Krigets barn
Betyg: 5
Premiär: 24 maj
Komona. Du är min fru. Var lycklig. Detta är vad trettonåriga Komonas jämnårige make säger till henne när en gerillasoldat från The Great White Tigers säger åt henne att göra samma sak hon gjorde med sina föräldrar, ett år tidigare. Att döda honom. En sekund senare det släpper hon sin AK-47 och sätter sig på knä bredvid honom, redo att dö. Med honom, han som visade vad ömhet är. Men gerillan behöver Komona, och utgången är redan bestämd. Ödet förseglat. För Komona är en krigshäxa. Great White Tiger, ledaren, behöver henne för att vinna kriget. Men han behöver inte pojken som hon är gift med, trots att han är en magiker. Det är också det enda namn han har; Magikern. Det är vad Komona skriker när de släpar henne därifrån; Magiker. Magiker.
Krigets barn är den berättelse Komona återger till sitt ofödda barn. Hon berättar hur hon blev soldat: För att när du kommer ut hur min mage vet jag inte om gud kommer ge mig styrkan att älska dig. Hon är tolv år när hon lär sig hur man för krig, kidnappad. Hon vet inte varför, och behöver ej heller veta det. Döda eller dö. Skjuta upp den egna döden.
Det är pga att hon är den enda överlevande från sin by efter ”introduktionen”, som det bestäms att hon är en häxa. Hon tycks alltid veta vart regeringens ”demoner” är i djungeln, och den magiska mjölken från trädet hjälper henne att se spökena, de som är överallt. Som bara blir fler. Inte förrän senare tror hon själv på det. (Ibland undrar jag om jag kräks för att du är förgiftad.)
Jag stålsatte mig inför denna film. Anledningen till det var en viss reservation inför att ge ett bra betyg enbart på grund av ämnet, för det är omöjligt att inte gripas av den krassa, hårda verklighet som i allra högsta grad existerar i nuläget och har existerat Jag Vet Inte Hur Länge. För länge.
Krigets barn utspelar sig visserligen i ett fiktivt land, enda platsanvisning Sahara, men Kim Nguyen spenderade tio år med att få den gjord. Research, intervjuer med barnsoldater, sökande efter finansiering. Med detta gedigna reella bagage och så gott som endast amatörskådespelare, vilka ej fick läsa manuset i förväg, spelades Krigets barn in i ordningsföljd. Tack vare Kim Nguyens originella tillvägagångssätt blir filmen sann. Alla reaktioner är äkta. Insatserna fantastiska, ansiktsuttryck som inte är förställda. Det är genialt, och mycket ovanligt, att använda denna metod för att göra en film.
Det som bröt mina (klena) murar var de övernaturliga inslagen som oväntat dök upp. Spöken som säger spring. Magiker, häxor, trollkarlar. Uråldriga ritualer. Ceremonin när barnen får sin första Ak-47. Det sjungs. De får dricka magisk mjölk för första gången, hallucinogen trädsav från ett löv som hålls upp av en man jag skulle beskriva som Shaman. Han läser i sten och trä. Han förutspår, mässar. Ceremoniella skott; två per barn. Rakt ut i djungeln. På ingenting och vad som helst. Blandningen, trasiga kläder, gamla vapen, gris-gris runt halsen, krig, soldater, demoner.
Och att Krigets barn är inte en film om lidande. Det är en film om Trots Lidandet. Med otroligt vackra bilder och olika sätt att filma blir stämningen magi och smärta samtidigt, och när Magikern jagar en vit tupp för att få gifta sig med Komona, då är mitt hjärta helt öppet. Utan en konkret vigsel, är hon så hans fru. Glädjesånger ekar. Människorna i byn är albinos- liksom Magikern. Jag läser inte in något. Jag undrar om jag borde, sedan släpper jag det. Känslorna är röd elektricitet i mitt bröst, explosiva- levande.
Komona föder slutligen sitt barn, på en flodstrand och ger det sin makes namn. Det slutar inte där, vare sig i filmen eller i Komonas liv, livet jag blivit en del av, långsamt, omärkligt, ofrivilligt, oåterkalleligt. Det finns inte början eller slut på berättelsen, trots att Komonas ålder skrivs svart på vitt över duken; Tolv år gammal. Tretton år gammal. Fjorton år gammal. Komona lever, och jag vill följa henne längre än jag tillåts göra.
Att göra verklighet med fiktiva inslag är svårt. Trovärdigheten svajar ofta i sådana filmer. Kim Nguyen ger oss sanning i och med sin research, men det som gör att Krigets barn verkligen berör är den kärlek han lyckas få fram, den kärlek som han så tydligt känt själv, ömheten. Han har gjort en film om Afrikas hjältar. De som uthärdar. De som vänder tårarna inåt. Och inte slutar älska.
Den vita tuppen tar udden av smärtan. Hur många spöken som än vandrar i djungeln. Den tar inte bort- men den är ett bevis. En symbol, för det oskuldsfulla. Att det finns. Trots allt..
Text: Klara Norling