av fåtölj och zombie är en gul liten blomma. Då den äldsta dotterns nyfikenhet växer blir det svårare och svårare för pappan att upprätthålla ordningen han har skapat sig.

Jag har svårt att minnas att jag tidigare sett en så avskalad film med så mycket substans. Den ofta statiska kameran, de enkla kläderna, avsaknaden av filmmusik samt det faktum att man valt att nästan helt utesluta namn lämnar utrymme till så mycket djupare reflektioner.
Giorgos Lanthimos tvingar oss att glömma I-Phones, Hunter-stövlar och viken av att ha x-antal hästkrafter i sin nya bil. Detta när han hjälper oss att förstå hur ett leksaksflygplan kan vara den viktigaste, allra käraste och absolut nödvändiga ägodelen för en vuxen människa. Dogtooth med premiär på Cannes Festivalen redan 2009 är idag, två år senare, högst aktuell då en hel värld frågar sig hur det är mjöligt att en människa som Anders Behring Breivik kan ha en verklighetsbild som skiljer sig så oerhört från andras. Självklart får vi inte svaret på varför terrorism existerar. Men vi får en lektion i att kunna se ur andra perspektiv och flytta fokus från det som oss är självklart. Att förstå är första steget mot att kunna förändra.

Sonen smyger sakta över gräsmattan med häcksaxen i högsta hugg. Katten sitter stilla och iakttar honom när han närmar sig. Övertygad om faran han befinner sig i kastar sig sonen över den lilla katten.

Dogtooth fick betyg 5 i DN och betyg 6 i SVD.