• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Egg and Stone

13 november, 2012 by Redaktionen

Egg and Stone
Betyg: 3
Visas på Stockholms filmfestival

Enbarnspolicyn i Kina gör att många människor väljer att lämna bort sina flickor då det anses bättre att ha en pojke. Honggui är 14 år och bor med sina släktingar på den kinesiska landsbygden, hennes morbror våldtar henne vilket resulterar i en graviditet som hon tvingas ta ställning till.

Egg and Stone är ett Kinesiskt drama av Huang Ji och detta är hennes första långfilm. filmen är filmad i Huan där hon själv växte upp och den sägs vara delvis självbiografisk. Det är ett väldigt starkt drama och en stark debut.

Rent visuellt är Egg and Stone en väldigt simpel film. Klippningen är minimal och filmningen känns nästan lite dogma-inspirerad, bortsett från den skarpa, fina bilden. Det som lyfter filmen är det fantastiska skådespeleriet. Yao Hong-gui är otrolig i rollen som den tysta, lilla flickan, introscenen där hon försöker kväva sig själv med en kudde är hjärtskärande, och det är rakt igenom vad denna film är, hjärtskärande.

Egg and Stone är en väldigt bra film, men jag kan inte tänka mig att se den igen. för även om den inte alltid visar de brutala sakerna som sker i filmen så har den förmågan ändå slita tag i en och dra ner en i det djupa hål den handlar om, de hål som för allt för många flickor tvingas gå igenom därför att att de är oönskade. Detta är definitivt en av Stockholm filmfestivals tyngsta rullar, se den om du törs.

Text: Linnea Amling

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Dom över död man

12 november, 2012 by Redaktionen

Dom över död man
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival, 7-18e november, och har därefter ordinär biopremiär den 7e december

Efter att den svenska nationalskalden Jan Troell blivit tillfrågad av Kenne Fant om att göra en film av hans biografi om Torgny Segerstedt tackade han genast ja. Men trots att Jan inte är ovan vid dokumentärformatet var det inte en sådan skildring han ville göra, utan snarare en tolkning av hans dubbelsidiga karaktär: å ena sidan huvudredaktör på Göteborgs Handels och sjöfartstidning, å andra sidan ohelig make. För även om han var gift med Puste Segerstedt (spelad av Ulla Skoog, som prisades vid Chicago Internationella Filmfestival som bästa skådespelerska för sin insats i filmen) hade Torgny även en affär med tidningens kvinnliga ledamot Maja Forssman (spelad av Pernilla August) – vilket ibland uppfattades som kontroversiellt, då han i kärlekens blindo följde hennes råd och önskningar.

Under den tidsram som filmen följer, 1933-1945, får vi följa Torgny såväl privat som professionellt. Med svartvita poetiska bilder ges en inblick i det nazistiska motstånd som Torgny utgjorde, till Norges glädje men Sveriges förtret. I en tid när både politiker och kungahuset gjorde allt i sin makt för att förhålla Sverige ”neutralt” blev varje publicerat ord från Torgny ett orosmoln på deras himmel. De trodde hela tiden att han ensam skulle dra in landet i krig. Men även om hans publicistiska kamp utgjorde en stor del av hans dåvarande liv, och här projiceras i en lika speciell som vacker närgångenhet, är det i det privata som kontraster ges; där hål i karaktären lyser igenom (tack vare stark porträttering av skådespelaren Jesper Christensen) på ett lika kyligt som ömtåligt vis, där en kärlekslös elakhet kommer fram på ett speciellt dramatiskt men vardagligt sätt.

Djuren, människorna (som ofta beter sig som djur) och naturen porträtteras i poetiskt exakta fragment som tillsammans bygger en helhetsbild om Torgnys persona. Tyvärr har lite för negativt fokus lagts på hans professionella karriär, kanske för att hans gärning mot nazismen ska lysa starkare, för förhållandet med Maja ledde bland annat till att en redaktör som hon inte gillade fick sparken av Torgny vilket ledde till stor uppståndelse inom redaktionen. Dock är det en småsak, eftersom varje liten detalj inte kan tas med och visst missnöje mot Torgny ändå porträtteras om än på ett subtilt sätt. Och som sagt är det inte tomt med missnöje mot honom på det personliga planet, som driver två kvinnor till självmord. Inte sedan Ingmar Bergmans Fanny & Alexander har ett besläktat spöke skildrats så starkt, i svarta sorgekläder framstår modern som mer personlig än övernaturlig.

Med i filmen är även regissörens dotter, Yohanna Toell, som spelar den känslomässigt ifrågasättande dottern till Torgny – Ingrid Segerstedt. Hon kommer i kläm när hennes moder försöker nå igenom en obearbetad sorg och en kärlekstörst som vandrat vidare och enkom lämnat en bitande kyla efter sig. Att hon dessutom i officiella sammanhang puttas åt sidan för att se sin make falla i klorna på Maja gör ingenting enklare för henne, vilket gör det lika genialiskt som chockerande när hon senare låter sin ilska gå ut över en av makens hundar när även de verkar gå före henne. Ändå är hon inte Torgnys största problem, heller inte de mordhot han får över bland annat telefon (som han tar lättsamt), utan de politiker och till och med konungen själv som vill tysta hans hårda ord.

Den oro, bitterhet och sorg som rinner genom filmen kan sammanfattas i den å som även visas i ett par scener. De svartvita bladen som flyter okontrollerbart genom strömmen. Vilket är lika känsligt som mångbottnat, som vacker poesi om livet oftast är.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Ceasar måste dö

9 november, 2012 by Redaktionen

Ceasar måste dö
Betyg: 4
Visas under Stockholm Filmfestival, 7-18 november

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Ceasar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Caesar måste dö

8 november, 2012 by Redaktionen

Caesar måste dö
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär 7 december

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Caesar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ceasar måste dö, Stockholms filmfestival

The We and the I – En studie I rullande gruppdynamik

8 november, 2012 by Redaktionen

The We and the I
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär den 14 december

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av Michel Gondry. Det går från poetiska dagdrömmar insvepta i cellofan till halvtöntiga slow motion-sparkar, och med varje ny film kommer en ny överraskning. Trots det kan man alltid lita på att hans lekfullhet och uppfinningsrikedom lyser igenom. Kärleken till det barnsligt analoga kan han omöjligen släppa, och det är också det som gör hans filmer så speciella. Även i hans nya The We and the I blir detta tydligt. Överraskningen denna gång är emellertid tyngden. Gondry utforskar individens plats i gruppen med hjälp av ett gäng oerfarna ungdomar som spelar tillspetsade versioner av sig själva. Platsen är en skolbuss som rullar genom South Bronx, full av elever på väg hem till sina sommarlov. Handlingen är diffus. Det är en iakttagelse av ett myller som sakta finfördelas i små konkreta bitar av kött och blod. Hierarkin är tydlig, men också bräcklig. Den som sparkar kan snart bli sparkad på och under den tid som bussen rullar hinner många olika omstruktureringar av makten ske.

Filmen är delvis improviserad vilket känns som det enda sättet att göra den här sortens film på. Jag sitter inte och funderar över trovärdigheten i det jag ser och hör utan glömmer snarare stundtals bort att det är en spelfilm jag tittar på. Jag följer bara spänt med i de snabba, hårda replikväxlingarna.

Jag förvånas över hur framgångsrikt Gondry lyckas med denna studie i rullande gruppdynamik. För det är vad det är. Ett experiment, en undersökning. En nyfiken näsa som sticks ned i ett rykande, bubblande rum i rörelse. Även om filmen tar upp allvarsamma teman så slås jag främst av hur entusiastiskt utforskande den är. Det är dessutom imponerande att se hur Gondry, på ett ytterst varsamt sätt, har handskats med historien så att det faktiskt skapas en ordning i vimlet av intryck. Trådar lämnas lösa, men alltid för att senare plockas upp igen. När filmen är slut har jag en känsla av att någon berättat något viktigt för mig, men jag kan inte säga vad det är. Det är helt enkelt något som jag vet nu, som jag inte visste innan. Något tyst och osynligt som har flyttat in.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Michel Gondry, Stockholms filmfestival, The We and the I

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 416
  • Sida 417
  • Sida 418
  • Sida 419
  • Sida 420
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in