Friends With Benefits – uttjatat recept och patetiskt

Titel: Friends With Benefits
Betyg: 0
Premiär: 16 september 2011

Begreppet ”Friends With Benefits” är knappast ny inom filmindustrin; senast var det filmen ”No Strings Attached” från i år med Natalie Portman (som antagligen bara medverkade i den smörjan för att inte påvisa någon hybris efter mästerverket ”Black Swan”) men ändå får man för sig att marknaden för dessa så kallade romantiska komedier inte är mättad. Men hur många gånger kan man se en film där två vänner vill slippa allt strul och därefter bestämmer sig för att bara ha sex utan känslor inblandade och fortfarande skratta? Receptet är uttjatat och maträtten sönderbränd, men ändå fortsätter folk beställa in och betalar för sig.

Uppmärksamma läsare noterar betyget noll till den här filmen, och utan att veta om vi på Kulturbloggen ens använder oss utav den siffran för att bedöma filmer tänker jag ändå dela ut det betyget. Så att folk ska slippa ta del utav denna smörja (en gång till) och förhoppningsvis tvinga fram något slags nytänkande inom filmindustrin innan man matförgiftar någon. Det behövs.

Vi vet sedan länge att vänner inte kan ha sexuellt umgänge utan att bli kära och få problem, vi kan redan alla skämten och orkar inte skratta åt dem mer. Att man dessutom har mage att låta sina rollkaraktärer sitta och vara ironisk över klichéer från ”romantiska komedier” och samtidigt använda sig av dem alla själv känns inte speciellt självmedvetet eller ens lite roligt. Snarare tvärtom: bara så otroligt sorgligt och patetiskt! Det är som att man har botemedlet mot cancer men kluddar över det med något uselt skämt som ingen någonsin kommer bry sig om det allra minsta.

Försöket till familjedrama är faktiskt minst lika halvhjärtat det, och då talar vi ändå om ett hjärta som slutat att slagit för länge sedan. Och här sparkar man ändå på de som ligger ned, ungefär som relikens lidande över tidens rand inte vore tillräckligt. Man misslyckas helt med skildringen utav en skör fader och hans familj som lämnas i kölvattnet och får göra sitt bästa för att ta hand om sin älskade. Detta stora tema förminskas så allvarligt att självmordsstatistik framstår som stand up-komik.

Ända sedan den succé till Facebook-skildringen gick upp på biodukarna runtom i världen har också ett missförstånd spridit sig likt pesten: att Justin Timberlake är en bra skådespelare som måste vara med i varje storsatsning som kan tänkas spela in pengarna igen. Det är han inte. Visst kan han framstå som en hygglig kille på film, men någon storartad porträttör är han absolut inte. Inte ens över medelstrecket. Istället borde han återgå till att spela in pop-album och injicera energi på dansgolven istället. Det är han däremot lite bättre på, faktiskt helt okej skulle jag vilja påstå.

Trots hela denna lista över problematik denna film dras med, stannar det inte där. Visst hade det räckt gott och väl så, men tydligen ville manusförfattarna ge oss än fler anledningar att hata dem. Man presenterar nämligen lösa trådar, som ger en aningar, utan att någonsin reda ut dem. Man kanske trodde att man undvek några slags kliché-fällor i och med detta, men faktum är att man bara låter publiken lukta sig till denna unkna kliché utan att någonsin visa oss liket och verkligen gå till botten med det hela. Vilket gör att allt det trasiga framstår som en mer halvfärdigt och ogenomtänkt. Ungefär som om någonting annat skvallrar om någon som helst kreativitet eller tankeverksamhet …

Läs även andra bloggares åsikter om Friends With Benefits, film, filmrecension