• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Gisslan – starkt och stundtals plågsamt georgiskt thrillerdrama

13 december, 2017 by Redaktionen

Gisslan
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 5 januari 2018

Vissa filmer vill jag inte se. Eller rättare sagt, jag vill helst inte se dem. Jag slipper dem gärna om jag kan. Det handlar i dessa fall inte om filmer som jag inte tror kommer vara bra och att jag vill undvika dem för att jag inte kommer att tycka om dem, utan oftast om att filmen kommer att beröra ett eller flera ämnen som jag helst håller utanför mitt huvud för tillfället. Någonting som jag känner kommer vara jobbigt och tungt att hantera, hur bra filmen än är. Det kan handla om krig, övergrepp, utdragna rättsprocesser, psykisk misshandel eller liknande, som jag vet kräver mer reflektion än att som likt vattendroppar av en hund skakas av när jag lämnat salongen. Efter bara några minuter in i Gisslan, märker jag att detta är precis en sådan film.

Sovjetunionen, delrepubliken Georgien, 1983.
Det är grått, himlen är huggen i matt järn över det underliggande havet, målat i samma färg, fast bångstyrigt; hårt slående i frustande vågor mot den öde stranden. Solen, som knappt gläntar fram under hela filmen, är på väg ned tillsammans med dagsljuset och de enda människorna på stranden är ett gäng ungdomar som trotsande ger sig ut i det oinbjudande vattnet. Någon filmar med en handkamera, någon skrattar, det blivande brudparet Anna och Nika kastar sig i med kläderna på, blir översköljda av en stor våg och faller omkull. Skrattande.

En i gänget går upp till strandkanten för att röka och betraktarna, vi i salongen, visas för första gången att ungdomarna inte är ensamma. Uppe i strandbrynet står två uniformerade militärer med Kalashnikovs över axlarna, den ena har en varglik schäfer i ett koppel. ”Kan jag få en cigarett?”, frågar han med schäfern. ”Självklart!” ”Åh, amerikanska Camel!” Han skrattar. Den mörke ynglingen med hårig bröstkorg och badshorts skrattar också. ”Hörru”, säger soldaten när han tänt sin cigarett. ”Det är dags att gå härifrån nu. Det är förbudet att beträda stranden efter klockan 23.00.” ”Vad ska de göra?”, frågar den blöte mannen, fortfarande leende och pekar på sina kamrater. ”Simma till Turkiet?” Vakten ser bistert på honom. ”Upp. Nu.”

Scenbyte. En av föräldrarna till ungdomarna vid stranden är kallad till förhör hos KGB. Förhörsledaren frågar om hans son går i kyrkan. Ja, det gör han. Varför har han och hans kamrater gett sig ut i vattnet? Gett sig ut i vattnet? Pappan ser frågande ut. Är det ett brott? Ja, förklarar förhörsledaren. Att lämna landets gränser är ett allvarligt brott. Pappan ser orolig ut. Han måste ha bättre koll på sin son, säger förhörsledaren. Risken finns att ungdomar nu för tiden kan bli hjärntvättade.

Gisslan är en film om en flygkapning som ägde rum i Georgien år 1983, utförd av en grupp begåvade, konstnärliga ungdomar som ville fly till väst. Den desperata handlingen urartade, oskyldiga människor förlorade sina liv och händelsen skapade rubriker världen över. Alltså är katastrofen alltjämt ständigt nära förestående, ända från filmens början vet man att det kommer gå mycket dåligt för dessa unga människor, detta badande kompisgäng.

De håller på att planera, de köper pistoler som de ska använda och dagen efter Annas och Nikas bröllop ska de göra det. En ständig spänning ligger i luften, en underliggande oro som ökar ett snäpp för varje sekund, för varje minut, för varje dag som går. Knappt någon musik används i filmen, istället är man utlämnad till den spända dialogen, till de oroliga blickarna och de ständiga ”Är du rädd?”, som kamraterna frågar varandra. ”Nej!” Ingen får vara rädd. Men alla är de desperata, Beatlesskivor smusslas i väskor som vore de nitroglycerin och varje herre i hatt och rock kan vara en hemlig agent, ett illavarslande, avlyssnande omen. Bröllopet kommer och under den levande musiken, dansen och lyckönskningarna ses de härjade blickarna i kamraternas ögon och sent på natten får bruden ett nervsammanbrott när hon tror att en berusad gäst är där för att avlyssna dem. Spänningen, i rasande, outhärdligt långsam takt på väg mot sitt klimax intensifieras mer och mer och till slut blir det rent av plågsamt. Jag klickar med pennan jag har i handen gång på gång; in/ut, in/ut och mina handflator blir alldeles svettiga. Jag funderar på om jag ska lämna salongen, gå ut till den kyliga Stockholmsluften för att bli kvitt denna tortyr, men jag kan inte, jag måste stanna kvar och se vad som händer.

På detta vis lyckas regissören otvivelaktigen med vad han företar sig. Samtidigt som han plågar en naglar han fast en i stolen. En annan sak som filmen är stark med är att den inte väljer sida. Den visar både hur plågsamt instängt detta folk är under sin diktatur, hur sjuk, förvriden och misslyckad den genomruttna, ständigt misstänkta stadsapparaten är och vilka desperata metoder folk med ständigt nekade utreseansökningar måste ta till för att söka ett bättre liv. Samtidigt som den gör detta målar den inte upp kaparna som några hjältar, istället visar den hur hemskt och irrationellt det är när kapningen urartar, när begåvade unga människor tar till vapen och i raseri, fruktan och desperation i blindo skjuter ihjäl oskyldiga människor, som en misstänkt KGB-agent som var en vanlig passagerare, en flygvärd som försökte stoppa honom från att bli dödad och en ung flygvärdinna som försökte kasta sig ut på landningsbanan för att fly vansinnet och fick en kula i ryggen. Den visar också hur hemskt det är när en oskyldig präst som försett en av dem med just en Beatlesskiva blir lurad av rättsväsendet att ta på sig skulden för dådet, för att lindra straffen för de unga. Han gör det, med ett löfte om att själv inte straffas hårt. Han var ju inte med på planet. Men istället blir han dömd till döden för att, som han själv ironiskt säger, ”ha hjärntvättat dem med Beatlesskivor och evangelier”. Efterdyningarna av dådet åtföljs av ständiga ”Vad saknade de? Alla kom de ju från framstående familjer!” och dylika uttalanden från olika delar av samhället. Alla kapare förutom en, den unga bruden Anna, avrättades och begravdes i okända gravar på öppna fält. Familjerna fick aldrig veta var deras barn begravdes någonstans.

Gisslan är en stark och tung film, lika stark som längtan hos ungdomarna att ta sig från Sovjet som järnridån de måste passera är tung. Den är också ett bra sätt att komma runt den vanliga Hollywood-kvicksanden och vidga sina filmvyer, georgiska filmer är inte direkt vardagsmat för den svenska biopubliken. Av mig får Gisslan en stark trea, för det skickliga och gripande sättet att berätta en dyster och viktig historia.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Star Wars: The Last Jedi – både spänning och skratt och en rejäl dos filosofi

12 december, 2017 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Last Jedi
Betyg 5
Svensk biopremiär 13 december 2017

Äntligen är ett riktigt Star Wars-äventyr tillbaka på biodukarna. The Last Jedi är den andra filmen av de tre nyinspelade äventyren. Den kommer att utgöra den åttonde delen i filmsagan Star Wars och är uppföljaren till Star Wars: The Force Awakens (som Kulturbloggens recensent var ganska besviken på).

När Star Wars är som bäst då är den en enastående blandning av episkt äventyr, storslagna rymdscener, roliga karaktärer och både spänning och skratt och en rejäl dos filosofi. The Last Jeid har allt detta, plus självklart några nya hjältar och en del djupdykning i historien om Kraftens uråldriga mysterier och några efterlängtade gamla hjältar finns med.

När vi filmkritiker fick äran att se filmen på en pressvisning var vi tvungna att skriva under på att vi inte skulle avslöja handlingen i filmen. En del av att se filmen är förstås att inte veta vad som ska hända. Men en del är ändå redan känt som att syskon Luke och Leia finns med. Carrie Fisher som spelar prinsessan Leia Organa av Alderaan, senare känd som General Leia Organa, är en av huvudrollsfigurerna i de tre ursprungliga Stjärnornas krig-filmerna (episod IV–VI) som spelades in 1977–1983. Hon spelas, som alla Star Wars-fans vet. av Carrie Fisher som avled 27 december 2016. Hon hann spela in sina scener i filmen, till stor glädje för alla som älskar Star Wars.

Leia är tvillingsyster till Luke Skywalker, en av de sista Jedi-riddarna som ska ha kraft nog att kunna bjuda motstånd mot Kylo Ren som är den ondskefulle Snokes hantlangare. I slutet av förra filmen, Star Wars: The Force Awakens, vet vi att Rey (spelas av Daisy Ridley) gav sig av för att leta efter Luke, som ska ha gömt sig för de ondskefulla maktgalningarna i Första ordningen som försöker få herravälde över rymden. Att avslöja att både Luke och Leia är med i filmen är knappast att avslöja särskilt mycket, de är ju båda fullt synliga på de affischer som finns för filmen.

Visst är det fortfarande lite klichéartat att Första ordningens folk alla är klädda som och uppför sig som någon slags nazister eller liknande högerextrema arméer – och att de själva är så noga med att påpeka att de tillhöra mörkret och ondskan. Men den här gången finns det i alla fall lite mer schatteringar inom de onda krafterna. Rebellerna som kämpar mot Första ordningen är alla unika, med en mångfald av människor och andra varelser och robotar. Så visst använder regissör och producent också denna film välkända manér – men den här gången fungerar det mycket bättre.

Filmen är två och en halv timme lång men jag upplevde inte att den var lång alls. Den fångade in mig totalt och tiden gick jättefort. Jag skulle helt lugnt kunna se en timme till.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Science fiction, Star Wars

Filmrecension: It’s Not Yet Dark – en berättelse om livsenergi mitt i döden

11 december, 2017 by Rosemari Södergren

It’s Not Yet Dark
Betyg 4
Finns på Google Play, Itunes och Microsoft Vod

En vacker och mycket sorglig dokumentär om den irländska filmskaparen Simon Fitzmaurice som drabbades av MND (samlingsnamn för neurologiska sjukdomar där motoriska nervceller, som styr den viljemässiga muskulaturen, bryts ner och så småningom slutar att fungera). När filmen spelades in kunde han inte längre röra sig och inte längre tala. Trots det mörka temat är det samtidigt en hyllning till livet, att leva in i det sista.

Filmen har regisserats av Frankie Fenton och bygger på Simon Fitzmaurice memoarer som han såg till att skriva trots sin svåra och handikappande sjukdom.

Simon Fitzmaurice var en drivkraftig ung man, humoristisk, kreativ och levnadsglad. Trots det tunga ämnet och att han under inspelningen är mycket medveten om att han är på väg att lämna livet förmedlar han livslust och livsglädje. Han vägrade ge upp fastän att han var klar över vad som skulle hända honom. Trots sin sjukdom ledde han produktionen av filmen My Name is Emily 2015 och året innan dess skrev han berättelsen om sitt liv.

I filmen får vi träffa hans föräldrar, syskon, vänner och inser att kommunicera gör människor på fler sätt än genom talet. Det är en stark film och mycket svår att skriva om. En angelägen film, är ett slitet uttryck, men när det gäller den här filmen passar det. Vem som helst kan drabbas av dödlig sjukdom, vem som helst kan ha en anhörig eller vän som drabbas. Hur möter vi sådant i livet och hur bemöter vi de människor som drabbas, hur lär vi oss att se livet mitt i sjukdom och död?

Regissören Frankie Fenton har låtit oss komma nära Simon och hans familj på ett personligt sätt som talar till oss tittare på flera nivåer. Den skickliga skådespelaren Colin Farrell läser utdrag ur Simon Fitzmaurices självbiografi och den rösten bär filmen.

Simon Fitzmaurice gick ur tiden 26 oktober 2017.

Filmen har visats på en lång rad filmfestivaler runt om i världen och visades på Stockholms filmfestival.

Det finns olika former av MND. De vanligaste är:
– Amyotrofisk lateralskleros (ALS). Detta är den klassiska MND och den vanligaste typen i Sverige.
– Progressiv spinal muskelatrofi (PSMA)
– Progressiv bulbär pares (PBP)
– Primär lateral skleros (PLS)

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Let The Sunshine In – ger mig bara ett stort obehag

11 december, 2017 by Rosemari Södergren

Let The Sunshine In
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 december 2017

En film som kunde blivit väldigt bra med underbara franska skådespelerskan Juliette Binoche. Men filmen lämnar mig bara med en massa obehagliga känslor. Den är halvfärdig, känns det som. Men smaken är som bakom, ”Let The Sunshine In” vann SACD Award i Cannes 2017.

Isabelle (Juliette Binoche) är en frånskild konstnär i 50-års åldern, som försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Sålla och sålla, är kanske fel beskrivning. Hon jagar febrilt män och får hon inte hoppa i säng med dem direkt blir hon helt förstörd. Den har beskrivit som: En elegant romantisk komedi av kritikerrosade Claire Denis om vad som är viktigt i livet och om vad man vill ha i en mogen relation. Nja. Innerst inne är det väl det som Isabelle vill. Men hon är ruggigt vilsen. Hon kan aldrig säga vad hon tänker och känner heller.

Vissa scener är fascinerande. När en av de många män hon har relation med vill ta det lite lugnt och inte vill att de hoppar i säng direkt blir hon helt panikslagen och gör allt för att försöka övertala honom att ändå följa med henne in, givetvis för att hon vill ha honom i säng. Om hon inte får en man i säng direkt blir hon alldeles stissing. När en av männen känner sig lite tveksam till deras relation tjatar hon som en igel för att få honom i säng en gång till. De flesta män hon träffar är gifta och är tydliga med att de inte vill skilja sig. Om hon verkligen ville hitta en stadig relation är det obegripligt att hon fortsätter hänga på dessa gifta män.

Den franska skådespelerskan Juliette Binoche, född 9 mars 1964 i Paris, belönades med en Oscar 1997 för Bästa kvinnliga biroll i Den engelske patienten (1996) och var 2001 nominerad till en för Bästa kvinnliga huvudroll i Chocolat (2000). Därutöver har hon vunnit och nominerats till ett stort antal priser. Hon gör en bra roll här. Det är inte hon som sänker filmen. Det är regin som haltar. Vad vill filmen visa? Söker hon verkligen ett seriöst förhållande? Det är inte vad hennes agerande sänder ut. Vad vill hon? Vad vill regissören säga med filmen?

Gérard Depardieu dyker upp i en scen också. Han var länge en av de stora franska skådespelarna men han har tappat sin glans för länge sedan. Jag läste en väldigt sorglig artikel om honom i Göteborgsposten för några år sedan:
Den franske skådespelaren Gérard Depardieu har svårt att stå emot alkohol. Han dricker 14 flaskor vin om dagen. – Jag blir aldrig full, bara lullig, säger han.

Kanska han tagit itu med sitt uppenbara missbruksproblem sedan artikeln spreds. Artikeln förklarar dock en del av vad som gjort att han inte gjort bra roller ifrån sig på senare år. Rollen i denna film gör han dock bra, den är riktigt bra och säger en hel del ”mellan raderna”.

Trots duktiga skådespelare kan jag inte ge filmen något bra betyg. Den spretar för mycket och det är helt omöjligt att känna sympati för Isabelle. Hon beter sig så puckat. Det känns som att det inte finns någon analys bakom hur filmen klippts ihop. Vill hon ha en mogen relation? Knappast. Jo det finns människor som är så vilsna i livet som Isabelle, så vilsna att de slänger pengar på att gå till medier som ska ge dem råd i deras kärleksrelationer. Precis som Isabelle också gör. Det kan vara intressant att skildra men det görs inte på något sätt som får mig att känna något annat är ett djupt obehag för hela röran.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, fransk film, Recension, Scen

Filmrecension: From Nowhere – starkt drama om angeläget ämne

10 december, 2017 by Rosemari Södergren

From Nowhere
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 november 2017 och släpps därefter på TVOD genom SF Anytime och Plejmo samt SVOD via Drakenfilm

Varenda människor som har någon åsikt, oavsett vilken åsikt, om asylpolitik och om flyktingar och migranter bör se den här filmen. Vi får möta tre papperslösa ungdomar i USA och får en inblick i att det inte är så enkelt att avgöra om vem som bör ha rätt att stanna eller inte.

Den svenska affischen till snart bioaktuella From Nowhere. Affischen är gjord i ett unikt samarbete med den brasilianske konstnären Vik Muniz (i filmkretsar kanske mest känd genom den Oscarsnominerade och flerfaldigt prisbelönade dokumentären Waste Land). Filmaffischen bygger på konstnärens ”Postcards From Nowhere” och förenar imponerande perspektiv och detaljrikedom med distans och utanförskap.
”From Nowhere” är en otroligt angelägen film – mer aktuell nu än någonsin. De tre ungdomar som vi möter går sista terminen i skolan innan det är dags att börja på college. Dessa tre ungdomar kan inte glädja sig och se fram emot att söka till något college, de är papperslösa. Den som inte har ett personnummer i USA kan inte söka till college. Klasskamraterna och vännerna har ingen aning om att de är papperslösa. Det är något de måste hålla hemligt, de tre unga papperslösa riskerar att avvisas direkt om det upptäcks. Många, många människor lever som papperslösa i USA. De måste vara försiktiga när de går på en gata så de inte blir stoppade av en polis som upptäcker att de har falsk legitimation och de kan inte åka vilken buss som helst, det krävs ett riktigt id-kort för många bussar.

Handlingen kretsar allra mest kring Moussa, tonårspojken som kom som liten tillsammans med sin mamma och syster från Guinea. Hans styvfar bodde och arbetade i USA. Efter något år övergav styvfadern dem och gav sig iväg till Afrika där han skaffade en fru till. Moussa har en flickvän som tagit värvning i armén efter skolan. Hon menar att hon på så sätt både får lön, arbete och utbildning. Hon tjatar på Moussa och försöker övertala honom att också ta värvning, så de kan vara tillsammans. Moussa kan inte ta värvning eftersom han är papperslös och det vill han inte avslöja. Han skyller på att han måste ta hand om sin mamma, syster och lillebror (som föddes när de kommit till USA).

Vi får följa Moussa, Sophie och Alyssa som alla tre är papperslösa och de får träffa en jurist, Isaac, som vill hjälpa dem gratis. Isaac är skicklig på att hjälpa papperslösa att få uppehållstillstånd. Samtidigt är Isaac oerhört skarpsynt och krass. Han ger de tre ungdomarna i uppdrag att söka igenom sin släkt och försöka hitta någon som fängslats eller dödats i hemlandet på grund av förföljelse.

Genom de tre ungdomarna får vi se några helt olika livssituationer. Vi får också se hur människor kan motarbeta det som skulle kunna hjälpa dem. Det är hemskt att se hur Moussas mamma hemlighåller en uppgift som skulle gett Moussa uppehållstillstånd. Riktigt skämmande är det att se hur hon förstör för sin son. Det är en sorglig bild av hur människor i utsatta situationer kan göra dåliga val.

Dessa tre ungdomar, Moussa, Sophie och Alyssa, har kommit som småbarn till USA och gått i grundskolan där. I Sverige är något sådant inte möjligt, tror jag. Den som inte har personnummer kan inte gå i svensk skola. Jo ett tag, under asyltiden, medan de väntar på besked, kan de gå i skolan men om det blir nej och de får avvisningsbeslut kan de inte gå i skola i Sverige.

Filmen är angelägen och välgjord, ett starkt drama som många, många borde se.

Arkiverad under: Filmrecension, Kulturpolitik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in