• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Star Trek: Into Darkness

11 maj, 2013 by Redaktionen

startrek1

Star Trek: Into Darkness
Betyg: 4
Premiär: 10 maj

För några veckor sedan deltog jag i en förhandsvisning för Star Trek: Into Darkness. En producent från Paramount var där. Han berättade att denna film minsann inte skulle ha med vissa saker som vanligtvis är typiska för Star Trek, såsom filosofiska frågeställningar och rymdäventyr. Istället skulle filmen mestadels utspela sig på jorden och huvudtemat skulle vara terrorism. De trettio minuterna som vi fick se tycktes bekräfta detta. ”Jaha”, tänkte jag. ”James Bond i rymden. I Star Treks universum? Skjut mig!” Jag blir inte riktigt klok på varför de valde att presentera filmen på det sättet, för ingenting vi fick höra eller se på förhandsvisningen ger en rättvis bild av vad Star Trek: Into Darkness egentligen är för slags film. Och tur är väl det.

James T. Kirk mister på grund av vägran att lyda order och sitt rebelliska uppförande kaptensämbetet och blir istället kommenderad till omskolning. En spricka uppstår i vänskapen mellan Kirk och Spock då Kirk anser att hans bästa vän delvis är skyldig till detta. Men då en fara av såpass stor magnitud att hela federationens öde står på spel måste de två vännerna begrava stridsyxan och tillsammans möta det nya hotet. Frågan är bara hur hotet ska besegras, med militärt våld eller taktisk teori?

Jag vill inte berätta så mycket mer om denna films handling, för ju mindre man vet på förhand desto bättre. Istället för att enbart behandla handlingen som en ursäkt för att kasta Enterprises besättning i allehanda spännande situationer har J.J. Abrams proppat historien full med oväntade vändningar, mångfacetterade konflikter och minnesvärda personporträtt. Filmen innehåller även en hel del blinkningar till de gamla filmerna, vilket är glädjande för oss Star Trek-entusiaster.

Persongalleriet i denna film är rikt och färgfyllt. I den föregående Star Trek-filmen fick jag känslan av att besättningen bestod av ett gäng utklädda ungdomar på en halloweenfest som snarare försökte imitera William Schatner och de övriga tidigare skådespelarna än att vara karaktärer i sig själva. Den amatörmässigheten är här som bortblåst. Istället är det ett rent nöje att följa besättningens öden och äventyr ut i rymden och precis som det i en Star Trekfilm bör vara får man den där mysiga känslan av att besättningen är ens vänner. Benedict Cumberbatch gör även en oförglömlig roll som filmens mystiske antagonist och får nog betraktas som en av de bästa skurkarna någonsin denna filmserie. Den enda punkten där karaktärsporträtten faller är när det kommer till den otroligt misogyna kvinnosynen. Samtliga kvinnliga karaktärer i denna film framställs antingen som våp eller gnatiga jäntor och objektifieringen av kvinnor går såpass långt att det nästan blir obehagligt. Jag önskar verkligen att producenter i Hollywood kunde ha såpass stor tillit till sin egen produkt att de slutar känna behovet att ta till sådana här billiga tricks för att fånga publikens uppmärksamhet.

Tempot i Star Trek: Into Darkness är skyhögt. Det hinner knappt gå en minut förrän besättningen kastas in i en ny halsbrytande actionscen på liv och död. I många filmer med ett sådant högt tempo blir man som åskådare tillslut mätt och avtrubbad, men variationerna på actionscenerna är såpass stora att man är med ombord från början till slut. Jag skulle faktiskt vilja drista mig att påstå att rytmen och tempot i Star Trek: Into Darkness är i klass med Rymdimperiet slår tillbaka och Indiana Jones och de fördömdas tempel.

Star Trek: Into Darkness levererar på alla punkter en Star Trekfilm förväntas leverera. Den har en engagerande historia, minnesvärda karaktärer, intressanta moraliska vändningar och förstklassig action. Om man vill se en förstklassig äventyrsfilm bör man tappert bege sig dit många människor förhoppningsvis kommer bege sig i sommar: Till biografen!

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Evil Dead

10 maj, 2013 by Redaktionen

evil deadEvil Dead
Betyg: 1
Premiär: 10 maj

Att Hollywood tycker om att göra remakes på gamla skräckisar är ingen nyhet. Klassiker som Texas Chainsaw Massacre, Last house on the left och Friday the 13th har alla blivit omvandlade till klyschiga tonårsfilmer. Senast i raden att förnyas är kultklassikern Evil Dead.

Evil Dead är baserad på Sam Raimis mästerverk från 1981. Filmen handlar om heroinisten Mia och hennes vänner. I ett sista försök att få Mia ren från drogmissbruk åker gänget ut till en gammal stuga i skogen. I källaren till huset finner man en mystisk bok som man bestämmer sig för att läsa högt ur. Det visar sig vara en dålig ide då boken framkallar onda demoner som dödar allt i sin väg. Inte vad ungdomarna hade planerat helt enkelt.

Om du gillar riktiga Evil Dead (originalet) är detta inte en film för dig.
Det första jag funderar på när jag ser filmen är var man har hittat skådespelarna. Deras insatser är det som drar ner filmen allra mest. Som heroinisten Mia ser vi den roliga tjejen från Tv-serien Suburgatory, tyvärr gör hon inte alls bra ifrån sig i den här genren och hon borde hålla sig till komedier i fortsättningen.
Man har i den nya versionen försökt lägga till en sidostory om syskonparet i filmen. Hade man gett historien mer plats och djup så hade det kunnat funka, men tyvärr så tipptappas det kring ämnet så försiktigt att det hellre hade kunnat strykas helt.

Filmen lanseras som skräckfilm, men bortsett från skådespeleriet så finns det ingenting läskigt med den. Musiken avslöjar för mycket så därmed har ”hoppa till” faktorn förlorats helt och det sjuka missbrukandet av dörrar som stängs bakom folk är bara löjligt efter ett tag. På plus-sidan har man fått med massor av blod och övervåld, det gillas starkt. Scenen där en tjej kräks blod över en annan var lite småsnuskig, men utöver det var det inget speciellt minnesvärt. För er som undrar över den berömda trädsexscenen så är den inte alls lika grov som i originalet. Demonen som springer runt och skriker ser precis ut som The Grudge.

Nya Evil Dead är en av de tråkigaste filmerna jag sett iår och jag kan inte alls rekommendera den. Vad jag kan rekommendera är att man går och köper originalet. Då får man iallafall valuta för pengarna.

Text: Linnea Amling

Arkiverad under: Filmrecension

Filmrecension: Vi

9 maj, 2013 by Redaktionen

vi_film

Vi
Betyg: 2
Premiär: 10 maj

Det börjar inte bra.

Vi har en av de sämsta inledningar jag sett på länge och det beror i mestadels på musiken. Subtilt är ett ord som inte tycks finnas i filmmakarnas vokabulär. Istället verkar de ha gett sig fan på att basunera ut att det minsann är en jävligt obehaglig film vi ska få se och visar detta genom att dränka de annars vackra bilderna i ett thrillerbetonat musikstycke vars överdådighet man sällan hört maken till. Vad värre är att inledningen inte alls hjälper oss att lära känna filmens två huvudpersoner, Ida och Krister. Vi ser att de blir förälskade. Vi ser att de är nykära och lite busigt kastar glass på varandra. Vi ser att de har sex. Men vi vet ingenting om dem. Hur är de som personer? Vad har de för intressen? Hur ser deras bakgrund ut? Vilka egenskaper hos varandra förde dem samman? Frågorna är många och svaren obefintliga. Och varför ska jag som tittare då bry mig om dem? Jag skruvar mig av leda i biofåtöljen och förväntar mig en och en halv timmes maraton i gäspningar.

Men det blir bättre.

Relationen förändras gradvis från passionerad och kärleksfull till infekterad och obehaglig. Krister utvecklar ett kontrollbehov och en närmast manisk besatthet av att manipulera och psykiskt terrorisera Ida. När dessa vridna tendenser hos Krister börjar eskalera tar filmen fart. Stämningen blir obehaglig, intrigerna tätnar och man vill veta hur det kommer att gå. Vissa scener når upp till en otrolig briljans, framförallt i filmens mitt där regissören Mani Maserrats kompetens samspelad med Anna Åströms och Gustaf Skarsgårds knivskarpa skådespelarinsatser skapar en stämning som både är otroligt originell, obehaglig och samtidigt rörande emotionell.

Dock finns det fortfarande problem.

Det är ingen tvekan om att det är många duktiga människor inblandade i denna produktion. Samtliga skådespelare är minnesvärda och ger verkligen sitt yttersta, Mani Maserrat besitter en stark förmåga att komponera laddade scener och Johan Helmer är en fantastisk fotograf. Men historien håller inte. Mani Maserrat berättade i en intervju för kulturbloggen att manusförfattaren Jens Jonsson skrev denna historia på två månader, vilket är att betrakta som en mycket kort tid. Jag önskar verkligen att han haft mer tid på sig. Som tidigare nämnts får man inget grepp om vilka huvudpersonerna är och det blir därför svårt att hitta en anledning till att bry sig om dem. Men deras handlingar och ageranden under filmens gång blir samtidigt irriterande kryptiska. Jag anser även att kvinnobilden i filmen känns otroligt gjord. Ida är den veka kvinnan med tindrande rådjursögon som med gråten i halsen och förvirrad uppsyn låter sig manipuleras och hunsas. Denna kvinnobild är en klyscha som gång på gång återkommer i liknande relationsthrillers och jag hade här hoppats på lite förändring.

Filmer som denna gör att jag verkligen känner en avsmak för att sätta betyg på filmer. Vi har stundtals höga toppar som jag verkligen vill uttrycka min erkänsla för. Dock har den även såpass djupa dalar att jag om jag måste sätta ett slutbetyg inte kan sträcka mig längre än en tvåa. Jag hoppas dock att denna ensemble i framtiden gör en ny film och att de denna gång får mer tid på sig att finslipa historien samt undvika stereotypa fallgropar i framställningen av karaktärer. I sådana fall kanske vi har en riktig filmpärla att se fram emot.

Text: Franz Ung

Här kan du läsa vår intervju med filmens regissör

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Djupet

3 maj, 2013 by Redaktionen

djupet1Djupet
Betyg: 5
Premiär: 10 maj

Djupet är en perfekt titel på denna film. Inte för att den handlar om en båt som går i kvav och sjunker med alla sjömän utom en, utan för att den på ett oefterhärmligt sätt visar hur mäktig naturen är. Hur vacker, hur grym. Hur vi människor är så små inför den, och våra böner så fåfänga. Att måsarna är sjömännens änglar, och kärleken det sista man kommer till då gränsen nästan är nådd.
Jag är så tagen av Djupet att jag fortfarande är alldeles skakig. Hur skall jag beskriva detta enorma som Baltasar Kormákur skänker mig på enbart 93 minuter? Metaforspråket är otroligt skickligt, alla bilder så varsamt hanterade, sammanfogade ömt, kärleksfullt.
Gulli är den siste som lever. Det tar så kort tid för de andra att dö. Kylan, den hemska kylan. Havet utan ände. Det tar aldrig slut, precis som universum. Ensamheten där, när ovanifrån Gulli är likt ett orange trafikljus i det kompakta mörkret, en insekt som fåfängt krälar i tjära.

djup2

Djupet går från klarhet till klarhet. Vulkanutbrottet många år tidigare talas om med lätt ton bland sjömännen, som i förbifarten. Elden och lavan kommer först när Gulli är på väg nedåt i det svarta. Att visa ett liv som passerar revy på ett trovärdigt och nyskapande sätt känns nästan som en omöjlighet, men Kormákur lägger sitt pussel vidare med samma fingertoppskänsla, utan att en enda gång tappa bort sig.
Gulli når land. Han vandrar med blodiga fotsulor. Över svarta lavafält. Dödsskuggans dal, som han för timmar sedan, en livstid sedan, ett ögonblick sedan, sade sig inte frukta. Han lever och blir ett mirakel. En gåta, för dem som söker vetenskapliga förklaringar. Vad är han? En man, en säl, ett troll, ett sjöodjur? Han testas och analyseras och kallas hjälte. Han kallas nationalhjälte för att han besegrade havet, säger de. Alla vill veta hur man lurar döden.
Gulli svarar det jag tänker; vem skulle inte försökt rädda sig själv? Ett så enkelt svar, sammanfattningen av sex timmar i havets svalg och det som händer, känns, visas:
Oavsett vad vi ber till eller tror på är naturen inte vare sig god eller ond. Ett hav slukar ingen för sitt eget nöjes skull, ingen vulkan täcker städer i aska med någon form av uppsåt. Det är en prövning att överleva det som inte visar nåd; just därför behövs bönerna. Gulli ber till en frånvarande gud. Han talar med fiskmåsarna, han lovar att om de leder honom i land skall han aldrig skada någon av dem igen.
Det sista han lovar, lovar han sig själv. Han ber om livet av själva livet. Snälla, jag vill inte lämna saker oavslutade. Avbetalningen på motorcykeln. Jag skall dricka mjölk ur glaset för att göra mamma glad. Ta hand om den gamla hunden. Knacka på den där dörren jag aldrig vågat. Att prata med henne. Hon, som jag såg natten innan djupet tog mina kamrater.

djup3

Djupet skulle kunna gestalta en helt och hållet själslig resa. Allt är genuint. Jag gråter över så mycket, i slutet över att Gulli först inte blir trodd. Behandlad som ett barn. Man kan inte simma så långt. Det går inte. Man dör. Du måste varit förvirrad, osv. Han frågar efter sina vänner. Har ni hittat dem? Oroa dig inte du, svarar alla. Det är bortom din makt.
Gulli har sett vad nästan ingen annan levande människa sett. Han har mött döden och livet i en ändlös cirkel, där de böt av varandra, lekte tafatt med vågorna, måsarna och den svarta stenen. Nattens mörker till morgonens bleka ljus. Ensamheten som alltid kommer stanna. En viss sorts känsla går aldrig att sudda ut. Du har upplevt den. Jag med. Fast olika. Olika Gullis, olika andras. Men vi känner den. Om vi vågar.
Djupet avslutas med att Gulli börjar arbeta på en fiskebåt återigen. För mig handlar det inte om att Gulli vet om att han är ovanligt uthållig ifall samma sak skulle hända igen, nej, det handlar om den urgamla överenskommelsen mellan sjömannen och havet. Att havet inte tillhör honom. Han tillhör havet. Cirkeln sluts. Mina tårar fortsätter rinna. De smakar salt.

Djupet är baserad på verkliga händelser.

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: I give it a year

29 april, 2013 by Redaktionen

_MG_7639.CR2Titel: I give it a year
Betyg: 1
Premiär: 26 april

När jag satte mig i biostolen måste jag erkänna att jag gick in med en negativ inställning. Kanske kände jag så för att jag egentligen inte tycker om romantiska komedier. Trots att filmer av den här typen ofta kan vara ganska enformiga brukar man kunna hitta någon form av försonande drag hos någon av karaktärerna, det kan man inte i I give it a year.

Vi får möta Nat och Josh som inte varit ett par i mer än sju månader förrän de bestämmer att de vill gifta sig. Ingen tror på att deras äktenskap kommer att hålla, inte ens prästen, som får ett akut hostanfall när han ska förklara paret gifta.
Det går relativt bra till en början men med tiden börjar de två huvudkaraktärerna fråga sig själva om de verkligen känner varandra tillräckligt bra. Josh och Nat glider sakta isär och hittar sina egentliga drömpartners på annat håll.

Det fanns ett par tillfällen då jag faktiskt skrattade, men de stunderna kan inte kompensera för den resterande filmtiden som bestod av plumpa skämt, sexism och en hel del smygrasism.
I en scen får vi till exempel se hur Josh gör sig rolig på bekostnad av ett svältande barn på en affisch för en biståndsorganisation, något som fick mig att må illa på riktigt.
Man får aldrig några sympatier för karaktärerna som mest känns elaka och överdrivna. När man ser en film av det här slaget är det ofta ett plus om man kan sympatisera, eller åtminstone relatera till någon av personerna i filmen.

I give it a year gjorde att jag vred mig av obehag i biostolen, men inte på grund av de pinsamma situationer karaktärerna så ofta hamnar i, utan på grund av den fördomsfullhet som genomsyrar hela filmen. Det fälls till exempel ett flertal osmakliga skämt om de kvinnliga karaktärernas utseenden, medan den ena beskrivs som obeskrivligt sexig beskrivs den andra som en, jag citerar, ”polerad bajskorv” som tydligen bara är attraktiv när hon står halvnaken i ett provrum. Aldrig besvaras dessa påhopp av kvinnorna och aldrig behöver de manliga karaktärerna utstå samma grova kommentarer om sina utseenden.

Jag tror att regissören Dan Mazer har försökt göra en fräckt rolig och uppfriskande film, men I give it a year lever inte upp till något av det. Gillar man kiss och bajshumor går den här typen av film säkert hem, men för mig faller den platt.

Text: Liljana Matevska

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Sida 409
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in