Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Niceville – blir nog årets Oscarsvinnare

by

Film: Niceville
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 23 september 2011

Niceville handlar om kvinnor i 1960-talets Mississippi och skildrar det strängt segregrade samhället. Segregationen slår på flera håll. Vita och färgade/svarta får inte umgås, de får inte ens sitta vid samma bort och äta. De färgade kvinnonrna arbetar som hembiträden åt de rika vita kvinnorna, i många fall har de små barnen mycket bättre kontakt med sina svarta barnsköterskor än sina frustrerade vita mammor.

De välbärgade vita kvinnorna förväntas inte göra något annat än att hålla sig vackra, bli gifta och sedan vara chefer över hushållet hemma, eventuellt kan de dessutom vara lite engagerade i någon form av välgörenhet. Kvinnorna är fångar i sina roller, männen i sina och hudfärgen är en stor mur mellan människorna.

Vi har egentligen sett varianter på den här berättelsen förr. Det som gör den här versionen så bra är flera saker: skådespelarnas insatser och att rollbesättningen verkligen är vald med omsorg, fotot och bilderna som berättar så mycket. Regissören litar också på bilderna och låter och som betraktare vila i en stark bild ibland. Framför allt har regissören vågat låta filmen ta sin tid, den är två timmer och 26 minuter och det är viktigt för att låta all parallellberättelser och spegelhistorier få ta sin tid att utveckla.

USA har en hel del att göra upp med i sitt rasistiska förflutna. Filmen ”Niceville” har laget på den amerikanska biotoppen i fyra helger och jag förstår att den berör amerikanarna starkt. Eftersom Oscarspriserna är till stor del en amerikansk affär är jag säker på att Niceville kommer att nomineras till en hel del Oscarspriser, förmodligen kommer den att ha stor chans att vinna priset som bästa film också.

Det är en bra film, en välgjord film och en stark film, jag undrar om någon kan se den utan att bli berörd och känna tårarna vara på väg. Delar av filmen är förutsägbar, men inte alls allt.

Om filmen från filmbolagets reklamutskick:

Filmen bygger på den omtalade och bästsäljande boken ”Niceville” som skildrar tre extraordinära kvinnor i 1960-talets Mississippi. Societetsflickan Skeeter (Emma Stone) återvänder från universitetet fast besluten att bli författare, men vänder upp och ner på både sina vänners liv, och hela den lilla staden där de bor, när hon beslutar sig för att ge sig i kast med ett hemligt skrivprojekt: En bok baserad på färgade kvinnors berättelser om hur det är att arbeta i de vita överklassfamiljernas hem.

Oscar®nominerade Viola Davis (”Lyckan, kärleken och meningen med livet) spelar hushållerskan Aibileen, som är den första som berättar sin historia – vilket inte ses med blida ögon av hennes vänner i den sammansvetsade färgade församlingen. Snart vågar dock fler kvinnor träda fram med sina berättelser. Men att bryta mot societetens oskrivna lagar utsätter dem alla för en risk. Niceville är en tidlös historia om systerskap över gränser och möjlighet till förändring.

I övriga roller ser vi Bryce Dallas Howard och Octavia Spencer. NICEVILLE regisseras av Tate Taylor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension av filmen Happy End, betyg 5

by

Titel: Happy End
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 23 september 2011

Svensk film brukar (nästan) alltid anklagas för att vara totalt underlägsen de högspända Hollywood-produktionerna och ses nästan som de fula kusinerna från landet i jämförelse. Kritiken brukar dels handla om vi inte alls har samma produktionskultur med varken samma volym i kapital eller studiomöjligheter, men också om att vi endast har stela polisfilmer att erbjuda. Men med senaste tidens filmer som Apan, Svinalängorna, Apflickorna och nu Happy End av regissören Björn Runge visar man mer tendenser till den franska filmen och dess känslighet, konstnärlighet men framförallt klarsynt ärlighet snarare än massproducerade amerikanskt skräp utan någon som helst högre verkningsgrad. Varför vi ens skulle vilja efterlikna deras (alltför ofta) skit är för mig en gåta.

Denna tredje och avslutade del i ”Befrielsetriologin”, som föregåtts av ”Om jag vänder mig om” och ”Mun mot mun”, introducerar oss för fem karaktärer som alla vadar i sina problem: Jonna, Peter, Katrin, Asger och Mårten. Och visst kan det låta avskräckande, om man inte sett de tidigare filmerna i trilogin, men jag kan redan nu uppmärksamma er på att denna film är ett obligatorium oavsett om man är cineast eller ej: ty den erbjuder en inzoomning i de mest privata av familjefotografier man kan tänka sig och kastar in betraktaren så våldsamt att det känns i hela kroppen.

Det som drabbar våra karaktärer drabbar även oss. Hårt! Detta mycket tack vare det nakna bildspråket och den nårgående kameran, men också de väldigt skickliga skådespelarna som verkligen tillåter oss att leva oss in i deras situationer. Bland annat gör Gustaf Skarsgård en av sina paradroller som den något psykiskt instabila Peter, som också mister sin flickvän precis innan de ska gifta sig.

Av dessa fem huvudrollsinnehavare är det bara Jonna och Peter som innehar blodsband till varandra, men snart introduceras de på ett eller annat sätt för varandra och har mer eller mindre inverkan på varandras vardagar. Detta ter sig mycket logiskt och högst troligt, vilket så klart bidrar till allt obehag som följer. Självmordsförsök, misshandel av flickvän, äldre människor som är ensamma till följd av dödsfall och många andra problem. Ja, ni hör. Denna orgie i dekadens är lika mörk som insiktsfull och inte alls fri från humor som man skulle kunna tro.

Men det är inte ens i det mörka som fokus ligger, utan som trilogi-titeln antyder i kampen ut ur den vardag och livssituation man inte längre finner möjlig att leva i. Det är just därför denna film fungerar inte bara som en pusselbit i helheten utan också för sig själv, för att man sammanfattar alla dessa personligheters vardagsproblem men också vägen ut ur dem. Och detta med en sällsynt skärpa man sällan annars erbjuds på film.

Och på tal om titlar viskar ju även filmens dito om hur denna säck vävs ihop, men resan mot slutet (som är början på våra rollkaraktärers fortsättning) är inte desto mindre gripande eller intressanta för det. Tvärtom. Alla beståndsdelar engagerar och paketeras så attraktivt att man nästan gråter mot filmens slut. Dock inte av sorg utan snarare av glädje, för att man fått följa dem alla ur svårigheter men också fått komma ut i den ljusare delen av tunneln med de flesta. Tillsammans. De som blev kvar i mörkret har bara sig själv att skylla och saknas aldrig riktigt heller. Precis som i det verkliga livet, som sig bör.

Spy Kids 4D

by


Titel: Spy Kids 4D
Betyg: 3
Premiär: 16 september 2011

Efter att den illegala nedladdningen gjort sig allmänt accepterad bland gemene man i och med piratrörelsen fick inte bara filmåterförsäljare problem utan också biograferna. Hur skulle man locka folk som inte längre tycktes vilja betala för sig? Det var först när James Camerons ”Avatar” (2009) gick upp på biograferna som man insåg att receptet på framgång stavades 3D. Nu är visserligen inte den tekniken så ny som man vill få det till, men det var Cameron som gav tekniken återupprättelse och skapade en otrolig hype bland filmtittarna och lockade man ur hus för att få en glimt av ”framtiden”. Sedan dess har tekniken använts vid flertalet större och mindre filmer, både direkt vid filmning och pålagt i efterhand.

Men när TV-försäljare redan nu återigen hotar biografernas särställning i samhället genom att sälja tv-apparater med såväl HD-upplösning som 3D-teknik inbyggd (plus att spelkonsoler som Playstation 3 och Xbox 360 också använder tekniken) fortsätter man att leta efter sätt att göra sig unik på. Och inom filmindustrin verkar 4D vara lösningen; dock inte som en förlängning utav filmupplevelsen eller en riktig ny dimension utan mer en gimmick som att stolarna skakar. Eller som i det här fallet: ett luktkort man skrapar på vid anvisning och sedan känner samma lukter som de i filmen. Problemet är bara att det skapar en ohållbar distans mellan tittaren och den faktiskt filmupplevelsen, speciellt som filmen riktar sig främst till mindre barn och risken för missad visuell kontakt är än större än hos en vuxnare publik.

Även om 3D-tekniken i stort sett också är en billig gimmick används den ändå väl i den här filmen, låter oss betrakta datoranimerade specialmenyer utanför skärmen, närmare oss, och mycket utav specialeffekterna lär imponera på de mindre. Men det är först och främst inte den klassiska hjältesagan som står i fokus här, utan det fina budskapet i att allting blir lättare att ta itu med om man står enad som en familj. I en tid då TV-serier som Sex and the City och vissa billiga typer utav filmer utan någon som helst verkningsgrad propagerar för den fria människan står man här mer för den klassiska familjemodellen där mamma, pappa, barn per se betyder lycka och framgång. Budskapet är tydligt för att framgå till sin mindre målgrupp, och ger en sundare bild redan från början. Vilket kan vara viktigt i en tid då ingenting förutom mobiler och laptops verkar betyda någonting på riktigt.

Som spänningsfilm, speciellt för dem som sett alla tidigare filmer och gillat dem, fungerar den också riktigt hyggligt. Handlingen är inget extraordinärt, men ändå välbalanserad skurkjagande och familjefilm som känns sådär charmigt otrolig och även om några skämt känns lite överansträngda (speciellt i början utav filmen) blir man sällan alltför fånig för barnens skull. För inte ens slutet, där den omedvetne hjälten blir den störste utav dem alla, blir to much utan skapar en äldre igenkänningsfaktor få andra filmer slänger sig med idag; den där fadersgestalten som faktiskt finns där för en och betyder någonting. En vardagshjälte att se upp till, precis som alla kärleksfulla föräldrar är.

Friends With Benefits – uttjatat recept och patetiskt

by

Titel: Friends With Benefits
Betyg: 0
Premiär: 16 september 2011

Begreppet ”Friends With Benefits” är knappast ny inom filmindustrin; senast var det filmen ”No Strings Attached” från i år med Natalie Portman (som antagligen bara medverkade i den smörjan för att inte påvisa någon hybris efter mästerverket ”Black Swan”) men ändå får man för sig att marknaden för dessa så kallade romantiska komedier inte är mättad. Men hur många gånger kan man se en film där två vänner vill slippa allt strul och därefter bestämmer sig för att bara ha sex utan känslor inblandade och fortfarande skratta? Receptet är uttjatat och maträtten sönderbränd, men ändå fortsätter folk beställa in och betalar för sig.

Uppmärksamma läsare noterar betyget noll till den här filmen, och utan att veta om vi på Kulturbloggen ens använder oss utav den siffran för att bedöma filmer tänker jag ändå dela ut det betyget. Så att folk ska slippa ta del utav denna smörja (en gång till) och förhoppningsvis tvinga fram något slags nytänkande inom filmindustrin innan man matförgiftar någon. Det behövs.

Vi vet sedan länge att vänner inte kan ha sexuellt umgänge utan att bli kära och få problem, vi kan redan alla skämten och orkar inte skratta åt dem mer. Att man dessutom har mage att låta sina rollkaraktärer sitta och vara ironisk över klichéer från ”romantiska komedier” och samtidigt använda sig av dem alla själv känns inte speciellt självmedvetet eller ens lite roligt. Snarare tvärtom: bara så otroligt sorgligt och patetiskt! Det är som att man har botemedlet mot cancer men kluddar över det med något uselt skämt som ingen någonsin kommer bry sig om det allra minsta.

Försöket till familjedrama är faktiskt minst lika halvhjärtat det, och då talar vi ändå om ett hjärta som slutat att slagit för länge sedan. Och här sparkar man ändå på de som ligger ned, ungefär som relikens lidande över tidens rand inte vore tillräckligt. Man misslyckas helt med skildringen utav en skör fader och hans familj som lämnas i kölvattnet och får göra sitt bästa för att ta hand om sin älskade. Detta stora tema förminskas så allvarligt att självmordsstatistik framstår som stand up-komik.

Ända sedan den succé till Facebook-skildringen gick upp på biodukarna runtom i världen har också ett missförstånd spridit sig likt pesten: att Justin Timberlake är en bra skådespelare som måste vara med i varje storsatsning som kan tänkas spela in pengarna igen. Det är han inte. Visst kan han framstå som en hygglig kille på film, men någon storartad porträttör är han absolut inte. Inte ens över medelstrecket. Istället borde han återgå till att spela in pop-album och injicera energi på dansgolven istället. Det är han däremot lite bättre på, faktiskt helt okej skulle jag vilja påstå.

Trots hela denna lista över problematik denna film dras med, stannar det inte där. Visst hade det räckt gott och väl så, men tydligen ville manusförfattarna ge oss än fler anledningar att hata dem. Man presenterar nämligen lösa trådar, som ger en aningar, utan att någonsin reda ut dem. Man kanske trodde att man undvek några slags kliché-fällor i och med detta, men faktum är att man bara låter publiken lukta sig till denna unkna kliché utan att någonsin visa oss liket och verkligen gå till botten med det hela. Vilket gör att allt det trasiga framstår som en mer halvfärdigt och ogenomtänkt. Ungefär som om någonting annat skvallrar om någon som helst kreativitet eller tankeverksamhet …

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Jane Eyre, filmen: se den helhjärtat – annars kan du lika gärna låta bli

by

Titel: Jane Eyre
Betyg: 4
Svensk premiär: 16 september 2011

Jane Eyre är historien om den föräldralösa flickan Jane, författad av Charlotte Brontë i mitten av 1800-talet. Idag ansedd att vara en av de brittiska klassikerna, och har gjorts i åtskilliga filmatiseringar. Redan 1943 gjorde Orson Welles sin variant av Jane Eyre. Nu har regissören Cary Joji Fukunaga gjort denna fasansfulla men vackra historia åter aktuell.

En ung kvinna uppenbarar sig i en dörröppning. Hon springer ut och bort från det stora slottet som nyss var hennes hem. Gråtandes av förtvivlan ger hon sig ut på den ödsliga heden. Regnet kommer men hon fortsätter springa, mörkret kommer men hon fortsätter. Till sist ser hon ljuset av en stuga. Väl inne i stugans värme möter hon de tre syskonen Rivers som tar väl hand om den frusna och utmattade Jane. Jane blir kvar i huset under den äldre brodern och prästen St John Rivers beskydd och här börjar historien kring Jane Eyre vecklas upp. Det föräldralösa flickebarnet som blir förskjuten av sin rika moster. Hennes minnen från flickskolan. Tiden på Thornfield Hall och Mötet med Mr. Rochester.

För den som tänker att detta bara är ännu ett kostymdrama a la Jane Austin vill jag säga: glöm det! Här blandas romantik och passion med det mörka, mystiska och naturalistiska. Frågor kring den mänskliga naturen, ondska och godhet är ständigt närvarande. Stereotyperna från romantikens era är borta och vi möts i stället av betydligt mer trovärdigt mänskliga karaktärer. Hjältinnan är inte den vackraste och hjälten långt från en yngling på en vit häst.

Mia Wasikowska som tidigare gått att se som söta Alice i Alice i underlandet kändes först tafatt och alldeles för … just det… söt för att spela Jane. Jane som i mina ögon ska vara en flicka med en förunderlig karaktär och som balanserar mellan att vara otroligt vacker och faktiskt ful. Men genom halva filmen har mina preferenser förändrats och jag börjar istället uppskatta det minimalistiska i Mia Wasikowskas skådespeleri. Michael Fassbender får oss att glömma att man precis har sett honom som Magneto i X-men när han tar sig an Mr. Rochester, Thornfeilds plågade och hemlighetsfulle herre.

Jag hade innan en rädsla att Jane Eyre skulle Amerikaniserats. Att hela filmen skulle vara en lek som går ut på att framkalla så mycket känslor som hos mig som möjligt. Men jag kommer på mig själv med att gilla hur klippning och ljuset framkallar rysningar. Jag känner mig inte alls manipulerad utan är istället glad att Cary Joji Fukunaga gjort denna klassiker mer tillgänglig. Jag lämnar biosalongen omskakad och lycklig. Men jag förstod snabbt att min mening inte delades utav alla då jag hör en tjej fnysa: ”Tråkigt! Tråkigt ljus, tråkig historia … Tråkigt! ”

Se Jane Eyre, se den helhjärtat. Annars kan du lika gärna låta bli.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,