Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows
Biopremiär 3 juni
Betyg: 3
När jag fick höra att det skulle komma en ny live-actionfilm om min barndoms största hjältar, Turtles, blev jag helt lyrisk. När jag fick höra att den produceras av Michael Bay blev jag skeptisk. Minst sagt. Och det var befogat. Det är nämligen en av de sämsta filmerna jag sett i hela mitt liv. Så när det vankades en uppföljare vågade jag inte ens hoppas på någonting över uruselt. Men bytet från den ljumma actionregissören Jonathan Liebesman till den mer oerfarne men hungriga regissören Dave Green (vars enda tidigare långfilm är den mysiga sci-fi-pärlan Earth to Echo) tycks vara väldigt lyckad! Betyget må vara en svag trea, men ändå bättre än originalets nolla.
Filmen börjar där första filmens påstådda hjälte, Vernon ”The Falc” Fenwick (spelad av Will Arnett), befinner sig på en basketmatch och blir intervjuad av en TV-station där han tillåts skryta om sina bravader – trots att de egentligen utfördes av ninjasköldpaddorna. Vilket alltså var överenskommelsen i slutet av den första filmen, eftersom de inte skulle bli accepterade av människorna om de skulle börja ställa sig i strålkastarljuset. Vilket återigen blir filmens sidotema: att vara annorlunda och inte passa in, hur mycket en må vilja det. Vilket är ett tema många säkerligen kan känna igen sig i, speciellt i tonåren. Ett tidlöst tema som gör det enklare att förbise alla dåliga skämt som dras i inledningen, som annars sätter en låg ton för filmens helhetsintryck.
Återigen spelar Megan Fox nyhetsankaret April O’Neil och det blir redan från början tydligt vad hennes roll är i filmen: att vara en snygg kropp. Utöver starten där hon klär sig slampigt för att kunna vara i närheten av den kurir som bär på den elektroniska apparaten hon måste ladda ner information från, är hon inte med så mycket. Och det slagsmål hon dras med i löser hon inte själv, utan får alltid hjälp av antingen en man eller sköldpaddorna. En uppdatering hade inte suttit fel – men nu känns det otidsenligt icke-feministisk där hennes roll som kvinna är att vara snygg.
I det stora hela är det en film byggd på låga skämt, berg&dalbanor av snygga actionsekvenser samt spännande fightingscener. Shredder fritas tidigt i filmen från en poliseskort (vars scener framstår som rätt ljumna i jämförelse med Daredevil-serien färskt i minnet) och där råkar även Bebop och vännen Rocksteady befinna sig också. De är fortfarande människor, men förvandlas snart till den noshörningen och vårdsvinet som vi känner igen dem som. Men trots dessa tre anti-hjältar är de inte i närheten av det största hotet, utan övertriumferas av hjärnan Krang som tar hjälp av Shredder för att bygga klart den portal som krävs för att föra in Teknodromen i jordens dimension för att söndra och härska. Och när så blir fallet visar Krang styrkeprov och befäster sig som den starkaste ondingen och förslavar Shredder medan invasionen av jorden fortskrider. Vilket känns i hela kroppen: skyskrapor skakar till, bilarna på marken kan knappt ta sig fram. Världen är på väg mot sin undergång och det känns. Vilket är filmens största styrka: hur allvarlig den blir.
Det är uppenbart att en uppföljare är tilltänkt, då Krang lovar att återvända starkare och ondsintare än någonsin, och jag hoppas den blir lika välsmord i sin form och sitt uttryck som denna är. För nu vågar jag hoppas igen, efter denna välsmorda actionmaskin vars slutscen på Teknodromen var minst sagt intensiv. Må jag inte bli sviken på mina barndomsminnen igen. Överträffa denna och kanske blir nästa del i trilogin en stark tre eller kanske till och med en fyra. Som bröderna som håller samman och lyckas vinna förtroende hos människorna trots sitt annorlunda utseende.
För ingen vågar räkna med underdogs innan de faktiskt bevisat sig värdiga sin roll. Som nu.