20,000 Days on Earth
Betyg: 5
Mina förväntningar inför detta film var inte särskilt höga. Jag håller Nick Cave för en av mina absoluta favoritartister, men när han lämnar musiken för andra projekt har det sällan slutat bra. Filmen ”The Proposition” från 2005 som han skrev manus till var som bäst okej, och hans bok The death of Bunny Monroe var ganska dålig. Jag visste inte heller riktigt vad jag skulle förvänta mig av denna film. Beskrivningarna jag tagit del av tidigare framställer den som någon slags dokumentär, fast något i beskrivningen fick mig att ana att så kanske inte var fallet. Med detta i åtanke kan ni föreställa er min glädje när filmer jag var både konfunderad och tveksam kring visade sig vara årets hittills bästa film!
Filmer äger rum under Nick Caves 20 000:e dag på denna jord och vi får följa honom under denna dag. Detta låter som ett koncept för en rät och slät dokumentär, men inget kunde vara mindre sant. Vi bjuds istället på en ofta resa som pendlar mellan det inre och yttre, det greppbara och det fragmentariska. Vi är med honom när han samtalar med sina vänner och kollegor om tiden som varit, vi är med honom när han blickar tillbaka på sin barn- och ungdom, vi är med honom när han beskriver den vilda naturen med rädsla och respekt och anknyter denna som en katalysator till konstnärligt skapande. Jag använder termen ”vi är med honom” istället för ”vi följer honom” då den senare termen för tankarna till det dokumentära formatet som närmast kan beskrivas som flugan på väggen. Här sprängs istället väggarna mellan det inre och det yttre, mellan nutid och dåtid. Filmen känns istället som ett försök till att gestalta tankeverksamhet och grubblerier i dess renaste form.
Jag har tidigare funderat över varför jag aldrig varit särskilt förtjust i Nick Caves försök till narrativt berättande utanför filmmediet. Hans lyrik är ju så färgstark och tematiken i hans låtar följer ofta en dramaturgisk berättarstruktur, vilket borde göra sig bra som både film och litteratur. Jag anser att problemet har legat i att hans texter har en viss rytmik som blivit lidande när han åtagit sig de andra medierna. Och det är därför som han med 20,000 Days on Earth lyckas där han tidigare misslyckas. Här är rytmen överordnat allt annat, och filmens övriga komponenter är byggda kring denna. Detta leder till att klippningen i filmen är makalös! Kasten mellan det introverta och det extroverta. Först en repetition i en studio. Plötsligt en ensam bilfärd. En sinnesbild av Kylie Minogue sitter i bilen och har ett samtal med Nick Cave. Ensam i bilen igen. Otyglade vågor. Montagen i filmen är oklanderliga och jag vågar påstå att de är att jämföra med Vertovs och Eisensteins talanger.
När filmen var slut ville jag inte lämna biosalongen. Jag satt kvar, som hypnotiserad. Tillslut reste jag mig upp, lämnade biografen. Ute på gatan såg jag en stor leende sol. Det var en god dag och en ond dag. Och allt var ljust och nytt.
Text: Franz Ung