Only God forgives
Betyg: 4
Premiär: 31 maj
Dansken Nicholas Winding Refn slog igenom för den breda massan med Drive häromåret där han lät Ryan Gosling axla rollen som fåordig men handlingskraftig protagonist, en flitigt använd karaktär inom amerikansk actionfilm. Det briljanta med Drive var hur den dekonstruerade hjältemyten och egentligen handlade om en emotionellt störd våldsverkare som filtrerade filmens händelseförlopp genom stilsäkert designad popkultur i olika former.
Att Winding Refn tog Ryan Goslings myscharmiga look och laddade den med underliggande fara imponerade på fler än enbart undertecknad – Gosling har uppenbarligen en viss fingertoppskänsla när det gäller att välja intressanta manus och artistiskt utmanande projekt – och förväntningarna inför deras nya samarbete har varit skyhöga.
Jag förutspår att många kommer att bli, inte bara besvikna, utan rent av förbannade när eftertexterna rullar. Ack och ve!
Ryan Gosling spelar Julian, en tystlåten gangster som tillsammans med sin psykotiska bror är tunga pjäser i Bangkoks undre värld. När brodern mördas anländer deras mor, briljant gestaltad av Kristin Scott Thomas, från USA för att hämta hem kroppen. Samtidigt pressar hon Julian att hämnas. Men den thailändska polischefen som ges skulden visar sig vara något alldeles extra. Han skipar egendefinierad rättvisa med sitt vapen; ett svärd, osynligt till ögonblicket det används. Lemmar skärs av och kroppar sprättas upp, våldet är smutsigt och oförlåtande. Även de som tvår sina händer får dem kapade och blodet pumpar lakoniskt ur blottade ådror.
Det hela låter, trots det extrema våldet, väldigt konventionellt. Tro mig, det är det inte.
Refn har i intervjuer sagt att Only God forgives är en westernfilm om en man som vill slåss mot Gud. Med det i åtanke blir det förvirrade händelseförloppet något enklare att greppa. Den delar sin hårdföra logik med såväl westernfilmer som isländska hämndsagor. Men allt detta är egentligen oviktigt. I centrum, filmens nav, står våld och obehag. Lidandet kommer i många olika former. Karaktärer interagerar till synes utan mening eller mål och långsamma tagningar där Gosling och allsköns gangstrar och poliser sitter och stirrar på ingenting bidrar till filmens skeva och illasittande rytm.
Att Only God forgives kallats för våldspornografisk machofantasi av ilskna kritiker är förståeligt. Samtidigt behöver det inte vara helt negativt. Filmen levererar knappast – medvetet från Winding Refns sida skulle jag vilja påstå – den tillfredsställelse man förväntar sig från sådana epitet.
Den som väntar sig en ny Drive blir besviken. Winding Refn närmar sig ett abstrakt berättande och verkar knappast intresserad av att uppfylla några förväntningar. Det sticker såklart i mångas ögon. Även den som hoppas på en actionfilm, gangsterfilm, eller för den delen önskar sig lite underhållning, har inte heller mycket att hämta.
Likt Winding Refns arthouse-projekt Valhalla Rising är Only God forgives en starkt polariserande film. Den kommer inte att omfamnas av den breda massan och troligen kritiseras hårt av förståsigpåarna i pressen (jag hoppas få äta upp detta). När eftertexterna rullar är du antingen på tåget eller har lämnat stationen för länge sen.
Only God forgives är en långsam och monoton mardröm som bryts av med jämna mellanrum av bisarra sånguppträdanden och absurda scener där klumpig symbolik och visuell briljans går hand i hand.
Winding Refn skapar en inkapslad känsla, hypnotisk och obehaglig, ett sorts opiatrus utan eufori där självdestruktiva demoner och otydligt konstruerade, men ofantligt snygga, karaktärer irrar runt i ett tryckande helvete där humorn som bubblar upp i de allra mörkaste ögonblicken gör filmen till en nattsvart och absurd pärla. Dessa märkliga och långsamma 90 minuter, som mer än ofta frestar på tittarens tålamod, blir för mig en stor upplevelse.
I en tidig scen binds Julian fast i en stol av en prostituerad som sedan onanerar framför honom. Det är en passning till åskådaren. Vi kan inte ingripa i det som sker, bara se på. En betalande publik bör, i det här läget, känna sig provocerad. Att Winding Refn likställer sitt eget filmskapande med prostitution är knappast chockerande, men att jag faktiskt köper scen efter scen med liknande publikhatande galenskaper, måste sägas vara något förvånande.
Så, bör man gå och se Only God forgives? Tycker du att det låter intressant att sjunka ner i en långsam feberdröm utan riktning och inte hitta ut? För all del. Do it.
Hej! Jag är förmodligen den enda som tycker detta är ett mästerverk. Film måste inte alltid handla om manus med en massa dialoger. Film kan säga så mycket med enkla medel som långa scener och en briljant klippning. När en film har det där lilla extra som man inte riktigt kan förklara då har man ett mästerverk. Winding Refn har ett otroligt bildspråk som få filmskapare kommer i närheten av och det gör han till en av mina favorit regissörer. Att denna filmen inte togs imot väl av publiken är för mig ettt mysterium. Minst lika bra som drive om inte bättre.
/ Benny
Hej Benny!
Ja, vi är sannerligen inte i majoritet, vi som gillar den här filmen. Kollar man ”kritiker.nu” så är det bara GP och Sydsvenskan som gett den ett okej betyg (3 av 5). De andra kritikerna sågar filmen så det står härliga till.
Jag såg faktiskt om den för ett tag sedan och måste säga att den blev ännu bättre en andra gång. Men visst, den är verkligen inte för alla.
Jag håller med dig om Refns bildspråk, det är rent av mästerligt ibland, och även om man tydligt ser influenserna (mest noterbart Kubrick och Wong Kar Wai i just det här fallet) känns han som en filmskapare som går sin egen väg. Och det uppskattas ju så klart.