Titel: I give it a year
Betyg: 1
Premiär: 26 april
När jag satte mig i biostolen måste jag erkänna att jag gick in med en negativ inställning. Kanske kände jag så för att jag egentligen inte tycker om romantiska komedier. Trots att filmer av den här typen ofta kan vara ganska enformiga brukar man kunna hitta någon form av försonande drag hos någon av karaktärerna, det kan man inte i I give it a year.
Vi får möta Nat och Josh som inte varit ett par i mer än sju månader förrän de bestämmer att de vill gifta sig. Ingen tror på att deras äktenskap kommer att hålla, inte ens prästen, som får ett akut hostanfall när han ska förklara paret gifta.
Det går relativt bra till en början men med tiden börjar de två huvudkaraktärerna fråga sig själva om de verkligen känner varandra tillräckligt bra. Josh och Nat glider sakta isär och hittar sina egentliga drömpartners på annat håll.
Det fanns ett par tillfällen då jag faktiskt skrattade, men de stunderna kan inte kompensera för den resterande filmtiden som bestod av plumpa skämt, sexism och en hel del smygrasism.
I en scen får vi till exempel se hur Josh gör sig rolig på bekostnad av ett svältande barn på en affisch för en biståndsorganisation, något som fick mig att må illa på riktigt.
Man får aldrig några sympatier för karaktärerna som mest känns elaka och överdrivna. När man ser en film av det här slaget är det ofta ett plus om man kan sympatisera, eller åtminstone relatera till någon av personerna i filmen.
I give it a year gjorde att jag vred mig av obehag i biostolen, men inte på grund av de pinsamma situationer karaktärerna så ofta hamnar i, utan på grund av den fördomsfullhet som genomsyrar hela filmen. Det fälls till exempel ett flertal osmakliga skämt om de kvinnliga karaktärernas utseenden, medan den ena beskrivs som obeskrivligt sexig beskrivs den andra som en, jag citerar, ”polerad bajskorv” som tydligen bara är attraktiv när hon står halvnaken i ett provrum. Aldrig besvaras dessa påhopp av kvinnorna och aldrig behöver de manliga karaktärerna utstå samma grova kommentarer om sina utseenden.
Jag tror att regissören Dan Mazer har försökt göra en fräckt rolig och uppfriskande film, men I give it a year lever inte upp till något av det. Gillar man kiss och bajshumor går den här typen av film säkert hem, men för mig faller den platt.
Text: Liljana Matevska