• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Julie

14 februari, 2013 by Redaktionen

Julie
Betyg: 2
Premiär: 1 mars

Regissör Helena Bergström och fotograf Jens Fischer under inspelning av JULIE

Julie är filmatiseringen av August Strindbergs tragedi med samma namn från 1888. Historien kretsar kring Fröken Julie och betjänten Jean under en midsommarnatt. Jeans fästmö Kristin, spelad av Sofi Helleday, finns också med på ett hörn och för berättelsen framåt. 

Helena Bergström satte upp pjäsen på Stadsteatern förra hösten och har nu valt att applicera berättelsen på filmduken. Helena Bergström har även tagit med sig skådespelarna i Fröken Julies omvandling från teater till film. I filmens roller ser vi alltså samma skådespelare som tidigare framförde pjäsen på Stadsteaterns scen. Detta är någonting som verkligen märks. Agerandet känns nämligen alldeles för teatralt för att det ska vara trovärdigt. Jag klandrar dock inte skådespelarna, tvärtom gör de ett bra jobb (speciellt Björn Bengtsson), men jag tror att Bergström skulle ha tjänat på att arbeta med andra skådespelare så att skillnaden mellan teater och film kunde bli större. Även manuset skulle ha kunnat skrivits om så att replikerna blev mer naturliga. 

Att historien egentligen är en teater gör också att tempot är långsammare än det man är van vid på vita duken. Den största delen av filmen består av en dialog mellan Julie och Jean. Kanske är det bara jag som är rastlös av mig, men lite mer action krävs för att underhålla mig

Skådespelarnas teatrala agerande och det långsamma tempot får mig att tänka att Fröken Julie kanske inte passar som film. Dock finns det självklart guldkorn. Något som är intressant är att Björn Bengtsson gestaltar en Jean som inte är så manipulativ som vi är vana vid. Helena Bergström har alltså, medvetet eller omedvetet, lyckats få dimension i karaktärerna. Den vackra scenografin i kombination med det imponerande fotot är också till filmens fördel. Dock räcker det inte att gottgöra det faktum att Fröken Julie varken underhåller eller berör. Vill man se ett fint hantverk, i form av scenografi och foto, bör man se filmen. Om man däremot vill se något som stannar hos en längre än de knappa två timmar filmen varar bör man se Fröken Julie på teater istället.

Text: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Anna Karenina

12 februari, 2013 by Redaktionen

kinopoisk.ru

Anna Karenina
Betyg: 4
Sverigepremiär: 15 februari 2013

Anna Karenina är ursprungligen en roman som berättar historien om societetskvinnan Anna Karenina som trots att hon är gift inleder ett förhållande med en annan man, och om hur hon sedan blir utstött av det ryska aristokratiska samhället. Parallellt utspelar sig också berättelsen om landägaren Konstantin Levin som är förälskad och vill gifta sig med Annas brors svägerska Kitty. Romanen, som utspelar sig under senare delen av 1800-talet, skrevs av den ryske författaren Leo Tolstoj och gavs ut år 1877.

Anna (Keira Knightley) åker, som en tjänst åt sin bror Stiva (Matthew Macfayden), från sin hemstad St. Petersburg till Moskva för att övertala broderns fru Dolly (Kelly Macdonald) om att stanna hos sin man fastän han varit otrogen. På tågstationen på väg dit stöter Anna på den vackre Greve Vronskij (Aaron Taylor-Johnson) som uppvaktar Dollys syster Kitty (Alicia Vikander) och attraktion uppstår. De möts senare och dansar med varandra på en bal – under en sagolik dansscen – som får även andra runt omkring att uppmärksamma deras ömsesidiga intresse. Vronskij följer sedan efter Anna till St. Petersburg och de inleder en passionerad affär framför näsan på Annas man Karenin (Jude Law). Men, affären börjar oundvikligen trappas upp, Anna förskjuts och klandras av det fina folket och sin make, och hon blir mer och mer paranioid.

Filmens scenografi är uppbyggd för att likna en teater med scen och kulisser där karaktärerna spelar upp sina till synes tjusiga liv såsom ett skådespel. Ibland inger filmen en känsla av att karaktärerna ska brista ut i ett musikalnummer, och jag får emellanåt lite Moulin Rouge/Baz Luhrmann-vibbar. Till en början förvirras jag något av den ständigt skiftande, snurrande teatern som förvandlas till olika miljöer, men när jag vant mig tycker jag om det. Den enda karaktären som får leva utanför teatern är Levin (Domhall Gleeson) som valt att bo på landsbygden vilket i filmen är filmat i ett riktigt landskap. Kanske är det för att han är den som är den som är mest äkta utav dem alla.

Anna Karenina, regisserad av Joe Wright (Atonement; Pride & Prejudice) efter filmmanus av Tom Stoppard, har fått kritik framförallt från dem som inte tycker att Aaron Taylor-Johnson är rätt i rollen som Greve Vronskij, och att han och Keira Knighley inte har tillräckligt med kemi mellan varandra. Själv (som emellertid inte har läst boken) tycker jag ändå att Taylor-Johnson gör en trovärdig prestation, och hans och Knightleys relation på filmduken fungerar; mer fängslande och rörande är dock det gryende förhållandet mellan Levin och Kitty. Därtill är det en otroligt vacker film, med makalösa kostymer, och förtrollande musik av Dario Marianelli. Den är nominerad till fyra Oscar: bästa originalmusik, bästa foto, bästa scenografi, och bästa kostym.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Oscarsnomineringar

Filmrecension: Paradis: Kärlek

7 februari, 2013 by Redaktionen

paradis

PARADIS: KÄRLEK
Betyg: 5
Premiär: 8 februari

Theresa tycker att hon är gammal. Theresa tycker att hon är ful. Theresa vill bli älskad. Theresa vill att någon tycker att hon är vacker.

Paradis: Kärlek är en österrikisk film regisserad av Ulrich Seidl. Den tar plats på en semesterort i Kenya. Majoriteten av besökarna är kvinnor i medelåldern. De umgås, skrattar och har roligt. Samtalen de för handlar mestadels om utseende. De är tjocka. Deras bröst hänger. De har börjat tappa könshåret. Alltmedan samtalen fortlöper arbetar hotellpersonal. Kvinnorna är vita. Hotellpersonalen är svarta. Kvinnorna skrattar åt hotellpersonalens hudfärg. De skrattar åt att hotellpersonalen inte talar som dem. Hotellpersonalen skrattar också. För att de måste.

Theresa vill känna sig älskad. Theresa vill att någon rör hennes bröst på ett speciellt sätt.

Mellan solstolarna på hotellgården och stranden är ett staket uppställt. På andra sidan staketet står försäljarna. Alla svarta. I solstolarna ligger de medelålders kvinnorna. Alla vita. Staketet vaktas av patrullerande vakter. De har uniform och batong.

Theresa går ibland över staketet. Theresa vill inte köpa någonting av försäljarna som flockas kring henne. Theresa vill att någon ser henne i ögonen, i hennes hjärta.

En av kvinnorna har tagit en man i ortsbefolkningen till sig. Hon är hans Sugar Mama. Hon är i 50-årsåldern. Han är inte ett år över 30. Hon har köpt en motorcykel till honom. Hon menar att hon investerat i honom. Hon visar upp honom för sin väninna. Hon visar hans armar. Hon visar hans ben. Hon säger att han är ett fint exemplar. Hon talar om honom som om han vore ett djur. Eller en slav. Kvinnorna skrattar. Mannen skrattar också. För att han måste.

Theresa träffar Munga; en av männen ur ortsbefolkningen. Theresa tycker att han är ung och vacker. Theresa får höra att hon är vacker. Theresa berättar hur hon vill att han ska kyssa henne. Theresa berättar hur hon vill att han ska smeka hennes bröst.

Fyra av kvinnorna har tagit in en svart man till sitt hotellrum. De har gett honom pengar. De vill att han tar av sig kläderna. Mannen dansar och tar av sig kläderna. De befaller att han ska dansa på afrikanskt vis. De befaller honom att räcka ut tungan. Mannens penis är slak. De bestämmer sig för att tävla om vem som kan lyckas få den att stå. När de tröttnat på mannen ger de honom pengar och kastar ut honom. Kvinnorna skrattar. Mannen skrattar också. För att han måste.

Theresa känner sig förrådd. Theresa har gett Munga mycket pengar. Theresa har fått höra att Munga har en sjuk syster. Theresa har fått höra att Mungas syster egentligen är hans fru. Theresa sliter Munga i håret. Theresa kallar Munga feg. Theresa förnedrar Munga. Theresa slår Munga. Theresa vet att Munga inte kan slå tillbaka.

På ena sidan staketet står ortsbefolkningen. De behöver pengar. De säljer smycken till de vita kvinnorna. De uppvaktar de vita kvinnorna. De säger att de älskar de vita kvinnorna. De ligger med de vita kvinnorna. De blir hånade av de vita kvinnorna. De blir förnedrade av de vita kvinnorna. För att de måste. På andra sidan staketet står de vita kvinnorna. De köper smycken av ortsbefolkningen. De skrattar åt ortsbefolkningen. De ligger med ortsbefolkningen. De hånar ortsbefolkningen. De förnedrar ortsbefolkningen. För att de känner sig gamla och fula.

Theresa frågade aldrig om någon ville älska henne. Theresa frågade aldrig om någon ville smeka hennes bröst. Theresa frågade aldrig om någon ville kyssa henne. Theresa frågade aldrig om någon ville se henne i ögonen, i hennes hjärta.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Pitch Perfect

5 februari, 2013 by Redaktionen

Pitch Perfect

Pitch Perfect
Betyg: 3
Premiär: 8 februari 2013

Beca (Anna Kendrick), en alternativ tjej med ringar i öronen och svart kajal, är nybliven student på Barden University. Egentligen är hon inte intresserad av att gå på college utan vill uppnå sin dröm om att bli DJ i Los Angeles, men på grund av att hennes pappa är lärare på skolan är det där hon nu hamnat. För att mätta sitt musikbegär börjar hon jobba på skolans radiostation; där träffar hon Jesse (Skylar Astin) som också är ny och intresse väcks. Övertygad av sin pappa att han kommer stå för kostnaden för resan till Los Angeles om hon börjar engagera sig mer i skolan och aktiviteter går Beca, tillsammans med ett blandat gäng tjejer av olika karaktär, med i en av skolans a capella-grupper: The Barden Bellas. The Bellas, ledda av kontrollfreaket Aubrey (Anna Camp), vill ha revansch efter ett katastrofalt misslyckande (innefattande en projektilspya) under fjolårets a cappella-mästerskap, och målet är att vinna mot skolans regerande mästare och flickidoler – killgruppen The Treblemakers. The Bellas har dock fastnat i en slentrianmässig och daterad sångrutin, och det blir upp till Beca att mixa till det för att få in tjejerna på ett djärvare spår så att de ska kunna vinna.

Uppenbart Glee-inspirerad, men mer fräck, är Pitch Perfect till större delen en väldigt rolig och välskriven film, men stämningen blir stundvis lite obekväm och filmen missar att fullfölja flera payoffer. Det känns uppfriskande med ett färgstarkt tjejgäng som leder filmen, men vi kommer dock inte undan tydliga stereotyper och en klyschig och förutsägbar storyline; något som visserligen kommenteras i filmen vilket gör den lite självreflexiv. Det känns också som karaktärerna förblir något outforskade och vi hinner inte riktigt lära känna Beca och de andra helt och hållet, eller känna av hur hennes och Jesses spirande romans utvecklas. Roligast är Rebel Wilson i rollen som Fat Amy (hennes smeknamn för sig själv så att inte ”twig bitches like you don’t do it behind my back”) som med sin komiska timing står för de flesta av filmens kvickheter.

Det är bara så mycket man kan förvänta sig utav en film av den här genren, och med det i åtanke är Pitch Perfect en kul college-komedi och får ett plus för sina medryckande a cappella-uppträdanden.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Zero Dark Thirty

29 januari, 2013 by Redaktionen

zerodark2
zerodarkcover

Zero Dark Thirty
Betyg: 3
Premiär: 1 Februari


Zero Dark Thirty
följer CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) i jakten på världens mest berömda nål i höstack – Usama bin Laden. Att filmen är baserad på sanna händelser har nog knappast undgått någon. Men vad skedde egentligen bakom kulisserna? Regissören Kathryn Bigelow, numera mest känd för krigsfilmen “Hurt Locker“ som något överraskande slog “Avatar“ på fingrarna under Oscarsgalan 2009, reder ut begreppen i sin senaste film.

Zero Dark Thirty gör det inte lätt för sig. Med en längd på 157 minuter är det en krävande upplevelse och knappast något för den otålige actionfantasten, vilka kan tänkas lockas av den ”Bourne”-doftande trailern. I stället koncentrerar sig filmen på det omständliga arbetet kring att ringa in förövarna bakom terrordådet på World Trade Center den elfte september 2001.

Mycket av filmen består av väntan. Män och kvinnor i kostym går runt och är fokuserade. De stirrar in i datorskärmar och pratar i telefon. I längden blir det lite torrt. Zero Dark Thirty håller sig på avstånd och lyckas aldrig riktigt engagera. Kanske är det för att Kathryn Bigelow helt skalat bort sentimentaliteten i karaktärernas agerande. Trots de hårt slående första minuterna, där autentiska nödsamtal från attackerna i WTC spelas upp, känns filmen aldrig riktigt tillfredsställande. Slutet för bin Laden (och därmed filmens mål) betyder ingenting. Kvar finns enbart nästa steg. Bigelow planterar också små detaljer för att påverka oss, de är skickligt utförda, knappt märkbara – efter en amerikansk soldat skjutit en kvinna i ryggen, låter hon kameran stanna kvar ett ögonblick på hans ansikte. I det ser vi något överraskande; något mänskligt. På så sätt ger hon männen bakom avtryckarna ett hjärta. Till skillnad från ”De Andra”, de som figurerar i kikarsiktet.

Användandet av tortyr i jakten på bin Laden är både chockerande och högintressant. Det är inte svårt för våra karaktärer att utföra dessa dåd. Den historieintresserade vet att man inte fäller tårar över sina fiender så länge de är tillräckligt avhumaniserade. Att amerikanarna effektivt målat en bild av det muslimska samhället som ”De Andra“ och som ett hot mot demokratin efter elfte september, är antagligen inga nyheter för någon. Det ligger i en nations intresse att skapa en skarp kontrast till sina måltavlor, att svartmåla sina fiender.

Men Bigelow är inte intresserad av att ta ställning. Zero Dark Thirty, liksom ”Hurt Locker”, skildrar hellre mekaniken bakom skeendet. Karaktärerna är inte mer än människor som envetet jagar nya namn till fotsoldater att avrätta. Sällan får mänsklig värme ta plats i berättelsen. Det är förståeligt; i jakten på Usama bin Laden spelar människoliv eller konsekvenser knappast någon roll. När Maya får en fråga om sitt privatliv av en kollega, stramar hennes ansikte åt – det är känslor och sociala spel som varken tillhör hennes rollkaraktär eller behöver utrymme i filmen. Medmänsklighet har ingenting med detta att göra. Det vet Kathryn Bigelow, och Zero Dark Thirty håller sig på mattan. Karaktärerna fyller sina funktioner, inte mer. De är trovärdiga, men sitter i baksätet; fokus ligger på sökandet efter bin Laden och hans män, inget annat.

Zero Dark Thirty har fått en del negativ uppmärksamhet kring tortyrscenerna. Inte för att de är särskilt explicita i sig, jämför man med den våg av tortyrporr som översköljt skräckfilmsgenren det senaste decenniet, är de inte särskilt grafiska. Det som gör dem provocerande är hur Bigelow och manusförfattaren Mark Boal framställer tortyr som ett effektivt medel att tillskansa sig information. I efterhand har detta dementerats; den tortyr som användes i jakten på bin Laden ledde uteslutande till felaktiga uppgifter, och inte, som här; till att bin Laden slutligen mötte sitt öde (spoiler-alert).

Samtidigt är det svårt att uppröras över hur filmen handskas med tortyren som sådan. Det är min övertygelse att tortyrscenerna hemsöker tittaren till den grad att det är svårt att känna tillfredsställelse över slutresultatet. Filmens sista scen bekräftar detta.

En nyckelfigur är CIA-agenten Dan (Jason Clarke). Han leder förhören med misstänkta och ger övergreppen ett ansikte. Att Dan är filmens intressantaste (och skrämmande nog i mitt tycke, mest sympatiska) karaktär är paradoxalt på flera plan. Efter ett tag försvinner han ur filmen men dyker snart upp igen i Washington DC. Borta är det vildvuxna skägget och den vilda blicken från de fasansfulla förhörsscenerna. I stället bär han kostym och slips, och sitter tillsammans med andra högt uppsatta politiker. Det är en snygg detalj, Bigelow exponerar höjdarna i Washington på flera plan; under välkammade frisyrer och stärkta skjortor, är åtminstone en del av dem kallhamrade sadister. I Errol Morris intressanta dokumentär ”The Fog of War” nämner den kontroversiella amerikanske politikern Robert McNamara något intressant: ”Lemay said If we’d lost the war we’d all be prosecuted as war criminals. And I think he is right.” McNamara syftar på Curtis Lemay, en högt uppsatt general under andra världskriget. För hur definierar vi våra hjältar? Vinnare skriver historien. Det är även vinnare som delar ut utmärkelser, vilka i sin tur definierar hjältar.

Zero Dark Thirty är en bra film. Tro inget annat. Den är bara inte särskilt underhållande, i stället ligger dess behållning i sin egenskap som ett inlägg i en långt större diskussion.

Usama bin Laden är död. Hjältarna har korats. Ändå oroar tanken – vad säger det om vårt samhälle om vi skapar hjältar som inte kan möta sin egen blick i spegeln?

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Jessica Chastain, Katherine Bigalow, Usama bin Laden

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in