• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Pelle Kanin – sött men gäsp

19 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Pelle Kanin
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 februari 2018

Pelle Kanin och de andra jättesöta kaninerna från Beatrix Potters klassiska berättelse har blivit film. Kaninerna är så söta, de är animerade medan människorna i filmen spelas av skådespelare. Animeringen är jättebra fast skådespelarna agerar inte helt synkroniserat.

Om jag bara skulle bedöma de söta animerade kaninerna skulle filmen få högt betyg. Men filmen består av mer än så. Handlingen är alldeles för förutsägbar och som jag redan nämnt syns det för väl att skådespelarna agerar mot luft, där kaniner ska läggas in digitalt efteråt. Den svenskdubbade versionen jag såg var tyvärr av låg kvalitet. Rösterna lät inte äkta, de lät tillgjorda, oengagerade och stämde dåligt med skådespelarnas munrörelser. Det är risken med dubbade filmer.

Pelle Kanin är busig och orädd och kämpar om godsakerna i bondgårdens trädgård för att ge sina småsyskon mat. Pelle och de andra kaninerna har stort stöd av deras snälla granne, en misslyckad ung kvinnlig konstnär, som förstås är Beatrix Potter. Filmen vänder sig till familjer och också mycket små barn är tänkt som målgruppen. Den version jag såg bestod av våld som trappades upp i en ständigt ökande spiral. Det blev väldigt tröttsamt.

Barn på bio är ofta väldigt ärliga. På pressvisningen var det fullt med småbarn. Ingen applåderade efteråt, vilket barn ofta gör på pressvisningar när de är nöjda. Det hördes inga ljud från barnen när det var spännande, vilket det ofta gör om barn slukas av handlingen.

Kaninerna är jättesöta. Men räcker det för barn? Det är väldigt sött, men gäsp …

I den engelskspråkiga versionen gör James Corden Pelles lekfulla stämma och rösterna till trillingarna Flopsy, Mopsy och Cottontail görs av Margot Robbie, Elizabeth Debicki och Daisy Ridley.

I den svenska versionen hör vi Linus Wahlgren som Pelle och systrarna Sandén (Molly, Mimmi och Frida) som trillingarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerat, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Innan vintern kommer – en gripande sorgesång över mänskligheten

12 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Innan vintern kommer
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2018

Stefan Jarls nya film, ”Innan vintern kommer”, är en sorgesång över mänskligheten. I centrum för filmen står en liten familj på den svenska landsbygden i ett land som är i krig. Familjen som består av mamma, pappa och en pojke (som verkar vara i elvaårsåldern) och hans älskade vita häst Poco, försöker leva vidare i ett krigsdrabbat land utan att blanda sig i konflikten.

Familjen försöker överleva i skuggan av en statskupp och hotet är ständigt närvarande. Det finns dåligt med mat att köpa i butikerna i staden och det är riskabelt att ta sig dig. Vägspärrar är upprättade och begränsar befolkningens rörlighet. En dag får familjen besök av några av kuppmakarna.

Stefan Jarl, en av vår tids unika svenska filmkonstnärer, står både för manus och regi. När han skildrar Sverige mitt i ett inbördeskrig har han barnets upplevelse i centrum. Hotfullt dundrar stridsflygplanen över landskapet.

På sin hemsida beskriver Stefan Jarl själv filmen mycket bra:
En pojke trär smultron på ett strå. Strax därefter faller en bomb borta vid ängens horisont. I ”Innan vintern kommer” utgör en svensk sommaridyll kulissen till ett krig. Det är morgonkaffe, skira pelargoner och en barnteckning på köksväggen. Och så pojken och hans häst, som rider genom landsbygden med stridsflygplanen dånandes någonstans i periferin. Innan vintern kommer” tar även med tittarna in i den stund när allt vänder, det ögonblick då några av kuppmakarna knackar på familjens dörr.

Filmen har många styrkor. Händelserna är mycket trovärdiga. Skräcken och hotet är smygande och känns långt in i magen. Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Den har en lång rad duktiga skådespelare i rollerna – och deras reaktioner är precis som om det vore verkligheten. Mamman som kommer hem när pappan sitter med kuppmakarnas vapen mot sitt huvud i köket och den lilla pojken har lyckats gömma sig i stallet med hästen. Pojken varnar mamman för att gå in, han har tjuvlyssnat och vet att pappan sagt att han lever ensam i huset. Mamman envisas med att inte lyssna på pojken och går in ändå i huset. Och därmed förstör hon mycket. Det är väldigt irriterande att sitta stilla och se hur dum hon är som inte lyssnar på barnet. Det är en av filmens styrkor att jag som tittare engagerar mig i handlingen, att jag inte kan sitta som en objektiv okänslig publik.

En annan av filmens styrkor är dess enastående och starka foto av Philip Øgaard. Nära bilder på blommor, havets vågor, hästen med pojken på ryggen (fast rider han verkligen utan hjälp?).

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den har en hel del förutsägbara händelser – och dess bildspråk ibland är lite för klichéartat. Som att mamman plockar upp en vacker blomma i förbifarten när hon hastar till bilen för att köra till staden för inköp. Eller som när pojken är ute på ridtur med den vackra hästen och stannar för att hjälpa en söt liten grön larv över stigen. Lite övertydliga bilder.

Att Stefan Jarls syfte med filmen är att visa på krigets ondska. Det är helt klart en film som tar ställning, en anti-krigsfilm. Stefan Jarl uttrycker det så här:
I en låda hittar jag en gammal badge med texten ”Stoppa kriget”, en sådan där knapp att fästa på kläderna. Hur länge har den legat där? Vilket krig avsåg den? Jag sätter den på min tröja. Innan vintern kommer är en anti-krigsfilm. Sverige är idag förskonat från de levnadsvillkor under vilka många människor runt om i världen lever. Hur länge?

”Innan vintern kommer” är tredje delen i en trilogi, där ”Goda människor” och ”Jag är din krigare” utgör första och andra delen.

I rollerna:
Eva Röse, Henrik Norlén, Peter Andersson, Joel Spira, Valter Skarsgård och Wilhelm Abraham

Lite fakta om Stefan Jarl från Wikipedia:
Stefan Jarl, född 18 mars 1941 i Skara, är en svensk dokumentärfilmare, filmregissör, författare och debattör. Han är fil. kand. i estetik och utbildade sig vid Svenska Filminstitutets filmskola 1965-1967.

Sin filmbana började han som elev och assistent åt regissören Arne Sucksdorff i bland annat i Pojken i trädet (1961). Genom samarbetet med Sucksdorff väcktes hans intresse för sambandet människa och natur, ett ämne han återkommit till i filmer som Naturens hämnd (1983), Samernas land (1994) och Jag är din krigare (1997). Senare gjorde han också filmen Skönheten ska rädda världen (2001) om Arne Sucksdorff.

Jarl är mest känd som dokumentärfilmare, men har också gjort spelfilm med starkt socialt engagemang; Goda människor (1990) och Jag är din krigare (1997). Som centralperson i den alternativa filmrörelsen i Sverige är han en stridbar debattör som fört en envis kamp mot kommersialismen i filmbranschen. Tillsammans med Ulf Berggren grundade han 1973 kulturföreningen och biografkedjan Folkets Bio. Jarl har även arbetat som produktionsledare, bl.a åt Bo Widerberg. Om den senare gjorde han dokumentärfilmen Liv till varje pris (1998).

Hans mest kända filmer är den dokumentära Modstrilogin, Dom kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993). Han följer där under några decennier människor i samhällets utkanter och avslutar med att se hur deras barn i sin tur gör sina livsval. Modstrilogin avrundas med kortfilmen Epilog (2006).
..
Jarl är fortfarande en i högsta grad kontroversiell filmare. Hans film Godheten från 2013, som SVT köpte visningsrättigheten till, fick inte som planerat visas före riksdagsvalet 2014. Detta trots att filmen inte tar någon partipolitisk ställning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, kulturpolitk, Recension, Scen, Stefan Jarl

Filmrecension: The Death of Stalin – Sovjetsatir som blir aningen för brittisk

8 februari, 2018 by Redaktionen

The Death of Stalin
Regi: Armando Iannucci
Svensk biopremiär: 9 februari 2018
Betyg: 3

Året är 1953 och Sovjetunionen befinner sig i sin kanske mest brutala tid. Gulag är översvämmat av ”förrädare” (vilket vem som helst kan vara) och varenda misstanke om oliktanke leder till en säker död, antingen av en kula eller av arbete. Det är ett ständigt tal om ”listor” och även de högsta partipamparna fruktar ständigt för sina och sina närmastes liv. Nikita Chrusjtjov (spelad av en vass Steve Buscemi) får varje kväll sin fru att skriva ned de vitsar Stalin skrattade åt under kvällen, de han inte skrattade åt memoreras för att aldrig upprepas igen. The Death of Stalin handlar (precis som titeln antyder) om den sovjetiske, paranoide envåldshärskarens död och efterspelet som följer.

När Josef Stalin dör ensam i sitt rum av en hjärnblödning står vakterna kvar utanför utan att agera. ”Ska vi undersöka?”, frågar den ena. ”Ska du hålla käften innan du får oss båda dödade?”, svarar den andra. Istället låter de honom ligga och ett absurt efterspel följer. Bara att få dit en läkare är problematiskt ”vi skickade ju alla de duktiga till Gulag”, varför man får ta dit pensionerade åldringar och oerfarna ynglingar som ”tillsammans, enhälligt och gemensamt” (enligt dem själva) kommer fram till att dödsorsaken var en stroke. Efter det historiska dödsfallet påbörjar de sju mest inflytelsefulla männen i partiet en kapplöpning och en maktkamp om Stalins arv. De tre mäktigaste är Lavrentij Berija; chef för den fruktade säkerhetstjänsten NKVD – iskall massmördare, systematisk våldtäktsman och pedofil, Nikita Chrusjtjov; högt uppsatt partipamp och lustigkurre, och Georgij Malenkov; ställföreträdande generalsekreterare för det kommunistiska partiet. De två verkliga kandidaterna är Berija och Chrusjtjov, och de gör allt i sin makt för att få den andra ur balans.

Berija gaddar ihop sig med Malenkov, och Chrusjtjov försöker få med sig Molotov och de andra. Berija får Chrusjtjov att anordna ”den store ledarens” begravning medan han själv beordrar sin fruktade säkerhetstjänst att ta över arméns posteringar i Moskva, samtidigt som han hindrar den ingående tågtrafiken för att lättare ha kontroll över huvudstaden. Som motaktion får Chrusjtjov tågen att gå igen och går ihop med den mäktiga överbefälhavaren general Georgij Zjukov – militärhjälte från andra världskriget och ”Sovjetunionens hjälte” fyra gånger. Den senare är inte alls glad över Berijas handlingar för att minska hans inflytande och konspirerar villigt tillsammans med Chrusjtjov.

Chrusjtjovs plan att få tågen att gå igen visar sig vara en succé för honom (för folket är den en katastrof) när Berijas män öppnar eld mot medborgare i landssorg som forcerar posteringarna för att komma fram till den döde Stalin. På bara en dag dör 1.500 civila och vinden vänder till Chrusjtjovs fördel. I ett desperat raseriutbrott hotar Lavrentij Berija de andra partipamparna och förklarar hur mycket smutsig information han har om dem, vilket visar sig vara ett ödesdigert misstag. Strax därefter begår de tillsammans med Zjukov en statskupp där Berija blir avrättad. Inte långt därefter tar Nikita Chrusjtjov full kontroll över makten.

The Death of Stalin är skriven och regisserad av Armando Iannucci, italienskättad britt och mästare på satir. Han kommer senast från den framgångsrika tv-serien Veep. Med mestadels brittiska skådespelare driver han med alla de absurditeter och galenskaper som pågår i Sovjet och främst i den högsta makten. Humorn är typiskt brittisk, lite stel och ”cheesy” och till sin hjälp har han utmärkta skådespelare. Men det är ändå någonting med det hela som blir lite utdraget, lite för löjligt och stelt. Kanske är det att denna typ av satir blir svår över två timmar, kanske passar den bäst i sketcher. Kanske är det att det hela blir lite för brittiskt. Miljön är ju skådespelarna och regissören till trots – Sovjet – och jag saknar den östliga mustigheten och bisterheten vilket inte fångas upp i denna film. Det är kanske inte ens är meningen, men Iannuccis Sovjet blir ett brittiskt Monty Python och utan en rysk själ i det hela blir det lite tomt.

Allt som allt är The Death of Stalin en sevärd film; rolig och underhållande – men utan det lilla extra. Kanske den ryska själen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension

Filmrecension: La Familia – brutal och vacker barndomsskildring från slummen i Venezuela

8 februari, 2018 by Rosemari Södergren

La Familia
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2018
Regissör Gustavo Rondón Córdova

Én barndomsskildring så långt från Astrid Lindgrens Bullerbybarn det går att komma. Och ändå är det vår tid, nutidens barn, som lever så utsatta i områden där kriminella härjar fritt. La Familia handlar om en tolvårig pojke och hans pappa som bor i Caracas i Venezuela.

Området är fattigt, i våra ögon lever de i rena slummen. Pappa Andrés kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop. Mamman finns inte i berättelsen alls. Vi får aldrig veta varför. Pojken, Pedro, härjar runt ganska förvildad med de andra barnen i området. En dag möter han och hans bästa kompis en jämnårig pojke som hotar dem med en pistol. Det blir slagsmål och Pedro råkar avlossa ett skott med pojkens pistol mot pojken som blir svårt skadad och rätt snart efteråt dör.

Andrés förstår direkt hur livsfarlig situationen är. Den döda pojken tillhör familjen i slumområdet bredvid och där lever de många kriminella. Pedros liv är i fara. Andrés flyr snabbt med Pedro, som är motsträvig. ”Vi är inte sådana som viker oss”, hävdar Pedro.

De lever gömda i andra delar av Caracas och Pedro får följa med sin pappa på hans olika jobb. Sakta börjar de två lära känna varandra mer. Det är mycket bra filmat med en kamerateknik som tar in deras ansiktsuttryck som om vi vore där själva och ser dem. Filmen ger en stor känsla av dokumentär, det känns som att det händer på riktigt. Vi får en resa genom ett oerhört fattigt Venezuela. Sakta börjar Pedro också förstå hur livsfarligt det är att bo i deras område.

Venezuela har presidentval i april. Nyligen gjorde tidningen Expressen en reportageresa i landet som berättar hur fattigt människor har det i denna så kallade socialiststat. Barn dör av hunger, sjuka vägras vård och kriminella härjar fritt.

Pressmeddelandet beskriver filmen bra:
Gatorna som fostrar Pedro är en grym plats där pojkar lämnas för att bli män på egen hand, i en machokultur de ännu inte fullt ut förstår. Med olika medel och insikt kämpar far och son på varsitt sätt och individuellt för överlevnad. Men allt ställs på sin spets när Pedro blir involverad i ett allvarligt våldsbrott som tvingar den lilla familjen samman.

Regissören Gustavo Rondón Córdovas har en djup förtrogenhet med filmens ämne. Han är född och uppvuxen i Caracas och han klär han av den venezuelanska staden med sin kamera, i en skildring som är lika brutal som vacker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Venezuela

Filmrecension: Happy End – inte samma mästerverk som Det vita bandet

6 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Happy End
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Tony Jones, Fantine Harduin, Franz Rogowski, Hassam Ghancy, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Nabiha Akkari

“Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda.” Den redan är temat för den österrikiske filmregissören Michael Hanekes nya film som är en mörk bild av den västereuropeiske övre medelklassen. Filmen har hyllats av internationella filmkritiker som Peter Bradshaw i den brittiske The Guardian som gav den högsta betyg (5 av 5) och skriver: The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.

Filmen handlar om välbärgad, högborgerlig familj som bor i ett förnämt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det är svårt att känna sympati för, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta över företaget efter henne, men Pierre är en besvikelse som har kort temperament, dricker för mycket och inte klarar av något. Till och med när han försöker göra någon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det.

I centrum i filmen står den trettonåriga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in på sin mobil där hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och dör. Det var ett test, säger Eve själv i sin inspelning och strax efter får vi se att Eve kommit sin pappa och ska på bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det är Eve som sett till att mamman röjts ur vägen. Mamman är nämligen djupt deprimerad och bara gråter. Inte konstigt att pappan övergav dem för flera år sedan, menade Eve.

Eves väninna som var på besök kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget elände. längre in i filmen får vi dock en förklaring till mammans depression.

Ju mer vi får följa familjen ser vi hur sjuka de är, var och en. Eve bär på sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen någon, farfadern vill bara dö och blir mer och mer dement för varje dag, familjeföretaget orsakar några arbetares död men lyckas med sina advokater slippa ansvar för olyckan. Den som har pengar har också makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och där har vi också varför jag inte ger filmen samma höga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End är absolut en intressant film, en stark film, en helt godkänd film men för spretig och förhållningssättet i hur det skildras är för svalt.

Ja varenda en i familjen är rätt skadad och beter sig sjukt. Men varför? Eva och hennes mamma är de enda vi får någon form av förklaring till. Jag saknar någon slags engagemang i berättandet.

Men filmen har sina poänger och den både startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det säger något om vår tid. Haneke låter sociala medier berätta en del av historien, både med Eves Snapchat i filmens början som hennes pappas chatt på Facebook med sin hemliga älskarinna. Sättet Haneke väljer att låta kameran välja vinklar hjälper till att skapa en känsla av obehag.

Filmen är en parodi på den rikaste delen av västerlandets borgerskap, men det är svårt att skratta ändå. Det är så sorgligt samtidigt – och där någonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.

Michael Haneke ses inte utan skäl av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Han har fått flera filmpriser genom årens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann två priser 1989, bland annat i kategorin ”bästa användande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.

2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan, pris för bästa film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som är med i Happy End var Pianolärarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris för bland annat bästa regissör i både Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann även hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i världen.
2009 tilldelades Haneke Guldpalmen för filmen Det vita bandet. Tre år senare fick han återigen Guldpalmen, denna gång för sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar för Bästa utländska film för Amour.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 314
  • Sida 315
  • Sida 316
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in