Vi
Betyg: 2
Premiär: 10 maj
Det börjar inte bra.
Vi har en av de sämsta inledningar jag sett på länge och det beror i mestadels på musiken. Subtilt är ett ord som inte tycks finnas i filmmakarnas vokabulär. Istället verkar de ha gett sig fan på att basunera ut att det minsann är en jävligt obehaglig film vi ska få se och visar detta genom att dränka de annars vackra bilderna i ett thrillerbetonat musikstycke vars överdådighet man sällan hört maken till. Vad värre är att inledningen inte alls hjälper oss att lära känna filmens två huvudpersoner, Ida och Krister. Vi ser att de blir förälskade. Vi ser att de är nykära och lite busigt kastar glass på varandra. Vi ser att de har sex. Men vi vet ingenting om dem. Hur är de som personer? Vad har de för intressen? Hur ser deras bakgrund ut? Vilka egenskaper hos varandra förde dem samman? Frågorna är många och svaren obefintliga. Och varför ska jag som tittare då bry mig om dem? Jag skruvar mig av leda i biofåtöljen och förväntar mig en och en halv timmes maraton i gäspningar.
Men det blir bättre.
Relationen förändras gradvis från passionerad och kärleksfull till infekterad och obehaglig. Krister utvecklar ett kontrollbehov och en närmast manisk besatthet av att manipulera och psykiskt terrorisera Ida. När dessa vridna tendenser hos Krister börjar eskalera tar filmen fart. Stämningen blir obehaglig, intrigerna tätnar och man vill veta hur det kommer att gå. Vissa scener når upp till en otrolig briljans, framförallt i filmens mitt där regissören Mani Maserrats kompetens samspelad med Anna Åströms och Gustaf Skarsgårds knivskarpa skådespelarinsatser skapar en stämning som både är otroligt originell, obehaglig och samtidigt rörande emotionell.
Dock finns det fortfarande problem.
Det är ingen tvekan om att det är många duktiga människor inblandade i denna produktion. Samtliga skådespelare är minnesvärda och ger verkligen sitt yttersta, Mani Maserrat besitter en stark förmåga att komponera laddade scener och Johan Helmer är en fantastisk fotograf. Men historien håller inte. Mani Maserrat berättade i en intervju för kulturbloggen att manusförfattaren Jens Jonsson skrev denna historia på två månader, vilket är att betrakta som en mycket kort tid. Jag önskar verkligen att han haft mer tid på sig. Som tidigare nämnts får man inget grepp om vilka huvudpersonerna är och det blir därför svårt att hitta en anledning till att bry sig om dem. Men deras handlingar och ageranden under filmens gång blir samtidigt irriterande kryptiska. Jag anser även att kvinnobilden i filmen känns otroligt gjord. Ida är den veka kvinnan med tindrande rådjursögon som med gråten i halsen och förvirrad uppsyn låter sig manipuleras och hunsas. Denna kvinnobild är en klyscha som gång på gång återkommer i liknande relationsthrillers och jag hade här hoppats på lite förändring.
Filmer som denna gör att jag verkligen känner en avsmak för att sätta betyg på filmer. Vi har stundtals höga toppar som jag verkligen vill uttrycka min erkänsla för. Dock har den även såpass djupa dalar att jag om jag måste sätta ett slutbetyg inte kan sträcka mig längre än en tvåa. Jag hoppas dock att denna ensemble i framtiden gör en ny film och att de denna gång får mer tid på sig att finslipa historien samt undvika stereotypa fallgropar i framställningen av karaktärer. I sådana fall kanske vi har en riktig filmpärla att se fram emot.
Text: Franz Ung
[…] Jag ger den nya svenska thrillern Vi både ris och ros. Ni kan läsa recensionen här. […]