• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Utan uppsåt, Beckfilm nr 3 i nya filmserien: Njae

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Utan uppsåt
Betyg 2
Visas på C More från och med lördag 3 mars 2018

Tredje Beck-filmen i senaste omgången av fyra, lyckas inte nå några särskilda höjder. Av alla Beckfilmer med Peter Haber som Martin Beck är detta film nummer 37.

Trots att kvinnor tar allt större roll i handlingen. Martin Beck gick i pension men kom sedan tillbaka i en slags tillbakalutad chefsroll där hans ena uppgift var att rekrytera en efterträdare till sin egen tidigare roll som gruppchef. Den nya gruppchefen blev Alex Beijer som spelas av Jennie Silfverhjelm.

Att serien, liksom många polisfilmer numera, har många kvinnor i rollerna, ligger i tiden. Det vimlar av deckarserier med intressanta kvinnliga poliser. Det är naturligt i dagens filmvärld. Tack och lov. Det räcker förstås inte för att filmen ska bli något mästerverk.

Jag gillar den norska skådespelaren Kristofer Hivju. Speciellt gillar jag hans karaktär i tv-serien Game of Thrones. Jag gillar Peter Haber och jag gillar flera av Beckfilmerna med honom som polismannen Beck. Filmserien haft flera av våra skickliga skådespelare (förutom Peter Haber: Keve Hjelm, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt) i rollen som Martin Beck tillhör de legendariska svenska polisserierna som alltid har en stor skopa samhällskritik.

Filmerna tappade en hel del när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson fick ta adjö. Han ersattes av den norske polisen Steinar, spelad av Kristofer Hivju. Manusförfattare och regissör har varit vettiga nog att låta Steinars karaktär vara mycket annorlunda mot Persbrandts. Något annat hade varit katastrofalt. Jag tyckte de första filmerna med Hivju fungerade godkänt. Hivju är en bra skådespelare. Det är inte hans fel att filmerna nu blir blekare och blekare.

Vad är det som gör att filmerna alltmer tappar kvalitet? Jag kan tänka mig att det är svårt att skapa trovärdiga, starka intriger med samhällskritik i hur många avsnitt som helst. Det som gör Utan uppsåt trist är att den är inte särskilt överraskande. Den är förutsägbar. Det känns också uttjatat att Steinar skulle bli sur på att ha fått en kvinna som chef. Det är det sista jag tror att hans karaktär skulle bli, egentligen. Rollkaraktärerna i polisgruppen är alla lite för gulliga, för snälla, för rättrådiga och den nya chefen hanterar allt rätt. Det blir för mycket av det goda. Och den underbara grannen till Beck, spelad av Ingvar Hirdwall är rolig. Men hans karaktär har också blivit uttjatad.

Handlingen i korthet:
Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet.

Mårten Klingberg har skrivit manus till ”Utan uppsåt” och Jörgen Bergmark har regisserat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Deckare, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Lady Bird

3 mars, 2018 by Birgitta Komaki

Lady Bird
Betyg 3
Premiär 2 mars 2018
Regissör Greta Gerwig

Lady Bird kom att inleda den feministiska filmfestivalen i Sverige , den har fått pris för bästa film och kvinnliga huvudroll (komedi) vid Golden Globe-galan 2018 , är nu Oscarsnominerad och också nominerad för flera filmpriser.

En film om 17-åriga Christine McPherson (Saoirse Ronan) som kallar sig själv Lady Bird. En film om en tjej i sista året i High school som kämpar för möjligheten att söka till ett college på Östkusten. Hon drömmen om Östkusten där allt händer. För en familj i Sacramento, Kalifornen 2002 där fadern förlorat jobbet och modern jobbar dubbla skift för att få familjen att gå runt är det en utopi. Lady Bird kämpar också för att få vara den hon är. Med en stark mor (Laurie Metcalf ) och egen stark vilja blir konfrontationer oundvikliga mellan mor och dotter. Inga våldsamma konfrontationer utan mer det dagliga tjatet. Men också beroendet finns där. När Lady Bird vill bli älskad som hon är svarar mamman: Jag vill att du skall vara den allra bästa som du kan vara.

Handlingen påminner om de otal amerikanska ungdomsfilmer som gått på TV. Alla problem med pojkvänner , väninnor och skolbaler finns med. Kyrkliga aktiviteter med teater och sång , skoluniformer och Thanksgiving placerar filmen i klockren amerikansk skolmiljö. Inga stora dramatiska saker händer i filmen. Brutna vänskapsförbindelser, en pojkvän med en oväntad hemlighet och att man tröstäter allt som finns är sådana saker som händer och gör att man tror på filmen. Lady Bird är speciell precis som alla människor är speciella. Hon vill bli älskad som hon är, inte som den bästa hon kan vara. Alla har problem och alla har sin sorger. De flesta familjer tjafsar med varandra men älskar ändå varandra.

Saoirse Ronan är perfekt i rollen som 17-årig skolflicka och hennes väninna Julie (Beanie Feldstein) är underbar. Tillsammans med Danny (Lucas Hedges) skapar de bilden av tonårstiden. På väg in i vuxenlivet med behov att frigöra sig men fortfarande väldigt unga. Jag tycker det är en ungdomsfilm och att den känns som en bra motvikt mot ideal som att allt skall vara perfekt till 100 procent. Budskapet att alla har något att ge och att även när man gör fel saker så är man värdefull och speciell förs fram med humor och allvar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Wound

1 mars, 2018 by Petter Stjernstedt


Betyg: 4 av 5
Titel: The Wound
Land: Sydafrika
Produktionsår: 2016
Längd: 88 Min
Regissör: John Trengrove
Språk: Xhosa

The Wound beskriver manligheten som en rit, en utdragen och sträng process innefattande specifika utföranden. De unga Xhosa männen kommer till Östra Kapprovinsens berg för att genomgå riten. Deras mästare, så kallade caregivers, skär upp männens penisar. En läkningsprocess påbörjas som ska pågå i veckor framöver. Xolani och Vija, två caregivers, har i hemlighet en sexuell relation. Kwanda  är stadspojken, tillhörande den övre klass. Han vägrar att förhålla sig till gruppens regler och gör allt för att sabotera för de andra. Det blir Xolanis och Vijas uppgift att tygla pojken som både frustrerar och inspirerar de homosexuella männen. 

The Wound handlar om traditionell manlighet, sexualitet, tradition och lust. Det är modernitet kontra tradition, heterosexualitet kontra homosexualitet, mjuk kontra hård maskulinitet. Titeln syftar på det bokstavliga sår riten ger pojkarna samt det sår som rivs upp hos människor som i en homofobisk värld inte tillåts vara sig själva. The Wound bryter ny mark – gör upp med sydafrikanska tabubuämnen och synliggör en grupp som sällan gör sig hörd inom sydafrikansk film. För det sydafrikanska queer-kollektivet betyder The Wound  allt och utifrån Cinema Africas utbud är det fler moderna filmer som  vågar utmana heteronormen. The Wound säger något viktigt om de dammiga traditioner människor från traditionstyrda familjer fortsätter att följa. För att visa på en alternativ verklighet borde sydafrikanska skolor visa upp och diskutera den lustbejakande The Wound, filmen om såret som aldrig riktigt läker. 

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Red Sparrow – spion med kroppen som vapen

1 mars, 2018 by Birgitta Komaki

Red Sparrow
Betyg 4
Premiär 2 mars 2018
Regissör: Francis Lawrence

En spionthriller med mycket action, våld och sex. Baserad på CIA-veteranen Jason Matthews bok Red Sparrow från 2013.

Red Sparrow är historien om den unga och vackra Dominika Egorova (Jennifer Lawrense) som efter en olycka på scenen måste ge upp sin karriär som prima ballerina. Med den olyckan försvinner också hennes förmåner från operan, som lägenheten och hjälpen till hennes sjuka mamma(Sakina Jaffrey) . Hon blir tvungen att ta ett uppdrag från sin farbror Ivan Egorov (Mattias Schoenaerts) för den ryska säkerhetstjänsten. När det uppdraget är genomfört står hon inför valet : samarbeta vidare eller dö.
Hon blir skickad till skolan för Red Sparrows där allt går ut på att förföra och försvara för statens skull. Inget våld är för stort eller förnedring för mycket för att tjäna statens syften.
Här gäller ovillkorlig lydnad under rekorns (Charlotte Ramplings ) ledning. Dominika blir en skicklig förförerska i statens tjänst. Med kroppen som vapen inleder

Parallellt med historien om Dominika får vi se historien om Nathaniel Nash (Joel Edgerton) en amerikansk kontraspion med mycket muskler och alltid hög moral. En man som gör allt för att skydda sin mullvad.

Lawrense är bra i rollen som Dominica. Vacker och iskall i alla situationer utom i omvårdnaden om mamman, där lite mänsklighet kommer fram. Också Schoenaerts är bra i rollen som farbrodern utan känslor. Att han är skrattretande lik en yngre Putin är ett bra val. För övrigt ett erfaret skådespelargalleri som är bra men några mer djuplodade roller finns inte i det här manuset. Här är mer aktion än psykologi. Mer hårdkokt sex än lidelse. Sex som maktmedel eller medel att kunna döda någon. Mycket blod och uppfinningsrika tortyrmetoder. När Dominika är inne på andra varvet i sin spionkarriär börjar filmen att kännas något för lång.

Jag tycker att det är en bra spionfilm med mycket action hela tiden. Att det är en amerikansk film märks tydligt med alla dessa onda karaktärer på motståndarsidan men bortser man från den ensidigheten kan man se den som en spännande film. Mycket händer hela tiden och den som gillar tortyr, blod och våldsamma sexscener på film kommer att uppskatta den här filmen. Andra får blunda ibland och titta när de många vackra exteriörerna från Moskva och Budapest visas.

Om det här är underrättelsetjänstens syn på världen förstår man att det Kalla kriget aldrig kommer att sluta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: C´est la Vie – satir med hjärta

1 mars, 2018 by Rosemari Södergren

C´est la Vie
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018

”Sånt är livet” eller ”det är livet” är filmtiteln på svenska. I en normal filmlängd har livet skildrats i denna franska film genom att vi får följa Max som sköter ett catering-företag som specialiserat sig på att arrangera bröllop och andra storslagna fester. Nu är uppdraget att hålla i trådarna för en ståtlig bröllopsfest på ett extravagant 1600-talsslott.

Vi får följa den något självgoda brudgummen Pierre och hans betydligt mindre egofixerade brud Helena och vi får följa den personal som stor del måste jobba svart. Dessa svartjobbare som med osäkra arbetsförhållanden får slita för att den välbärgade eliten ska få sina sagolika magiska tillställningar.

Filmen beskrivs av distributören som en hyllning till livet, kärleken och all kalabalik däremellan. Det är en träffande beskrivning. Den är komisk och satirisk men samtidigt skildras alla dessa människor på ett varmt sätt, det finns ett hjärta för människor på registolen och bakom kameran. Alla dessa människor som alla drömmer om att möta körlek och som väver in sig i sina livslögner och ibland vågar se sanningen men oftast lever med halvsanningar.

Max är en äldre man som närmar sig pensionsåldern. Han är gift med Nicole men han har samtidigt en relation sedan lång tid tillbaka med en annan kvinna. När denna kvinna ställer ultimatum: antingen separerar han på allvar från sin fru eller så gör hon slut på deras relation, då blir det jobbigt för Max. Han vill ha kvar båda kvinnorna. Trots att hans äktenskap är över för länge sedan egentligen.

Vi får följa flera sidokaraktärer. Det är som själva livet. Allt bubblar på, än här, än där – och de flesta småljuger för att hålla skenet upp. Vi får följa fotografen Guy som hatar alla som fotar med mobiltelefon, men det han innerst inne egentligen söker är någon att vara kär i.

Kanske är livet inte fullt så enkelt som filmens budskap, men samtidigt är den välgjord, varm och fylld av kärlek till mänskligheten och samtidigt är den mellan raderna en satir över klyftorna i samhället. Men den delen av filmen skulle jag vilja se mer av. Om det samhällskritiska hade vässats att filmen fått ännu högre betyg.

Bakom filmen ligger duon skrev och regisserade ”En oväntad vänskap”. C´est la Vie har setts av över 3 miljoner biobesökare i Frankrike och sålde snabbt slut på alla visningar under Göteborg Film Festival.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 312
  • Sida 313
  • Sida 314
  • Sida 315
  • Sida 316
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in