• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Stand up guys

27 februari, 2013 by Redaktionen

Stand-Up-GuysStand up guys
Betyg: 2
Premiär: 8 mars

Gangstern Val (Al Pacino) har precis avtjänat sina tjugoåtta år bakom lås och bom och vill nu tillsammans med sina gamla vänner och medbrottslingar Doc (Christopher Walken) och Hirsch (Alan Arkin) ta igen allt han har missat under strafftiden. Det vill säga sno dyra bilar, dansa med unga tjejer och ha sex. Samtidigt som trion roar sig med biljakter, göra inbrott på apotek och beställa in biffar på restauranger bär Doc på en hemlighet. Han har nämligen fått i uppdrag av bossen Claphands att döda Val innan klockan tio morgonen därpå. Filmen utspelar sig alltså under en minst sagt händelserik natt som tyvärr oundvikligt måste få ett tragiskt slut – eller?

De tre huvudrollerna är filmens enda behållning och också enda anledningen till betygstvåan i stället för ettan. Tyvärr lyckas de ändå inte, sina tidigare Oscarsstatyett till trots, rädda det kassa manuset och filmens alla sexistiska anspelningar. Inte ens Al Pacinos geniala skådespel räddar det faktum att han gestaltar en gubbsjuk pensionerad gangster som köper sex av en trettio år yngre kvinna – och kommer undan med det. Att kommersiella filmmakare inte är några genusexperter har vi väl känt till sedan länge, men att gestalta prostitution så okomplicerat som det görs i Stand up guys känns lite väl osmakligt – till och med för Hollywood.

Med tanke på att filmen säkerligen kostat en hel del dollar att producera är jag också förundrad över hur manuset kunde bli så dåligt. För trots att filmen ska vara en komedi småflinar jag bara vid enstaka tillfällen och något riktigt skratt kommer aldrig ur min mun. Rent dramaturgiskt finns också mycket att önska. Gangstertrion är med om saker som det varken spinns vidare på eller som för handlingen framåt. Dessa scener känns onödiga och fungerar förmodligen bara som utfyllnad.

I Stand up guys blir det tydligt hur mycket skådespelarna betyder för en film. Utan Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin hade filmen troligen inte ens nått de svenska biograferna. Men tack vare deras briljans blir vissa dåliga repliker faktiskt ganska roliga. En Oscarsbelönad skådespelare är ändå alltid en Oscarsbelönad skådespelare, hur dålig filmen än är i övrigt. Och här får vi njuta av tre stycken i en och samma film.

Text: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Efter revolutionen

19 februari, 2013 by Redaktionen

efter1

Efter revolutionen
Betyg: 4
Premiär: 22 februari

En dag under maj månad för två år sedan befann jag mig i närheten av Sergels torg. Just denna dag råkade torget vara fullt av ungdomar. De tycktes vara mellan 13 och 15 år och verkade ha samlats för att demonstrera. Torget var formligen proppfullt av unga, beslutsamma demonstranter. Demonstrationen tycktes inte vara särskilt välorganiserad, men vad gjorde det? Det var ju helt fantastiskt att bevittna att våra ungdomar idag faktiskt verkade engagera sig! Jag funderade över vad det kunde vara de demonstrerade emot? Var det kanske den ständigt växande ungdomsarbetlösheten? Alliansens utsugning av välfärdsamhället? Eller kunde det handla om de ökade klyftorna mellan förorterna och innerstan? Det visade sig att de demonstrerade för att Justin Bieber skulle komma och spela i Sverige.

Efter revolutionen utspelar sig i en stad nära Paris och bygger delvis på sanna händelser. Handlingen tar sin plats år 1971 och i dess centrum står en grupp ungdomar. Inspirerade av den tidens politiska anda kämpar dem mot vad dem anser det fascistoida polissamhället, mot den oförstående vuxenvärlden och för en revolution inspirerad av tidens politiska strömningar. Det talas ideologier, trycks upplysande tidningar och pamfletter samt utförs politiska aktioner, ibland fredliga och ibland mycket våldsamma.

efter2I filmens centrum står Gilles, en 18årig pojke som befinner sig i slutet av sin ungdom, blickandes med skräckblandad fascination mot en vuxenvärld han ofrånkomligen snart blir en del av. Gilles berörs av orättvisorna i samhället och försöker hitta ett sätt att konfrontera dem. Å ena sidan är han orädd och handlingskraftig vilket lämpar sig väl för politiska aktioner. Å andra sidan är han estetiskt bevandrad, skicklig på att måla och benägen att lära sig filmskapandets konst. Vänner och kärleksintressen har också en avgörande roll angående vilka livsavgörande beslut han ställs inför.

Denna film kommer nog att bli ihågkommen mycket på grund av miljön som ungdomarna befinner sig i, såväl den politiska som den faktiska. Detta är inte så konstigt då skildringen av 70-talsestetiken är otroligt intressant och autentisk. Allt från kostym, foto, musik och omgivning är fullkomligt mästerligt.  Visserligen är detta intressant och väl utfört, men i grund och botten är filmen främst en ungdomsskildring, och som sådan är den fullkomligt briljant. De politiska strömningarna som ungdomarna dras in i skulle kunna vara vilka som helst var som helt på jorden i vilken tid som helst. Och ungdomarna agerar i sin entusiasm precis som vilka ungdomar som helst skulle göra: Tjusade, beslutsamma, ibland klokt och ibland dumt. Deras agernade får ibland ödesdigra konsekvenser och ibland inga alls. Ingen karma, bara rysk roulett. Precis som det är.

De vuxna betraktar ungdomarnas politiska engagemang utan förståelse. Och ungdomarna betraktar de vuxna som idioter som inte fattar någonting. Denna konflikt öppnar för en viktig fråga som filmen på ett mycket listigt sätt närmar sig. Samhället är uppbyggt på så vis att ungdomar redan i tonåren förväntas fatta beslut som kommer att påverka dem resten av deras liv. Självfallet kommer de unga då de fostras till ett sådant beslutsfattande även att fatta beslut som de vuxna inte kan ställa sig bakom. De kommer anse att ungdomarna är omogna, uppstudsiga och ansvarslösa. Men har inte samhället som de vuxna står bakom och försvarar störst skuld i det hela? Om samhället drillar barnen till att i tidig ålder fatta egna beslut och egna prioriteringar, hur kan de då fördöma ungdomar när egna beslut fattas och egna prioriteringar görs.

Dessa aspekter av filmen är dock enbart inramningen medan kärnan till och med är intressantare. Filmens centrala beröringspunkt ligger i ungdomsskildringen. Det fanns något visst i att befinna sig i gränslandet mellan att vara ung och vuxen. Tiden då man kunde ge sig av med sina vänner någonstans där inga föräldrar någonsin kunde hitta en. Tiden då man fortfarande hade en naivt romantiserad bild av kärlek och kunde tillbringa timmar med att måla porträtt av sin älskade då verbala tillkännagivanden var för futtiga. Tiden då det kändes som att framtiden låg framför ens fötter, som att livet skulle bli fantastiskt och att man aldrig skulle hamna i samma ekorrhjul som de idiotiska vuxna. Filmen skildrar denna känsla på ett sådant sant och gripande sätt att jag känner mig närmast patetisk när jag försöker återge det. Jag hoppas verkligen inte att Efter revolutionen kommer att framstå som något så banalt som en skildring av en tidsperiod. Filmen är en skildring av ett tidlöst tillstånd, nästan i klass med Stephen Kings ”Stand by me” och Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser”.

När visningen är över och jag sitter på tunnelbanan på väg hem märker jag att filmen gjorde mig deprimerad. Inte för att den på något sätt var dålig, tvärtom. Skildringen av ungdomens tid är så stark att jag blir kusligt medveten om var jag befinner mig nu. Och vad jag blivit. Jag tänker tillbaka på demonstrationen vid Sergels torg för två år sedan. När demonstranternas agenda uppenbarade sig suckade jag och skakade på huvudet åt de ungas prioriteringar idag. Jag sade till mig själv att jag tyckte att de var idioter. Att det minsann var bättre förr. Nu tänker jag att jag inte vet någonting om dagens ungdom. Att jag inte har någon rätt i världen att döma dem eller deras prioriteringar. Att jag blivit en idiotisk vuxen.

Text: Franz Ung

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension

DVD-recension: Tingeling – Vingarnas hemlighet

16 februari, 2013 by Rosemari Södergren

tingeling

Tingeling – Vingarnas hemlighet
Betyg 3
Släpps på dvd 20 februari

Det är svårt att sätta betyg på en barnfilm som inte har andra ambitioner än att vara gullig. Tingeling – Vingarnas hemlighet, handlar förstås om Peter Pans älva Tingeling och hennes liv utan Peter Pan i älvornas värld.

tingeling2Det är en väldigt söt och oförarglig berättelse. På ett sätt höjer det betyget, för på ett sätt är det skönt att slippa alla de där biljakterna och hemskheterna som alltid ska föras över i barnversion i familjefilmer.

Visst händer de hemska saker också i den här gulliga världen, i och för sig. Tingeling lever bland sommarälvorna. Där frodas blommorna och fjärilarna strålar i vackra färgor. Men Tingeling dras till vintervärlden. Hon vill så gärna, så gärna komma dit. Men det är förbjudet för sommarälvorna att träda över gränsen in till vinterlandet, där vinterälvorna bor.

Självklart kan inget stoppa en nyfiken Tingeling. Hon tar sig förstås till vinterlandet och träffar vinterälvor och till och med träffar hon en syster hon inte hade en aning om att hon hade.
Tingeling och hennes syster, som är vinterälva, vill vara tillsammans hela tiden. Det går dock inte. Vinterälvor kan inte överleva i sommarlandet.

Filmens berättelse har en del logiska krumbukter som inte riktigt stämmer. Sommarälvorna tycks klara sig i vinterlandet utan större problem, till exempel.

Som väntat är det en del söt musik också, kanske i sötaste laget för mig, men jag är väl inte riktigt målgruppen för filmen heller.

Jag har dock alltid varit förtjust i Tingeling – så det är alltid välkommet att hon får egna filmer. Så för den om har rätt förväntingar erbjuder filmen en timmes och en kvarts verklighetsflykt till älvornas förtrollande värld.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Faro

16 februari, 2013 by Redaktionen

faro2FARO
Betyg: 2
Premiär: 15 mars

Det finns en drömlik kvalité i Fredrik Edfledts senaste film Faro. En sorgesam stämning som stundtals är bländande vacker, men i längden tyvärr ganska trist.

Det är synd. Jag vill gärna tycka om Faro. Det märks att det är en film som försöker något. Det är ingen massproducerad produkt ute efter att dra biopublik och håva in pengar, utan något annat. Exakt vad är svårare att sätta fingret på.

Jakob Cedergren (”Dark Horse”, ”Submarino”) spelar en pappa som har mördat en man. När polisen ska hämta honom, tar han sin dotter, spelad av Clara Christiansson, och rymmer ut i skogen. De vandrar runt i motljus till pianoklädd stråkmusik. De badar i sjön. Pappan är hårt ansatt. Dottern älskar sin pappa. Ja, sen är det inte så mycket mer än så.

Göran Stangertz spelar polis i sin sista roll. Gunnel Fred dyker upp som en tokig skogstant i en stuga. Hon lyckas injicera filmen med en gnutta välbehövd energi, men försvinner innan något riktigt intressant hinner inträffa.

Jag gillade regissören Fredrik Edfeldt och manusförfattaren Karin Arrhenius föregående film ”Flickan” väldigt mycket. Där fanns det något magiskt i skildringen av drömlandskapet mellan barn- och ungdom. Något som fäste uppmärksamheten och tog vår hand, ledsagade oss genom livets märkliga uppenbarelse. Den påminde om tidiga verk av begåvade amerikanen David Gordon Green.

Här trampas det dock mest vatten. Trots att Faro i grunden är en thriller, blir den aldrig spännande. Det finns en ansats att lyfta den svenska skogen och göra den närvarande, likt en karaktär i dramat, men tyvärr utnyttjas aldrig detta till fullo. I stället har skogen en tämligen menlös biroll som åskådare till det som utspelar sig i den. Sant är att det regnar ibland. Sant är att den är vacker. Sant är att vi som åskådare spenderar större delen av filmen mitt i den. Men det lyfter aldrig.

faro1

Dessutom lider Faro av flertal transportsträckor och i slutändan känns det som att filmen hade gjort sig bäst i ett kortare format. Tänk 45 minuter tevefilm som sänds en söndagskväll på SVT. Det behöver inte vara ett dåligt betyg.

Det är trist när sådant här händer. Men jag kommer ändå att hålla utkik efter Edfeldt och Arrhenius i framtiden. Deras samarbete har utan undantag varit intressanta, även om just Faro kanske inte når de höjder den strävar efter. Med de Terrence Malick-kvalitéer Edfeldt redan visat prov på, hoppas jag på intressantare projekt i framtiden.  Den drömlika kvalitén till trots hindrar inte bioaktuella Faro från att vara en stundtals vacker men i slutändan rätt avslagen naturthriller. Det är den trötta planlösheten filmen slutligen faller på.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Små citroner gula

15 februari, 2013 by Redaktionen

Små citroner gula
Betyg: 2
Premiär: 20 februari

gul2

Agnes är en 29-årig tjej bosatt i Stockholm vars tillvaro är uthärdlig men tilltrasslad. Hon sliter hund på ett jobb hon är överkvalificerad för. Hon har en svinig pojkvän vars prioriteringar verkar ligga i sin image som ”rebellisk” rockmusiker och att få uppskattning av storbystade bimbos. En dag faller allt samman. Agnes frånstötande chef ger henne sparken och hennes pojkvän avslutar deras relation på ett förnedrande sätt. När allt tycks vara förlorat får Agnes en chans man bara får en gång i livet: Hon erbjuds möjligheten att bli delägare i en nyöppnad restaurang. Kommer hon lyckas med sitt kall att bli en lysande stjärna på den glittrande restauranghimmelen? Och finns det en chans att hennes sympatiske granne har en liten fäbless för henne, trots alla gånger hon lyckats göra bort sig inför honom?

Intrigen till Små citroner gula låter som en otroligt standardiserad kärlekshistoria. En tokrolig romantisk komedi man sett betydligt fler gånger än brukligt. Men kanske filmen ändå bjuder på överraskningar? Kanske filmen vågar dra nytta av de trötta konventionerna, vrida lite på dem för att skapa nya och spännande infallsvinklar åt ett pinsamt uttjatat upplägg?

Nej

Små citroner gula är precis lika trött, fantasilös och traditionell som den verkar. Alla, och då menar jag verkligen ALLA, klichéer som infinner sig i en romantisk komedi för vi åter en gång ta del av här. Den kvinnliga huvudpersonen som är lite vimsig, men har ett hjärta av guld. Hennes väninna som är burdus och frispråkig men menar väl. De egensinniga föräldrarna som är lite naivt charmiga och kommer med goda råd på vägen. Den egoistiska pojkvännen som behandlar huvudpersonen som kattpiss men ändå på något sätt tycks snärja in henne i sina lögner och ursäkter när det är som minst passande. Den snälla främmande mannen med ett hjärta av guld som kommer som en räddare i nöden och ser huvudpersonen för den hon egentligen är. Missförståndet där en av de förälskade råkar tjuvlyssna på ett samtal den inte borde höra, blir helt oresonlig och sätter sig i ett hörn och tjurar under merparten av tredje akten. Ofta är klichéerna så många och så stora och så trötta att det nästan börjar gränsa till en slags ofrivillig parodi. Innebär detta att Små citroner gula inte innehåller några kvalitéer? Är detta en film som varje människa borde sky som pesten?

Nej.

Karaktärerna, hur platta och oorginella de än må vara, är skickligt porträtterade. Fotot är lustfyllt och intrigerande. Många av skämten är ganska roliga. Ibland räcker det. Ibland vill man se något man sett ett oräkneligt antal gånger förut. Ibland vill man se en film där man vet precis vad som ska hända. Ibland har man inget som helst behov att bli överraskad, utan bara uppleva en historia man fått berättat för sig ett oändligt antal gånger förut. Samt bli lite underhållen under tiden.

Små citroner gula är inte värdelös, bara totalt meningslös. Det finns ibland poänger med att se en meningslös film.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in