Filmrecension: Zero Dark Thirty

Zero Dark Thirty
Betyg: 3
Premiär: 1 Februari

Zero Dark Thirty följer CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) i jakten på världens mest berömda nål i höstack – Usama bin Laden. Att filmen är baserad på sanna händelser har nog knappast undgått någon. Men vad skedde egentligen bakom kulisserna? Regissören Kathryn Bigelow, numera mest känd för krigsfilmen “Hurt Locker“ som något överraskande slog “Avatar“ på fingrarna under Oscarsgalan 2009, reder ut begreppen i sin senaste film.

Zero Dark Thirty gör det inte lätt för sig. Med en längd på 157 minuter är det en krävande upplevelse och knappast något för den otålige actionfantasten, vilka kan tänkas lockas av den ”Bourne”-doftande trailern. I stället koncentrerar sig filmen på det omständliga arbetet kring att ringa in förövarna bakom terrordådet på World Trade Center den elfte september 2001.

Mycket av filmen består av väntan. Män och kvinnor i kostym går runt och är fokuserade. De stirrar in i datorskärmar och pratar i telefon. I längden blir det lite torrt. Zero Dark Thirty håller sig på avstånd och lyckas aldrig riktigt engagera. Kanske är det för att Kathryn Bigelow helt skalat bort sentimentaliteten i karaktärernas agerande. Trots de hårt slående första minuterna, där autentiska nödsamtal från attackerna i WTC spelas upp, känns filmen aldrig riktigt tillfredsställande. Slutet för bin Laden (och därmed filmens mål) betyder ingenting. Kvar finns enbart nästa steg. Bigelow planterar också små detaljer för att påverka oss, de är skickligt utförda, knappt märkbara – efter en amerikansk soldat skjutit en kvinna i ryggen, låter hon kameran stanna kvar ett ögonblick på hans ansikte. I det ser vi något överraskande; något mänskligt. På så sätt ger hon männen bakom avtryckarna ett hjärta. Till skillnad från ”De Andra”, de som figurerar i kikarsiktet.

Användandet av tortyr i jakten på bin Laden är både chockerande och högintressant. Det är inte svårt för våra karaktärer att utföra dessa dåd. Den historieintresserade vet att man inte fäller tårar över sina fiender så länge de är tillräckligt avhumaniserade. Att amerikanarna effektivt målat en bild av det muslimska samhället som ”De Andra“ och som ett hot mot demokratin efter elfte september, är antagligen inga nyheter för någon. Det ligger i en nations intresse att skapa en skarp kontrast till sina måltavlor, att svartmåla sina fiender.

Men Bigelow är inte intresserad av att ta ställning. Zero Dark Thirty, liksom ”Hurt Locker”, skildrar hellre mekaniken bakom skeendet. Karaktärerna är inte mer än människor som envetet jagar nya namn till fotsoldater att avrätta. Sällan får mänsklig värme ta plats i berättelsen. Det är förståeligt; i jakten på Usama bin Laden spelar människoliv eller konsekvenser knappast någon roll. När Maya får en fråga om sitt privatliv av en kollega, stramar hennes ansikte åt – det är känslor och sociala spel som varken tillhör hennes rollkaraktär eller behöver utrymme i filmen. Medmänsklighet har ingenting med detta att göra. Det vet Kathryn Bigelow, och Zero Dark Thirty håller sig på mattan. Karaktärerna fyller sina funktioner, inte mer. De är trovärdiga, men sitter i baksätet; fokus ligger på sökandet efter bin Laden och hans män, inget annat.

Zero Dark Thirty har fått en del negativ uppmärksamhet kring tortyrscenerna. Inte för att de är särskilt explicita i sig, jämför man med den våg av tortyrporr som översköljt skräckfilmsgenren det senaste decenniet, är de inte särskilt grafiska. Det som gör dem provocerande är hur Bigelow och manusförfattaren Mark Boal framställer tortyr som ett effektivt medel att tillskansa sig information. I efterhand har detta dementerats; den tortyr som användes i jakten på bin Laden ledde uteslutande till felaktiga uppgifter, och inte, som här; till att bin Laden slutligen mötte sitt öde (spoiler-alert).

Samtidigt är det svårt att uppröras över hur filmen handskas med tortyren som sådan. Det är min övertygelse att tortyrscenerna hemsöker tittaren till den grad att det är svårt att känna tillfredsställelse över slutresultatet. Filmens sista scen bekräftar detta.

En nyckelfigur är CIA-agenten Dan (Jason Clarke). Han leder förhören med misstänkta och ger övergreppen ett ansikte. Att Dan är filmens intressantaste (och skrämmande nog i mitt tycke, mest sympatiska) karaktär är paradoxalt på flera plan. Efter ett tag försvinner han ur filmen men dyker snart upp igen i Washington DC. Borta är det vildvuxna skägget och den vilda blicken från de fasansfulla förhörsscenerna. I stället bär han kostym och slips, och sitter tillsammans med andra högt uppsatta politiker. Det är en snygg detalj, Bigelow exponerar höjdarna i Washington på flera plan; under välkammade frisyrer och stärkta skjortor, är åtminstone en del av dem kallhamrade sadister. I Errol Morris intressanta dokumentär ”The Fog of War” nämner den kontroversiella amerikanske politikern Robert McNamara något intressant: ”Lemay said If we’d lost the war we’d all be prosecuted as war criminals. And I think he is right.” McNamara syftar på Curtis Lemay, en högt uppsatt general under andra världskriget. För hur definierar vi våra hjältar? Vinnare skriver historien. Det är även vinnare som delar ut utmärkelser, vilka i sin tur definierar hjältar.

Zero Dark Thirty är en bra film. Tro inget annat. Den är bara inte särskilt underhållande, i stället ligger dess behållning i sin egenskap som ett inlägg i en långt större diskussion.

Usama bin Laden är död. Hjältarna har korats. Ändå oroar tanken – vad säger det om vårt samhälle om vi skapar hjältar som inte kan möta sin egen blick i spegeln?

Text: Robert Warrebäck