• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

When Dinosaurs Ruled the Earth – filmrecension av Jurassic Park 3D

3 juni, 2013 by Redaktionen

Jurassic

Jurassic Park 3D
Betyg: 5
Sverigepremiär: 5 juni 2013

Tjugo år efter att den visades för första gången får Steven Spielbergs storslagna dinosaurieäventyr nytt liv på bioduken, denna gång i 3D. Första gången jag såg Jurassic Park var några år senare då jag var omkring tre, fyra år och egentligen kanske något för ung för filmen. Det hindrade dock inte min skräckblandade förtjusning för de förhistoriska jättarna porträtterade på TV-skärmen.

Paleontologen Dr. Alan Grant blir tillsammans med sin kollega och (flick)vän Dr. Ellie Sattler inbjuden av miljardären John Hammond att besöka hans nya nöjespark på en ö utanför Costa Rica för att kunna rekommendera den. Lockade av Hammonds erbjudande att han ska betala deras utgrävningar de kommande tre åren, går de med på att åka – utan att veta vad parken egentligen innehåller. De anländer till Jurassic Park, en påkostad äventyrspark fylld av klonade, livs levande, dinosaurier. Anslutna av matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm, den snikne advokaten Donald Gennaro, och Mr. Hammonds barnbarn Tim och Lex, åker Dr. Grant och Dr. Sattler på en testrundtur genom parken. Men allt går fruktansvärt snett när Hammonds dataprogrammerare Dennis Nedry avaktiverar parkens säkerhetssystem för att kunna stjäla och smita med en samling dinosaurieembryon. Dinosaurierna är nu lösa, och karaktärerna drivs iväg på olika avvägar i en rafflande kamp om att överleva.

När Jurassic Park kom ut 1993 sågs den som banbrytande i sin användning av specialeffekter, och trots två decennier på nacken håller den fortfarande. Dinosaurierna, gjorda med en blandning av animatronics och dataanimering ser oförskämt verkliga ut, till och med mycket bättre än en hel del av det som görs idag. 3D-effekten adderar framförallt till filmens djup och skärpa (notera bland annat inzoomningen av myggan i bärnsten); det känns som att man sitter väldigt nära, nästan i, bilden och man kan praktiskt taget känna texturen av dinosauriernas skrovliga hud. I sin helhet har filmen åldrats väldigt väl, med undantag för den datorteknik som karaktärerna använder men som adderar till filmens charm, som när Lex i en av nöjesparkens bilar förtjust utbrister ”Wow, it’s an interactive CD-Rom!”.

Även om man inte är ett fan av 3D tycker jag ändå att det är värt att uppleva detta mästerverk på stora skärmen. Tillsammans med John Williams fantastiska soundtrack som bidrar till den förtrollande känslan (musiken med bilderna av helikoptern som anländer till ön och tillfället då de ser dinosaurierna för första gången ger mig gåshud) bjuder Jurassic Park på ett spännande och underhållande äventyr som fortsätter att överraska efter tjugo år, även om filmen setts flera gånger förut. Visst är det så att filmen innehåller ett antal vetenskapliga oriktigheter och småfåniga repliker, men allt är förlåtet när vi får höra T-Rex ryta i surroundsound.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Only God forgives

29 maj, 2013 by Redaktionen

ONLYGODFORGIVES_STILLS_otherGLOacc__4Only God forgives
Betyg: 4
Premiär: 31 maj

Dansken Nicholas Winding Refn slog igenom för den breda massan med Drive häromåret där han lät Ryan Gosling axla rollen som fåordig men handlingskraftig protagonist, en flitigt använd karaktär inom amerikansk actionfilm. Det briljanta med Drive var hur den dekonstruerade hjältemyten och egentligen handlade om en emotionellt störd våldsverkare som filtrerade filmens händelseförlopp genom stilsäkert designad popkultur i olika former.
Att Winding Refn tog Ryan Goslings myscharmiga look och laddade den med underliggande fara imponerade på fler än enbart undertecknad – Gosling har uppenbarligen en viss fingertoppskänsla när det gäller att välja intressanta manus och artistiskt utmanande projekt – och förväntningarna inför deras nya samarbete har varit skyhöga.

Jag förutspår att många kommer att bli, inte bara besvikna, utan rent av förbannade när eftertexterna rullar. Ack och ve!

Ryan Gosling spelar Julian, en tystlåten gangster som tillsammans med sin psykotiska bror är tunga pjäser i Bangkoks undre värld. När brodern mördas anländer deras mor, briljant gestaltad av Kristin Scott Thomas, från USA för att hämta hem kroppen. Samtidigt pressar hon Julian att hämnas. Men den thailändska polischefen som ges skulden visar sig vara något alldeles extra. Han skipar egendefinierad rättvisa med sitt vapen; ett svärd, osynligt till ögonblicket det används. Lemmar skärs av och kroppar sprättas upp, våldet är smutsigt och oförlåtande. Även de som tvår sina händer får dem kapade och blodet pumpar lakoniskt ur blottade ådror.
Det hela låter, trots det extrema våldet, väldigt konventionellt. Tro mig, det är det inte.

Refn har i intervjuer sagt att Only God forgives är en westernfilm om en man som vill slåss mot Gud. Med det i åtanke blir det förvirrade händelseförloppet något enklare att greppa. Den delar sin hårdföra logik med såväl westernfilmer som isländska hämndsagor. Men allt detta är egentligen oviktigt. I centrum, filmens nav, står våld och obehag. Lidandet kommer i många olika former. Karaktärer interagerar till synes utan mening eller mål och långsamma tagningar där Gosling och allsköns gangstrar och poliser sitter och stirrar på ingenting bidrar till filmens skeva och illasittande rytm.

Att Only God forgives kallats för våldspornografisk machofantasi av ilskna kritiker är förståeligt. Samtidigt behöver det inte vara helt negativt. Filmen levererar knappast – medvetet från Winding Refns sida skulle jag vilja påstå – den tillfredsställelse man förväntar sig från sådana epitet.

Den som väntar sig en ny Drive blir besviken. Winding Refn närmar sig ett abstrakt berättande och verkar knappast intresserad av att uppfylla några förväntningar. Det sticker såklart i mångas ögon. Även den som hoppas på en actionfilm, gangsterfilm, eller för den delen önskar sig lite underhållning, har inte heller mycket att hämta.
Likt Winding Refns arthouse-projekt Valhalla Rising är Only God forgives en starkt polariserande film. Den kommer inte att omfamnas av den breda massan och troligen kritiseras hårt av förståsigpåarna i pressen (jag hoppas få äta upp detta). När eftertexterna rullar är du antingen på tåget eller har lämnat stationen för länge sen.

Only God forgives är en långsam och monoton mardröm som bryts av med jämna mellanrum av bisarra sånguppträdanden och absurda scener där klumpig symbolik och visuell briljans går hand i hand.
Winding Refn skapar en inkapslad känsla, hypnotisk och obehaglig, ett sorts opiatrus utan eufori där självdestruktiva demoner och otydligt konstruerade, men ofantligt snygga, karaktärer irrar runt i ett tryckande helvete där humorn som bubblar upp i de allra mörkaste ögonblicken gör filmen till en nattsvart och absurd pärla. Dessa märkliga och långsamma 90 minuter, som mer än ofta frestar på tittarens tålamod, blir för mig en stor upplevelse.

I en tidig scen binds Julian fast i en stol av en prostituerad som sedan onanerar framför honom. Det är en passning till åskådaren. Vi kan inte ingripa i det som sker, bara se på. En betalande publik bör, i det här läget, känna sig provocerad. Att Winding Refn likställer sitt eget filmskapande med prostitution är knappast chockerande, men att jag faktiskt köper scen efter scen med liknande publikhatande galenskaper, måste sägas vara något förvånande.
Så, bör man gå och se Only God forgives? Tycker du att det låter intressant att sjunka ner i en långsam feberdröm utan riktning och inte hitta ut? För all del. Do it.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Krigets barn

23 maj, 2013 by Redaktionen

KRIGETS BARN Poster.inddKrigets barn
Betyg: 5
Premiär: 24 maj

Komona. Du är min fru. Var lycklig. Detta är vad trettonåriga Komonas jämnårige make säger till henne när en gerillasoldat från The Great White Tigers säger åt henne att göra samma sak hon gjorde med sina föräldrar, ett år tidigare. Att döda honom. En sekund senare det släpper hon sin AK-47 och sätter sig på knä bredvid honom, redo att dö. Med honom, han som visade vad ömhet är. Men gerillan behöver Komona, och utgången är redan bestämd. Ödet förseglat. För Komona är en krigshäxa. Great White Tiger, ledaren, behöver henne för att vinna kriget. Men han behöver inte pojken som hon är gift med, trots att han är en magiker. Det är också det enda namn han har; Magikern. Det är vad Komona skriker när de släpar henne därifrån; Magiker. Magiker.

Krigets barn är den berättelse Komona återger till sitt ofödda barn. Hon berättar hur hon blev soldat: För att när du kommer ut hur min mage vet jag inte om gud kommer ge mig styrkan att älska dig. Hon är tolv år när hon lär sig hur man för krig, kidnappad. Hon vet inte varför, och behöver ej heller veta det. Döda eller dö. Skjuta upp den egna döden.
Det är pga att hon är den enda överlevande från sin by efter ”introduktionen”, som det bestäms att hon är en häxa. Hon tycks alltid veta vart regeringens ”demoner” är i djungeln, och den magiska mjölken från trädet hjälper henne att se spökena, de som är överallt. Som bara blir fler. Inte förrän senare tror hon själv på det. (Ibland undrar jag om jag kräks för att du är förgiftad.)
Jag stålsatte mig inför denna film. Anledningen till det var en viss reservation inför att ge ett bra betyg enbart på grund av ämnet, för det är omöjligt att inte gripas av den krassa, hårda verklighet som i allra högsta grad existerar i nuläget och har existerat Jag Vet Inte Hur Länge. För länge.
Krigets barn utspelar sig visserligen i ett fiktivt land, enda platsanvisning Sahara, men Kim Nguyen spenderade tio år med att få den gjord. Research, intervjuer med barnsoldater, sökande efter finansiering. Med detta gedigna reella bagage och så gott som endast amatörskådespelare, vilka ej fick läsa manuset i förväg, spelades Krigets barn in i ordningsföljd. Tack vare Kim Nguyens originella tillvägagångssätt blir filmen sann. Alla reaktioner är äkta. Insatserna fantastiska, ansiktsuttryck som inte är förställda. Det är genialt, och mycket ovanligt, att använda denna metod för att göra en film.

Det som bröt mina (klena) murar var de övernaturliga inslagen som oväntat dök upp. Spöken som säger spring. Magiker, häxor, trollkarlar. Uråldriga ritualer. Ceremonin när barnen får sin första Ak-47. Det sjungs. De får dricka magisk mjölk för första gången, hallucinogen trädsav från ett löv som hålls upp av en man jag skulle beskriva som Shaman. Han läser i sten och trä. Han förutspår, mässar. Ceremoniella skott; två per barn. Rakt ut i djungeln. På ingenting och vad som helst. Blandningen, trasiga kläder, gamla vapen, gris-gris runt halsen, krig, soldater, demoner.

krigets baOch att Krigets barn är inte en film om lidande. Det är en film om Trots Lidandet. Med otroligt vackra bilder och olika sätt att filma blir stämningen magi och smärta samtidigt, och när Magikern jagar en vit tupp för att få gifta sig med Komona, då är mitt hjärta helt öppet. Utan en konkret vigsel, är hon så hans fru. Glädjesånger ekar. Människorna i byn är albinos- liksom Magikern. Jag läser inte in något. Jag undrar om jag borde, sedan släpper jag det. Känslorna är röd elektricitet i mitt bröst, explosiva- levande.
Komona föder slutligen sitt barn, på en flodstrand och ger det sin makes namn. Det slutar inte där, vare sig i filmen eller i Komonas liv, livet jag blivit en del av, långsamt, omärkligt, ofrivilligt, oåterkalleligt. Det finns inte början eller slut på berättelsen, trots att Komonas ålder skrivs svart på vitt över duken; Tolv år gammal. Tretton år gammal. Fjorton år gammal. Komona lever, och jag vill följa henne längre än jag tillåts göra.

Att göra verklighet med fiktiva inslag är svårt. Trovärdigheten svajar ofta i sådana filmer. Kim Nguyen ger oss sanning i och med sin research, men det som gör att Krigets barn verkligen berör är den kärlek han lyckas få fram, den kärlek som han så tydligt känt själv, ömheten. Han har gjort en film om Afrikas hjältar. De som uthärdar. De som vänder tårarna inåt. Och inte slutar älska.
Den vita tuppen tar udden av smärtan. Hur många spöken som än vandrar i djungeln. Den tar inte bort- men den är ett bevis. En symbol, för det oskuldsfulla. Att det finns. Trots allt..

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Foxfire

23 maj, 2013 by Redaktionen

foxf1

Foxfire
Betyg: 5
Premiär: 24 maj

Vilka förväntningar hade du på Foxfire?
Efter att ha sett den fantastiska filmen Mellan väggarna blev Laurent Cantet för mig en av världens mest intressanta regissörer, så självklart var förväntningarna väldigt höga. Han är otroligt vass både vad gäller att synliggöra samhällsstrukturer samt att skildra vardagligt tal och interaktion på ett naturligt sätt.

Apropå sociala strukturer, får vi se mycket av sådant i denna film?
Absolut, jag anser att det är filmens kärna. Filmen utspelar sig på 50-talet och handlar om en feministisk aktionsgrupp som överföll och misshandlade män. I händerna på en annan regissör hade budskapet kunnat bli någonting plumpt och navelskådande i stil med: ”Där ser man ju vad sån där feminism leder till”. Här bjuds vi istället på en intressant samhällsstudie i en tid då den amerikanska drömmen var möjlig att uppnå för alla, utom vissa grupper och däribland kvinnor. Vi för en förståelse för filmens huvudpersoner, även om gärningarna inte sympatiseras med. De har två val: Antingen accepterar de samhället så som det är uppbyggt och gifter sig med någon av de perversa, kvinnohatande männen som vi presenteras för i filmen eller så går de sin egen väg och betalar priset att ha hela samhället emot sig.

Är skådespelarinsatserna i Foxfire lika bra som de i Mellan väggarna?
Mellan väggarna har det mest naturalistiska skådespeleriet jag någonsin sett i en film. Foxfire når inte upp till lika höga höjder, men med det sagt är dessa skådespelare mycket skickliga. Även när är agerandet väldigt naturalistiskt och jordnära. Filmen har väldigt många huvudpersoner, då flickorna bildar ett kollektiv av likhetstänkande och allteftersom tillkommer fler medlemmar. Trots detta blandar man aldrig ihop karaktärer och inga karaktärer glöms bort. Men detta är inte bara de duktiga skådespelarnas förtjänst. Filmens manus är väldigt välskrivet, fördelningen mellan hur mycket utrymme samtliga karaktärer får att utvecklas är gjord med fingertoppskänsla.

Filmen är baserad på en bok, eller hur?
Ja, den är baserad på Foxfire: Confessions of a Girl Gang, skriven av Joyce Carol Oates. Jag har inte läst boken, så jag kan tyvärr inte göra några jämförelser. Jag har dock hört att boken ska ha ett väldigt fragmentariskt berättarperspektiv och hoppa fram och tillbaka väldigt mycket i tiden. Filmen har en mer traditionell struktur, men det var inget som störde mig under tiden jag såg den.

Vilka borde se den här filmen?
Jag kan tänka mig väldigt många som skulle finna Foxfire intressant. Alla som på något plan är intresserade av feminism och genus måste absolut ge den här filmen en chans. Vi är inte bortskämda med filmer som gräver djupt i detta ämne. Men även om det inte ligger inom ens intressesfär är filmen klart sevärd. Den är som sagt väldigt samhällskritisk och belyser på ett väldigt smart sätt sociala strukturer, så har man ett intresse för det är denna film ett måste. Men man får inte glömma att det är en film som beskriver ett väldigt gripande och intressant levnadsöde, i en väldigt intressant tidsepok. Bara det gör att man inte får missa den.

Du verkar tycka väldigt mycket om Foxfire. Har filmen några nackdelar?
(Lång tystnad) Nej, jag tycker faktiskt inte det. Det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett i år.

Text: Franz Ung

Här kan ni vinna biljetter till filmen!

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Porrkungens tårar

15 maj, 2013 by Redaktionen

porrkungen_affischPorrkungens tårar
Betyg: 3
Premiär: 17 maj

”Folk dör i lungcancer därför att de röker för mycket. Andra super ihjäl sig. Vad jag vet har ingen omkommit på grund av porrkonsumtion.” Orden kommer ifrån Berth Milton. Mannen som 1965 startade tidningen Private. Den första kommersiella hårdporrtidningen i fyrfärg som några år senare utvecklades till ett världsomspännande imperium. Berth var mycket stolt över sin skapelse och tog länge merparten av bilderna själv.

1955 föddes sonen Berth Milton Jr. Junior växte huvudsakligen upp i Örebro, utan någon direkt kontakt med sin far. Så småningom övergavs han även av sin mor och han spenderade resten av barndomen hos en fosterfamilj. Efter grundskolan tog han värvning som sjöman, spekulerade med fastigheter och tillslut vid början av 1990-talet tog han över sin fars skapelse, Private media group. Det är här historien börjar bli intressant.

Under Juniors ledning expanderade Private kraftigt och noterades tillslut på NASDAQ-börsen. Ekonomiskt var det en framgångssaga och Junior var ett tag god för över 3 miljarder kronor. Men bakom framgången hade en familjefejd börjat ta form. Berth Senior ansåg att Juniors övertagande av företaget inte hade gått rätt till och en rad rättsliga processer ägde rum. Vi får ta del av inspelade telefonsamtal där Senior mer eller mindre önskar livet ur sin son och man kan faktiskt inget annat än att tycka synd om sonen.

Dokumentären är gjord av Fredrik von Krusenstjerna som tidigare ligger bakom den Guldbaggenominerade Förräderi. Porrkungens tårar är en bra film, inget snack som saken. Det är intressant att gotta sig i de rikas bekymmer och höjdpunkten i filmen är utan tvekan de inspelade terapisessionerna med Junior. Scenen ger filmen djup och personen Berth Milton Junior börjar träda fram på ett sätt som faktiskt skapar sympati för honom. Det är gripande när han pratar om sin far och sin barndom på fosterhemmet och jag känner att jag vill veta mer om familjen Milton.

Tyvärr känns kvalitén på filmen lite billig när det kommer till det tekniska. Framför allt störde jag mig på berättarrösten som var otroligt svår att förstå till och från. Jag ville nästan ge honom en halstablett. Filmen hade definitivt gynnats av en annan och klarare röst. Men om man förbise det är det är en bra och rörande film som överraskade mig. Jag var inställd på en historia om porr, lyxliv och skandaler. Istället fick jag ta del av ett tragiskt familjeöde där ekonomisk framgång betydde mer än bry sig om varandra.

Text: Magnus Thorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Sida 409
  • Sida 410
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in