Kulturbloggen presenterar här en intervju med filmregissören Mani Maserrat som är aktuell med nya filmen Vi. Bland skådespelarna återfinns bland andra Gustaf Skarsgård. Filmen har premiär den 10 maj. En recension av filmen kommer snart att dyka upp på Kulturbloggen.
Bakgrunden till hur filmen kom till är lite speciell. Berätta.
Planen var att jag skulle börja arbeta med en annan film som plötsligt inte blev av, då det saknades en miljon i budget. Jag skulle jag äta lunch en dag med en vän, manusförfattaren och regissören Jens Jonsson som också skrev manus till min film Ciao Bella. Vi hade stämt träff bara 20 minuter efter att jag fått beskedet, så när vi sågs var jag jättearg och frustrerad över vilken bransch vi jobbar i, och kände initialt att jag bara ville lägga av med allt. Efter 15 år inom filmen har jag så pass mycket erfarenhet och anser att jag ändå är duktig på det jag gör. När man dessutom har två barn att försörja blir det ännu viktigare.
Arg som ett bi ventilerade jag hela situationen med Jens, och kom fram till att det nu bara fanns två alternativ: antingen slutar jag med film helt och börja köra taxi eller nåt, eller så gör jag tvärtom och tar lån på lägenheten för att kunna göra en film. Så jag sa helt sonika till Jens: ”allt jag vill är filma, och jag vill börja om två månader, kan du skriva något?”, vilket normalt sett är alldeles för kort tid. ”Har du något enkelt, som går att göra på låg budget?” varpå han svarade att han hade en historia om ett kärlekspar som förgör varandra.
Så hela projektet föddes ur ren ilska och frustration.
Hur kom Gustaf Skarsgård in i bilden?
Han och jag jobbade ihop för ett antal år sedan i filmen Den Osynliga, där jag var FAD(First Assistant Director), och i den rollen kommer man väldigt nära skådespelarna, varpå vi blev vänner även om vi inte har umgåtts regelbundet under åren. Från början var en annan manlig skådespelare tilltänkt i rollen som Krister, men det föll av olika anledningar och då mejlade jag helt enkelt Gustaf på Facebook och frågade om han ville vara med. När han fick läsa manuset var saken klar.
Manuset var en avgörande faktor för filmens existens?
Absolut. Vi har en hel filmbransch som försörjer sig på deckare – Beck, Wallander – och man vill även göra nyskapande film. Det är en konstform, och många som har sett Vi tycker inte att det är en vanlig svensk film, åtminstone inte som den film som görs år 2013. Sedan blev nog alla väldigt inspirerade av att dom kände min frustration och hur jag brann för att ro den här filmen i hamn.
Anna Åström, som är en lite av en blivande stjärna, träffade du på en privat fest?
Hon var en kompis kompis, så vi sågs i olika privata sammanhang, sedan började jag förstå att hon var skådespelerska och hade varit med lite barnfilmer och så där. Jag är en sådan som castar lite annorlunda, jag går ofta mycket på magkänsla och hur personkemin stämmer överens. Sedan tyckte jag att hon var väldigt naturlig, just ”filmnaturlig” som jag kallar det, eller autentisk.
Ida(Anna Åströms rollfigur) framstår som väldigt ung i jämförelse med Krister.
Det finns en bortklippt scen i inledningen där Helena Af Sandeberg i rollen som Kristers ex-flickvän gör slut med honom, vilket var upphovet till hans beslut att nästa gång bli ihop med en mycket yngre tjej för att kunna kontrollera henne. I slutändan insåg jag att den scenen inte var nödvändig, budskapet gick fram ändå.
Inledningen av deras förhållande är inte direkt romantiskt skildrad, exempelvis den suggestiva musiken.
Jag hade faktiskt tänkt göra det romantiskt från början, men i trailern har vi ju ändå redan avslöjat att det här inte är ett normalt förhållande, så det kändes som att det inte vore rätt för själva filmupplevelsen.
Man märker ganska tidigt i filmen att Krister har en helt annan pondus än Ida.
Exakt, plus att hon också visar att hon gillar det. Det sägs en del saker som inte skulle ha sagts i en sund relation. Jag pratar ofta om att filmen beskriver kärlekens kraft: två människor möts, och den kärlek som skapas är vacker, stark och väldigt ljus. Men när den kärleken är destruktiv så kan det upplevas värre än ett världskrig, det är vad jag tycker är spännande, alltså hur kärlekens kraft kan yttra sig på olika sätt.
Har du inspirerats av några andra filmer?
Inte direkt, men jag älskar t.ex. Lars Von Triers tidiga filmer som vågar utmana psyket på ett annat sätt. Någon sa att den här filmen känns som en modern version av Bergmans Scener ur ett äktenskap. Sånt som utforskar kärlek och relationer, fast går lite längre än vanligt.
En del scener är minst sagt intima, hur var det att spela in dom?
Jag har gjort sådana tidigare också, och innan vi börjar filma är jag väldigt tydlig med vad jag vill och varför. För mig är det viktigt att saker och ting känns autentiska, att man tror på dom som par och att deras kärlek är på riktigt. En av personerna som jobbade med efterbearbetningen av filmen ringde mig i chocktillstånd och undrade om paret är ihop på riktigt. Ju mer den som ser filmen tror på deras förhållande, desto större blir upplevelsen att se filmens slut.
Tror du att den blir kontroversiell?
Jag vet inte. I så fall tar jag gärna den diskussionen om den uppstår. Som filmskapare går det ut på att beskriva hur livet ser ut, och vad hjärnan upptas av är ju till stor del detta. Exempelvis Breaking the waves och Idioterna är ju filmer som stannar kvar hos en, som får en att fundera ”vad tänkte han?” och så vidare. De flesta filmer som jag går och ser nu känns det som att jag skiter i vad dom handlade om fem minuter efter att dom är slut. Det skulle jag också kunna göra, men för mig är det bästa betyget när folk hör av sig och berättar att min film inte lämnar deras kroppar.
Vad har du för förväntningar? Hur tror du den tas emot?
De recensioner jag läst hittills har gett en fyra i betyg, och det är ju kul. Det kan vara folk som blir provocerade av den, men det värsta skulle vara om det bara var en film som gick helt förbi. Men helt ärligt ville jag bara få upp filmen på bio, och nu har vi fått lite stöd i och med att Sonet Film har gått in, så nu får alla i teamet lite betalt också. Jag hoppas att jag har fel, men jag tror att filmen är lite för mörk för att locka de stora massorna.
Kommer filmen att säljas utomlands?
Den kommer att lanseras i Cannes på en marknadsvisning framöver, så vi får se. I vissa länder vet vi redan nu att vi inte kommer att kunna visa den, med tanke på innehållet.
Alla frågar mig hela tiden om hur det går, och jag har inga svar. När en film är färdig är det lite som att släppa ut en 18-åring ur huset, den ska stå på egna ben och klara sig själv.
En låt med José González var viktig för dig att få med i filmen. Varför?
Jag eftersökte en slutlåt som passade in exakt med stämningen i filmen, och fick ett antal förslag från våra ljudkillar som spelade upp låtar slumpmässigt, och när jag hörde den här stannade jag upp helt: ”Vad är det här?!”. Något med melodin och texten var melankolisk och stämde bara in. Först var det svårt att få ett okej, men vi kom överens till slut. Om jag får säga det själv är jag ganska bra på att övertala folk. Får jag ett nej så tar jag inte det utan tjatar vidare.
Vad har du för planer härnäst?
Det är inget som är klart. Jag håller på och utvecklar ett antal projekt. Efter Ciao Bella hade jag ett massa saker på gång som inte blev av alls, så jag tar det lite med ro. Både projekt inom film och TV. Framför allt är det en långfilm som ligger nära till hands, men faktiskt också en dokumentärfilm. Men vi får se.
I slutändan är det alltid så att jag väljer projekt efter dess manus. Så det beror på, men så länge det är något jag brinner för kan det vara vad som helst. Först av allt vill jag dock se hur det går för Vi. Det ska bli spännande att se vad den här ”18-åringen” tar sig för…
Text: Tommy Juto