Titel: Spy Kids 4D
Betyg: 3
Premiär: 16 september 2011
Efter att den illegala nedladdningen gjort sig allmänt accepterad bland gemene man i och med piratrörelsen fick inte bara filmåterförsäljare problem utan också biograferna. Hur skulle man locka folk som inte längre tycktes vilja betala för sig? Det var först när James Camerons ”Avatar” (2009) gick upp på biograferna som man insåg att receptet på framgång stavades 3D. Nu är visserligen inte den tekniken så ny som man vill få det till, men det var Cameron som gav tekniken återupprättelse och skapade en otrolig hype bland filmtittarna och lockade man ur hus för att få en glimt av ”framtiden”. Sedan dess har tekniken använts vid flertalet större och mindre filmer, både direkt vid filmning och pålagt i efterhand.
Men när TV-försäljare redan nu återigen hotar biografernas särställning i samhället genom att sälja tv-apparater med såväl HD-upplösning som 3D-teknik inbyggd (plus att spelkonsoler som Playstation 3 och Xbox 360 också använder tekniken) fortsätter man att leta efter sätt att göra sig unik på. Och inom filmindustrin verkar 4D vara lösningen; dock inte som en förlängning utav filmupplevelsen eller en riktig ny dimension utan mer en gimmick som att stolarna skakar. Eller som i det här fallet: ett luktkort man skrapar på vid anvisning och sedan känner samma lukter som de i filmen. Problemet är bara att det skapar en ohållbar distans mellan tittaren och den faktiskt filmupplevelsen, speciellt som filmen riktar sig främst till mindre barn och risken för missad visuell kontakt är än större än hos en vuxnare publik.
Även om 3D-tekniken i stort sett också är en billig gimmick används den ändå väl i den här filmen, låter oss betrakta datoranimerade specialmenyer utanför skärmen, närmare oss, och mycket utav specialeffekterna lär imponera på de mindre. Men det är först och främst inte den klassiska hjältesagan som står i fokus här, utan det fina budskapet i att allting blir lättare att ta itu med om man står enad som en familj. I en tid då TV-serier som Sex and the City och vissa billiga typer utav filmer utan någon som helst verkningsgrad propagerar för den fria människan står man här mer för den klassiska familjemodellen där mamma, pappa, barn per se betyder lycka och framgång. Budskapet är tydligt för att framgå till sin mindre målgrupp, och ger en sundare bild redan från början. Vilket kan vara viktigt i en tid då ingenting förutom mobiler och laptops verkar betyda någonting på riktigt.
Som spänningsfilm, speciellt för dem som sett alla tidigare filmer och gillat dem, fungerar den också riktigt hyggligt. Handlingen är inget extraordinärt, men ändå välbalanserad skurkjagande och familjefilm som känns sådär charmigt otrolig och även om några skämt känns lite överansträngda (speciellt i början utav filmen) blir man sällan alltför fånig för barnens skull. För inte ens slutet, där den omedvetne hjälten blir den störste utav dem alla, blir to much utan skapar en äldre igenkänningsfaktor få andra filmer slänger sig med idag; den där fadersgestalten som faktiskt finns där för en och betyder någonting. En vardagshjälte att se upp till, precis som alla kärleksfulla föräldrar är.