Filmrecension: The Bling Ring

The Bling Ring
Betyg: 4
Svensk biopremiär 14 juni 2013

“I’m a firm believer in Karma,” she said, “and I think this situation was attracted into my life because it was supposed to be a huge learning lesson for me to grow and expand as a spiritual human being. I see myself being like an Angelina Jolie,” she said, “but even stronger, pushing even harder for the universe and for peace and for the health of our planet.” She was sounding almost like a real celebrity. “God didn’t give me these talents and looks to just sit around being a model or being famous. I want to lead a huge charity organization. I want to lead a country, for all I know.”

När filmen inleds är det med en kaxig attityd från Nicki (spelad av Emma Watson som blev känd genom Harry Potter-filmerna) som återger det exakta citat från här ovan – som i sin tur är hämtad från den Vanity Fair-artikel filmen bygger på – och sen börjar resan genom ett tidshopp på ett år bakåt i tiden.

Som stor beundrare utav Sofia Coppola och hennes filmkonst var jag orolig hur slutresultatet av denna film skulle bli: ett halvlyckat stilexperiment som Marie Antoinette eller kanske till och med få ligga och skvalpa uppe med Somewhere? Lyckligtvis når den ända dit upp, även om de två filmerna inte alls påminner om varandra. Faktum är att den inte alls påminner om hennes tidigare filmer, utan är mycket mer rivig och fartfull. Teman med privilegierade kvinnors tristess, ytlighet och kändisskap samt stark musikalisk inramning återfinns i såväl hennes äldre filmer som denna. Och med huvudtemat Crown on the Ground av Sleigh Bells sätts tonen direkt: kaxigt obrytt, punkigt och lite trasigt.

Även om detta inte är hennes bästa film (se: Lost in Translation) är det inte heller den sämsta. Faktum är att det är riktigt kul att se hur väl hon lyckas göra en film om inbrott hemma hos kändisar så händelserik och intressant – vilket får ses som en konst i sig. Men självklart är det inte bara på inbrotten fokus ligger, vi får också följa ungdomarna i skolan, på klubbar och hemma hos sig. Till exempel hemma hos Nicki där hennes mamma försöker lära sina döttrar om vikten av att vara en bra människor som gör gott gentemot andra och inte fixera sig vid ytlighet. Gentemot henne är de trevliga, men inombords skriker de efter exklusivt mode och kroppsfixering. Dock får Nicki användning av dessa lektioner från sin moder, då hon använder allt godhetssnack för att frikännas från sitt fängelsestraff och därefter använda händelsen för att bli känd ”på riktigt” via media. Dock skiner hennes ytlighet genom i en intervju med just Vanity Fair när hon pratar om att hjälpa till, men i nästa sekund inte ens vet vilket land hennes syster har rest till för att stödja dem. Hennes okunskap och icke-engagemang lyser igenom. Ändå blir hon behandlad som en stjärna, som ett offer som blivit utsatt för ungdomsligan med samma namn som filmen – fast hon egentligen var med där själv.

Den enda manliga medlemmen, Marc (spelad av Israel Broussard), är även han intresserad av mode och styling – och snor även han med sig kvinnliga skor med sig hem. Han är även den mest flitiga fotografen från klubbar och hemifrån – skrytsamma bilder som sprids självmant via sociala nätverk som Facebook. Precis som att ha sina ansikten så gott som oskyddade, även efter att media rapporterar om att de blivit fångade på övervakningskamera, är det ödesdigra misstag som kostade ligan deras frihet. Så även att de inte använde handskar utan lämnade massvis utav fingeravtryck och andra spår efter sig. En lika stor nackdel som smart drag i filmens narrativ är hur överlappande intervjuer med ligan ”förklarar” läget: som när Marc berättar om hur deras egon växte efter att undkommit polisen, vilket borde te sig självklart för alla som har något slags förmåga att känna av människor men istället dumförklarar filmen tittaren. Det är ett genialt grepp för att kritisera amerikansk mainstreamfilm som oftast dumförklarar sin publik i lika stor utsträckning, om inte högre, och lämnar så lite reflektion till publiken som möjligt. Precis som hennes mindfullnes-långsamma kamerasvep bytts ut mot snabbare och intensivare klipp: med endast en statisk tagning som säkert varar i ett par minuter där vi får se Orlando Blooms hus i en överblicksbild medan ungdomsligan tar sig in för att stjäla saker och sedan lämnar platsen. Istället för att återigen zooma in och följa dem steg för steg, materiella ting efter materiella ting, backar hon med kameran och fäster filmkameran på ett berg ovanför den stora lyxvillan – lite som en övervakningskamera. Faktum är att det klena användandet utav hennes mer traditionella långsamma stil ger stark kontrast till den övriga filmen – och filmindustrin. Liksom den spända scenen där ligan hittar en pistol och riskerar att skada sig själva, eller huset självt, men ingenting händer. Det är lika spännande som okonventionellt: i vilken annan film som helst hade den lekfulla inställningen till det dödliga vapnet eskalerat till en olycka; vilket Sofia Coppola lekfullt medvetet leker med.

Eftersom Paris Hilton och Sofia Coppola är gamla vänner har hon inte bara gått med på att medverka i filmen – utan även låtit henne filma i Paris egna lyxhus. Alla scener utspelar sig alltså i hennes riktiga hem. Adressen letar ungdomsligan upp över nätet, som med övriga kändisar de ”besöker”, efter att de via diverse skvallersidor fått bekräftat att de olika kändisarna är bortresta på fester eller filminspelningar.

Trots att filmen egentligen bär på ett högst allvarligt tema, kriminalitet och användande av droger, är känslan ändå oftast lättsam och underhållande komisk. Ända till slutet när dörrarna stängs vid rättegången – och sekunden senare öppnas igen och ungdomarna vandrar ut och vi får höra slutpläderingarna från en allvarsam voice-over. Böter och fängelse. Allra värst blir det för Marc, inte för att hans straff är hårdare än de andras, utan för att han med en lidelsefull insikt reflekterar över det faktum att manliga interner i regel är mycket våldsamma av sig – och enligt samma ytliga filmindustri hans världsbild kretsar kring (han berättar tidigare under filmen att hans far jobbar för ett filmbolag, vilket ger han rätt till att gå på förhandsvisningar) också mycket benägna att våldta interner. Han har mycket mer än straffet i sig att vänta och ser, helt rättmätigt, orolig ut i bussen som ska ta honom till fängelset. Leken är över – dock inte för Nicki som får ytterligare exponeringstid i rampljuset. Istället återger hon den url-adressen som leder till hennes hemsida/blogg i bästa sändningstid – för att, liksom en halvkänd dokusåpakändis, slippa bli bortglömd. Vilket är en spiksäker tidsmarkör för att cementera bloggens roll i det moderna samhället. Liksom hela Nickis inställning till kändisskap och ytlighet: rik och känd för sakens skull, inte för att ha uträttat någonting av vikt…

Text: Fredrik Gertz