Zaytoun
Betyg: 3
Premiär: 7 juni
När jag var liten visste jag en sak om Libanon: det var sönderbombat. I Zaytoun samsas de håliga ihåliga husen med bilar som ännu åker på motorvägen; likt en slö dag på E4-an innan rusningstrafiken. Det är ofta omgivningarna som berör mig rakt igenom. Detaljer i dem. Skolan som är full av skotthål där barnen upprepar engelska fraser, där porträtt på deras döda kamrater står kvar på platserna där de suttit- det är mycket smärtsamma bilder. Emellanåt känner jag att Zaytoun klarar sig på just bilderna. Det övergivna nöjesfält som talar om: Här fanns en annan tid. Jag fanns här, innan mörkret kom.
Barnsoldaten Fahed, 12 år, når mig inte alls. Det är hemskt, han stjäl tuggummi och cigaretter och säljer dem i farliga områden han sparkar fotboll han håller gevär JAG FÖRSTÅR men det KÄNNS INTE. Så jag väntar på att olivträdet han bär skall komma hem. Olivträdet som hans far vägrade plantera innan han kunde göra det i Palestina, sitt land.
Om fadern introducerats något mer innan han blev sprängd i bitar kanske jag hade haft en mer nyanserad bild av Fahed, det vet jag inte. Men nu är det inte så, och olivträdet är min huvudperson.
Den israeliska stridspiloten Yoni ger mig mer, han har en mjuk utstrålning, försiktig, ljus. Stephen Dorff är lysande i rollen, jag tänker, inte helt osökt, på den (i min åsikt) väldigt underskattade filmen Felon. En bra man på fel plats, en överlevare med snälla ögon och utan fasader. Han får för få bra roller, Stephen.
Det går knackigt att recensera. Jag har ingen början och inget slut. Det är en bra film, sevärd, men inte mer, trots att den hade kunnat vara det. när Fahed och Yoni utvecklar en ”oväntad vänskap” är den inte alls oväntad, men jag förstår att den skall vara det. de ger sig av tillsammans, även det väntat. Ibland, dock, klappar Zaytoun till mig på käften med en enda mening, en enda bild- små saker, som är vassa vässade glödgade glödande, eller tvärtom; extremt kärleksfulla i sin magnifika litenhet.
Det finns inget mer att säga egentligen, förutom: Se filmen. För jag kan inte berätta om den på ett rättvist sätt. Jag lämnar recensionen som den är/inte är. Med en stark känsla av att jag borde säga förlåt till någon, vet bara inte vem.