• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Man of steel

24 juni, 2013 by Redaktionen

Man-of-SteelMan of steel
Betyg: 1
Premiär: 26 juni

”Det är en fågel! Det är ett flygplan! Nej, det är…jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, men inte är det Stålmannen i alla fall…”

Den här recensionen är väldigt svår att skriva, för jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga om Man of steel. Den är så pass blek och tråkig att det inte finns särskilt mycket att prata om.

Men vi kan väl försöka börja med handlingen.

Planeten Krypton är döende. Befolkningen har urholkat naturresurserna så pass mycket att deras värld inte har lång tid kvar innan den förstörs. Jor-El skickar sin son, Kal-El, till jorden där denne kommer bära livsödet att växa upp som den allsmäktige Stålmannen. Dock har den ondskefulle Gereral Zod bestämt sig för att det nu när planeten bara har några timmars existens kvar vore passande att utföra en militärkupp och starta ett nytt styre på den mycket kortlivade planeten. Kuppen misslyckas dock och de styrande anser att istället för att låta Zod förgås med planeten så är det en bättre att frysa ner honom, skicka honom till ett rymdfängelse i en farkost de själva av någon anledning inte har en tanke på att använda för att lämna planeten. Zod lyckas fly ut sitt fängelse och sätter kurs mot jorden i avsikt att döda Stålmannen samt förinta mänskligheten.

Jag är inte särskilt konservativ av mig. Jag är helt okej med att man förändrar en franschise, att man gör något nytt med det. Men tar man bort någonting ikoniskt från en välkänd karaktär så måste man ersätta det med något annat. Något som intresserar och fascinerar.

Så har man inte gjort i Man of steel.

Den här filmen är mörk, dyster och moloken. Den en gång så ståndaktige och hoppingivande Stålmannen tycks här ha sneglat alltför mycket åt Bruce Waynes håll och sysselsätter sig till större del av filmen med att iklädd det obligatoriska luffarskägget vandra jorden runt och tjura. Visserligen axlar han senare, bokstavligen talat, manteln att bli jordens övermänsklige beskyddare, men inte ens då blir filmen särskilt underhållande utan lunkar på, genom specialeffekterna, genom de raserade byggnaderna, genom rymdskeppen som pangar på varandra. Och jag sitter bara i biofåtöljen och undrar varför jag ska bry mig.

När jag sitter nedsjunken i biofåtöljen, totalt uttråkad och likgiltig så börjar jag tänka på alla luckor och inkonsekvenser filmens historia dras med. Alla ologiska beslut som karaktärerna fattar. Tillslut vill jag bara resa mig upp och vråla av frustration mot bioduken. Personerna som skrivit detta är välbetalda och har fått privilegiet att berätta en historia som kommer ses av människor jorden över, så varför kan de inte ta en extra vecka att finlira manuset så att vi slipper alla dessa förnuftsvidriga händelser och karaktärsbeslut?! Jag vet att så gott som alla filmer dras med sådant här, inklusive filmer jag själv gillar. Men en bra film får en att glömma inkonsekvenser, inte tänka på dem, utan bara njuta av resan.

Skådespelarinsatserna får mig inte heller att höja ögonbrynen. Henry Cavill och Amy Adams gör sitt bästa med det material de blivit tilldelade, Kevin Costner är lika tråkig och livlös som alltid och Michael Shannon verkar ha bestämt sig för att han om han nu är med i en sådan här sörja lika gärna kan ha lite roligt på jobbet och spelar över å det grövsta.

Jag måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i Zack Snyder. Däremot gör Christopher Nolan mig sällan besviken så jag hade hoppats på att detta sammarbete hade kunnat balansera upp filmen till en godkänd nivå. Istället verkar fusionen ha resulterat i att de bådas värsta sidor lyfts fram. Snyder fläskar på med specialeffekter, substanslösa actionscener och det ointresse för karaktärsutveckling som kännetecknar honom. Samtidigt tycks Nolan anse att hans formula till Batman (grådaskighet, dysterhet och pessimism) passar alldeles utmärkt till vilken superhjälte som helst och har därmed gjort sig av med allt som var roligt, charmigt och spännande med Stålmannen.

Vet ni vad, när jag började skriva denna recension hade jag faktiskt tänkt ge filmen en tvåa i betyg, men nu när jag kommit till slutet känner jag att den inte förtjänar annat än det allra lägsta.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: The Internship

21 juni, 2013 by Redaktionen

the-internshipThe Internship
Betyg: 3
Premiär: 22 juni

I filmens öppningsscen sitter säljarna Billy (Vince Vaughn) och Nick (Owen Wilson) och äter middag med en gammal kund. Samtalet de för över restaurangbordet handlar om kundens fjortonåriga dotter och hur hälsosam hon är som äter nötter och frukt. Sedan visar kunden ett fotografi på flickan och Billy och Nick blir med ens obekväma. Det som ska vara roligt i den här scenen är att tjejen på bilden är något större än man borde vara om man äter nötter och frukt. Att jaga skratt med den här typen av skämt känns otroligt ofräscht med tanke på hur många unga tjejer som lider av ätstörningar i dagens samhälle.

Billy och Nick blir sparkade från säljföretaget de jobbar på och tvingas därför ta en praktikplats på Google. Praktikanterna delas in i lag och det bästa laget kommer i slutet av praktiken sedan få anställning på företaget. Självklart är Billy och Nick både för gamla och för dåligt uppdaterade gällande ny teknik för att tros klara av praktiken. Men då detta är deras sista chans ger de givetvis allt för att vinna tävlingen. Jag undrar hur mycket Google har betalat för den här utmärkta reklamen. Företaget målas upp som rena rama himmelriket med kompetent personal och fri tillgång till mat och träningspass.

Filmen har ett bra tempo och jag skrattar högt vid flera tillfällen. Tyvärr fortsätter de sexistiska skämten filmen igenom. Det görs besök på strippklubbar där alla killar blir gränslösa, galna och personlighetsförändrande. Jag är otroligt trött och förbannad på populärkultur som hjälper till att upprätthålla våldtäktsstrukturer: så fort en man ser en lättklädd kvinna är det okej för honom att bete sig hur som helst eftersom han ju tappar fattningen. När är det dags för Hollywood att göra feministiska filmer?

Jag vet inte om det beror på att jag sett alldeles för många dåliga komedier på senaste eller att jag har ett speciellt förhållande till Owen Wilson då han var min första (och än så länge största) filmstjärnecrush men jag anser ändå att The Internship är en bra komedi. Det är väl trots allt så att bra komiker som Vince Vaughn sällan misslyckas. Men snälla komedifilmskapare: jag förväntar mig inte ens att era filmer ska klara av bechdeltestet, men släng gärna in några fler brudar och försök sluta vara så sexistiska.

Text: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Zaytoun

12 juni, 2013 by Redaktionen

ZAYTOUN1Zaytoun
Betyg: 3
Premiär: 7 juni

När jag var liten visste jag en sak om Libanon: det var sönderbombat. I Zaytoun samsas de håliga ihåliga husen med bilar som ännu åker på motorvägen; likt en slö dag på E4-an innan rusningstrafiken. Det är ofta omgivningarna som berör mig rakt igenom. Detaljer i dem. Skolan som är full av skotthål där barnen upprepar engelska fraser, där porträtt på deras döda kamrater står kvar på platserna där de suttit- det är mycket smärtsamma bilder. Emellanåt känner jag att Zaytoun klarar sig på just bilderna. Det övergivna nöjesfält som talar om: Här fanns en annan tid. Jag fanns här, innan mörkret kom.
Barnsoldaten Fahed, 12 år, når mig inte alls. Det är hemskt, han stjäl tuggummi och cigaretter och säljer dem i farliga områden han sparkar fotboll han håller gevär JAG FÖRSTÅR men det KÄNNS INTE. Så jag väntar på att olivträdet han bär skall komma hem. Olivträdet som hans far vägrade plantera innan han kunde göra det i Palestina, sitt land.
Om fadern introducerats något mer innan han blev sprängd i bitar kanske jag hade haft en mer nyanserad bild av Fahed, det vet jag inte. Men nu är det inte så, och olivträdet är min huvudperson.
Den israeliska stridspiloten Yoni ger mig mer, han har en mjuk utstrålning, försiktig, ljus. Stephen Dorff är lysande i rollen, jag tänker, inte helt osökt, på den (i min åsikt) väldigt underskattade filmen Felon. En bra man på fel plats, en överlevare med snälla ögon och utan fasader. Han får för få bra roller, Stephen.

Det går knackigt att recensera. Jag har ingen början och inget slut. Det är en bra film, sevärd, men inte mer, trots att den hade kunnat vara det. när Fahed och Yoni utvecklar en ”oväntad vänskap” är den inte alls oväntad, men jag förstår att den skall vara det. de ger sig av tillsammans, även det väntat. Ibland, dock, klappar Zaytoun till mig på käften med en enda mening, en enda bild- små saker, som är vassa vässade glödgade glödande, eller tvärtom; extremt kärleksfulla i sin magnifika litenhet.

Det finns inget mer att säga egentligen, förutom: Se filmen. För jag kan inte berätta om den på ett rättvist sätt. Jag lämnar recensionen som den är/inte är. Med en stark känsla av att jag borde säga förlåt till någon, vet bara inte vem.

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: The Bling Ring

10 juni, 2013 by Redaktionen

blingring

The Bling Ring
Betyg: 4
Svensk biopremiär 14 juni 2013

“I’m a firm believer in Karma,” she said, “and I think this situation was attracted into my life because it was supposed to be a huge learning lesson for me to grow and expand as a spiritual human being. I see myself being like an Angelina Jolie,” she said, “but even stronger, pushing even harder for the universe and for peace and for the health of our planet.” She was sounding almost like a real celebrity. “God didn’t give me these talents and looks to just sit around being a model or being famous. I want to lead a huge charity organization. I want to lead a country, for all I know.”

När filmen inleds är det med en kaxig attityd från Nicki (spelad av Emma Watson som blev känd genom Harry Potter-filmerna) som återger det exakta citat från här ovan – som i sin tur är hämtad från den Vanity Fair-artikel filmen bygger på – och sen börjar resan genom ett tidshopp på ett år bakåt i tiden.

Som stor beundrare utav Sofia Coppola och hennes filmkonst var jag orolig hur slutresultatet av denna film skulle bli: ett halvlyckat stilexperiment som Marie Antoinette eller kanske till och med få ligga och skvalpa uppe med Somewhere? Lyckligtvis når den ända dit upp, även om de två filmerna inte alls påminner om varandra. Faktum är att den inte alls påminner om hennes tidigare filmer, utan är mycket mer rivig och fartfull. Teman med privilegierade kvinnors tristess, ytlighet och kändisskap samt stark musikalisk inramning återfinns i såväl hennes äldre filmer som denna. Och med huvudtemat Crown on the Ground av Sleigh Bells sätts tonen direkt: kaxigt obrytt, punkigt och lite trasigt.

Även om detta inte är hennes bästa film (se: Lost in Translation) är det inte heller den sämsta. Faktum är att det är riktigt kul att se hur väl hon lyckas göra en film om inbrott hemma hos kändisar så händelserik och intressant – vilket får ses som en konst i sig. Men självklart är det inte bara på inbrotten fokus ligger, vi får också följa ungdomarna i skolan, på klubbar och hemma hos sig. Till exempel hemma hos Nicki där hennes mamma försöker lära sina döttrar om vikten av att vara en bra människor som gör gott gentemot andra och inte fixera sig vid ytlighet. Gentemot henne är de trevliga, men inombords skriker de efter exklusivt mode och kroppsfixering. Dock får Nicki användning av dessa lektioner från sin moder, då hon använder allt godhetssnack för att frikännas från sitt fängelsestraff och därefter använda händelsen för att bli känd ”på riktigt” via media. Dock skiner hennes ytlighet genom i en intervju med just Vanity Fair när hon pratar om att hjälpa till, men i nästa sekund inte ens vet vilket land hennes syster har rest till för att stödja dem. Hennes okunskap och icke-engagemang lyser igenom. Ändå blir hon behandlad som en stjärna, som ett offer som blivit utsatt för ungdomsligan med samma namn som filmen – fast hon egentligen var med där själv.

Den enda manliga medlemmen, Marc (spelad av Israel Broussard), är även han intresserad av mode och styling – och snor även han med sig kvinnliga skor med sig hem. Han är även den mest flitiga fotografen från klubbar och hemifrån – skrytsamma bilder som sprids självmant via sociala nätverk som Facebook. Precis som att ha sina ansikten så gott som oskyddade, även efter att media rapporterar om att de blivit fångade på övervakningskamera, är det ödesdigra misstag som kostade ligan deras frihet. Så även att de inte använde handskar utan lämnade massvis utav fingeravtryck och andra spår efter sig. En lika stor nackdel som smart drag i filmens narrativ är hur överlappande intervjuer med ligan ”förklarar” läget: som när Marc berättar om hur deras egon växte efter att undkommit polisen, vilket borde te sig självklart för alla som har något slags förmåga att känna av människor men istället dumförklarar filmen tittaren. Det är ett genialt grepp för att kritisera amerikansk mainstreamfilm som oftast dumförklarar sin publik i lika stor utsträckning, om inte högre, och lämnar så lite reflektion till publiken som möjligt. Precis som hennes mindfullnes-långsamma kamerasvep bytts ut mot snabbare och intensivare klipp: med endast en statisk tagning som säkert varar i ett par minuter där vi får se Orlando Blooms hus i en överblicksbild medan ungdomsligan tar sig in för att stjäla saker och sedan lämnar platsen. Istället för att återigen zooma in och följa dem steg för steg, materiella ting efter materiella ting, backar hon med kameran och fäster filmkameran på ett berg ovanför den stora lyxvillan – lite som en övervakningskamera. Faktum är att det klena användandet utav hennes mer traditionella långsamma stil ger stark kontrast till den övriga filmen – och filmindustrin. Liksom den spända scenen där ligan hittar en pistol och riskerar att skada sig själva, eller huset självt, men ingenting händer. Det är lika spännande som okonventionellt: i vilken annan film som helst hade den lekfulla inställningen till det dödliga vapnet eskalerat till en olycka; vilket Sofia Coppola lekfullt medvetet leker med.

Eftersom Paris Hilton och Sofia Coppola är gamla vänner har hon inte bara gått med på att medverka i filmen – utan även låtit henne filma i Paris egna lyxhus. Alla scener utspelar sig alltså i hennes riktiga hem. Adressen letar ungdomsligan upp över nätet, som med övriga kändisar de ”besöker”, efter att de via diverse skvallersidor fått bekräftat att de olika kändisarna är bortresta på fester eller filminspelningar.

Trots att filmen egentligen bär på ett högst allvarligt tema, kriminalitet och användande av droger, är känslan ändå oftast lättsam och underhållande komisk. Ända till slutet när dörrarna stängs vid rättegången – och sekunden senare öppnas igen och ungdomarna vandrar ut och vi får höra slutpläderingarna från en allvarsam voice-over. Böter och fängelse. Allra värst blir det för Marc, inte för att hans straff är hårdare än de andras, utan för att han med en lidelsefull insikt reflekterar över det faktum att manliga interner i regel är mycket våldsamma av sig – och enligt samma ytliga filmindustri hans världsbild kretsar kring (han berättar tidigare under filmen att hans far jobbar för ett filmbolag, vilket ger han rätt till att gå på förhandsvisningar) också mycket benägna att våldta interner. Han har mycket mer än straffet i sig att vänta och ser, helt rättmätigt, orolig ut i bussen som ska ta honom till fängelset. Leken är över – dock inte för Nicki som får ytterligare exponeringstid i rampljuset. Istället återger hon den url-adressen som leder till hennes hemsida/blogg i bästa sändningstid – för att, liksom en halvkänd dokusåpakändis, slippa bli bortglömd. Vilket är en spiksäker tidsmarkör för att cementera bloggens roll i det moderna samhället. Liksom hela Nickis inställning till kändisskap och ytlighet: rik och känd för sakens skull, inte för att ha uträttat någonting av vikt…

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Emma Watson, Paris Hilton, Sofia Coppola, The Bling Ring

Filmrecension: After Earth

4 juni, 2013 by Redaktionen

afterAfter Earth
Betyg: 1
Premiär: 7 juni

Jorden är sedan tusen år övergiven och människan har funnit ett nytt hem på en annan planet. Det enda hotet mot deras överlevnad är några blinda utomjordingar som hittar oss genom att de kan lukta sig till vår rädsla. Cypher Raige och hans son Kitai kraschlandar efter en asteroidstorm på jorden och är de enda som överlever olyckan. Förutom en utav de blinda utomjordingarna som fanns med på skeppet då.
Cypher, spelad av Will Smith är allvarligt skadad och det är upp till hans son, gestaltad av Wills riktiga son Jaden att rädda dem.

Att Will Smith blev en A-listad stjärna som under sina glansdagar garanterade vinster på över hundramiljoner dollar per film går att förklara med att han faktiskt är en duktig skådespelare med charm och karisma. Att Jaden Smith nu får de stora rollerna och att alla runt omkring honom verkar ha bestämt att han ska bli den nästa stora kassakon beror enbart på att han är Will Smiths son.
Det här är inte första gången far och son spelar tillsammans. I den enligt mig utmärkta The Pursuit of Happyness från 2006 funkar de alldeles klockrent ihop. Jaden som då var åtta år gammal var en naturlig talang och en framtid inom film kändes självklar. Jag är inte lika säker längre.

Grundstommen i denna film ska uppenbarligen vara centrerad runt ett trasigt far och son-förhållande. Problemet är att man inte tror på dem. Jadens skådespeleri påminner mig mest om Hayden Christensen från Star Wars del 2 och 3. Han har ungefär två ansiktsuttryck. En förvånad blick och lite tonårsutbrott. Tyvärr är inte Will mycket bättre han heller. Det känns som om han har läst beskrivningen av sin roll och glömt bort att en karaktär måste ha djup och fler än en dimension. Här spelar han en frånvarande far med problem att visa känslor som behandlar sin son på ett militäriskt vis. Och där fastnar han. Med en monoton röst läser han sina repliker på ett nästan mekaniskt sätt och det är faktiskt på gränsen till sövande.

Och nu till regissören – M. Night Shyamalan. Mannen som en gång i tiden också garanterade succé. Hans karriär inleddes med den i dag klassiska Det sjätte sinnet. Repliken ”I see dead people” känner nog de flesta till. Tyvärr lyckades han aldrig återupprepa den första succén, även om jag personligen anser att både Unbreakable och Signs är två mycket bra filmer. Hans andra verk på senare år har faktiskt floppat ganska hårt och hans namn som en gång i tiden stod överst på filmaffischerna verkar idag nästan gömmas av filmstudion. Namnet står inte ens med på vissa utav affischerna för After Earth. Den stora frågan är ju varför han fortsätter att få jobb av denna storlek. I detta fall var det tydligen Will Smith personligen som anlitade honom. Frågan är hur mycket Shyamalan det faktiskt finns i denna film. Läser man runt på nätet verkar det som om det är Will som har dragit i de flesta trådarna. Storyn är kläckt av Smith som senare lät bland annat Shyamalan skriva manus. Will agerade också som producent samt regisserade sin sons insats. Resultatet blev inte bra.

Det är stelt, sentimentalt och i ärlighetens namn – tråkigt. Med sina 100 minuter är filmen rätt kort med dagens standard, men jag fann mig själv flera gånger undra när den egentligen skulle ta slut. Största problemet är nog att jag inte förstår vilken målgrupp den riktar sig till. Gillar du Science fiction blir du besviken. Gillar du action blir du besviken. Du måste helt enkelt vara en person som uppskattar att se Jaden Smith springa i skogen i 100 minuter och akta sig för apor och örnar. Nej, det här funkar inte på något plan alls. Synd, för Science fiction-genren behöver inte fler floppar. Will Smith överlever nog, frågan är hur det kommer att gå för Jaden.

Text: Magnus Thorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Sida 409
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in