Mistress America
Betyg: 4
Woody Allen har gått ner sig. De senaste filmerna är en upprepningens parad, en vinylspelare som fastnat – idé-torka. Någon som gärna vill ta över när det gäller den urbana övre medelklassens bryderier är Noah Baumbach. Till skillnad från hans senaste hit and miss While We’re Young så är Mistress America något så enkelt som en varm berättelse om kvinnlig vänskap.
Tillsammans med medförfattaren Greta Gerwig som också spelar karaktären Brooke följer vi ännu en gång med till New York. Den unga tjejen Tracy (Lola Kirk) börjar på college. För smart och för ointressant för collegeungdomarna ger hon upp inför sin mammas tjat och ringer sin blivande styvsyster Brooke. Till skillnad från den tillbakadragna Tracy är hon ett potpurri av idéer, excentriskhet och noll självinsikt. Hon är den moderna amerikanen i kvadrat. Mycket snack och inte mycket till follow-through. Tracy och Brooke inleder en vänskap där Tracy storögt följer med som social klädhängare. Brooke är på väg att öppna sin egen hipster-restaurang, men hon klantar till det såklart och tvingas uppsöka sitt ex för att be om pengar. So far so good. När vi blir inbjudna i huset som sen blir en lång teaterscen blir dialogen alldeles för farsartad och filmen tappar lite av sin behållning. Filmen är trots detta en pyroteknisk uppvisning i citat – citat som är helt ologiska till en början men som oväntat klamrar sig fast vid ett andra tankekast. Skådespeleriet briljerar filmen igenom, både huvud- och biroller, med några få stunder av överspel.
Det finns ändå någonting varmt över den här filmen, en universell problematik som känns igen från The Squid and the Whale. Kvinnlig vänskap är så ytterst komplex. Brooke blir solen i Tracys liv, men samtidigt någon hon föraktar. Mellan dem uppstår en oväntad vänskapsrelation som förgyller en annars ensam tillvaro. Mistress America är en friend crush att inspireras, förfäras och förnyas av.