• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Chappie – ett feelgood-actionäventyr som väcker många tankar kring livet och medvetandet

4 mars, 2015 by Rosemari Södergren

chappieposter

Chappie
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars

District 9 är en av de absolut sämsta filmer jag sett. När jag hörde att Chappie har samma regissör väntade jag mig en plågsam ationfilm med alldeles för mycket våld och skjutande. När dessutom Hugh Jackman har en av huvudrollerna – ja då lyste varningslampan lång väg. Jag är inte överdrivet förtjust i Jackman. Men å andra sidan har charmiga Dev Patel (känd från tv-serien Newsroom) en annan av huvudrollerna. Så det var med rätt låga förväntningar jag gick in i biosalongen och jag blev positivt överraskad: Chappie är ett actionäventyr men filmen är såväl välgjord som överraskande – och den tar upp existentiella frågor kring vad livet är och vad är medvetande.

chappieDev Patel spelar Deon som är robottekniker på ett sydafrikanskt vapenföretag. Handlingen utspelar sig 2016 i ett Sydafrika som är svårt härjat av kriminella grupper. Räddningen för den sydafrikanska polisen är robotar som sätts in mot brottsligheten. Med dessa robotar har polisen fått bukt med mycket av våldet och brottsligheten. Dessa robotar har samma storlek som en människa och är programmerade att ta hand om kriminella.

Deon håller dock på fritiden på med ett eget projekt där han utvecklar en robot som har ett mänskligt medvetande och också känslor som en människa. En högintelligent smart robot, med kapacitet att bli smartare än en människa någonsin kan bli – det är inte uppskattat på alla håll. Roboten som får namnet Chappie lever farligt.

På det sydafrikanska vapenföretaget har Deon en konkurrerande tekniker, Vincent (spelas av Hugh Jackman) och som hatar tanken på att robotar ska ha egen intelligens. Vincent utvecklar istället en gigantisk jätterobot som ska styras helt av en människa, helt enkelt ett slags robotliknande vapen egentligen.

Kriminella grupper inser förstås hur användbar en intelligent robot kan vara om den lär sig att tänka som en gangster. Ja det finns många som är ute efter Chappie.

Visst har filmer några slarvfel, några luckor i berättelsen som inte inte helt stämmer. Innehållet i inledningen med klipp som ska se ut som nyhetssändningar stämmer inte riktigt med vad som sedan egentligen händer. Ett tag är det lite mycket skjutande också – men i övrigt är det en film som det finns mycket att prata om efteråt. Det ena är frågorna kring vad ett medvetande är. Det skulle vara rätt fantastiskt om vi en dag kommer så långt som i filmen. Ett annat spår att fundera kring är hur barn påverkas av sin omgivning. Chappie är som ett barn när han först kommer till världen, ett oskrivet blad som kan påverkas av sin omgivning. Deon som skapat honom försöker förstås få in honom på ett etiskt spår, att Chappie inte begår brott och inte dödar. Andra krafter i Chappies omgivning vill få in honom på helt andra spår.

En annan sak i filmen som är kul är att se hur människor påverkas av det barnsliga i Chappie, hur det släpper fram ömma och beskyddande sidor hos till och med gangsters som annars är samvetslösa.

Chappie är ett feelgood-actionäventyr som väcker många tankar kring livet och medvetandet. Visst det finns många tyngre filmer som gör samma sak och ofta också mer djupgående – men att filmen är underhållande gör att fler grupper kan lockas fundera vidare kring frågorna om existensen och vad som gör oss till människor – och om robotar kan vara mänskliga.

Detta inlägg ingår i #blogg100

Dag 4

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: artificiell intelligens, Chappie, Dev Patel, Filmrecension, robot, Scen

Filmrecension: Wild Tales – intensiv, smart, mörk och hysteriskt rolig

26 februari, 2015 by Redaktionen

wildtales

Wild Tales
Betyg: 5

Hur många gånger har du hamnat i en situation som känts så orättvis och dålig att du bara velat explodera? I episodfilmen Wild Tales får vi följa människor på bristningsgränsen i sex olika kortfilmer där hämnd i olika former är den röda tråden. Kärlek, familjerelationer och samhällsnormer är några av de faktorer som gör att filmens karaktärer bara får nog, bägaren rinner över.

Wild Tales är intensiv, smart, mörk och hysteriskt rolig. Eftersom de olika historierna egentligen inte har någon koppling till varandra vill jag inte berätta för mycket om handlingarna, det är så mycket twist and turns och jag vill inte förstöra upplevelsen för någon.

För regin står vi Damián Szifrons som även skrivit filmens manus. Filmen har ett flertal producenter men har uppmärksammats mycket för Pedro Almodovárs (Allt om min mamma, The skin I live in) medverkan. Skådespelarna är många och otroligt duktiga, speciellt Erica Rivas som spelar en hämndlysten brud som får allt annat än de romantiska bröllop hon fantiserat om.

Wild Tales har i skrivande stund vunnit ett flertal priser och nominerats till en Oscar för bästa utländska film 2015. På Academy of Motion Picture Arts and Sciences of Argentina vann filmen hela tio priser och då bland annat för Bästa film.

Jag rekommenderar alla att se denna fantastiska film, jag har redan berättat om den för alla jag känner och jag kommer nog att se den på bio minst en gång till. Det var längesen jag lämnade biosalongen med ett så stort flin på läpparna som efter denna film. SE DEN!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Wild Tales

Filmrecension: Selma – kanske decenniets viktigaste film

25 februari, 2015 by Rosemari Södergren

selma-poster

Selma
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2015

Selma kan vara årets och kanske också decenniets viktigaste film. Inte för sin filmteknik, som visserligen är bra och med oerhört duktiga skådespelare, men för sitt innehåll. Filmen handlar om Martin Luther King Jr:s kamp om rösträtt för afroamerikaner – en farlig och skrämmande kampanj som kulminerade i den episka marschen från Selma till Montgomery, Alabama. Marschen vände den amerikanska opinionen och övertalade president Johnson att år 1965 införa The Voting Rights Act. 2015 är det 50 år sedan detta avgörande ögonblick utspelade sig i medborgarrättsrörelsen.

Enligt lag hade de svarta rösträtt men i många delstater, som i Alabama, motarbetades och skrämdes de svarta som ville registrera sig för rösträtt. Martin Luther King Jr och medborgarrättsrörelsen och flera andra organisationer kämpade för att det inte skulle vara möjligt att hindra någon från att registrera sig och att rösta.

Selma2Att skapa film av verkliga händelser är en svår uppgift, utmaningen ligger både i att vara godtagbart trogen sanningen och i att skapa filmdrama. Under åren har nog de flesta av oss hunnit se ett otal filmer som bygger på verkliga händelser och där filmen aldrig lyft dramatiskt. Det gör dock Selma. Den är stark och det var nog inte bara jag som vid flera tillfällen berördes känslomässigt så kraftigt att det var nära till tårarna.

Filmen startar under år 1964 och slutar med den stora marschen i Alamaba för svartas rösträtt och allas lika värde. För oss som var unga under dessa år är det mycket som rivs upp inom när vi ser filmen, i alla fall är det så för mig. Joan Baez, Nina Simone och Peter, Paul and Mary var några av de artister som ställde upp på den marschen och i de svartvita filmsekvenserna från den verkliga marschen som i filmens slutscener visas omväxlande med filmmarschen ser vi andra kända ansikten. Det är starkt. Det var en tid som färgades så mycket av kamp och hopp om förändring och tron på att det är möjligt att skapa en bättre och mer jämlik värld.

Det är helt obegripligt att förstå de vita amerikaner i Alabama som kunde stå och applådera när polismännen brutalt slog ned de svarta som demonstrerade för rösträtt. Vad mycket ont människor kan göra andra människor?

Genom envis kamp kunde de många förändra världen och skapa mer rättvisa. Förhoppningsvis kan filmen få oss att känna att det går att förändra orättvisor. Det finns mycket, mycket kvar i världen som kan förändras för att göra livet drägligare för människor.

När en film lyckas förmedla känslan av att det är möjligt att kämpa, då har en film gett hopp och det är stort.
Hur konstnärlig filmen då är, det hinner vi som dras in i filmen inte riktigt fundera över.

Selma_lbjEn lång rad duktiga skådespelare hjälper till för att ge dramat kvalitet. David Oyelowo är mycket bra som Martin Luther King. Tom Wilkinson är perfekt i rollen som president Lyndon B. Johnson och Tim Roth gör en vidrig men skrämmande trovärdig George Wallace.

Vid Oscarsgalan 2015 nominerades Selma i kategorierna Bästa film och Bästa sång. Vid Golden Globe-galan 2015 vann den pris för låten ”Glory” som framfördes av Common och John Legend.[2] Även vid Oscarsgalan 2015 belönades låten med priset i kategorin Bästa sång.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: filmerecension, Martin Luther King, Politik, rösträtt, Scen, Selma, USA

Filmrecension: The Tribe – svårt att sätta betyg på en film där allt som sägs görs med teckenspråk

23 februari, 2015 by Rosemari Södergren

thetribe

The Tribe
Betyg 3
Biopremiär på svenska biografer 27 februari

Sergey börjar på en internatskola specialiserad på dövstumma. Men skolan leds av det hierarkiska nätverket ’The Tribe’, som sysslar med allt från kriminalitet till prostitution. Sergey måste nu hitta sin plats i den nya och råbarkade tillvaron. Denna ukrainska film är intressant och experimenterande, kanske går det ut över dess konstnärlighet.

thetribe2The Tribe är något helt unikt inom filmvärlden. Filmen är helt utan tal, alla skådespelarna talar med händerna, de kommunicerar med teckenspråk. Regissör och producent har valt att inte hjälpa oss som inte kan teckenspråk. Där finns ingen text.

Filmen fascinerar mig men den gör mig samtidigt frustrerad. I utskick från filmdistributören står det att filmens handling går att begripa ändå. Nja, säger jag. I stora drag, ja, men inte detaljerna. Det är trots allt detaljerna som är det viktiga i den mesta kommunikationen.

Jag kan tänka mig att det jag känner är samma frustration som en hörselskadad ofta kan uppleva av de flesta andra filmer. Även om en film är textad är det ju väldigt mycket som sägs med ljud och musik i film – och som inte de hörselskadade blir delaktiga i. På samma sätt som de som inte hör stängs ute från att helt kunna förstå de flesta filmer stängs vi som inte kan teckenspråk ute från att förstå The Tribe.

Den ukrainske regissören Miroslav Slaboshpitsky säger:
– Det har alltid varit min stora dröm att hylla stumfilmen. Att skapa en film som som kan förstås utan någon form av talad dialog. Dessutom var skådespelarna egentligen aldrig helt tysta i stumfilmen, de kommunicerade väldigt aktivt genom samspel och kroppsspråk. De kunde kommunicera alla känslor och tankar utan att säga ett ord. Detta är precis orsaken till varför jag ville göra en film om och med dövstumma och deras liv. Utan tal och utan textning.

Jag håller inte med om att det går att förstå handlingen, som jag redan skrivit. Inte helt, inte alla detaljer. Dessutom är filmen till stor del filmad med en väldigt stillastående kamera. Där är sällan närbilder. Detta val att filma gör det svårt att etablera någon känsla för vare sig huvudkaraktären Sergey eller någon annan. Det är en barriär som hindrar mig som tittare att känna engagemang för honom.

Filmen är svår att sätta betyg på, eftersom den som inte kan teckenspråk inte kan ta till sig allt. Det är svårt att säga hur konstnärlig den är. Att filmen är ett inlägg i debatten om hörselskadades situation och ett experiment är uppenbart – men räcker det för att ge en film högt betyg? Jag tycker inte det.

Under festivalen i Cannes 2014 tog The Tribe hem tre stora priser under kritikerveckan: Grand Prix, Visionary Award och GAN Foundation Support. Utöver Cannes har filmen även vunnit pris för bästa film i Milano, pris för bästa film och regi vid Tarkovsky Festival i Ryssland, pris för bäst regi vid Fantastic Fest i USA och många fler. Dessutom tävlade The Tribe vid Stockholm International Film Festival 2014.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst Taggad som: Filmrecension, Scen, The Tribe

Filmrecension: Calvary – en film om den goda människan

23 februari, 2015 by Rosemari Södergren

calvaryposter

Calvary
Betyg 4
Sverigepremiär den 27 februari 2015
Skriven och regisserad av John Michael McDonagh. T

Om du bor i rimligt bioavstånd till Stockholm, Östersund och Umeå har du chansen att se en av de vackraste filmerna om att vara människa när den irländska filmen Calvary går upp på svenska biografer. Trist nog visas filmen bara på biografer i dessa tre städer. Varför är en gåta. Filmen är bland de bästa jag sett på länge. Det är en film som överraskar, förvånar och en film som inte kan liknas vid någon annan. Det finns så många filmer som mer eller mindre ska avslöja korruptionen inom kyrkor. Det här är något helt annat. Det är en stark skildring av att vara människa. Kanske är fader James en sätt att för dagens människa berätta om vad Jesus var, är, står för och betyder?

Filmen skildrar den katolske prästen James som spelas helt perfekt av Brendan Gleeson. Fader James är präst i en mindre irländsk by på landsbygden nära havet. Där är flera fina miljöbilder förstås, både från det vredgade havet och från den irländska pubmiljön. Som präst i ett sådant litet samhälle kommer fader James mycket nära byborna. I bikten får han också veta de stora hemligheter och vad människorna lider av.

Kelly Reilly and Brendan Gleeson in CalvaryEn dag får han i en bikt ett dödshot och fader James måste nu bestämma sig för hur allvarligt hotet är och han måste också bestämma sig för om han ska polisanmäla hotet.

Fader James var gift innan han blev präst och därför har han en vuxen dotter. Dottern har ofta djupa depressioner och har flera självmordsförsök. När nu fader James blivit dödshotad måste han också se till att försöka reda upp de saker i livet som han helst vill ha rett upp innan han dör, ifall hotet förverkligas. Relationen till dottern är en av de viktigaste delarna då förstås.

Den dödshotade församlingsprästen gör en slags resa runt bland sina församlingsmedlemmar och det blir som en resa genom de existentiella frågorna, om liv och död, om kärlek och ensamhet, om passion, om förlåtelse – om livets mening. Calvary är det engelska namnet för Golgata, den kulle där Jesus blev avrättad på ett kors. Fader James vandrar på en slags egen Golgatavandring, en vandring som han måste göra för att han är en god man, en bra präst.

Vad är då en bra präst? En mänsklig människa – är väl filmens svar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Calvary, Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in