• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Den lille prinsen

7 juni, 2016 by Rosemari Södergren

denlilleprinsen

Den lille prinsen
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juni 2016

Antoine de Saint-Exupérys kultförklarade barnbok Den lille prinsen har hittills översatts till 180 språk och sålt i över 145 miljoner exemplar. Går det att göra en film av denna lågmälda underbara fantastiska bok om vad som är det viktigaste i livet – och hur lätt det är att flyga till fel planet. Jag erkänner att det var med viss bävan jag gick på pressvisningen eftersom det var en Hollywoodproduktion. Den Oscarsnominerade regissören Mark Osborne, som gjort Kung Fu Panda, står bakom denna animerade filmversion.

Den_lille_prinsenMark Osborne har valt att behålla boken som den är och låter en liten flicka få tag på berättelsen med dess bilder och bokens budskap speglas genom den lilla flickan och hennes liv.

Den lilla flickan lever ett fruktansvärt kravfyllt liv. Hennes mamma har bestämt in i minsta detalj vilken lysande framtid och karriär flickan ska ha och hon har ett inrutat schema där hon pluggar, tränar, äter rätt och uppför sig korrekt. Hon är som en liten kopia av sin mamma, ett barn som inte är ett barn utan bara en vuxen i mindre storlek.

Flickan ska in på den bästa skolan, den skola där framtidens elit fostras. Det har hennes mamma bestämt. Det är förfärligt vad många vuxna gör med barnen, där barnen tvingas in i roller där de ska uppfylla sina föräldrars drömmar.

För att flickan ska komma in på skolan köper mamman ett hus i dess upptagningsområde – och då är skolan tvungen att ta in flickan. Medan mamman åker till sina långa arbetsdagar måste flickan plugga hemma på dagarna efter ett noga utmejslat schema. Nu går det inte alltid att helt förstöra barn och tränga in dem i de vuxnas mallar. De har en excentrisk granne, en gammal man som varit pilot. Och alla som läst Den lille prinsen förstås vilken pilot det är.

Flickan och piloten blir vänner och genom honom får hon höra berättelsen om Den lilla prinsen. Den originalberättelsen sätts in i ett sammanhang, den påverkar flickans liv.

Det fungerar faktiskt att sätta in berättelsen i en annan berättelse – även om det är några typiska actionscener som i alla Hollywood-produktioner har filmen som helhet ändå behållit det väsentliga i den äkta versionen av Den lilla prinsen. Visserligen är filmen en slags tolkning av Den lilla prinsen. Berättelsen har många nivåer och kan tolkas på många andra sätt också. Men det är en godkänd version, tycker jag. Och jag är ändå en stor ölskare av Den lille prinsen. Boken har betytt mycket för mig och Mark Osborne väjer inte för berättelsens tyngsta del att skildra sorgen efter en liten prins.

Jag erkänner att jag fick tårar i ögonen, för jag har förlorat ett liten prins i mitt liv. Jag hörde några av journalisterna diskutera filmen efteråt och jag tror att den som aldrig råkat ut för en stor sorg missar nog en del av vad bok och film handlar om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Antoine de Saint-Exupéry, Den lille prinsen, Filmrecension, Scen

Filmrecension: The Conjuring 2 – skräck för icke-skräckfilmsälskare

7 juni, 2016 by Rosemari Södergren

MK1_5272.dng

The Conjuring 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 juni 2016

På biografens hemsida står det att The Conjuring 2 är en skräckfilm. Nja. Det är frågan om. Det beror helt på hur med vilka ögon tittaren ser på filmen.

The Conjuring 2 bryter på flera sätt mot de traditionella skräckfilms-scenariot. Modern tids skräckfilm brukar ha en mängd överdrivna scener där alla skriker och blir jagade av de otäckaste demoner och monster som tänkas kan. The Conjuring 2 har en del sådana scener, ja, det har filmen – men huvuddelen av filmen är uppbyggt som ett traditionell drama, mer som en thriller där ett mysterium långsamt benas upp.

Jag gissar att det kommer att gå en skiljelinje mellan skräckfilms-älskare och andra filmintresserade. Fans av traditionella skräckfilmer får nog inte sitt lystmäte av blod mättat och kanske är missnöjda med The Conjuring 2 – men den som är intresserad av parapsykologi eller psykologi eller existentiella frågor får en hel del att fundera kring.

Vi får precis som i den första filmen, The Conjuring, följa ett verkligt fall ur Ed och Lorraine Warrens arkiv. I rollerna som Ed och Lorraine ser vi Patrick Wilson och Vera Farmiga. De åker till London för att hjälpa en ensamstående mamma som bor med sina fyra barn i ett hus som tycks vara plågat av onda andar. Värst drabbat är det nästa äldsta barnet, elvaåriga Janet som verkar blivit besatt av en ande som talar genom henne.

Kyrkan kan hjälpa till att driva ut onda demoner, men kyrkans män är oerhört försiktiga med att ta sig an några fall. Kyrkan vill vara säker på att det verkligen är onda andar och ingen bluff av något slag. Det finns familjer som bluffar, kanske för att få uppmärksamhet, kanske för att kunna dra nytta av uppmärksamheten på något sätt. Familjen i London granskas hårt av experter inom området parapsykologi – och meningarna går isär om det är äkta eller bluff.

Det blir en spännande historia vi får följa. Hur du som tittare ser på filmen beror väldigt mycket på vad du själv har för inställning till dessa frågor. Finns det onda andar? Finns det ett liv efter det fysiska livet?

The_Conjuring_2Den är bra filmad, men murriga miljöer från 1970-talet och många bra citat kring vad livet är och vad andar är eller inte är. En liten talande och stark detalj är när karaktären Maurice Grosse, en parapsykologisk forskare (spelad av Simon McBurney) är begeistrad inför chansen att få spela in bevis på att det finns liv efter döden och det visar sig att det är för att han längtar så efter dessa bevis sedan han förlorade sin dotter i en bilolycka.

Filmer som bygger på verkliga händelser har en tendens att bli för redovisande – dramaturgin förlorar ofta på att regissören känner sig bunden att berätta allt nästan exakt som det var. Det tror jag inte att regissören James Wan har gjort i det här fallet. Jag har visserligen inte läst något om fallet men det känns som att regissören tillsammans med övriga manusförfattare (Chad Hayes, David Leslie Johnson, Carey Hayes) har låtit filmen bli dramatiskt spännande – och det på ett krypande och ofta lågmält sätt.

Wikipedia berättar om Ed och Lorraine:
Edward ”Ed” Warren Miney, född 7 september 1926, död 23 augusti 2006, och Lorraine Rita Warren, född Moran 31 januari 1927, var ett amerikanskt par som undersökte övernaturliga fenomen. De skrev böcker om fall de arbetade med. De anses vara USA:s främsta experter på andar och demonologi och de religiösa auktoriteterna bad dem ofta rycka in för att undersöka diverse fall runtom i USA; fall där präster blivit besatta, folk som blivit fysiskt attackerade av väsen, övernaturliga väsen som manifesterats och fall med hemsökta hus.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Conjuring 2, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows

3 juni, 2016 by Redaktionen

ninjaturtlesfilm2016

Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows
Biopremiär 3 juni
Betyg: 3

När jag fick höra att det skulle komma en ny live-actionfilm om min barndoms största hjältar, Turtles, blev jag helt lyrisk. När jag fick höra att den produceras av Michael Bay blev jag skeptisk. Minst sagt. Och det var befogat. Det är nämligen en av de sämsta filmerna jag sett i hela mitt liv. Så när det vankades en uppföljare vågade jag inte ens hoppas på någonting över uruselt. Men bytet från den ljumma actionregissören Jonathan Liebesman till den mer oerfarne men hungriga regissören Dave Green (vars enda tidigare långfilm är den mysiga sci-fi-pärlan Earth to Echo) tycks vara väldigt lyckad! Betyget må vara en svag trea, men ändå bättre än originalets nolla.

Filmen börjar där första filmens påstådda hjälte, Vernon ”The Falc” Fenwick (spelad av Will Arnett), befinner sig på en basketmatch och blir intervjuad av en TV-station där han tillåts skryta om sina bravader – trots att de egentligen utfördes av ninjasköldpaddorna. Vilket alltså var överenskommelsen i slutet av den första filmen, eftersom de inte skulle bli accepterade av människorna om de skulle börja ställa sig i strålkastarljuset. Vilket återigen blir filmens sidotema: att vara annorlunda och inte passa in, hur mycket en må vilja det. Vilket är ett tema många säkerligen kan känna igen sig i, speciellt i tonåren. Ett tidlöst tema som gör det enklare att förbise alla dåliga skämt som dras i inledningen, som annars sätter en låg ton för filmens helhetsintryck.

Återigen spelar Megan Fox nyhetsankaret April O’Neil och det blir redan från början tydligt vad hennes roll är i filmen: att vara en snygg kropp. Utöver starten där hon klär sig slampigt för att kunna vara i närheten av den kurir som bär på den elektroniska apparaten hon måste ladda ner information från, är hon inte med så mycket. Och det slagsmål hon dras med i löser hon inte själv, utan får alltid hjälp av antingen en man eller sköldpaddorna. En uppdatering hade inte suttit fel – men nu känns det otidsenligt icke-feministisk där hennes roll som kvinna är att vara snygg.
I det stora hela är det en film byggd på låga skämt, berg&dalbanor av snygga actionsekvenser samt spännande fightingscener. Shredder fritas tidigt i filmen från en poliseskort (vars scener framstår som rätt ljumna i jämförelse med Daredevil-serien färskt i minnet) och där råkar även Bebop och vännen Rocksteady befinna sig också. De är fortfarande människor, men förvandlas snart till den noshörningen och vårdsvinet som vi känner igen dem som. Men trots dessa tre anti-hjältar är de inte i närheten av det största hotet, utan övertriumferas av hjärnan Krang som tar hjälp av Shredder för att bygga klart den portal som krävs för att föra in Teknodromen i jordens dimension för att söndra och härska. Och när så blir fallet visar Krang styrkeprov och befäster sig som den starkaste ondingen och förslavar Shredder medan invasionen av jorden fortskrider. Vilket känns i hela kroppen: skyskrapor skakar till, bilarna på marken kan knappt ta sig fram. Världen är på väg mot sin undergång och det känns. Vilket är filmens största styrka: hur allvarlig den blir.

Det är uppenbart att en uppföljare är tilltänkt, då Krang lovar att återvända starkare och ondsintare än någonsin, och jag hoppas den blir lika välsmord i sin form och sitt uttryck som denna är. För nu vågar jag hoppas igen, efter denna välsmorda actionmaskin vars slutscen på Teknodromen var minst sagt intensiv. Må jag inte bli sviken på mina barndomsminnen igen. Överträffa denna och kanske blir nästa del i trilogin en stark tre eller kanske till och med en fyra. Som bröderna som håller samman och lyckas vinna förtroende hos människorna trots sitt annorlunda utseende.
För ingen vågar räkna med underdogs innan de faktiskt bevisat sig värdiga sin roll. Som nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows

Filmrecension: Alice i Spegellandet

23 maj, 2016 by Rosemari Södergren

aliceispegellandet

Alice i Spegellandet
Betyg 2
Världspremiär 25 maj 2016

Speglar kan sätta igång fantasin. Vad är det för värld som finns där, på andra sidan spegelglaset? Som Paulus skriver i första brevet till korinterna i Nya Testamentet: Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Filmen Alice i Spegellandet tar upp en del av mystiken och magin kring speglar, tid och evighet, förflutet och framtid, skuld och förlåtelse. Men ändå blir det på typiskt Hollywood-maner mer en gräddbakelse än ett ärligt möte med dessa eviga och svåra frågor.

Alice i Spegellandet, engelsk originaltitel: Through the Looking-Glass, and What Alice Found There, av Lewis Carroll är en uppföljare till Alice i Underlandet. Boken är skriven 1871, sju år efter Alice i Underlandet. Lewis Carroll vänder sig förmodligen i sin grav nu när Disney kommer med en film som bygger på hans fantastiska äventyr Alice i Spegellandet och som fuskar bort de djup som finns i originalberättelsen. Den film som nu producerats av Disney i regi av James Bobin har inte mycket gemensamt med Lewis Carrolls odödliga epos.

alice_timeDet är inte så att filmen är helt värdelös. Nej. Den har en lång rad duktiga skådespelare som gör bra ifrån sig. Oftast. Johnny Depp är tillbaka som den galna hattmakaren och vi ser återigen Anne Hathaway som den vita drottningen och Helena Bonham Carter som den elaka röda drottningen. Den nya karaktären Tiden spelas av Sacha Baron Cohen. Redan att se dessa skådespelare tillsammans är värt en del.

Filmen är påkostad med många snygga effekter. Den har en berättelse som har en hel del intressanta frågor att fundera kring och prata med barn om och dessutom ämnen som vi inte är helt bortskämda med som de existentiella frågorna, om vårt förhållande till tiden, till skuld och förlåtelse. Det är bara att Disney och den hollywoodska filmproduktionen alltid måste skapa filmer som är fyllda av Star wars-effekter väl kryddat med Sagan om Ringen. Och sensmoralen måste vara ett försvar för familjen.

Filmen börjar långt ute till havs där ett oväder härskar. Alice är kapten på ett skepp som är nära att bli bordade av illasinnade pirater. Hon lyckas, förstås, manövrera skeppet, förbi farorna. När hon sedan kommer hem efter denna äventyrsresa som varat i tre år och där hon seglat längs en flod i Kina möts hon av tidens fördomar gentemot kvinnor och hon är på väg att bli fråntagen sitt skepp och bli placerad på ett trist kontoristjobb. Hon upptäcker dock att det går att ta sig igenom en spegel och på så sätt återvänder hon till Underlandet och möter sina vänner där. Vännerna är sorgsna och oroliga för Hattmakaren är på väg att förlora förståndet. Enda boten är att resa tillbaka i tiden och ändra på en katastrof som inträffat.

Filmen har sina styrkor men det är ändå alltför mycket som är alltför förutsägbart. Den visas i både 2D, 3D och Imax 3D. Jag tycker inte den har något särskilt att vinna på i vare sig 3D eller Imax 3D – så om du ska se den kan du lika gärna se den i 2D och spara några tior.

ALICE THROUGH THE LOOKING GLASS

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Alice i Spegellandet

Filmrecension: Angry Birds – bättre än mina låga förväntningar

11 maj, 2016 by Rosemari Södergren

angrybirdsmovie

Angry Birds
Betyg 2
Biopremiär 13 maj 2016

Angry Birds, ett finskt spel för mobil och spelkonsoler där spelaren använder en slangbella för att skjuta iväg fåglar mot grisar, har blivit en film. Jag erkänner att mina förväntningar inte var höga när jag gick för att se filmen. Sett utifrån mina förväntningar var filmen trots allt godkänd, en film som fungerar för sin målgrupp: barn tillsammans med sina föräldrar.

Handlingen kretsar kring en röd fågel på fågelön, kallad herr Red. Fåglarna kan inte flyga och de bor väldigt isolerade på ön. Där finns en gammal berättelse om att ön och fåglarna är beskyddade av en kraftfull örn. Men ingen har sett denna örn.

Fåglarna lever ett ganska ytligt liv där alla ska vara glada och le. Herr Red har problem, han blir lätt arg. Därför döms han till att gå i terapi för att bli av med sin ilska. Där tvingas han att umgås med några andra fåglar som blivit förvisade till ilske-borttagnings-terapin. Herr Red vill givetvis inte umgås med någon av dessa. Han vill inte umgås med någon.

angrybirdsgrisOch plötsligt dyker ett skepp med några gröna grisar upp på ön. Grisarna bäddar in fåglarna i lättsam kommersiell underhållning. Bara Herr Red anar oråd.

Sensmoralen är helt OK. Den visar barn att alla känslor är tillåtna. Att bli arg kan vara nödvändigt. Det är inte fel att bli ilsken i en del situationer. Likaså kan den som lätt blir arg ha nytta av att lära sig att inte alltid reagera med ilska. Filmen har också en annan sido-sensmoral om att samhällets gud inte klarar sig själv utan behöver sina medborgare, sina invånare. En annan sensmoral är hur farlig den alltför ytliga underhållning är, hur den kan bädda in medborgarna i apatin och dumhet, så de inte ser de faror som lurar i vassen.

Det är klart att mycket i filmen är helt förväntat. Det är inte så många överraskningar och oväntade vändningar. Vi har sett många filmer med samma tema, hur några av samhället föraktade blir dess hjältar och vi får se hur viktigt det är att ha några vänner. Det är inte något mästerverk till film men ändå inte värdelöst. Filmen har en del roliga komiska poänger för oss vuxna, som kanske går barnen förbi och samtidigt har den en berättelse som fungerar för barnen.

Fast lite slarvigt tycker jag det är av översättarna att låta Herr Red heta just Herr Red på svenska. Varför inte låta honom heta på svenska det han heter i översättning?

 

angrybirdsmovie2

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Angry Birds, Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in