• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Foxcatcher – det blir åtminstone en Oscarsnominering till Steve Carell

24 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

foxcatcher

Foxcatcher
Betyg 4
Sverigepremiär i november, visas på Stockholm Film Festival

Den amerikanska drömmen om framgång och illusionen att framgång ger lycka kläs av ända in i märgen i Bennet Millers ”Foxcatcher”. Filmen utspelar sig i och kring idrotten brottning och bygger på en sann historia – och trots att den bygger på verkliga händelser är det en dramatisk och välgjord filmisk historia. När verkligheten ska fångas på film finns risken att filmen blir seg eftersom regissören alltför strikt känner sig bunden till att följa allt exakt efter vad som anses vara sant.

Mark Schultz (spelas av Channing Tatum) är en amerikansk brottare som tog OS-guld i mellanviktsklassen i fristil 1984. Trots att han vann OS-guld levde han enkelt och fattigt. Den tid då idrottare kunde få bra sponsoravtal var inte riktigt där. John du Pont (spelas av Steve Carell) är en av Amerikas rikaste män och en egentligen mycket olycklig man. Han är medelålders och lever tillsammans med sin åldrade mamma i ett konstigt förhållande. John du Pont har en dröm om att få ägna sig åt brottning, han fascineras av brottning och börjar sponsra Mark. John får mer storhetsdrömmar och blir sponsor åt USA brottnings-landslag och han köper sig en plats som coach för OS-laget.

Mark har en äldre bror, Dave, som också tog OS-guld i brottning, samma år som Mark. Det är Dave som är den smarte av de två bröderna. Mark är mest bara stark och har stor träningsvilja – medan Dave kan tänka tekniskt och strategiskt inför matcherna.

Exclusive - Channing Tatum and Mark Ruffalo On The Set Of 'Foxcatcher'Det är en hemsk berättelse som inte går att skaka av sig och den har flera nivåer i handlingen. Först och främst handlar den förstås om hur tvånget att göra succé, tvånget att alltid vara bäst förgör människor. Alla kan ju inte vara bäst och vi måste ha rätt att finnas till ändå. Alla kan inte vinna. Men filmen skildrar så mycket mer. Där finns en berättelse om den snedvridna relationen mellan mor och son du Pont, filmen skildrar hur de rika kan köpa sig in i alla sammanhang, den skildrar troligen också nedtryckt homosexualitet och den berör hur droger förvandlar människor och gör den aggressiva och förstör idrottsmän.

Precis som i sina tidigare filmer, Capote och Moneyball, utforskar regissören Bennett Miller några av vår tids viktigaste teman genom komplexa porträtt av riktiga människor. Återigen surrar det om kommande Oscars-nomineringar För filmen ”Moneyball” från 2011 i regi av Bennett Miller med Brad Pitt i huvudrollen blev det sex Oscars-nomineringar, inklusive för bästa film, inför Oscarsgalan 2012.

Mitt tips är att åtminstone Steve Carell får en nominering för sin roll. Han är ju mest känd för att vara med i komedier, men som alla stora komiker har han en stor tragisk ådra också och han bär rollen med bravur. Med näsan högt i vädret vill John du Pont vara något förmer men är ändå innerst inne en rädd liten övergiven pojke. Storartat spel av Steve Carell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: BEnnet MIller, brottning, Foxcatcher, Oscarsnominering, Steve Carell, Stockholm film festival

Filmrecension: Ida – en stor film om en ung kvinnas val i efterkrigstidens Polen

22 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

ida

Ida
Betyg 4
Regi Pawel Pawliowski
Sverigepremiär 24 oktober

Polens Oscarsbidrag 2014 har nyligen haft premiär i Frankrike, Storbritannien och USA där den genomgående fått ett fantastiskt mottagande och en stor publik. Det är en unik film som lär tilltala alla som är nyfikna på andra kulturer än Hollywoodsagor.

Huvudpersonen i filmen, Anna, är en ung kvinna som växt upp i ett nunnekloster eftersom hennes föräldrar och bror dödades då hon var ett spädbarn. Hon står nu redo att avlägga klosterlöftena och bli nunna. Abbedissan i klostret insisterar på att Anna först ska besöka sin enda levande släkting, sin moster Wanda som är en frigjort intellektuell som arbetar som domare och på fritiden dricker mycket alkohol och träffar olika och många män för att ha sex. Wanda bär på smärtsamma minnen som hon försöker döva med sprit och sex.

Handlingen utspelar sig i det tidiga 1960-talets Polen och är filmad helt i svartvit. Filmen har en vilsam klippning, regissören vågar låta kamerorna ligga stilla och vågar låta oss vila i bilder och vågar låta bilderna tala till oss. Mycket sägs utan att det uttalas i ord. Att filmen är i svartvit ger en känsla av sextiotalet. Det är ett bra val av regissören att låta filmen vara i svartvitt. Den är mycket välregisserad på det sättet. Kläderna och bilarna, husen och miljöerna, allt känns autentiskt. Till och med kulhålen finns kvar i de halvt sönderbombade kvarteren och grå fattigdom har lagt sig över det mesta.

Anna upptäcker tillsammans med sin moster en mörk del av Polens förflutna och de hittar sanningar som människor försökt gömma undan. Anna ställs också inför sitt livs val: hur vill hon leva sitt liv? Jag lovar att det här är ingen film där tittaren vet slutet från början, det är en film som trots sitt mjuka tilltal bjuder på flera överraskningar. Ida är en stor film om en ung kvinnas val i efterkrigstidens Polen

Det är fascinerande att få en inblick i en kultur i ett land som rent geografiskt ligger väldigt nära Sverige men som har en mycket annorlunda bakgrund, starkt påverkad både av rysk kommunism och katolicism. Jag vill se mer sådana här filmer från olika delar av Europa. Skillnaden mellan att växa upp i Polen och i Sverige kan vara mycket stor.

Ett tillfälle att se mer från Polen är den polska filmfestivalen Kinoteka. Ida invigde den sjätte upplagan av polska filmfestivalen Kinoteka Stockholm som visar ett urval av de nyaste och bästa polska filmerna. Festivalen äger rum 16-19 oktober på Biografen Sture.

Kineteka on tour visar polska filmer på andra festivaler och biografer, bland annat Kulturhuset Stadsteatern, Cinemateket, Stockholms Judiska Filmfestival och Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Kinoteka är en svensk version av en liknande festival med samma namn som har arrangerats i tolv år i London och andra brittiska städer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Pawel Pawliowski, Polen, Scen

Filmrecension: All We Have is Now

21 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

vulkano

All We Have is Now
Betyg 4

Jag är imponerad. När dokumentärer eller biografier görs över band är det ofta många år efter att de blivit stora världsstjärnor – och då är det svårt att veta vad som är sant och vad som är friserat. Som biografin över Marilyn Mansson: hur sant är det om alla droger, hur mycket har överdrivits för mytens skull – och i andra så kallade sanna skildringar av musiker är tillrättalagt efteråt? När guldbaggebelönade skådespelerskan Alexandra Dahlström (från Fucking Åmål) regi-debuterar gör hon det med med en dokumentär om ett tjejpunkband som precis börjat spela ihop som band. Visserligen har de tre tjejerna spelat tillsammans i ett annat band men nu har de startat Vulkano där de ska få spela mer den musik de verkligen själva vill.

Punkbandet Vulkano står redo att ta över världen. När resan börjar möter vi en trio i en källare i Skanstull bestående av tidigare Those Dancing Days-medlemmarna Cecilia Efraimsson och Lisa Pyk Wirström, och Rebecka Rolfart. Men inför den stora Los Angeles-resan, och spelningen för viktiga kontakter i den amerikanska nöjesbranschen, hoppar Rebecka av.

Det märks att regissören, Alexandra Dahlström, har bra kontakt med de tre musikerna. Hela filmen känns oerhört ärlig och vi kommer nära tjejerna. Att filmen till största delen dessutom är inspelad med en enkel amatörkamera har säkert också betydelse och påverkar resultatet. Ett stort filmteam skulle antagligen dämpat det naturliga.

Att kameran är av enkelt slag gör förstås att bildkvaliteten inte är av yppersta klass. Men det gör inget och har inget med resultatet. Det är en dokumentär och den upplevs mycket ärlig.

Visst är det ibland en mycket fniss och fnitter, kanske mer än det är i verkligheten, för det går inte att skapa så bra musik utan hög proffessionalitet. Men mellan det småflicksfnittriga kommer också en del filosofiska och existentiella funderingar om livet och om att vara artist och konstnär, om hur svårt det är att leva ett vanligt liv när skapandet och det kreativa ligger och bankar och vill komma ut.

En sak är jag övertygad om: en dag kommer minst en av dessa tre duktiga tjejer vara en stor legendarisk artist – och då blir det en guldgruva att ha tillgång till denna äkta dokumentär.

Filmen är en hyllning tycker jag till alla ungdomar, såväl tjejer som killar, som startar band tillsammans och kämpar på. En del fortsätter och slår så småningom igenom, andra tröttnar och skaffar sig fasta jobb. Sånt är livet. ”All We Have is Now” är en hyllning till alla dessa ungdomar som försöker, oavsett hur det blir sedan.

För övrigt tycker jag Vulkano har grymt bra ös och jag kan tänka mig att de är ett jättebra liveband. Jag hoppas bandet överlever och hittar någon istället för Rebecka och jag hoppas få se dem på någon festival sommaren 2015.

Regi: Alexandra Dahlström
Medverkande: Cissi Efraimsson, Lisa Pyk Wirström, Rebecka Rolfart

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alexandra Dahlström, All We Have is Now, Dokumentär, Scen, Vulkano

Från galapremiären av Wałęsa – Man of Hope

7 oktober, 2014 by Redaktionen

Walesa_KeyArt

Wałęsa – Man of Hope
Betyg: 3
Sverigepremiär: 3 oktober 2014

Wałęsa – Man of Hope handlar om solidaritetskämpen och Nobelpristagaren Lech Wałęsa som hade en avgörande roll i kampen för ett fritt Polen under 1970-talet samt var med och grundade det forna Sovjetunionens första fria fackförbundsrörelse Solidarność år 1980.

Filmen är regisserad av den polske regissören Andrzej Wajda som bland annat ligger bakom filmerna Aska och diamanter (1958) och Järnmannen (1981). Premiären av Wałęsa – Man of Hope är en av de saker som Polska Ambassaden i Stockholm anordnar i år för att fira 25-årsjubileumet av Polen som en demokrati. Efter en presentation från TriArts VD, Eva Esseen Arndorff, samt av en representant från Polska Ambassaden i Stockholm, inleds Galavisningen på Bio Rio med ett samtal av författaren Agneta Pjeijel om Wajda, Lech Wałęsa och Solidaritetsrörelsen.

Filmen börjar 1980 med en intervju mellan den italienska journalisten Oriana Fallaci och Lech Wałęsa i den senares hem i Gdańsk. Under denna tar filmen med oss i tiden och illustrerar de våldsamma demonstrationer och strejker under 1970-talet som fick Wałęsa att börja engagera sig i kampen för ett fritt Polen, för att med tiden bli en stor och karismatisk ledare. Den skildrar avgörande ögonblick i hans liv, visar hur han flera gånger fängslas, engagerar andra, samtidigt som han inte riktigt lyckas med att balansera detta med att vara där för sin fru Danuta och deras sex barn.

Den 88-årige Andrzej Wajda har gjort en estetiskt väldigt snygg film och blandar nytt, fiktivt filmat material med autentiskt arkivmaterial från tiden det på riktigt utspelade sig, och låter dessa då och då överlappas med varandra på ett elegant sätt. Robert Wieckiewicz övertygar i rollen som den färgstarke Wałęsa. Själv måste jag erkänna att jag är alldeles för dåligt insatt i denna historiska händelse, men håller med om kritiken filmen bland annat fått för att vara lite väl mansdominerad, då det var flera kvinnor som var viktiga för frihetskampen – här hamnar de mest i bakgrunden. Annars är det i stort en bra och annorlunda biopic som lyckas med att framställa Wałęsa som en folkhjälte, men på bekostnad av tid att spendera med sin familj.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

20,000 Days on Earth – jag satt kvar som hypnotiserad och ville inte lämna biosalongen

25 september, 2014 by Redaktionen

20000days

20,000 Days on Earth
Betyg: 5

Mina förväntningar inför detta film var inte särskilt höga. Jag håller Nick Cave för en av mina absoluta favoritartister, men när han lämnar musiken för andra projekt har det sällan slutat bra. Filmen ”The Proposition” från 2005 som han skrev manus till var som bäst okej, och hans bok The death of Bunny Monroe var ganska dålig. Jag visste inte heller riktigt vad jag skulle förvänta mig av denna film. Beskrivningarna jag tagit del av tidigare framställer den som någon slags dokumentär, fast något i beskrivningen fick mig att ana att så kanske inte var fallet. Med detta i åtanke kan ni föreställa er min glädje när filmer jag var både konfunderad och tveksam kring visade sig vara årets hittills bästa film!

Filmer äger rum under Nick Caves 20 000:e dag på denna jord och vi får följa honom under denna dag. Detta låter som ett koncept för en rät och slät dokumentär, men inget kunde vara mindre sant. Vi bjuds istället på en ofta resa som pendlar mellan det inre och yttre, det greppbara och det fragmentariska. Vi är med honom när han samtalar med sina vänner och kollegor om tiden som varit, vi är med honom när han blickar tillbaka på sin barn- och ungdom, vi är med honom när han beskriver den vilda naturen med rädsla och respekt och anknyter denna som en katalysator till konstnärligt skapande. Jag använder termen ”vi är med honom” istället för ”vi följer honom” då den senare termen för tankarna till det dokumentära formatet som närmast kan beskrivas som flugan på väggen. Här sprängs istället väggarna mellan det inre och det yttre, mellan nutid och dåtid. Filmen känns istället som ett försök till att gestalta tankeverksamhet och grubblerier i dess renaste form.

Jag har tidigare funderat över varför jag aldrig varit särskilt förtjust i Nick Caves försök till narrativt berättande utanför filmmediet. Hans lyrik är ju så färgstark och tematiken i hans låtar följer ofta en dramaturgisk berättarstruktur, vilket borde göra sig bra som både film och litteratur. Jag anser att problemet har legat i att hans texter har en viss rytmik som blivit lidande när han åtagit sig de andra medierna. Och det är därför som han med 20,000 Days on Earth lyckas där han tidigare misslyckas. Här är rytmen överordnat allt annat, och filmens övriga komponenter är byggda kring denna. Detta leder till att klippningen i filmen är makalös! Kasten mellan det introverta och det extroverta. Först en repetition i en studio. Plötsligt en ensam bilfärd. En sinnesbild av Kylie Minogue sitter i bilen och har ett samtal med Nick Cave. Ensam i bilen igen. Otyglade vågor. Montagen i filmen är oklanderliga och jag vågar påstå att de är att jämföra med Vertovs och Eisensteins talanger.

När filmen var slut ville jag inte lämna biosalongen. Jag satt kvar, som hypnotiserad. Tillslut reste jag mig upp, lämnade biografen. Ute på gatan såg jag en stor leende sol. Det var en god dag och en ond dag. Och allt var ljust och nytt.
Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 000 Days on Earth, 20, Filmrecension, Franz Ung, Nich Cave

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in