• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Hateful Eight – musiken lär vara årets säkraste Oscarsvinnare

30 december, 2015 by Rosemari Södergren Lämna en kommentar

thehatefuleight

The Hateful Eight
Betyg 3
Svensk biopremiär 70 mm-versionen 1 januari 2016 på biograf Rigoletto i Stockholm
Svensk biopremiär digital version: 13 januari 2016, runt om i landet

Quentin Tarantino är tillbaka med en grym, och minst sagt dödlig, historia som utspelar sig strax efter amerikanska inbördeskriget, står det i pressinbjudan till recensionsvisningen. Ja det är en äkta Tarantinorulle med blod som sprutar åt alla håll, precis som det mesta han gjort för film, åtminstone allt som går i samma spår som Kill Bill-serien.

thehatefuleight3
The Hateful Eight visas på bio i två versioner, båda är långt. Den kortare, den digitala versionen är två timmar och 47 minuter, den längre som visas i vidfilmsformatet 70 mm Ultra Panavision är närmare tre och eh halv timme, men paus. Tanken med att göra en sådan version är att biofilmen ska bli en helkvällsupplevelse, som att gå på opera eller teater. Då är det en föreställning med paus där du kan ta något att dricka och småprata om vad du upplevt. Den här recensionen bygger på den versionen. Före paus var jag benägen att ge betyg 4 eller 3, eller att ha sett resterande delen av filmen började jag landa på betyg 2 eller 1. Så för filmen i helhet blir det då en godkänd 3:a, men långt ifrån något mästerverk.

Filmens absolut största styrka är musiken, komponerad av Polarprisvinnanren Ennio Morricone. Det är första gången Morricone komponerar specialskriven musik till en av Tarantinos filmer, och också första gången han specialkomponerar musik till en western sedan ”Den gode, den onde, den fule” från 1966. Musiken är helt outstanding, helt fantastisk och bär rakt igenom filmen.

Filmens andra styrka är fotot. Speciellt då förstås i 70 mm-versionen. Det är också dess svaghet. I första tredjedelen och allra mest den första halvtimmen är fotot helt underbart, vackert, storslaget, enormt – men samtidigt känns det lite som filmproducent, regissör och fotograf varit lite för förälskade i formatets möjligheter. Ja ni vet som en del 3D-filmer kan ha 3D-effekter som egentligen inte fyller någon annan funktion är att visa att tekniken är där. Fast en bra bit in i filmen var fotot fängslande. Jag kände snöstormen och det kalla, kalla vinden och jag kände värmen inomhus vid brasan.

Det som sedan tar över är ett kammarspel där i stort sett allt utspelar sig i ett enda stort rum. Det är också synd att använda denna teknik på en film som är mycket av filmad teater. Musiken lär vara årets säkraste Oscarsvinnare

the_hateful_eight7Filmens tredje styrka är skådespelarna. Samuel L Jackson, Jennifer Jason Leigh, Kurt Russell, Tim Roth, Michael Mad­sen, Walton Goggins, Bruce Dern och De­mián Bichir med flera, ja det garanterar en bra kvalitet. Fast det är som att jag har sett samma sak tidigare i hans tidigare filmer. Kurt Russell belagd med yvigt skägg är en ny variant på den figur som Jeff Bridges ofta får spela, Tim Roth är en variant på Christoph Waltz, exempelvis i Inglourious Basterds.

Dialogerna är ibland Tarantino-skarpa men ändå inte hans skarpaste. Det är som att han går på i sina gamla spår. Han har samma skådespelare, samma karaktärer, samma form av dialog i film efter film. Visst, ”The Hateful Eight” har sina poänger och är helt godkänd att tillbringa en kväll med, men det är inte Tarantinos största verk, långt därifrån.

Handlingen i korthet:
Prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming, mot Red Rock där hon ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar: en före detta soldat som också han blivit ökänd prisjägare, och en man som utger sig för att vara Red Rocks nya sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd i en raststuga uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägarna, utan av fyra andra okända ansikten. Stormen börjar vina mellan bergstopparna, och när det står klart att 10.000 dollar finns att hämta för den som lyckas föra Daisy till Red Rock, blir intrigerna allt mer våldsamma och sveken allt fler. Snart inser de åtta resenärerna att alla kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 70 mm, Filmrecension, Scen, Tarantino, The hateful eight, ultra panavision

Filmrecension: Joy – betydligt bättre än dess trailer, men ändå ingen storfilm

24 december, 2015 by Rosemari Södergren

joystorfilm

Joy
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 december 2015

Enligt bioleverantören ska Joy, som har svensk biopremiär den 25 december, vara julens storfilm. Nja. Ärligt talat, nej det tror jag inte. De trailers jag sett inför filmen har verkligen skruvat ned mina förväntningar. Filmen är betydligt bättre än dess trailer. Riktigt ända fram till att bli en storfilm räcker det dock inte, även om filmen är något helt annat än vad dess trailer får oss att tro.

Filmen är inspirerad av verkligheten och framför allt en legendarisk affärskvinna Joy Mangano. Hon var uppfinnare och entreprenör och startade ett mäktigt familjeföretag och imperium. Detta trots att hon inte kom från någon trygg bakgrund där hon fick stöd. Hennes föräldrar var mest fixerade vid sig själva och sina misslyckade liv och hennes barns pappa var inte mycket till make. Enligt filmen blev han dock en mycket bra vän efter skilsmässan. Robert De Niro spelar Joy pappa som flyttar hem till henne efter att ha blivit utkastad av sin senaste flickvän. Han startar bråk med hennes mamma som är fast i tv-serie-träsket, hon ligger i sängen hela tiden och ser på tv.

I huvudrollen som Joy ser vi Jennifer Lawrence och bakom manus och regi står David O. Russell (”Silver Linings Playbook”, ”American Hustle”). Den senaste filmen de gjorde tillsammans, ”Silver Linings Playbook”, gav Jennifer Lawrence en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Den fick sammanlagt åtta nomineringar. Jag har svårt att tro att Joy får lika många priser.

Filmen har flera styrkor, annars skulle jag inte ge den betyg 3. Jag erkänner att jag ändå tvekar en del mellan betyg 2 och 3. Dialogen är skarp och träffsäker och filmen berättar en hel del om det amerikanska konsumtionssamhället och hur svårt det är att slå sig in i affärsvärlden utan att ha starka kontakter.

Jennifer Lawrence spelar bra och Robert De Nio är lysande i rollen som hennes pappa.

Filmen är betydligt bättre än dess trailer säger, men den har ändå fastnat i den fälla som så många filmer gör som bygger på verkliga händelser: tvånget att redovisa de verkliga händelserna framför att dramatisera berättelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Jennifer Lawrence, Joy, Roberto De Niro, Scen

Filmrecension: Mistress America

21 december, 2015 by Redaktionen

mistressamerika

Mistress America
Betyg: 4

Woody Allen har gått ner sig. De senaste filmerna är en upprepningens parad, en vinylspelare som fastnat – idé-torka. Någon som gärna vill ta över när det gäller den urbana övre medelklassens bryderier är Noah Baumbach. Till skillnad från hans senaste hit and miss While We’re Young så är Mistress America något så enkelt som en varm berättelse om kvinnlig vänskap.

Tillsammans med medförfattaren Greta Gerwig som också spelar karaktären Brooke följer vi ännu en gång med till New York. Den unga tjejen Tracy (Lola Kirk) börjar på college. För smart och för ointressant för collegeungdomarna ger hon upp inför sin mammas tjat och ringer sin blivande styvsyster Brooke. Till skillnad från den tillbakadragna Tracy är hon ett potpurri av idéer, excentriskhet och noll självinsikt. Hon är den moderna amerikanen i kvadrat. Mycket snack och inte mycket till follow-through. Tracy och Brooke inleder en vänskap där Tracy storögt följer med som social klädhängare. Brooke är på väg att öppna sin egen hipster-restaurang, men hon klantar till det såklart och tvingas uppsöka sitt ex för att be om pengar. So far so good. När vi blir inbjudna i huset som sen blir en lång teaterscen blir dialogen alldeles för farsartad och filmen tappar lite av sin behållning. Filmen är trots detta en pyroteknisk uppvisning i citat – citat som är helt ologiska till en början men som oväntat klamrar sig fast vid ett andra tankekast. Skådespeleriet briljerar filmen igenom, både huvud- och biroller, med några få stunder av överspel.

Det finns ändå någonting varmt över den här filmen, en universell problematik som känns igen från The Squid and the Whale. Kvinnlig vänskap är så ytterst komplex. Brooke blir solen i Tracys liv, men samtidigt någon hon föraktar. Mellan dem uppstår en oväntad vänskapsrelation som förgyller en annars ensam tillvaro. Mistress America är en friend crush att inspireras, förfäras och förnyas av.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Star Wars: The Force Awakens

16 december, 2015 by Rosemari Södergren

starwarstheforceawakens

Star Wars: The Force Awakens
Betyg 5
Biopremiär 16 december 2015

starwarsforce2Den första Star Wars-filmen som kom 1977 gjorde stor succé. Fem efterföljare har gjorts, men ingen har nått samma nivå av mästerlig kombination av lekfullhet och äventyr. Det krävde nog att tiden gick, att äventyret fick mogna. Nu kommer en värdig efterföljare, Star Wars: The Force Awakens, har allt det som gjorde den första filmen till en legendarisk film: äventyr, vänskap, spänning – och den är bitvis en riktig nagelbitare när kampen går vidare mellan det mörka och det ljusa, mellan gott och ont. På Internationella Filmdatabasen har inte så många hunnit betygsätta den ännu, eftersom förhandsvisningarna varit oerhört sparsmakade. Men av 3.695 betygsättare har den hunnit få ett genomsnittsbetyg på 9,3 av 10.

Handlingen utspelar sig 35 år efter Jedins återkomst. I förväg vet vi också att filmteamet samlat hela det vinnande teamet från film ett: Han Solo, Luke Skywalker, prinsessan Leia med flera.
En sak är säker: älskare av Star Wars kommer att få ett par nya favoriter som verkligen kan hävda sig mot det gamla gänget. Nu pratar jag både om människovarelser och robotar. Ett stort steg framåt tar denna uppföljare också i och med att kvinnorna är minst lika starka som männen. Star Wars har anammat feminismen.

Bilderna är förförandestarwarsspanskposter. Tekniken har utvecklats sedan de tidigare filmerna och rymden passar extra bra för filmer i 3D. Den är absolut värd att se i 3D. Jag läste att det mesta är inspelat i studio, det är uppbyggt och är äkta vara, inte digitaliserade rymdskepp. Det blir högre kvalitet och större verklighetskänsla i fotot när det är äkta vara, självklart. Musiken är lika bombastisk och stark som i den första filmen. Musiken har åter komponerats av John Williams.

Det enda negativa, ur min synvinkel, är att det är en hel del skjutande och kastande av bomber och granater. Det är lite sorgligt att det onda fortfarande måste bekämpas med bomber och granater, att våld är det enda sättet för det goda att segra.

För att få delta på pressvisningen krävdes av alla filmskribenter skrev under ett avtal där vi lovade att inte avslöja filmens handling, i anvisningarna stod:
För att ge publiken runtom i världen möjlighet att njuta av Star Wars: The Force Awakens till fullo och ge dem möjligheten att själva upptäcka de överraskningar och vändningar som finns i filmen, ber vi respektfullt dig som press att avstå från att avslöja spoilers och detaljerade delar ur berättelsen i din bevakning, även på sociala medier.

Jag har full respekt för detta. En del i den totala filmupplevelsen är ju att inte känna till vad som ska hända.

starwarsforce3Star Wars: The Force Awakens blir Star Wars Episode VII och utgör alltså den sjunde delen i filmsagan Star Wars, både produktionsmässigt och kronologiskt i berättelsen. Filmen regisseras av J.J. Abrams utifrån ett manus skrivet av honom och Lawrence Kasdan, som även skrev manus för både Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst. George Lucas är ”kreativ konsult” för filmen. Den utgör den första delen i den planerade uppföljar-trilogin, som kronologiskt sett utspelar sig 35 år efter Jedins återkomst. Den är även den första Star Wars-filmen som produceras av Walt Disney Pictures, efter försäljningen av Lucasfilm till Walt Disney Company.

Originalstjärnorna Harrison Ford, Carrie Fisher, Mark Hamill, Anthony Daniels, Peter Mayhew och Kenny Baker samlas tillsammans med John Boyega, Daisy Ridley, Adam Driver, Oscar Isaac, Andy Serkis, Domhnall Gleeson och Max von Sydow.

starwarsforce4

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Star Wars, The Force Awakens

Filmrecension: Me and Earl and the Dying Girl – en fin berättelse om sorg och stark vänskap

8 december, 2015 by Rosemari Södergren

meandearlandthedyinggirl

Me and Earl and the Dying Girl
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 december 2015

Vad som i inledningen kan verka en flåshurtig high school-film visar sig vara en fin berättelse om sorg och stark vänskap. Filmen bygger på romanen med samma namn av Jesse Andrews. Romanen släpptes 2012 och handlar om Greg som
går sista året i highschool och måste börja söka till college. Han bor i ett vitt medelklassområde och har föräldrar som bryr sig. Hans föräldrar är lite av hippiegenerationen. Greg har dåligt självförtroende och avskyr tillvaron i skolan där han lyckas hålla sig rätt osynlig. Han upplever att det är stenhårda gränser mellan olika grupperingar och han har valt att smälta in överallt genom att inte synas.

meandearl2Han har en bästa vän, Earl, som bor i det mer ruffiga området för svarta. Deras stora fritidsintresse är att göra kortfilmer som är parodier på klassiska filmer. Greg har svårt för att knyta någon till sig och kallar därför Earl för sin kollega. Han kan inte förmå sig att förstå eller erkänna att Earl är en god vän, ja hans bästa vän.

Handlingen börjar då dottern till en väninna till Gregs mamma fått cancer, en svår leukemi. Dottern, Rachel, går också i samma skola. Gregs mamma tycker att Greg måste träffa och umgås med Rachel när hon nu blivit sjuk. Greg stretat emot, han känner ju henne knappt, menar han. Dessutom är han inte typen som har vänner. Han håller sig helst undan vänskap och ägnar sin tid åt att göra film med sin kollega Earl, menar han. Mötet med Rachel förändrar honom, mer än han själv förstår. En vänskap mellan honom och Rachel växer fram och fördjupas och också Earl dras in i gänget.

Det är en helt underbar historia om när livet möter det svåraste som finns: död och sorg. Den är finstämd men ändå rolig, den är varm och den berättar mycket också mellan raderna.

För den som upplevt en svår sorg i livet är filmen stark. Den har ett ganska lugnt tempo – som sig bör, och den faller inte i de värsta sentimentala fällorna heller. Däremot den som bara vill se lättsam underhållning på bio ska väl hålla sig undan den här filmen. Den som inte vill att film ska handla om svåra saker i det verkliga livet kommer förmodligen att ha långtråkigt.

En sak är säker, de tre unga skådespelarna i de ledande rollerna, Thomas Mann som Greg, RJ Cyler som Earl och Olivia Cooke som Rachel kommer vi att se igen i andra filmer. De kommer att slå igenom i och med denna film. Romanen släpptes 2012 och filmen hade premiär på Sundance Film Festival där den vann två pris: he Audience award (Dramatic) and the Grand Jury Prize (Dramatic)

Den har fått bra betyg på den internationella filmdatabasen också. När jag kikade hade 42.200 röstat och genomsnittsbetyget låt på 7,9 av 10 möjliga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Sorg

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 362
  • Sida 363
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in