Filmrecension: Dom över död man

Dom över död man
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival, 7-18e november, och har därefter ordinär biopremiär den 7e december

Efter att den svenska nationalskalden Jan Troell blivit tillfrågad av Kenne Fant om att göra en film av hans biografi om Torgny Segerstedt tackade han genast ja. Men trots att Jan inte är ovan vid dokumentärformatet var det inte en sådan skildring han ville göra, utan snarare en tolkning av hans dubbelsidiga karaktär: å ena sidan huvudredaktör på Göteborgs Handels och sjöfartstidning, å andra sidan ohelig make. För även om han var gift med Puste Segerstedt (spelad av Ulla Skoog, som prisades vid Chicago Internationella Filmfestival som bästa skådespelerska för sin insats i filmen) hade Torgny även en affär med tidningens kvinnliga ledamot Maja Forssman (spelad av Pernilla August) – vilket ibland uppfattades som kontroversiellt, då han i kärlekens blindo följde hennes råd och önskningar.

Under den tidsram som filmen följer, 1933-1945, får vi följa Torgny såväl privat som professionellt. Med svartvita poetiska bilder ges en inblick i det nazistiska motstånd som Torgny utgjorde, till Norges glädje men Sveriges förtret. I en tid när både politiker och kungahuset gjorde allt i sin makt för att förhålla Sverige ”neutralt” blev varje publicerat ord från Torgny ett orosmoln på deras himmel. De trodde hela tiden att han ensam skulle dra in landet i krig. Men även om hans publicistiska kamp utgjorde en stor del av hans dåvarande liv, och här projiceras i en lika speciell som vacker närgångenhet, är det i det privata som kontraster ges; där hål i karaktären lyser igenom (tack vare stark porträttering av skådespelaren Jesper Christensen) på ett lika kyligt som ömtåligt vis, där en kärlekslös elakhet kommer fram på ett speciellt dramatiskt men vardagligt sätt.

Djuren, människorna (som ofta beter sig som djur) och naturen porträtteras i poetiskt exakta fragment som tillsammans bygger en helhetsbild om Torgnys persona. Tyvärr har lite för negativt fokus lagts på hans professionella karriär, kanske för att hans gärning mot nazismen ska lysa starkare, för förhållandet med Maja ledde bland annat till att en redaktör som hon inte gillade fick sparken av Torgny vilket ledde till stor uppståndelse inom redaktionen. Dock är det en småsak, eftersom varje liten detalj inte kan tas med och visst missnöje mot Torgny ändå porträtteras om än på ett subtilt sätt. Och som sagt är det inte tomt med missnöje mot honom på det personliga planet, som driver två kvinnor till självmord. Inte sedan Ingmar Bergmans Fanny & Alexander har ett besläktat spöke skildrats så starkt, i svarta sorgekläder framstår modern som mer personlig än övernaturlig.

Med i filmen är även regissörens dotter, Yohanna Toell, som spelar den känslomässigt ifrågasättande dottern till Torgny – Ingrid Segerstedt. Hon kommer i kläm när hennes moder försöker nå igenom en obearbetad sorg och en kärlekstörst som vandrat vidare och enkom lämnat en bitande kyla efter sig. Att hon dessutom i officiella sammanhang puttas åt sidan för att se sin make falla i klorna på Maja gör ingenting enklare för henne, vilket gör det lika genialiskt som chockerande när hon senare låter sin ilska gå ut över en av makens hundar när även de verkar gå före henne. Ändå är hon inte Torgnys största problem, heller inte de mordhot han får över bland annat telefon (som han tar lättsamt), utan de politiker och till och med konungen själv som vill tysta hans hårda ord.

Den oro, bitterhet och sorg som rinner genom filmen kan sammanfattas i den å som även visas i ett par scener. De svartvita bladen som flyter okontrollerbart genom strömmen. Vilket är lika känsligt som mångbottnat, som vacker poesi om livet oftast är.

Text: Fredrik Gertz