Man of steel
Betyg: 1
Premiär: 26 juni
”Det är en fågel! Det är ett flygplan! Nej, det är…jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, men inte är det Stålmannen i alla fall…”
Den här recensionen är väldigt svår att skriva, för jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga om Man of steel. Den är så pass blek och tråkig att det inte finns särskilt mycket att prata om.
Men vi kan väl försöka börja med handlingen.
Planeten Krypton är döende. Befolkningen har urholkat naturresurserna så pass mycket att deras värld inte har lång tid kvar innan den förstörs. Jor-El skickar sin son, Kal-El, till jorden där denne kommer bära livsödet att växa upp som den allsmäktige Stålmannen. Dock har den ondskefulle Gereral Zod bestämt sig för att det nu när planeten bara har några timmars existens kvar vore passande att utföra en militärkupp och starta ett nytt styre på den mycket kortlivade planeten. Kuppen misslyckas dock och de styrande anser att istället för att låta Zod förgås med planeten så är det en bättre att frysa ner honom, skicka honom till ett rymdfängelse i en farkost de själva av någon anledning inte har en tanke på att använda för att lämna planeten. Zod lyckas fly ut sitt fängelse och sätter kurs mot jorden i avsikt att döda Stålmannen samt förinta mänskligheten.
Jag är inte särskilt konservativ av mig. Jag är helt okej med att man förändrar en franschise, att man gör något nytt med det. Men tar man bort någonting ikoniskt från en välkänd karaktär så måste man ersätta det med något annat. Något som intresserar och fascinerar.
Så har man inte gjort i Man of steel.
Den här filmen är mörk, dyster och moloken. Den en gång så ståndaktige och hoppingivande Stålmannen tycks här ha sneglat alltför mycket åt Bruce Waynes håll och sysselsätter sig till större del av filmen med att iklädd det obligatoriska luffarskägget vandra jorden runt och tjura. Visserligen axlar han senare, bokstavligen talat, manteln att bli jordens övermänsklige beskyddare, men inte ens då blir filmen särskilt underhållande utan lunkar på, genom specialeffekterna, genom de raserade byggnaderna, genom rymdskeppen som pangar på varandra. Och jag sitter bara i biofåtöljen och undrar varför jag ska bry mig.
När jag sitter nedsjunken i biofåtöljen, totalt uttråkad och likgiltig så börjar jag tänka på alla luckor och inkonsekvenser filmens historia dras med. Alla ologiska beslut som karaktärerna fattar. Tillslut vill jag bara resa mig upp och vråla av frustration mot bioduken. Personerna som skrivit detta är välbetalda och har fått privilegiet att berätta en historia som kommer ses av människor jorden över, så varför kan de inte ta en extra vecka att finlira manuset så att vi slipper alla dessa förnuftsvidriga händelser och karaktärsbeslut?! Jag vet att så gott som alla filmer dras med sådant här, inklusive filmer jag själv gillar. Men en bra film får en att glömma inkonsekvenser, inte tänka på dem, utan bara njuta av resan.
Skådespelarinsatserna får mig inte heller att höja ögonbrynen. Henry Cavill och Amy Adams gör sitt bästa med det material de blivit tilldelade, Kevin Costner är lika tråkig och livlös som alltid och Michael Shannon verkar ha bestämt sig för att han om han nu är med i en sådan här sörja lika gärna kan ha lite roligt på jobbet och spelar över å det grövsta.
Jag måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i Zack Snyder. Däremot gör Christopher Nolan mig sällan besviken så jag hade hoppats på att detta sammarbete hade kunnat balansera upp filmen till en godkänd nivå. Istället verkar fusionen ha resulterat i att de bådas värsta sidor lyfts fram. Snyder fläskar på med specialeffekter, substanslösa actionscener och det ointresse för karaktärsutveckling som kännetecknar honom. Samtidigt tycks Nolan anse att hans formula till Batman (grådaskighet, dysterhet och pessimism) passar alldeles utmärkt till vilken superhjälte som helst och har därmed gjort sig av med allt som var roligt, charmigt och spännande med Stålmannen.
Vet ni vad, när jag började skriva denna recension hade jag faktiskt tänkt ge filmen en tvåa i betyg, men nu när jag kommit till slutet känner jag att den inte förtjänar annat än det allra lägsta.



