Filmrecension: Star Wars: The Last Jedi – både spänning och skratt och en rejäl dos filosofi

Star Wars: The Last Jedi
Betyg 5
Svensk biopremiär 13 december 2017

Äntligen är ett riktigt Star Wars-äventyr tillbaka på biodukarna. The Last Jedi är den andra filmen av de tre nyinspelade äventyren. Den kommer att utgöra den åttonde delen i filmsagan Star Wars och är uppföljaren till Star Wars: The Force Awakens (som Kulturbloggens recensent var ganska besviken på).

När Star Wars är som bäst då är den en enastående blandning av episkt äventyr, storslagna rymdscener, roliga karaktärer och både spänning och skratt och en rejäl dos filosofi. The Last Jeid har allt detta, plus självklart några nya hjältar och en del djupdykning i historien om Kraftens uråldriga mysterier och några efterlängtade gamla hjältar finns med.

När vi filmkritiker fick äran att se filmen på en pressvisning var vi tvungna att skriva under på att vi inte skulle avslöja handlingen i filmen. En del av att se filmen är förstås att inte veta vad som ska hända. Men en del är ändå redan känt som att syskon Luke och Leia finns med. Carrie Fisher som spelar prinsessan Leia Organa av Alderaan, senare känd som General Leia Organa, är en av huvudrollsfigurerna i de tre ursprungliga Stjärnornas krig-filmerna (episod IV–VI) som spelades in 1977–1983. Hon spelas, som alla Star Wars-fans vet. av Carrie Fisher som avled 27 december 2016. Hon hann spela in sina scener i filmen, till stor glädje för alla som älskar Star Wars.

Leia är tvillingsyster till Luke Skywalker, en av de sista Jedi-riddarna som ska ha kraft nog att kunna bjuda motstånd mot Kylo Ren som är den ondskefulle Snokes hantlangare. I slutet av förra filmen, Star Wars: The Force Awakens, vet vi att Rey (spelas av Daisy Ridley) gav sig av för att leta efter Luke, som ska ha gömt sig för de ondskefulla maktgalningarna i Första ordningen som försöker få herravälde över rymden. Att avslöja att både Luke och Leia är med i filmen är knappast att avslöja särskilt mycket, de är ju båda fullt synliga på de affischer som finns för filmen.

Visst är det fortfarande lite klichéartat att Första ordningens folk alla är klädda som och uppför sig som någon slags nazister eller liknande högerextrema arméer – och att de själva är så noga med att påpeka att de tillhöra mörkret och ondskan. Men den här gången finns det i alla fall lite mer schatteringar inom de onda krafterna. Rebellerna som kämpar mot Första ordningen är alla unika, med en mångfald av människor och andra varelser och robotar. Så visst använder regissör och producent också denna film välkända manér – men den här gången fungerar det mycket bättre.

Filmen är två och en halv timme lång men jag upplevde inte att den var lång alls. Den fångade in mig totalt och tiden gick jättefort. Jag skulle helt lugnt kunna se en timme till.